Cheers!
I mitt gamla liv skulle jag ha jobbat den här helgen, men eftersom jag har ett nytt nu kunde jag sova till 12:38 i lördags och därefter strosa på stan med delar av barnaskaran (ettan och trean). På kvällen skulle jag svänga ihop fem bowsers, vilket tog flera gånger längre tid än jag räknat med. Men fina blev de!
Jag hade planerat att sy något till mig själv, men det hann jag inte. Man måste ju sova också! Lejonparten av den här dagen har ägnats åt DM i cheerleading i Pontushallen. Ja, alltså, jag har ju bara tittat på. Cheerleadat är det andra som har gjort. Frida till exempel. Och nu följer en varning: Bilderna nedan är av en helt värdelös kvalitet. Orsaken till detta är en helt värdelös fotograf, som borde roa sig med annat. Eller så kan jag kanske skylla på att de rörde sig hela hela tiden!
Byxorna och bowsen har jag sytt!
Bianca (i mitten) hejade när hon inte själv var på mattan.
Frida är också med i ett mixat lag där hon är yngst med sina 17 år och den äldste är 32.
Frida och Elina hämtar pokal
Nu var det ju med fler lag än de Frida är med i, men det var ju förstås roligast att titta på henne.
Jessica och Elin hade kommit från Piteå för att heja på Frida.
När jag kom hem hade jag några timmar på mig att göra vad jag ville, så då slängde jag ihop en tunika i en brun viskostrikå som jag köpte från stuvarna för ett tag sedan. En otroligt mjuk trikå vars yta känns som peachad silke.
Klädhögen bakom mig är resultatet av Malins garderobsrensning. Nu väntar nästa moment och när det kommer vet man aldrig...
Förutom slejfar på ärmarna satte jag en mässingsdragkedja i ryggen som prydnad. Av någon anledning...
Jag är nöjd. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag MÅSTE få använda tygerna jag har i min hylla. Jag har så många projekt, så många planer med allt jag har dragit hem. Och att få verkställa någon av planerna känns så kul. Då kan jag t ex ta itu med en tråkig, men nödvändig, bostadsbidragsansökan imorgon.
Jag hade planerat att sy något till mig själv, men det hann jag inte. Man måste ju sova också! Lejonparten av den här dagen har ägnats åt DM i cheerleading i Pontushallen. Ja, alltså, jag har ju bara tittat på. Cheerleadat är det andra som har gjort. Frida till exempel. Och nu följer en varning: Bilderna nedan är av en helt värdelös kvalitet. Orsaken till detta är en helt värdelös fotograf, som borde roa sig med annat. Eller så kan jag kanske skylla på att de rörde sig hela hela tiden!
Byxorna och bowsen har jag sytt!
Bianca (i mitten) hejade när hon inte själv var på mattan.
Frida är också med i ett mixat lag där hon är yngst med sina 17 år och den äldste är 32.
Frida och Elina hämtar pokal
Nu var det ju med fler lag än de Frida är med i, men det var ju förstås roligast att titta på henne.
Jessica och Elin hade kommit från Piteå för att heja på Frida.
När jag kom hem hade jag några timmar på mig att göra vad jag ville, så då slängde jag ihop en tunika i en brun viskostrikå som jag köpte från stuvarna för ett tag sedan. En otroligt mjuk trikå vars yta känns som peachad silke.
Klädhögen bakom mig är resultatet av Malins garderobsrensning. Nu väntar nästa moment och när det kommer vet man aldrig...
Förutom slejfar på ärmarna satte jag en mässingsdragkedja i ryggen som prydnad. Av någon anledning...
Jag är nöjd. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag MÅSTE få använda tygerna jag har i min hylla. Jag har så många projekt, så många planer med allt jag har dragit hem. Och att få verkställa någon av planerna känns så kul. Då kan jag t ex ta itu med en tråkig, men nödvändig, bostadsbidragsansökan imorgon.
Light up my life
Känner mig nästan euforisk efter första veckan på nya jobbet, som inte har inneburit något arbete alls, utan enbart utbildning. Det har varit roligt hela tiden och särskilt roligt är det att sitta här en fredag kväll och ha en ledig helg framför sig. En helg som annars skulle ägnats åt arbete både lördag och söndag. Men tack vare min nya anställning kan jag sy färdigt Fridas och hennes kompisars bowsers imorgon och finnas på plats på DM:et på söndag. Frida själv har skadat handen men skall ändå vara med, så hon sparar det där med att han ont till på söndag kväll antar jag.
En sak som jag värdesätter ofantligt högt med mitt nya arbete är att man aldrig någonsin äter lunch eller går och fikar ensam. (På mitt gamla arbete hade vi f ö inga fikaraster överhuvudtaget. Inte under arbetstid, alltså.) Det är så himla trevligt att ta en kopp kaffe tillsammans med andra människor.
I söndags ringde min bror och bjöd sig och sin fru på kaffe hos mig.
- Du har kanske nåt kex eller nåt att bjuda på också? sade han uppfordrande.
Raskt åkte jag iväg på Kvantum och handlade kladdkake-Ballerina och Cassata-glass. När de kom hade de ett stort paket med sig som visade sig vara en 50-årspresent. Jag har ju inte riktigt haft tid att bjuda mina närmaste på något födelsedagsfika, så det var ju egentligen ett lovvärt initiativ av dem. Paketet innehåll den golvlampa som jag hade för avsikt att åka till IKEA och köpa, något som jag nu tackochlov slipper.
Det blev nämligen plötsligt plats för en golvlampa i mitt nyrenoverade vardagsrum, som känns lite kalt med sina vita väggar. Det är inte utan att jag saknar de gamla orange tapeterna. Särskilt den gröna bården... Det var i alla fall en kolossalt fin present och jag blev jätteglad!
Roadhouse
Det blev en småsnärjig helg, men väldigt väldigt rolig! Det föll sig ju så väl att jag var ledig torsdag till söndag och kunde därför ta emot Anna, Lasse och killarna i The Playtones när de landade på Kallax vid lunchtid. Vi åkte till hotellet, men sedan lämnade vi dem åt sitt öde medan Anna och jag gick en sväng på stan. Sedan åkte vi hem till mig och hade systuga. D v s jag sydde och Anna bläddrade i mönstertidningar och var trevligt sällskap.
På kvällen var det, som sagt, dans på Cleo och vår gode vän Foto-Micke var där och gjorde det han är bra på. (Ni kan se flera av hans bilder på Annas blogg.) Det var verkligen en upplevelse att höra och se The Playtones. Som jag skrev i förra inlägget så svänger det så det är omöjligt att vara stilla när man hör dem! Man blir helt enkelt glad!
På fredag morgon visade termometern några och tjugo minusgrader, men minibussen jag skulle köra The Playtones till Gällivare i var varm.
En huttrande Stefan
Peter, som hade fått låna en rejäl mössa, tyckte att det nästan var lite för varmt...
Innan vi gav oss iväg var vi uppe på Ormbergergsrestaurangen och åt lunch.
Thomas och Anna
Andreas och Peter
Svannte och Mattias
Foto-Micke var också med och efter maten fotade han, Anna och jag alla killarna. Jag har ju bara min mobilkamera, men den är faktiskt helt ok utomhus. Ja, inomhus också, förutsatt att ljuset är bra. Det är fin utsikt över Luleå från Ormberget, men den fick förstås ingen av oss med...
Resan mot Gällivare närmade sig oundvikligen, men vi hade i alla fall en sak att se fram emot och det var givetvis det obligatoriska besöket på Vippa-backen...
...där killarna fick träffa en riktig same (dock något träig)...
...och Anna återigen fick uppleva de GIGANTISKA Aromatburkarna. När man lämnar Vippa-backen kan man lätt inbilla sig att man snart är framme i Gällivare, men de förhoppningarna grusas efter några kilometer vid skylten Gällivare 145 km. Vägen var alltså inte roligare än för ett år sedan.
Efter en succékväll på Nordan hann jag sova omkring tre timmar innan plikten återigen kallade. Nu skulle bandet ner till Luleå och Kallax igen och eftersom planet skulle gå kl 11.50 så blev det ingen sovmorgon. Det var tackochlov ett strålande vinterväder, med 31 minusgrader mest hela vägen och strax söder om Gällivare fick vi (de) t o m se en ren i frihet. Alltså inte en uppstoppad som stod mitt i polarbröden på City-Grossen i Karlshamn. I södra Sverige rådde det storm och snöoväder så jag undrar nog om inte vår väderlek var att föredra. Resan gick i alla fall bra, jag klarade mig från fortkörningsböter och efter att ha lämpat av killarna så gjorde jag mig också av med en case och två högtalare innan jag lämnade igen bilen. Därefter kände jag mig nästan lite hög av tröttheten så jag träffade Katarina på stan och tog en kopp med henne innan vi åkte och handlade. Men när vi kom hem tog orken slut och det började snurra i skallen. Katarina lagade således middag medan mamman sov gott och samlade krafter till kvällen som avslutades med en härlig plankstek på Corsica tillsammans med Anna, Thomas och Lasse. Sedan var det bara söndag kvar, och i måndags började jag mitt nya jobb!
På kvällen var det, som sagt, dans på Cleo och vår gode vän Foto-Micke var där och gjorde det han är bra på. (Ni kan se flera av hans bilder på Annas blogg.) Det var verkligen en upplevelse att höra och se The Playtones. Som jag skrev i förra inlägget så svänger det så det är omöjligt att vara stilla när man hör dem! Man blir helt enkelt glad!
På fredag morgon visade termometern några och tjugo minusgrader, men minibussen jag skulle köra The Playtones till Gällivare i var varm.
En huttrande Stefan
Peter, som hade fått låna en rejäl mössa, tyckte att det nästan var lite för varmt...
Innan vi gav oss iväg var vi uppe på Ormbergergsrestaurangen och åt lunch.
Thomas och Anna
Andreas och Peter
Svannte och Mattias
Foto-Micke var också med och efter maten fotade han, Anna och jag alla killarna. Jag har ju bara min mobilkamera, men den är faktiskt helt ok utomhus. Ja, inomhus också, förutsatt att ljuset är bra. Det är fin utsikt över Luleå från Ormberget, men den fick förstås ingen av oss med...
Resan mot Gällivare närmade sig oundvikligen, men vi hade i alla fall en sak att se fram emot och det var givetvis det obligatoriska besöket på Vippa-backen...
...där killarna fick träffa en riktig same (dock något träig)...
...och Anna återigen fick uppleva de GIGANTISKA Aromatburkarna. När man lämnar Vippa-backen kan man lätt inbilla sig att man snart är framme i Gällivare, men de förhoppningarna grusas efter några kilometer vid skylten Gällivare 145 km. Vägen var alltså inte roligare än för ett år sedan.
Efter en succékväll på Nordan hann jag sova omkring tre timmar innan plikten återigen kallade. Nu skulle bandet ner till Luleå och Kallax igen och eftersom planet skulle gå kl 11.50 så blev det ingen sovmorgon. Det var tackochlov ett strålande vinterväder, med 31 minusgrader mest hela vägen och strax söder om Gällivare fick vi (de) t o m se en ren i frihet. Alltså inte en uppstoppad som stod mitt i polarbröden på City-Grossen i Karlshamn. I södra Sverige rådde det storm och snöoväder så jag undrar nog om inte vår väderlek var att föredra. Resan gick i alla fall bra, jag klarade mig från fortkörningsböter och efter att ha lämpat av killarna så gjorde jag mig också av med en case och två högtalare innan jag lämnade igen bilen. Därefter kände jag mig nästan lite hög av tröttheten så jag träffade Katarina på stan och tog en kopp med henne innan vi åkte och handlade. Men när vi kom hem tog orken slut och det började snurra i skallen. Katarina lagade således middag medan mamman sov gott och samlade krafter till kvällen som avslutades med en härlig plankstek på Corsica tillsammans med Anna, Thomas och Lasse. Sedan var det bara söndag kvar, och i måndags började jag mitt nya jobb!
Därför är The Playtones ett dansband
Egentligen borde detta vara ett helt överflödigt inlägg. Inget av de band som spelar "lite modernare musik", som "inte låter som ett dansband", som "har en egen stil" (fast de låter som vilket coverband som helst) blir någonsin ifrågasatt som dansband på olika dansforum och bloggar. Inte heller det dansband som till största delen helt enkelt spelar blues behöver försvara sin status. Men när ett dansband med en, i sammanhanget, ovanlig instrumentpark och en grym nostalgisk country- och rockabillyinspirerad stil, både till utseende och repertoar, vinner Dansbandskampen, så passar inte galoscherna.
Detta trots att de spelar hela danskvällar, två lugna och två snabba, och framförallt, trots att det svänger som SATAN. Man kan dansa foxtrot och man kan dansa bugg utan problem, och behöver inte några hittepådanser (ni vet vad jag menar...) för att få till det.
När de slog an det första ackordet på Cleo i torsdags så reste sig nackhåret på mig. Det var ett sväng och ett häng utan like i varenda låt, i varje takt, från start till stopp. Dansgolvet var knökfullt precis HELA kvällen. Likadant var det på Nordan i Gällivare i lördags. Folk kom dit och DANSADE på de båda golven.
Om inte det är tillräckligt så har jag ingen aning om vad som krävs för att ett band skall "få" kalla sig ett dansband. Vem sätter upp statuerna för dansbandsutnämningen? I min värld är varenda låt i The Playtones repertoar tio gånger mer dansvänlig än t ex Kate Perrys Hot N Cold eller någon annan av de Radio Rix-hits som flitigt spelas av många legala dansband. I min värld fyller The Playtones ett tomrum i den enormt breda dansbandsgenren. Och det gör de faktiskt så förbaskat bra att det nästan gör ont.
Detta trots att de spelar hela danskvällar, två lugna och två snabba, och framförallt, trots att det svänger som SATAN. Man kan dansa foxtrot och man kan dansa bugg utan problem, och behöver inte några hittepådanser (ni vet vad jag menar...) för att få till det.
När de slog an det första ackordet på Cleo i torsdags så reste sig nackhåret på mig. Det var ett sväng och ett häng utan like i varenda låt, i varje takt, från start till stopp. Dansgolvet var knökfullt precis HELA kvällen. Likadant var det på Nordan i Gällivare i lördags. Folk kom dit och DANSADE på de båda golven.
Om inte det är tillräckligt så har jag ingen aning om vad som krävs för att ett band skall "få" kalla sig ett dansband. Vem sätter upp statuerna för dansbandsutnämningen? I min värld är varenda låt i The Playtones repertoar tio gånger mer dansvänlig än t ex Kate Perrys Hot N Cold eller någon annan av de Radio Rix-hits som flitigt spelas av många legala dansband. I min värld fyller The Playtones ett tomrum i den enormt breda dansbandsgenren. Och det gör de faktiskt så förbaskat bra att det nästan gör ont.
Rock'n Roll Weekend
Efter en lång bilresa är vi framme i Gällivare, där The Playtones skall spela nonstop med Ragges. Igår var The Playtones på Cleo, och kvällen kan inte benämnas med något annat än SUCCÉ! En annan dag skall jag skriva om hur bra de är och varför jag tycker att de är minst lika mycket dansband som andra band. Men detta får anstå. Jag kan bara konstatera att kylan häruppe inte verkar vilja ge sig, och termometern visar för närvarande 22 iskalla grader. Nu skall vi springa iväg och köpa en hamburgare, sedan skall det skjutsas lite till och imorgon bitti före åtta skall jag köra The Playtones till Kallax Airport, en sträcka på kanske 26 mil härifrån. Typ.
Short shorts
Ja, nu har man sopat golvet i butiken för allra allra sista gången! Imorgon är min sista arbetsdag och då slutar jag redan halv fyra. Då hoppas jag att någon dotter vill gå och ta ett fika med sin mamma.
Mitt beslut att säga upp mig har mötts med klang och jubel i företaget! Idag bjöds jag på lunch av ledningen, så jag och chefen satt på restaurang i en timme, trots att jag bara hade en halvtimme enligt schemat. Sedan fick jag en present
En sak
och innan chefen gick hem för dagen sprang hon iväg och köpte en blombukett. Allt detta för att visa uppskattning över mitt beslut. Eller tvärtom. När jag tänker närmare på saken så tror jag ändå att de kommer att sakna mig litegrann, för det skulle jag göra om jag hade haft förmånen att ha mig själv som medarbetare.
I söndags bakade jag en maffig smörgåstårta som jag släpade med mig till jobbet på måndag morgon. Av fyra anställda är en laktosintolerant, en vegetarian och en muslim så det blev en vegetarisk smörgåstårta, baserad på laktosfri creme fraiche och givetvis utan griskött. Det har således bara funnits en normal person på arbetsplatsen och nu slutar den. Jag, alltså.
Jag passade på att handla lite tyger också, av den händelse att lagret här hemma skulle komma att sina, vilket, i ärlighetens namn, inte är särskilt troligt. När jag hade jobbat i butiken ett drygt halvår, bestämde jag mig för att inte bära hem en endaste decimeter tyg om jag inte tvärsäkert kunde säga VAD jag skulle sy av det och, om möjligt ännu viktigare, NÄR jag skulle göra det. Men som alla vet är det lätt att tidsplaner spricker och nu sitter jag här med en ansenlig mängd av allehanda textilier. Som blev fler idag...
Kan bli en huva till en av symaskinerna...
Supertunn bomull med en smula retrostuk. Kan bli en sval sommarblus.
Fodrar kanske en väska med det här, för att "visa min mörka insida" som min unga kollega sa när hon köpte av samma tyg. Paljettbandet skall sitta längst ner på en klänningsärm på en klänning som ännu inte är sydd.
Mina två närmaste syprojekt är att klä om min fina soffa från 1960, samt att slakta mina favoritjeans och återskapa dem i nytt, fräscht, men framförallt, helt tyg.
Innan jag tar itu med detta skall jag först sy fem par shorts och fem stycken bowsers till cheerleading-DM.
Shortsen skall bli lite kortare och dessutom få en leopardmönstrad rand under paljettranden.
Rosetten skall minskas några centimeter på djupet och tamparna skall göras lite längre.
Den här sömnaden är inte särskilt avancerad och jag räknar med att hinna klart allt imorgon kväll. På torsdag förmiddag måste jag nämligen städa litegrann, eftersom jag skall hämta Anna på Kallax kvart i ett. Hon kommer samtidigt som The Playtones och därefter är schemat för helgen fullspäckat.
Hå hå ja ja, vad roligt allt skall bli!
Mitt beslut att säga upp mig har mötts med klang och jubel i företaget! Idag bjöds jag på lunch av ledningen, så jag och chefen satt på restaurang i en timme, trots att jag bara hade en halvtimme enligt schemat. Sedan fick jag en present
En sak
och innan chefen gick hem för dagen sprang hon iväg och köpte en blombukett. Allt detta för att visa uppskattning över mitt beslut. Eller tvärtom. När jag tänker närmare på saken så tror jag ändå att de kommer att sakna mig litegrann, för det skulle jag göra om jag hade haft förmånen att ha mig själv som medarbetare.
I söndags bakade jag en maffig smörgåstårta som jag släpade med mig till jobbet på måndag morgon. Av fyra anställda är en laktosintolerant, en vegetarian och en muslim så det blev en vegetarisk smörgåstårta, baserad på laktosfri creme fraiche och givetvis utan griskött. Det har således bara funnits en normal person på arbetsplatsen och nu slutar den. Jag, alltså.
Jag passade på att handla lite tyger också, av den händelse att lagret här hemma skulle komma att sina, vilket, i ärlighetens namn, inte är särskilt troligt. När jag hade jobbat i butiken ett drygt halvår, bestämde jag mig för att inte bära hem en endaste decimeter tyg om jag inte tvärsäkert kunde säga VAD jag skulle sy av det och, om möjligt ännu viktigare, NÄR jag skulle göra det. Men som alla vet är det lätt att tidsplaner spricker och nu sitter jag här med en ansenlig mängd av allehanda textilier. Som blev fler idag...
Kan bli en huva till en av symaskinerna...
Supertunn bomull med en smula retrostuk. Kan bli en sval sommarblus.
Fodrar kanske en väska med det här, för att "visa min mörka insida" som min unga kollega sa när hon köpte av samma tyg. Paljettbandet skall sitta längst ner på en klänningsärm på en klänning som ännu inte är sydd.
Mina två närmaste syprojekt är att klä om min fina soffa från 1960, samt att slakta mina favoritjeans och återskapa dem i nytt, fräscht, men framförallt, helt tyg.
Innan jag tar itu med detta skall jag först sy fem par shorts och fem stycken bowsers till cheerleading-DM.
Shortsen skall bli lite kortare och dessutom få en leopardmönstrad rand under paljettranden.
Rosetten skall minskas några centimeter på djupet och tamparna skall göras lite längre.
Den här sömnaden är inte särskilt avancerad och jag räknar med att hinna klart allt imorgon kväll. På torsdag förmiddag måste jag nämligen städa litegrann, eftersom jag skall hämta Anna på Kallax kvart i ett. Hon kommer samtidigt som The Playtones och därefter är schemat för helgen fullspäckat.
Hå hå ja ja, vad roligt allt skall bli!
Det var långan väg att vandra
Jag var utan bil i exakt en vecka. Förra helgen fick jag dock låna en Mitsubishi nånting av min ena bror och hans fru. Det var bra, för då kunde jag åka till Piteå mitt i natten mellan lördag och söndag och hämta Frida, som varit på sin egen födelsedagsfest hos en kompis. Väl tillbaka i Luleå plockade jag upp Malin och Katarina som också varit ute på tjosanhejsan.
I tisdags efter jobbet satte jag mig dock på bussen till Piteå för att hämta min egen pärla. Med ny drivknut höger fram och ny parkeringsbroms kändes den som en ny bil. Men Mats rådde mig att inte vara för glad. Växellådan låter illa och kommer nog att behöva bytas ut inom kort. Fast jag tänker att om jag kör försiktigt och växlar varsamt så kommer den att hålla några år. Nu är jag bara lycklig över att slippa höra KLONK KLONK KLONK när jag vrider på ratten. Det är också bra mycket bekvämare när hjulen snurrar. Och i fredags morse hann jag åka ut till bilprovningen innan jag började jobba. Självklart gick den igenom denna gång, fattas bara annat. Jag har således besiktat bilen för femhundra pix den här månaden. Ett dyrbart och inte särskilt långvarigt nöje. Det är billigt att dansa...
Torsdagen var min sista lediga dag som anställd i tygbutiken, och den inledde jag med ett frisörbesök. Därefter var jag på Holiday Spa och fick en ansiktsbehandling "för mogen hy" som tog en timme och var helt fantastiskt underbar. Hon masserade även hårbotten och hade hon inte pratat så mycket hade jag garanterat somnat.
Sedan jag varit hemma och målat mig och fixat luggen, åkte jag till Max och Christin i Boden. Där var det julafton. De fick blusen respektive mysbyxorna och jag fick en oval stekgryta i inflyttningspresent
och en skål med gelehjärtan och andra röda godisar i Alla Hjärtans Dag-present.
Inslagen
Utslagen
Det här får bli ett långt inlägg, för nu skall jag berätta en liten historia:
När jag var liten fanns det en hel del saker som jag tyckte var ofattbart vackra. Rumsfontäner och skogsbrandslampor är två av de föremål som tog andan ur mig med sin skönhet. Virkade dukar med svanar var också någonting som jag fascinerades av och som jag givetvis gärna hade sett hemma i vårt eget vardagsrum, men det kunde jag glömma. Min mor, som troligtvis många gånger frågade sig om jag möjligen blivit bortbytt på BB, hade fullt upp med att tala om vad som är GOD respektive DÅLIG smak. Rumsfontäner, skogsbrandslampor och svandukar tillhör det senare. Men Christin, den klarsynta människan, har förstått vad som har fattats i mitt liv och har helt enkelt gått och köpt en svanduk till mig! Är inte detta vänskap, så säg? Jag tror också att hon länge funderat på hur hon skulle kunna återgälda de fina gåvor hon fått av mig genom åren, bl a en virkad sockerstärkt ljusstake med en fantastisk manchett med orange blommor i plast, samt en toalettrullepappershållare i form av en virkad dockklänning, där själva dockan sticker upp ur rullen. Ingen av dessa gåvor finns kvar i hennes och Max hem, och hon påstår att någon långfingrad gäst lagt rabarber på dem, vilket är fullt troligt, så fina som de var. Hursomhelst så har jag nu en svanduk, något gulnad, som jag inte riktigt vet var jag skall placera så den får nog ligga till sig i linneskåpet ett tag...
Jag fick också en Baileys Coffee i grattistillnyajobbet-present! Finns bara en nackdel med Baileys och det är att flaskans väggar är så tjocka att det knappt ryms någon Baileys i den. Hur skall man annars förklara varför den tar slut innan man hinner blinka?
Jag fick förresten den här av Thomas av samma anledning. Tillsammans med mjölk och O´boy är den helt oslagbar!
Nu har jag jobbat min sista helg! Igår var dansade vi till Jannez i Skellefteå, vilket var helt otroligt kul! Jannez fyller lokalen in i minsta vrå, med både glädje och intensitet samt jättebra musik att dansa till! Jag tror att de aldrig har varit så bra som de är nu!
Tomt på scenen när det spelas upp till gammaldans mitt på golvet!
Nu väntar tre arbetsdagar. Därefter är jag ledig fyra dagar innan jag börjar på mitt nya jobb. På torsdag vid lunch kommer Anna, The Playtones och rocklegendaren Blomqvist, på kvällen kommer Thomas och sedan blir det fullt upp med bl a Cleo och Gällivare-turné. Den här gången skall jag inte vara lika tung på gaspedalen. Det blir så dyrt för Thomas...
I tisdags efter jobbet satte jag mig dock på bussen till Piteå för att hämta min egen pärla. Med ny drivknut höger fram och ny parkeringsbroms kändes den som en ny bil. Men Mats rådde mig att inte vara för glad. Växellådan låter illa och kommer nog att behöva bytas ut inom kort. Fast jag tänker att om jag kör försiktigt och växlar varsamt så kommer den att hålla några år. Nu är jag bara lycklig över att slippa höra KLONK KLONK KLONK när jag vrider på ratten. Det är också bra mycket bekvämare när hjulen snurrar. Och i fredags morse hann jag åka ut till bilprovningen innan jag började jobba. Självklart gick den igenom denna gång, fattas bara annat. Jag har således besiktat bilen för femhundra pix den här månaden. Ett dyrbart och inte särskilt långvarigt nöje. Det är billigt att dansa...
Torsdagen var min sista lediga dag som anställd i tygbutiken, och den inledde jag med ett frisörbesök. Därefter var jag på Holiday Spa och fick en ansiktsbehandling "för mogen hy" som tog en timme och var helt fantastiskt underbar. Hon masserade även hårbotten och hade hon inte pratat så mycket hade jag garanterat somnat.
Sedan jag varit hemma och målat mig och fixat luggen, åkte jag till Max och Christin i Boden. Där var det julafton. De fick blusen respektive mysbyxorna och jag fick en oval stekgryta i inflyttningspresent
och en skål med gelehjärtan och andra röda godisar i Alla Hjärtans Dag-present.
Inslagen
Utslagen
Det här får bli ett långt inlägg, för nu skall jag berätta en liten historia:
När jag var liten fanns det en hel del saker som jag tyckte var ofattbart vackra. Rumsfontäner och skogsbrandslampor är två av de föremål som tog andan ur mig med sin skönhet. Virkade dukar med svanar var också någonting som jag fascinerades av och som jag givetvis gärna hade sett hemma i vårt eget vardagsrum, men det kunde jag glömma. Min mor, som troligtvis många gånger frågade sig om jag möjligen blivit bortbytt på BB, hade fullt upp med att tala om vad som är GOD respektive DÅLIG smak. Rumsfontäner, skogsbrandslampor och svandukar tillhör det senare. Men Christin, den klarsynta människan, har förstått vad som har fattats i mitt liv och har helt enkelt gått och köpt en svanduk till mig! Är inte detta vänskap, så säg? Jag tror också att hon länge funderat på hur hon skulle kunna återgälda de fina gåvor hon fått av mig genom åren, bl a en virkad sockerstärkt ljusstake med en fantastisk manchett med orange blommor i plast, samt en toalettrullepappershållare i form av en virkad dockklänning, där själva dockan sticker upp ur rullen. Ingen av dessa gåvor finns kvar i hennes och Max hem, och hon påstår att någon långfingrad gäst lagt rabarber på dem, vilket är fullt troligt, så fina som de var. Hursomhelst så har jag nu en svanduk, något gulnad, som jag inte riktigt vet var jag skall placera så den får nog ligga till sig i linneskåpet ett tag...
Jag fick också en Baileys Coffee i grattistillnyajobbet-present! Finns bara en nackdel med Baileys och det är att flaskans väggar är så tjocka att det knappt ryms någon Baileys i den. Hur skall man annars förklara varför den tar slut innan man hinner blinka?
Jag fick förresten den här av Thomas av samma anledning. Tillsammans med mjölk och O´boy är den helt oslagbar!
Nu har jag jobbat min sista helg! Igår var dansade vi till Jannez i Skellefteå, vilket var helt otroligt kul! Jannez fyller lokalen in i minsta vrå, med både glädje och intensitet samt jättebra musik att dansa till! Jag tror att de aldrig har varit så bra som de är nu!
Tomt på scenen när det spelas upp till gammaldans mitt på golvet!
Nu väntar tre arbetsdagar. Därefter är jag ledig fyra dagar innan jag börjar på mitt nya jobb. På torsdag vid lunch kommer Anna, The Playtones och rocklegendaren Blomqvist, på kvällen kommer Thomas och sedan blir det fullt upp med bl a Cleo och Gällivare-turné. Den här gången skall jag inte vara lika tung på gaspedalen. Det blir så dyrt för Thomas...
Palt fiction
Ja, inte farao löste jag något melodikryss! Halv elva var klockan när jag öppnade ögonen och då var det ju ändå kört. Jag brukar i och för sig kunna klara mig på snabbgenomgången, men jag iddes faktiskt inte! Istället gjorde jag mig i ordning och åkte in till stan för att terrorisera mina kollegor i butiken. Hade plötsligt kommit till insikt om att jag var i ett skriande behov av en meter svart satinsnedslå, samt lite brodyr. När jag kom hem väntade nästa projekt, paltkokningen, som råkade bli lite större än beräknat. Detta på grund av att jag i hastigheten skalade fyra kilo potatis istället för de planerade två.
Så där stod jag och rullade och kokade i timtal och det hela slutade med att endast Björn och jag avnjöt den nykokta palten.
Med sirap och smör, givetvis. Ni har väl förresten gått med i den meningsfulla gruppen Vi som vill ha sirap till palten på FB?
På kvällen spelade Blender i Piteå och hade allting varit som det var för sju-åtta år sedan, så hade jag självklart varit där. På den tiden, när folk RÖRDE sig i dansriktningen och det kunde vara bortemot 800 gäster på Folkan utan att det var direkt olidligt trångt, kunde även vi som INTE packar en ryggsäck med fika, vattenflaska och handduk, dansa till en "ungdomsorkester" som Blender. I lördags var det, enligt säkra källor, ca 510 gäster och förbaskat trångt. Och det kan ju inte bero på annat än att ett stort antal gäster förbehåller sig rätten att tvärt stanna upp och stå och jucka en stund innan de så småningom fortsätter hasa sig fram över golvet med sina hoppsansteg. "Musikanpassning" kallar de, av någon anledning, förfarandet. Något som jag finner tämligen märkligt, eftersom man hos dessa individer inte med bästa vilja kan skönja något som ens kan liknas vid taktkänsla. Men jag är väl bara bitter... Jag var i alla fall hemma och tyckte det var himla mysigt. Det är ju i alla fall Jannez i Skellefteå imorgon.
Söndagen ägnade jag åt att sy, med undantag för Fridas en dag försenade födelsedagsfika, som intogs hos hennes pappa.
Frida föddes den 6 februari 1993, första gången som samerna firade nationaldag och EFTER Bingolotto. Jag kan inte fatta att det har gått sjutton år sedan dess!
Jag har sytt en hel del sista tiden. Inspirationen flödar och jag blundar för dammråttorna till förmån för symaskinerna. Här följer en liten kavalkad över den senaste veckans produktion:
Chiffongblus med små katter på till Christin.
Bruna fleecebyxor med katten Findus på ena fickan till Max.
Orange kjol i en tjock courtelljersey med lite glitter, inköpt i Rinkaby utanför Kristianstad
Grå kjol i likadant tyg
Två rutiga kjolar av tyg som vi skyltat med på jobbet. Kjolarna består alltså av vardera 2 ggr 40 cm tyg, vilket innebar att mönsterpassningen fick lida en smula. Den nedre kjolen blev lite för kort för en kvinna i min ålder, men den passar alldeles utmärkt till Malin, 22...
Långt nattlinne till Frida, i jättejättemjuk bomullstrikå.
Brodyr på ärmen och gulliga knappar. Oj, så glad hon blev. Tror jag...
Jag har dessutom sytt två kortärmade jumprar med fickor på, till min mamma. Det kan tyckas lite sjukt, men sådana saker kräver inte så mycket och går alltså ganska snabbt att sy på overlocken. Den gav för övrigt upp mitt när jag satt och sydde nattlinnet. Efter lite Katarina-konsultation och en smula overlockanalys så lyckades jag härleda felet till den ena nålen, som justerades en smula, och VIPS var friden i huset återställd! För det är få saker som kan få en människa så ur balans som en krånglande symaskin...
Så där stod jag och rullade och kokade i timtal och det hela slutade med att endast Björn och jag avnjöt den nykokta palten.
Med sirap och smör, givetvis. Ni har väl förresten gått med i den meningsfulla gruppen Vi som vill ha sirap till palten på FB?
På kvällen spelade Blender i Piteå och hade allting varit som det var för sju-åtta år sedan, så hade jag självklart varit där. På den tiden, när folk RÖRDE sig i dansriktningen och det kunde vara bortemot 800 gäster på Folkan utan att det var direkt olidligt trångt, kunde även vi som INTE packar en ryggsäck med fika, vattenflaska och handduk, dansa till en "ungdomsorkester" som Blender. I lördags var det, enligt säkra källor, ca 510 gäster och förbaskat trångt. Och det kan ju inte bero på annat än att ett stort antal gäster förbehåller sig rätten att tvärt stanna upp och stå och jucka en stund innan de så småningom fortsätter hasa sig fram över golvet med sina hoppsansteg. "Musikanpassning" kallar de, av någon anledning, förfarandet. Något som jag finner tämligen märkligt, eftersom man hos dessa individer inte med bästa vilja kan skönja något som ens kan liknas vid taktkänsla. Men jag är väl bara bitter... Jag var i alla fall hemma och tyckte det var himla mysigt. Det är ju i alla fall Jannez i Skellefteå imorgon.
Söndagen ägnade jag åt att sy, med undantag för Fridas en dag försenade födelsedagsfika, som intogs hos hennes pappa.
Frida föddes den 6 februari 1993, första gången som samerna firade nationaldag och EFTER Bingolotto. Jag kan inte fatta att det har gått sjutton år sedan dess!
Jag har sytt en hel del sista tiden. Inspirationen flödar och jag blundar för dammråttorna till förmån för symaskinerna. Här följer en liten kavalkad över den senaste veckans produktion:
Chiffongblus med små katter på till Christin.
Bruna fleecebyxor med katten Findus på ena fickan till Max.
Orange kjol i en tjock courtelljersey med lite glitter, inköpt i Rinkaby utanför Kristianstad
Grå kjol i likadant tyg
Två rutiga kjolar av tyg som vi skyltat med på jobbet. Kjolarna består alltså av vardera 2 ggr 40 cm tyg, vilket innebar att mönsterpassningen fick lida en smula. Den nedre kjolen blev lite för kort för en kvinna i min ålder, men den passar alldeles utmärkt till Malin, 22...
Långt nattlinne till Frida, i jättejättemjuk bomullstrikå.
Brodyr på ärmen och gulliga knappar. Oj, så glad hon blev. Tror jag...
Jag har dessutom sytt två kortärmade jumprar med fickor på, till min mamma. Det kan tyckas lite sjukt, men sådana saker kräver inte så mycket och går alltså ganska snabbt att sy på overlocken. Den gav för övrigt upp mitt när jag satt och sydde nattlinnet. Efter lite Katarina-konsultation och en smula overlockanalys så lyckades jag härleda felet till den ena nålen, som justerades en smula, och VIPS var friden i huset återställd! För det är få saker som kan få en människa så ur balans som en krånglande symaskin...
Strength To Say Goodbye
På onsdag morgon ringde Frida strax före nio och upplyste mig uppgivet om att bussen in till stan gick tio över nio och att hon inte hade några kontanter. Inte ens den tia som bussen kostar. Och hos hennes pappa finns det ingen hushållskassa, ingen spargris och ingen myntsamling att nalla ifrån. Eftersom jag var ledig så lät jag min soliga sida titta fram.
- Det är lugnt, Frida! Jag skjutsar dig! Ska bara ringa igång motorvärmare så den hinner gå en stund!
Och så gjorde jag det. Efter sju minuter ringde tösen upp igen och sa:
- Mamma. Du har ingen bil.
Och det hade hon faktiskt rätt i för den hade jag tagit till Piteå kvällen innan och lämnat den hos en vänlig själ som skulle utreda varför det låter KLONK KLONK KLONK när jag vrider på ratten. Samt åtgärda den förbaskade parkeringsbromsen som är anledningen till att jag än en gång måste besöka Bilprovningen. Så nu undrar jag om mitt ibland helt värdelösa minne är en konsekvens av stress eller om jag helt enkelt börjar bli gammal.
I lördags åkte vi till Skellefteå och dansade till Zekes. Jag hade nog trott att det skulle vara mer folk, och att det skulle stå åtminstone några trånande tonårsflickor framför scenen, men icke. Det var som vilken danskväll som helst, men eftersom den ägde rum i Skellefteå så var den givetvis helt fantastiskt jättekul! Sällan har jag hört ett så nybildat band spela så bra! Alldeles förträfflig och varierad repertoar, allt i dansvänligt tempo. Om jag inte är helt ute och cyklar så spelade de endast en låt två gånger, Aj aj aj, och detta eftersom de gjorde ett extranummer. Lite skillnad mot ett av de band som i fjol hade en framskjutande placering i Dansbandskampen som, åtminstone då, körde samma repertoar före och efter paus...
Men givetvis dansade jag väl med någon sjuk karl för nu har jag varit förkyld hela veckan. Och jag som inte har varit krasslig på ååååår!
I måndags flög fan i mig och jag tömde återstående flyttkartonger. I onsdags gjorde jag i ordning vardagsrummet och Björns rum och särskilt det senare blev jättefint. Men eftersom jag lider av det s k Blåa bunken-syndromet så fick jag hela tiden säga "Nej, nej, Boel. Nu låter du bli cd-skivorna." till mig själv. Annars hade jag blivit sittande i en hög med osorterade skivor. Det är ett projekt som jag skjuter på framtiden. Att sortera skivor, alltså. Jag tänker mig kategorierna dansband, klassiskt och övrigt med underkategorierna SAMLINGSSKIVOR. Jag kan knappt bärga mig...
Familjens yngste medlem, snart 15 år, ryms med lite god vilja fortfarande i en flyttkartong.
Igår kom Thomas upp och hade Kindbergs på Cleo. Det var kul att träffa honom, för det har jag inte gjort sedan jag var ner till Strängnäs i början av december, och det var kul att höra Kindbergs, som ju är ett kolossalt kompetent och roligt band att dansa till. Det var också kul att träffa de utflyttade norrbottningarna Ethel och Roland, som var på besök. Att se dem på Cleo gav mig flashbacks till förr i tiden, då torsdags-Cleo var ett incitament i Luleås nöjesliv. Och det är det på god väg att bli igen, tack vare Thomas.
Jag har, by the way, fått ett nytt jobb! Från och med den 22 februari skall jag sprida ljus och glädje (Ok, lite bitterhet också) på säkerhetsföretaget G4S i Boden. Heltid, månadslön, pendling sju mil tur och retur dagligen, men fy tusan vad kul det ska bli! Så idag har jag sagt upp mig från mitt arbete som butiksbiträde i tygbutiken, ett arbete som jag i och för sig trivs alldeles förträffligt med, men som jag dessvärre inte kan försörja mig och min familj på. Och eftersom jag är en smula rastlös till min natur så är det läge att byta jobb nu. Det är dessutom i elfte timmen eftersom jag inte kommer att bli yngre än så här och åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden är ett långt större problem än diskrimineringen av utlandsfödda och andra generationens invandrare.
Imorgon är jag ledig och skall för första gången på evigheter lösa melodikrysset! Sedan skall jag sy, därefter syr jag nog lite till innan jag kokar palt. Efter middagen kan det hända att jag fortsätter sy litegrann.
- Det är lugnt, Frida! Jag skjutsar dig! Ska bara ringa igång motorvärmare så den hinner gå en stund!
Och så gjorde jag det. Efter sju minuter ringde tösen upp igen och sa:
- Mamma. Du har ingen bil.
Och det hade hon faktiskt rätt i för den hade jag tagit till Piteå kvällen innan och lämnat den hos en vänlig själ som skulle utreda varför det låter KLONK KLONK KLONK när jag vrider på ratten. Samt åtgärda den förbaskade parkeringsbromsen som är anledningen till att jag än en gång måste besöka Bilprovningen. Så nu undrar jag om mitt ibland helt värdelösa minne är en konsekvens av stress eller om jag helt enkelt börjar bli gammal.
I lördags åkte vi till Skellefteå och dansade till Zekes. Jag hade nog trott att det skulle vara mer folk, och att det skulle stå åtminstone några trånande tonårsflickor framför scenen, men icke. Det var som vilken danskväll som helst, men eftersom den ägde rum i Skellefteå så var den givetvis helt fantastiskt jättekul! Sällan har jag hört ett så nybildat band spela så bra! Alldeles förträfflig och varierad repertoar, allt i dansvänligt tempo. Om jag inte är helt ute och cyklar så spelade de endast en låt två gånger, Aj aj aj, och detta eftersom de gjorde ett extranummer. Lite skillnad mot ett av de band som i fjol hade en framskjutande placering i Dansbandskampen som, åtminstone då, körde samma repertoar före och efter paus...
Men givetvis dansade jag väl med någon sjuk karl för nu har jag varit förkyld hela veckan. Och jag som inte har varit krasslig på ååååår!
I måndags flög fan i mig och jag tömde återstående flyttkartonger. I onsdags gjorde jag i ordning vardagsrummet och Björns rum och särskilt det senare blev jättefint. Men eftersom jag lider av det s k Blåa bunken-syndromet så fick jag hela tiden säga "Nej, nej, Boel. Nu låter du bli cd-skivorna." till mig själv. Annars hade jag blivit sittande i en hög med osorterade skivor. Det är ett projekt som jag skjuter på framtiden. Att sortera skivor, alltså. Jag tänker mig kategorierna dansband, klassiskt och övrigt med underkategorierna SAMLINGSSKIVOR. Jag kan knappt bärga mig...
Familjens yngste medlem, snart 15 år, ryms med lite god vilja fortfarande i en flyttkartong.
Igår kom Thomas upp och hade Kindbergs på Cleo. Det var kul att träffa honom, för det har jag inte gjort sedan jag var ner till Strängnäs i början av december, och det var kul att höra Kindbergs, som ju är ett kolossalt kompetent och roligt band att dansa till. Det var också kul att träffa de utflyttade norrbottningarna Ethel och Roland, som var på besök. Att se dem på Cleo gav mig flashbacks till förr i tiden, då torsdags-Cleo var ett incitament i Luleås nöjesliv. Och det är det på god väg att bli igen, tack vare Thomas.
Jag har, by the way, fått ett nytt jobb! Från och med den 22 februari skall jag sprida ljus och glädje (Ok, lite bitterhet också) på säkerhetsföretaget G4S i Boden. Heltid, månadslön, pendling sju mil tur och retur dagligen, men fy tusan vad kul det ska bli! Så idag har jag sagt upp mig från mitt arbete som butiksbiträde i tygbutiken, ett arbete som jag i och för sig trivs alldeles förträffligt med, men som jag dessvärre inte kan försörja mig och min familj på. Och eftersom jag är en smula rastlös till min natur så är det läge att byta jobb nu. Det är dessutom i elfte timmen eftersom jag inte kommer att bli yngre än så här och åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden är ett långt större problem än diskrimineringen av utlandsfödda och andra generationens invandrare.
Imorgon är jag ledig och skall för första gången på evigheter lösa melodikrysset! Sedan skall jag sy, därefter syr jag nog lite till innan jag kokar palt. Efter middagen kan det hända att jag fortsätter sy litegrann.
I Wanna Rule The World
Jag hann beta av en hel del på min lista innan jag efter lunch åkte ut till Kronan en sväng. Sedan ringde Katarina och vi bestämde att vi skulle ta en fika på Mat och Prat. Inne i stan tornade snöhögarna upp sig som små fjäll.
Tänk, man ser knappt taken på husen!
Min unga kollega upplyste mig igår om att de har två Saltlakritsplopp för tio kronor på Dollar Store! Och som om inte det vore nog så har de också Fazers Salmiakki för samma pris. Fast en då. Så när jag och Katarina sprang in i butiken och köpte lite spets till projektet hon jobbar med, kom jag ihåg att jag skulle åka dit när jag nu ändå var ute och rörde på mig. Fast Katarina stannade i stan och istället plockade jag upp Malin på vägen.
Om man gillar saltlakritsfyllningen så är nog Plopp att föredra, medan den mer chokladsugne troligtvis får sitt lystmäte tillfredsställt i en något högre grad av Salmiakki. Ja,som ni förstår så var det stora frågor som diskuterades runt det skarinska köksbordet över kvällschokladen, vilken f ö var toppad med minimarshmallows.
Jag har förmodligen något långt långt viktigare att ägna mig åt, eftersom jag håller på med sånt här svammel... Men det är ju en dag imorgon också. Fast då jobbar jag ju. Attans.
Zekes är i Skellefteå på lördag, så där lär nog även jag vara.
Tänk, man ser knappt taken på husen!
Min unga kollega upplyste mig igår om att de har två Saltlakritsplopp för tio kronor på Dollar Store! Och som om inte det vore nog så har de också Fazers Salmiakki för samma pris. Fast en då. Så när jag och Katarina sprang in i butiken och köpte lite spets till projektet hon jobbar med, kom jag ihåg att jag skulle åka dit när jag nu ändå var ute och rörde på mig. Fast Katarina stannade i stan och istället plockade jag upp Malin på vägen.
Om man gillar saltlakritsfyllningen så är nog Plopp att föredra, medan den mer chokladsugne troligtvis får sitt lystmäte tillfredsställt i en något högre grad av Salmiakki. Ja,som ni förstår så var det stora frågor som diskuterades runt det skarinska köksbordet över kvällschokladen, vilken f ö var toppad med minimarshmallows.
Jag har förmodligen något långt långt viktigare att ägna mig åt, eftersom jag håller på med sånt här svammel... Men det är ju en dag imorgon också. Fast då jobbar jag ju. Attans.
Zekes är i Skellefteå på lördag, så där lär nog även jag vara.
The great snowman
Ja, jäklar anåda vad det stormade igår! Och snöade! Samtidigt! Jag stoppade förutseende nog ner sminket i handväskan istället för att sätta det i ansiktet innan jag gick till jobbet, och det var ju rätt tänkt eftersom stenhårda snöflingor piskade mina stackars kinder och ÖGON (Förstår ni hur ONT det gör att få snö i ögonen?). Jag anlände dessutom en timme för TIDIGT till mitt arbete! För vilken gång i ordningen vet jag tamigtusan inte. Men jag antar att det är bättre än att komma för sent. Försökte övertyga chefen om att hon inte behövde tänka på någon kompensation för att jag har svårigheter att läsa min egen kalender, men hon tvingade mig att sluta så jag skulle hinna med 17.30-bussen hem. Det var tur, för det hade varit kämpigt att gå. När jag passerade parkeringsplatsen insåg jag hur bra det är att ha bilen under tak en sådan här dag, för snön hade drivit i den hårda blåsten så att bara taken syntes på de bilar som stod där. Men en snöstorm av den här digniteten går inte heller parkeringshusen spårlöst förbi, och för första gången fick jag sopa av Saaben inomhus...
Att köra i riktigt djup snö kräver sin kvinna. Framhjulsdrift är ett måste, det insåg också föraren av den glassiga BMW:n som körde fast utanför garaget. Å andra sidan skulle jag också gladeligen skotta om jag hade en sån bil. Det är ju inte snöstorm varje dag. Antalet vägskrapor i Luleå (och Sverige) har kraftigt decimerats de senare åren och förekomsten av dessa är numera nära nog obefintlig. Bilturen hade således stora likheter med en sväng över en upplöjd potatisåker. Oj, oj, det kan inte ha varit bra för mina motorfästen som är så känsliga. Men man får vara glad att man inte bor i typ Uzbekistan, för en och annan traktor var i alla fall ute och körde. Och idag har det slutat snöa, termometern visar -17 och det blåser fortfarande litegrann.
Det finns miljarder saker att göra i ett hem. Särskilt i ett nytt hem. Jag satte en skarvdel på sladden till fönsterlampan i köket, sedan reste jag mig upp och drog ner den på golvet och så var jag utan fönsterlampa. Men Claes Ohlssons har fina till en hyfsad peng, så efter skarvning och montering av ny kontakt så hänger där en lampa i alla fall!
Orkidén fick jag av Ingrid och Kent som inflyttningspresent. Jag vill VERKLIGEN få den att överleva! Jag älskar orkidéer men kärleken verkar inte vara besvarad eftersom de brukar vilja lämna in efter en tid i mitt kök, trots omsorg efter konstens alla regler..
I Katarinas rum (syrummet) har jag spikat upp en hylla som matchar det 50-60-talsstuk som råder därinne. Hyllan är från mitt barndomshem och en av de saker jag sparat sedan jag sålt stugan.
Skorna är min mammas första skor. Hon är född 1926 och hon hade dem när hon var två år. Ganska häftigt, tycker jag. Särskilt bekväma var de nog dock inte.
Ibland känns det som om jag inte kommer någonvart. Det är så mycket som behöver fixas och mitt i alltihop så måste man STÄDA! För trots att man inte kommit i ordning riktigt så dammar det som tusan... Brödsmulor ramlar på golvet i köket och toaletterna måste skuras. Märkligt. Men när middagen var intagen bortemot 21-tiden igår kväll så pimpade jag den grådaskiga, slitna, fula, men dock oumbärliga, trappstolen. En liten bit vaxad dukväv och Gütermanns suveräna textillim var allt som behövdes!
Att köra i riktigt djup snö kräver sin kvinna. Framhjulsdrift är ett måste, det insåg också föraren av den glassiga BMW:n som körde fast utanför garaget. Å andra sidan skulle jag också gladeligen skotta om jag hade en sån bil. Det är ju inte snöstorm varje dag. Antalet vägskrapor i Luleå (och Sverige) har kraftigt decimerats de senare åren och förekomsten av dessa är numera nära nog obefintlig. Bilturen hade således stora likheter med en sväng över en upplöjd potatisåker. Oj, oj, det kan inte ha varit bra för mina motorfästen som är så känsliga. Men man får vara glad att man inte bor i typ Uzbekistan, för en och annan traktor var i alla fall ute och körde. Och idag har det slutat snöa, termometern visar -17 och det blåser fortfarande litegrann.
Det finns miljarder saker att göra i ett hem. Särskilt i ett nytt hem. Jag satte en skarvdel på sladden till fönsterlampan i köket, sedan reste jag mig upp och drog ner den på golvet och så var jag utan fönsterlampa. Men Claes Ohlssons har fina till en hyfsad peng, så efter skarvning och montering av ny kontakt så hänger där en lampa i alla fall!
Orkidén fick jag av Ingrid och Kent som inflyttningspresent. Jag vill VERKLIGEN få den att överleva! Jag älskar orkidéer men kärleken verkar inte vara besvarad eftersom de brukar vilja lämna in efter en tid i mitt kök, trots omsorg efter konstens alla regler..
I Katarinas rum (syrummet) har jag spikat upp en hylla som matchar det 50-60-talsstuk som råder därinne. Hyllan är från mitt barndomshem och en av de saker jag sparat sedan jag sålt stugan.
Skorna är min mammas första skor. Hon är född 1926 och hon hade dem när hon var två år. Ganska häftigt, tycker jag. Särskilt bekväma var de nog dock inte.
Ibland känns det som om jag inte kommer någonvart. Det är så mycket som behöver fixas och mitt i alltihop så måste man STÄDA! För trots att man inte kommit i ordning riktigt så dammar det som tusan... Brödsmulor ramlar på golvet i köket och toaletterna måste skuras. Märkligt. Men när middagen var intagen bortemot 21-tiden igår kväll så pimpade jag den grådaskiga, slitna, fula, men dock oumbärliga, trappstolen. En liten bit vaxad dukväv och Gütermanns suveräna textillim var allt som behövdes!
I swear
Fredag var min lediga dag och för att riktigt kunna ta tillvara på varenda timme så steg jag upp i den tid jag normalt brukar gå och lägga mig. Ibland på helgerna i alla fall. Klockan 7.20 hade jag tid för besiktning och jag var ju tvungen att åtminstone hinna måla mig och äta frukost. Bilen var tvättad, bältena i baksätet spända och i bagageluckan låg varningstriangeln fullt synlig. Nya registreringsskyltar både fram och bak. Och vad hade jag för detta fjäsk? Absolut ingenting! Det blev, i vanlig ordning, ombesiktning. Denna gången var det parkeringsbromsen som han påstod inte fick vara fastfrusen. Nu krävs det alltså av mig att försöka hitta något varmt ställe att köra in bilen i, för att därefter, i rasande fart, skynda mig ut till Bilprovningen innan den hinner frysa igen. Fan, vilken petig snubbe! Får de provision? Jag minns nämligen inte när jag besiktade en bil sist UTAN att åka på ombesiktning. Förra året var det en liten slang som läckte så att det luktade skoter om bilen, och bara därför var jag tvungen att komma tillbaka. När jag hade kunnat linda lite eltejp om den redan på plats! Men det är väl bara att tina bromsen och åka dit igen. Om inte framhjulslagret hinner skära innan dess. Inget är som väntans tider...
Sakta men säkert återtar mitt hem till viss del sitt ursprungliga utseende. Många är de kvällar jag har legat i min säng och betraktat bokhyllornas fula baksida medan jag försökt komma på någon bra och snygg lösning. Det svarta tyget som satt fastspänt där förut slets sönder och hamnade i soporna vid flytten, och lika bra var det eftersom det alltid var så jäkla dammigt. Ett tag funderade jag på att köpa spånplattor i samma mått som bokhyllorna och tapetsera dem med vardagsrumstapeten, men det blev ju ett besvärligt projekt och eftersom jag hellre syr än ägnar mig åt heminredning så föll även den idén. Slutligen kom jag på den optimala lösningen. Vit galon! Billigt (med personalrabatt) och bra. Borde gå att fästa med dubbelhäftande mattejp. (Alltså matt-tejp, inte mat-tejp...) Men det går inte. Mattejp är helt värdelöst. Det satt så länge som jag spände upp galonet för att det skulle bli snyggt och utan veck, men därefter ramlade alltihop ner.
Sen försökte jag en gång till. Var lite mer noggrann när jag tryckte fast galonet mot tejpen och svor dessutom litegrann för säkerhets skull, men resultatet blev detsamma. Då slog jag i små mässingsnubb med 20 centimeters mellanrum och tänkte att tejpen eventuellt skulle kunna tänka sig att fästa mellan nubben, men det var ju bara att hoppas på för mycket. Man kan nästan tro att tejpen inte vill veta av galonet, utan stöter det ifrån sig, med små vågor mellan nubben som resultat. Imorgon kommer jag således att köpa en tub av vårt textillim, som jag vet fäster på både trä och plast, och LIMMA mellan nubben. Annars får jag väl spika tätare. Bökigt och inte särskilt snyggt.
Sakta men säkert återtar mitt hem till viss del sitt ursprungliga utseende. Många är de kvällar jag har legat i min säng och betraktat bokhyllornas fula baksida medan jag försökt komma på någon bra och snygg lösning. Det svarta tyget som satt fastspänt där förut slets sönder och hamnade i soporna vid flytten, och lika bra var det eftersom det alltid var så jäkla dammigt. Ett tag funderade jag på att köpa spånplattor i samma mått som bokhyllorna och tapetsera dem med vardagsrumstapeten, men det blev ju ett besvärligt projekt och eftersom jag hellre syr än ägnar mig åt heminredning så föll även den idén. Slutligen kom jag på den optimala lösningen. Vit galon! Billigt (med personalrabatt) och bra. Borde gå att fästa med dubbelhäftande mattejp. (Alltså matt-tejp, inte mat-tejp...) Men det går inte. Mattejp är helt värdelöst. Det satt så länge som jag spände upp galonet för att det skulle bli snyggt och utan veck, men därefter ramlade alltihop ner.
Sen försökte jag en gång till. Var lite mer noggrann när jag tryckte fast galonet mot tejpen och svor dessutom litegrann för säkerhets skull, men resultatet blev detsamma. Då slog jag i små mässingsnubb med 20 centimeters mellanrum och tänkte att tejpen eventuellt skulle kunna tänka sig att fästa mellan nubben, men det var ju bara att hoppas på för mycket. Man kan nästan tro att tejpen inte vill veta av galonet, utan stöter det ifrån sig, med små vågor mellan nubben som resultat. Imorgon kommer jag således att köpa en tub av vårt textillim, som jag vet fäster på både trä och plast, och LIMMA mellan nubben. Annars får jag väl spika tätare. Bökigt och inte särskilt snyggt.
Daughter
Gårdagen hade kunnat vara bättre. Den var bra fram till dess att jag skulle göra dagsavslut och gå hem från jobbet. Det var då jag upptäckte att ena kassaapparaten hade stått i "felkvittoläge" sedan kvart över tio på förmiddagen. Över hundra kunder. Jag bröt ihop litegrann, men tog mig i kragen såpass att jag nyduschad och fräsch klarade av att hämta upp Gunilla och Mats strax efter 19.00. Sedan bar det av mot Piteå där Sylvia sällade sig till oss och därefter blev det fortsatt färd mot Skellefteå och Sannex på Folkets park.
Bilen gick som ett skållat nivetvad och jag konstaterade att vi skulle hinna fram innan orkestern spelade upp till första dansen. Den ryckte till lite då och då, men jag tänkte att det var is och ojämnheter på vägen som var orsaken men när ratten plötsligt nära nog slets ur mina händer, förstod jag att felet satt i bilen. Vi stannade vid vägkanten och Mats (som råkar vara lärare på fordonsprogrammet på Strömbackaskolan i Piteå) gick ut och kollade att alla fyra hjulen satt fast ordentligt och de gjorde de. Jag körde betydligt lugnare den sista milen och inte förrän vi kom fram till parken började ratten att rycka igen. Mats kröp in under bilen, men kunde inte se något ovanligt, så vi gick in och dansade istället för att bekymra oss. Men självklart ringde jag till Janne och berättade med hög och gäll röst vad som hänt och han lovade att sätta i motorvärmaren i sin egen bil så att han skulle kunna komma och bogsera om det behövdes. Det är ju ändå bara 14 mil...
Tyvärr innebar det inträffade att jag blev lite i obalans, men när jag efter en stund dansade med en karl, som själv har en Saab 9-5 och som t o m jobbar i en Saab-verkstad, så blev jag lite lugnare.
- Om inte oljelampan lyser eller tempmätaren åker upp eller ner så är det ju bara att köra så länge bilen går, sa han.
- Okey då, sa jag. Och ju närmare Luleå jag kommer, desto bättre är det för min f d man som skall bogsera oss.
Då skrattade han stort och sa:
- Jaha, och det gör han så gärna bara för att han har fått vara gift med dig, förstår jag!
Nu tror jag mer att det handlar om att han inte vill att hans barns mor skall stå på E 4:an mitt i natten, men det var väl ändå en fin komplimang. Tror jag...
Några fina ord om Sannex då... Och dem finns det onekligen gott om. Alla ÄLSKAR Sannex! Den annars så allvarliga skelleftepubliken applåderade livligt efter varje låt och det var en fantastiskt härlig stämning. De spelar så otroligt bra DANSBANDSmusik, med allt vad det innebär, och de hemfaller aldrig åt något Radio Rix-skval. De drar den där åldersblandade publiken som jag tycker är den optimala, och det misstänker jag har en del att göra med deras charm och relativa ungdom.
Trots att parken igår besöktes av ett tämligen stort antal unga människor som buggade och dansade märklig foxtrot, så förekom det inte en ryggsäck eller vattenflaska så långt ögat nådde! Om det beror på att Skellefteå Dansklubb har fostrat sina dansare till lite hyfs och vett, eller om arrangören helt enkelt inte tillåter att ryggsäckar, ytterkläder och medhavda vattenflaskor kantar väggar och "pryder" bord, högtalare och andra plana ytor, vet jag inte. Men med detta kändes det mycket trevligare än i Piteå, där alltför många inte har begripit att en danskväll bör vara en festkväll och inte ett rejält motionspass.
Mats, för att ta ett exempel, har alltid med sig minst en extra skjorta och denna lämnar han in i garderoben och hämtar när han tycker att han behöver byta. Och vatten dricker han vid "vattenhålet", något som faktiskt finns på alla dansställen häruppe. T o m på nattklubben Cleo. Och eget fika tar man ju själklart inte med sig in på ett ställe som har servering, men det borde väl ändå vara självklart för alla normalbegåvade individer. Eller...?
Och hemfärden gick bra. I makligt takt rullade vi ända hem till Luleå. Visserligen med lite märkliga utfall, särskilt i nerförslut, men hem kom vi. Och Janne har lovat att bogsera mig till Bilprovningen på fredag morgon klockan 7.20. Ha ha...
Malin och Katarina hade precis bakat en kladdkaka när jag framåt gryningen klev in genom dörren och det var ju välbehövligt, eftersom jag i hastigheten glömt att äta middag. Så där satt vi och hade det trevligt i någon timme innan vi insåg att vi nog borde sova lite också.
Ute är det vackert och inne börjar det bli ordning. Imorgon är det äntligen måndag!
Bilen gick som ett skållat nivetvad och jag konstaterade att vi skulle hinna fram innan orkestern spelade upp till första dansen. Den ryckte till lite då och då, men jag tänkte att det var is och ojämnheter på vägen som var orsaken men när ratten plötsligt nära nog slets ur mina händer, förstod jag att felet satt i bilen. Vi stannade vid vägkanten och Mats (som råkar vara lärare på fordonsprogrammet på Strömbackaskolan i Piteå) gick ut och kollade att alla fyra hjulen satt fast ordentligt och de gjorde de. Jag körde betydligt lugnare den sista milen och inte förrän vi kom fram till parken började ratten att rycka igen. Mats kröp in under bilen, men kunde inte se något ovanligt, så vi gick in och dansade istället för att bekymra oss. Men självklart ringde jag till Janne och berättade med hög och gäll röst vad som hänt och han lovade att sätta i motorvärmaren i sin egen bil så att han skulle kunna komma och bogsera om det behövdes. Det är ju ändå bara 14 mil...
Tyvärr innebar det inträffade att jag blev lite i obalans, men när jag efter en stund dansade med en karl, som själv har en Saab 9-5 och som t o m jobbar i en Saab-verkstad, så blev jag lite lugnare.
- Om inte oljelampan lyser eller tempmätaren åker upp eller ner så är det ju bara att köra så länge bilen går, sa han.
- Okey då, sa jag. Och ju närmare Luleå jag kommer, desto bättre är det för min f d man som skall bogsera oss.
Då skrattade han stort och sa:
- Jaha, och det gör han så gärna bara för att han har fått vara gift med dig, förstår jag!
Nu tror jag mer att det handlar om att han inte vill att hans barns mor skall stå på E 4:an mitt i natten, men det var väl ändå en fin komplimang. Tror jag...
Några fina ord om Sannex då... Och dem finns det onekligen gott om. Alla ÄLSKAR Sannex! Den annars så allvarliga skelleftepubliken applåderade livligt efter varje låt och det var en fantastiskt härlig stämning. De spelar så otroligt bra DANSBANDSmusik, med allt vad det innebär, och de hemfaller aldrig åt något Radio Rix-skval. De drar den där åldersblandade publiken som jag tycker är den optimala, och det misstänker jag har en del att göra med deras charm och relativa ungdom.
Trots att parken igår besöktes av ett tämligen stort antal unga människor som buggade och dansade märklig foxtrot, så förekom det inte en ryggsäck eller vattenflaska så långt ögat nådde! Om det beror på att Skellefteå Dansklubb har fostrat sina dansare till lite hyfs och vett, eller om arrangören helt enkelt inte tillåter att ryggsäckar, ytterkläder och medhavda vattenflaskor kantar väggar och "pryder" bord, högtalare och andra plana ytor, vet jag inte. Men med detta kändes det mycket trevligare än i Piteå, där alltför många inte har begripit att en danskväll bör vara en festkväll och inte ett rejält motionspass.
Mats, för att ta ett exempel, har alltid med sig minst en extra skjorta och denna lämnar han in i garderoben och hämtar när han tycker att han behöver byta. Och vatten dricker han vid "vattenhålet", något som faktiskt finns på alla dansställen häruppe. T o m på nattklubben Cleo. Och eget fika tar man ju själklart inte med sig in på ett ställe som har servering, men det borde väl ändå vara självklart för alla normalbegåvade individer. Eller...?
Och hemfärden gick bra. I makligt takt rullade vi ända hem till Luleå. Visserligen med lite märkliga utfall, särskilt i nerförslut, men hem kom vi. Och Janne har lovat att bogsera mig till Bilprovningen på fredag morgon klockan 7.20. Ha ha...
Malin och Katarina hade precis bakat en kladdkaka när jag framåt gryningen klev in genom dörren och det var ju välbehövligt, eftersom jag i hastigheten glömt att äta middag. Så där satt vi och hade det trevligt i någon timme innan vi insåg att vi nog borde sova lite också.
Ute är det vackert och inne börjar det bli ordning. Imorgon är det äntligen måndag!
Win or lose
Jag skulle nog behöva några veckors ledighet för att kunna slutföra flyttprojektet, som nästan har gått i stå. Nu känns det plötsligt helt normalt att i princip klättra över ouppackade kartonger och på något sätt känner jag ett visst obehag när jag tänker på dagen de är borta. Om den någonsin kommer, vill säga. Det är så mycket annat jag vill göra, men det ena är avhängigt det andra. Jag måste t ex kunna gå in i det som skall vara syrum om jag överhuvudtaget skall kunna sätta igång med något större projekt, som att klä om min numera fula vardagsrumssoffa. Igår satte jag dock upp symaskinen i köket, och sedan jag befriat kökssoffelocket från fyra lager tyg (det femte fick sitta kvar) klädde jag det i samma svarta canvas som jag har på stolarna. Jag satte nämligen det tyget på min brors soffa för något år sedan, och hälften blev ju över så det kom ju till användning nu när jag t o m hade turen att hitta det!
Därefter svängde jag ihop fyra kuddar. Det skall vara bekvämt att ligga och vila en stund efter middagen! Sedan gör det ingenting om det är snyggt också.
Innerkudden i det bakre fodralet har dock helt gett upp och skall bytas ut å det snaraste.
Och inte finns det innerkuddar som är 35 X 70 cm, så det tillverkade jag av lösvadd och en bit istoppstäcke.
Det är väl ganska uppenbart att jag sitter här och skryter så jag fortsätter väl med detta, som jag har skrivit under en grym tidspress...
http://www.kuriren.nu/noje/artikel.aspx?articleid=5213278
Helt perfekt och underbar är jag nu inte. Klockan 21.58 kom jag ihåg att jag två minuter senare skulle hämta Frida på Hälsans Hus i andra änden av stan. Tack och lov är Luleå en tämligen liten stad, så jag var där redan 22.06. Och ändå bromsade jag in vid alla sjutusen fartgupp som är utplacerade lite här och där. Eller närmare bestämt överallt.
När jag satt där och kände mig som Björn Waldegårds kvinnliga motsvarighet (eller rent av Tina Törner, som ju redan är kvinna) slog det mig plötsligt att jag glömt att besiktiga bilen! Jag hade tydligen en tid den 18 december som jag nu måste betala halva avgiften för. Dessutom MÅSTE jag ju verkligen besiktiga den före januari månads utgång, och när farao ska jag hinna det? När ska jag tvätta den? Och ettan jag fick för handbromsen då? Ska jag riskera att bli utskälld för att jag inte åtgärdat den?
Det blev jag nämligen en gång när jag tvingades åka till Boden för att besiktiga min gamla Opel Omega. Jag hade helt enkelt glömt bort att fixa något som jag hade fått en anmärkning på, och besiktningsmannen blev så vansinnigt arg och skrek:
- Du måste ju för farao åtgärda felen du har på bilen! Du kan ju för inihelvete inte komma hit med samma fel som i fjol!
Och där satt man, nyduschad och stylad upp till tänderna, men han var uppenbarligen inte imponerad av långa blondiner...
Därefter svängde jag ihop fyra kuddar. Det skall vara bekvämt att ligga och vila en stund efter middagen! Sedan gör det ingenting om det är snyggt också.
Innerkudden i det bakre fodralet har dock helt gett upp och skall bytas ut å det snaraste.
Och inte finns det innerkuddar som är 35 X 70 cm, så det tillverkade jag av lösvadd och en bit istoppstäcke.
Det är väl ganska uppenbart att jag sitter här och skryter så jag fortsätter väl med detta, som jag har skrivit under en grym tidspress...
http://www.kuriren.nu/noje/artikel.aspx?articleid=5213278
Helt perfekt och underbar är jag nu inte. Klockan 21.58 kom jag ihåg att jag två minuter senare skulle hämta Frida på Hälsans Hus i andra änden av stan. Tack och lov är Luleå en tämligen liten stad, så jag var där redan 22.06. Och ändå bromsade jag in vid alla sjutusen fartgupp som är utplacerade lite här och där. Eller närmare bestämt överallt.
När jag satt där och kände mig som Björn Waldegårds kvinnliga motsvarighet (eller rent av Tina Törner, som ju redan är kvinna) slog det mig plötsligt att jag glömt att besiktiga bilen! Jag hade tydligen en tid den 18 december som jag nu måste betala halva avgiften för. Dessutom MÅSTE jag ju verkligen besiktiga den före januari månads utgång, och när farao ska jag hinna det? När ska jag tvätta den? Och ettan jag fick för handbromsen då? Ska jag riskera att bli utskälld för att jag inte åtgärdat den?
Det blev jag nämligen en gång när jag tvingades åka till Boden för att besiktiga min gamla Opel Omega. Jag hade helt enkelt glömt bort att fixa något som jag hade fått en anmärkning på, och besiktningsmannen blev så vansinnigt arg och skrek:
- Du måste ju för farao åtgärda felen du har på bilen! Du kan ju för inihelvete inte komma hit med samma fel som i fjol!
Och där satt man, nyduschad och stylad upp till tänderna, men han var uppenbarligen inte imponerad av långa blondiner...
That´ll be the day
Jag är medveten om att jag borde lägga min energi på annat, att det finns värre saker att reta upp sig på, men farao så vansinnigt irriterad jag blir när jag kommer på dans och ryggsäckarna ligger i DRIVOR utmed väggarna! Jag blir helt enkel jävulskt provocerad! Och detta trots att jag känner, och rent av GILLAR, flera av dessa ryggsäcksägare. Lika provocerad blir jag av det där ålandet som äger rum på dansgolvet och som anhängarna kallar för "utveckling av foxtroten". Att en del gnussar kan jag köpa (förutsatt att jag slipper) så länge som de dansar vanligt foxtrot och RÖR sig i dansriktningen. Men alltför många liksom hasar ett par dubbelsteg (hoppsansteg) åt ena hållet, stannar och juckar en stund, hasar ett par steg åt andra hållet, stannar och juckar en stund till innan de plötsligt BÖJER sig framåt i nittio grader över sin partner som helt enkelt måste
1. inta limboställning
2. be till Gud att han inte släpper henne, eftersom hennes lårmuskler inte på egen hand klarar att hålla upp kroppen när skuldrorna befinner sig tio centimeter från golvet.
Detta sätt att "dansa" är visst så fantastiskt underbart att vi som kritiserar det inte alltför sällan anses vara bakåtsträvare och torrbollar. Men det blir de facto jäkligt stökigt på dansgolvet när folk helt sonika parkerar.
- Då får ni väl dansa förbi! säger kanske någon.
Men det är inte alltid så lätt att förutse när paret man dansar bakom ska tvärstanna. Och på ett fullt dansgolv kan man kanske heller inte dansa vid sidan av. Nej, det här är stora frågor som bör lyftas till en högre nivå... Kanske en grupp på FB? Vi som tycker att man skall röra på fötterna när man dansar....
Jag var alltså och dansade till Jannez i Piteå igår, och de var, som vanligt, hur bra som helst! Varma, glada, skickliga killar som människor i alla åldrar gillar! (Poeten i mig känner inga gränser....) Men som sagt, för många är danskvällen ett träningspass och det förstår jag inte, hur jag än försöker.
Och när jag nu ändå är på gnällhumör kan arrangören i mig inte låta bli att uppröras över detta:
Det finns servering på Piteå Folkets hus. Kanske inte det billigaste fikat, men å andra sidan är dans troligen ett av de mest prisvärda nöjena som finns. Tre och en halv timmes förnöjelse (för vissa motion) till det facila priset av 150-160 kr. Plus garderob (som många struntar i utan slänger sina ytterkläder i de möbler som är avsedda att sitta i). Ändå tar somliga med sig egen förplägnad som de t o m har fräckheten att inmundiga inne på dansstället. Visserligen i foajén och inte i serveringen, om det nu kan ses som en förmildrande omständighet. Jag tycker inte det. Som att gå på Max och köpa hamburgare och sedan gå över till Valdino och äta... Vattenflaskorna, sportbagarna och bullpåsen ville sällskapet som huserade vid det här bordet ta med sig hem, men de tomma petflaskorna och fruktskalen låg kvar på bordet sedan de lämnat det. Fast vad vet man? De har kanske en hushållerska hemma som plockar efter dem.
Men det var en rolig kväll. Inte för att jag dansade särskilt mycket, utan för att jag träffade många trevliga människor som jag satt och pratade med och för att det blir så bra stämning när Jannez spelar.
I helgen har jag inte barat roat mig på det för mig traditionella sättet! I fredags upplevde jag en pubkväll med ett ölpimplande utan dess like! Det var min gamla studiekamrat och exjobbspartner Johan (som ju unikt nog faktiskt försörjer sig som lärare idag) och jag som fick för oss att vi skulle göra Luleå by night. Vi började på Bishops tillsammans med Madde (också lärare) och Micke (VM-silvermedaljör i basket!) där jag bjöds på mörkt jättegott öl, serverat i enorma glas. Sedan gick vi till Allstars, där åldersgränsen på fredagar är 18 år och Johan fick träffa nästan alla sina elever.
Johan och Micke
Själv satt jag längst in på en soffa med ansiktet bortvänt, och hoppades att ingen skulle få för sig att ringa färdtjänst. Jag klarade mig och det blev en helt vanlig taxi hem. Och när jag vaknade kl 13.25 på lördag eftermiddag hade jag jättejättejätteont i huvudet...
Men idag klev jag upp redan halv ett så jag och Malin åkte ut på stan och shoppade lite livsnödvändiga saker. Typ strumpor. Sedan tog vi en cappuccino på trevliga Mat och Prat i Shopping (Sveriges mest oförutsägbara köpcentrum) och nu är plötsligt dagen och helgen slut! Snopet!
1. inta limboställning
2. be till Gud att han inte släpper henne, eftersom hennes lårmuskler inte på egen hand klarar att hålla upp kroppen när skuldrorna befinner sig tio centimeter från golvet.
Detta sätt att "dansa" är visst så fantastiskt underbart att vi som kritiserar det inte alltför sällan anses vara bakåtsträvare och torrbollar. Men det blir de facto jäkligt stökigt på dansgolvet när folk helt sonika parkerar.
- Då får ni väl dansa förbi! säger kanske någon.
Men det är inte alltid så lätt att förutse när paret man dansar bakom ska tvärstanna. Och på ett fullt dansgolv kan man kanske heller inte dansa vid sidan av. Nej, det här är stora frågor som bör lyftas till en högre nivå... Kanske en grupp på FB? Vi som tycker att man skall röra på fötterna när man dansar....
Jag var alltså och dansade till Jannez i Piteå igår, och de var, som vanligt, hur bra som helst! Varma, glada, skickliga killar som människor i alla åldrar gillar! (Poeten i mig känner inga gränser....) Men som sagt, för många är danskvällen ett träningspass och det förstår jag inte, hur jag än försöker.
Och när jag nu ändå är på gnällhumör kan arrangören i mig inte låta bli att uppröras över detta:
Det finns servering på Piteå Folkets hus. Kanske inte det billigaste fikat, men å andra sidan är dans troligen ett av de mest prisvärda nöjena som finns. Tre och en halv timmes förnöjelse (för vissa motion) till det facila priset av 150-160 kr. Plus garderob (som många struntar i utan slänger sina ytterkläder i de möbler som är avsedda att sitta i). Ändå tar somliga med sig egen förplägnad som de t o m har fräckheten att inmundiga inne på dansstället. Visserligen i foajén och inte i serveringen, om det nu kan ses som en förmildrande omständighet. Jag tycker inte det. Som att gå på Max och köpa hamburgare och sedan gå över till Valdino och äta... Vattenflaskorna, sportbagarna och bullpåsen ville sällskapet som huserade vid det här bordet ta med sig hem, men de tomma petflaskorna och fruktskalen låg kvar på bordet sedan de lämnat det. Fast vad vet man? De har kanske en hushållerska hemma som plockar efter dem.
Men det var en rolig kväll. Inte för att jag dansade särskilt mycket, utan för att jag träffade många trevliga människor som jag satt och pratade med och för att det blir så bra stämning när Jannez spelar.
I helgen har jag inte barat roat mig på det för mig traditionella sättet! I fredags upplevde jag en pubkväll med ett ölpimplande utan dess like! Det var min gamla studiekamrat och exjobbspartner Johan (som ju unikt nog faktiskt försörjer sig som lärare idag) och jag som fick för oss att vi skulle göra Luleå by night. Vi började på Bishops tillsammans med Madde (också lärare) och Micke (VM-silvermedaljör i basket!) där jag bjöds på mörkt jättegott öl, serverat i enorma glas. Sedan gick vi till Allstars, där åldersgränsen på fredagar är 18 år och Johan fick träffa nästan alla sina elever.
Johan och Micke
Själv satt jag längst in på en soffa med ansiktet bortvänt, och hoppades att ingen skulle få för sig att ringa färdtjänst. Jag klarade mig och det blev en helt vanlig taxi hem. Och när jag vaknade kl 13.25 på lördag eftermiddag hade jag jättejättejätteont i huvudet...
Men idag klev jag upp redan halv ett så jag och Malin åkte ut på stan och shoppade lite livsnödvändiga saker. Typ strumpor. Sedan tog vi en cappuccino på trevliga Mat och Prat i Shopping (Sveriges mest oförutsägbara köpcentrum) och nu är plötsligt dagen och helgen slut! Snopet!
Big man
Det är ju inte så himla konstigt att man blev darrhänt och skakade till när man klev upp klockan 7 på morgonen och möttes av denna utetemperatur? Den sjönk dessutom ytterligare under dagen.
Men jag hade turen med mig. Vid en närmare utgrävning i hallgarderoben fann jag äntligen min täckkjol. Därmed blev promenaden till jobbet inte så plågsam som jag föreställt mig. Jag svettades i alla fall inte. Dessutom blev min unga kollega Karin hejdlöst glad av att se mig. Ja, hon hade rent av svårt att sluta skratta!
- Men gå och titta dig i spegeln! frustade hon mellan gapflabben.
Och visst, det var en spännande upplevelse. Jag hade ingen aning om att jag var så hårig i ansiktet, men nu, när vartenda hårstrå (fjun) liksom var glaserat av frost, så insåg jag att även jag är släkt med aporna. Dessutom var mitt hår alldeles vitt så jag fick också en aning om hur jag kommer att se ut som gammal. Äldre.
Men imorgon måste det vara mildare för då ska jag på lokal och dricka mörkt öl som smakar julmust.
Ca 1:40 in börjar den. Han lyckades verkligen tonsätta minusgrader.
Men jag hade turen med mig. Vid en närmare utgrävning i hallgarderoben fann jag äntligen min täckkjol. Därmed blev promenaden till jobbet inte så plågsam som jag föreställt mig. Jag svettades i alla fall inte. Dessutom blev min unga kollega Karin hejdlöst glad av att se mig. Ja, hon hade rent av svårt att sluta skratta!
- Men gå och titta dig i spegeln! frustade hon mellan gapflabben.
Och visst, det var en spännande upplevelse. Jag hade ingen aning om att jag var så hårig i ansiktet, men nu, när vartenda hårstrå (fjun) liksom var glaserat av frost, så insåg jag att även jag är släkt med aporna. Dessutom var mitt hår alldeles vitt så jag fick också en aning om hur jag kommer att se ut som gammal. Äldre.
Men imorgon måste det vara mildare för då ska jag på lokal och dricka mörkt öl som smakar julmust.
Ca 1:40 in börjar den. Han lyckades verkligen tonsätta minusgrader.
Back on my feet
Under mina sju år i det här huset har jag haft ett alldeles för litet förråd. Det insåg jag när jag blev anvisad det förråd som egentligen hör till min lägenhet. Och självklart bör en stor lägenhet ha ett stort förråd, även om jag tycker att motsatsen också kan vara logisk. Hursomhelst så har jag i två år hyrt ett extra förråd för hutlösa 178 kr i månaden eftersom mina grejer inte rymdes i det pyttelilla som hör till lägenheten. Och nu är jag givetsvis skitarg och skall kräva pengarna tillbaka. Kan ju inte vara mitt problem att Lulebo inte klarar av att hålla koll utan låter folk ta vilket ledigt förråd som helst i besittning. Hå hå ja ja, alltid är det något. Ena stunden måste man anmäla en indolent rektor, andra är det någon maktfullkomlig tjänsteman på bostadsbolaget som behöver få lagen läst för sig...
Nu har jag i alla fall tömt de 50 kartonger jag lånat av Lulebo och dem tänker jag återställa på fredag. De skulle buntas tio och tio, men når jag runt tio flyttkartonger med mina händer? Nix. Har silvertejpat dem fem och fem.
På ett möte inför renoveringen upphävde en småbarnsmamma sin stämma och tyckte att köket skulle målas istället för tapetseras. Och tänk, denna önskan beviljades på ett ögonblick. I ALLA lägenheter, även hos mig, vars barn numera är stora och även om de inte varit det, aldrig skulle ha kladdat på tapeterna eftersom de alltid intog sina måltider sittande vid köksbordet. De här målade väggarna i hall och kök ger lite "Välkommen till Sunderby sjukhus!"-känsla, trots tavlor, tidskriftsamlare och ett ljushuvud. I källaren hittade jag dessutom en klocka (som jag misstänker tillhör TD Media) och den spikade jag upp över kökssoffan. Dessvärre räckte inte kroken ända fram till hållaren, varför jag var tvungen att dra ut den och ersätta den med en betongspik. Men då lossnade det en stor bit betong från väggen (hade aldrig hänt om den varit tapetserad) så nu döljer klockan en smärre krater.
Men den går tyst i alla fall...
Flyttkartonger smiter ingenstans, så därför kunde jag ansvarslöst kasta mig ut i nöjeslivet både fredag och lördag. Hade skitkul i Skelleftehamn där Drifters spelade. Ett fint ställe som tyvärr alltför ofta befolkas av sportklädda individer som iklädda prasselbyxor och träningströjor klämmer sina finniga pannor mot varandra och gör sitt yttersta för att sprida svininfluensan. I fredags var självklart medelåldern betydligt högre, men det gjorde ingenting eftersom de flesta visste hur en foxtrot skall dansas.
Ja, jag var nöjd med kvällen och tänkte inte åka till Sunderbyn (Drifters igen), men märkligt nog finns det en och annan som tycker att mitt sällskap är angenämt och jag lät mig faktiskt övertalas att åka. Inte ens entrén behövde jag betala. Det är ju lite mer fart på publiken i Norrbotten så självklart hade jag jättekul också den här kvällen, även om jag satt och häckade en hel del. Lite trött måste man ju få vara när man har jobbat. Träffade Maria som jag inte sett sedan början av 80-talet! Men hon var sig lik! Kanske till och med lite snyggare än då, och lika glad och lättsam! Var tar åren vägen egentligen?
Och Drifters? Av förståeliga skäl var inte formen den bästa när de var upp sist, men trots detta levererade de det publiken ville ha. I helgen hade de lagt in en högre växel och var helt enkelt suveräna! Alltså ROLIGA att dansa till och lyssna på! Och även om nye basisten Henrik "Turbo" Wallrin inte tyckte att det gick så bra i fredags så var det i alla fall inget som märktes. Nä, ruskigt bra var de. Japp.
Cross that bridge
Somligt går bra men somligt går jäkligt dåligt. Antalet flyttkartonger har på en vecka reducerats från 104 st till simpla 32. Jag arbetar inte konstant utan kör ett par timmar, vilar ett par timmar och gör eventuellt ett ryck innan jag måste gå och lägga mig eftersom jag arbetar på riktigt på dagarna.
Malin kör en annan metod. Hon öppnar en kartong, vräker upp innehållet i skåp och hyllor och frigör därmed lite golvyta. Jag, däremot, kan bli stående med en bok i handen och fundera över vilken hylla jag skall sätta den i. Men Malin är skoninslös. Hon påstår också att vi skall rensa i mitt bestånd av cd-skivor eftersom hon anser att det mesta är dynga. Och då antar jag att jag bara får behålla Led Zeppelin. Men mina vinyl rör hon inte!
I lördags kväll glimmade jag till och hängde upp gardiner i alla rum. Detta delvis för att det blir lite hemtrevligare men också för att reta grannarna lite... De vet ju inte att man ännu inte kan röra sig obehindrat härinne. Mina fönster är stora och höga, vilket innebär att även jag, trots mina 180 cm, är tvungen att stå på en stol för att nå upp till stängerna. För att slippa kliva upp och ner på stolar klev jag på de möbler som råkade stå lägligt till. Dessvärre är jag uppenbarligen inte så fjäderlätt som jag trodde. Eller också var locket på den gamla radiogrammofonen som jag använder som tv-bänk till min tjocktv, ovanligt klent.
Det går antagligen att laga. Om man bara lyckas skruva lös locket så kan man ju limma ihop faneret igen. Men jag skall inte göra det ikväll.
Eftersom jag bor i en så ofantligt stor lägenhet (102 kvm) har Lulebo bestämt att jag, och alla andra som har bostäder större än tvårummare, skall ha diskmaskin! Hurra!
Tyvärr tycks detta faktum ha gått hushållets övriga medlemmar (de som måste ha fulla tandkrämstuber hela tiden) förbi och diskbänken är ingalunda så tom som jag kanske hade väntat mig att den skulle vara. Det liksom bara lämnas disk där.
Men som sagt, somligt är bra. Att min bror kom hit med min mormors gamla kökssoffa t ex. Tyget råkar vara orange, men det skall åtgärdas snarast. Dock inte ikväll.
Det är möjligt att köket är en smula övermöblerat nu, men så får det vara till vidare. Till vänster står både en enorm köpmandisk, som jag helt enkelt MÅSTE ha eftersom det är så mycket som inte längre ryms i köksskåpen, och en amerikansk gungstol som jag inte heller kan leva utan eftersom det är så mysigt att sitta och gunga lite ibland.
Idag hade jag fått Annas årliga skiva! Tänk att hon hunnit med det, trots att hon också ägnat ett par månader åt att packa, flytta och packa upp...
Skivan innehåller både eget material, gamla klassiker, ett gästspel av Thomas (han blir bara bättre och bättre...) och sist, men inte minst, Annas tolkning av Invitation - en av Schytts bästa låtar ever! Och den har hon gjort till mig! Finns på Spotify. Med Schytts, alltså. Fast jag hoppas att Anna också finns där snart för det borde hon göra, så bra som hon är!
Malin kör en annan metod. Hon öppnar en kartong, vräker upp innehållet i skåp och hyllor och frigör därmed lite golvyta. Jag, däremot, kan bli stående med en bok i handen och fundera över vilken hylla jag skall sätta den i. Men Malin är skoninslös. Hon påstår också att vi skall rensa i mitt bestånd av cd-skivor eftersom hon anser att det mesta är dynga. Och då antar jag att jag bara får behålla Led Zeppelin. Men mina vinyl rör hon inte!
I lördags kväll glimmade jag till och hängde upp gardiner i alla rum. Detta delvis för att det blir lite hemtrevligare men också för att reta grannarna lite... De vet ju inte att man ännu inte kan röra sig obehindrat härinne. Mina fönster är stora och höga, vilket innebär att även jag, trots mina 180 cm, är tvungen att stå på en stol för att nå upp till stängerna. För att slippa kliva upp och ner på stolar klev jag på de möbler som råkade stå lägligt till. Dessvärre är jag uppenbarligen inte så fjäderlätt som jag trodde. Eller också var locket på den gamla radiogrammofonen som jag använder som tv-bänk till min tjocktv, ovanligt klent.
Det går antagligen att laga. Om man bara lyckas skruva lös locket så kan man ju limma ihop faneret igen. Men jag skall inte göra det ikväll.
Eftersom jag bor i en så ofantligt stor lägenhet (102 kvm) har Lulebo bestämt att jag, och alla andra som har bostäder större än tvårummare, skall ha diskmaskin! Hurra!
Tyvärr tycks detta faktum ha gått hushållets övriga medlemmar (de som måste ha fulla tandkrämstuber hela tiden) förbi och diskbänken är ingalunda så tom som jag kanske hade väntat mig att den skulle vara. Det liksom bara lämnas disk där.
Men som sagt, somligt är bra. Att min bror kom hit med min mormors gamla kökssoffa t ex. Tyget råkar vara orange, men det skall åtgärdas snarast. Dock inte ikväll.
Det är möjligt att köket är en smula övermöblerat nu, men så får det vara till vidare. Till vänster står både en enorm köpmandisk, som jag helt enkelt MÅSTE ha eftersom det är så mycket som inte längre ryms i köksskåpen, och en amerikansk gungstol som jag inte heller kan leva utan eftersom det är så mysigt att sitta och gunga lite ibland.
Idag hade jag fått Annas årliga skiva! Tänk att hon hunnit med det, trots att hon också ägnat ett par månader åt att packa, flytta och packa upp...
Skivan innehåller både eget material, gamla klassiker, ett gästspel av Thomas (han blir bara bättre och bättre...) och sist, men inte minst, Annas tolkning av Invitation - en av Schytts bästa låtar ever! Och den har hon gjort till mig! Finns på Spotify. Med Schytts, alltså. Fast jag hoppas att Anna också finns där snart för det borde hon göra, så bra som hon är!
All the reasons
Egentligen är det mormödrar som skall sticka tjocksockar till sina barnbarn, men ibland glömmer mormödrarna bort hur man gör eller också vill eller orkar de helt enkelt inte och då måste mammorna rycka in. Så idag fick Katarina sina välbehövliga yllesockar. Det är andra paret som jag stickat mellan banankartongerna. Det går faktiskt förvånansvärt snabbt och är onekligen rätt tillfredställande, liksom allt annat skapande. 
Fullt så nöjd är jag däremot inte med den mjukisdress i pälsfleece som jag sydde på uppdrag till Max... Han är betydligt nättare i kroppen än vad både jag och Christin trodde så nu har han verkligen något att växa i.
Och nu börjar det likna nåt...
Nu är det jäklar i min låda RIKTIG vinter! Snöigt, kallt och jävligt. Enda trösten är att det är likadant i hela landet. Ha, det kan ni gott ha... Kom bara ihåg att dieseln man tankar på macken inte klarar lägre temperatur än minus 37...
Och på mina nya fönster har det bildats vackra mönster. (Vilket rim! Melodifestivalen nästa!)
Rolling home
När jag är 80 år, sitter på hemmet (eller fattigstugan) och Zekes firar 30 år som dansband (finns det dansband då?) så kommer jag att stolt kunna berätta för de som fortfarande kan höra att när Zekes för allra första gången spelade en hel danskväll, då var jag där. Kanske minns jag att de första tre låtarna framfördes lite trevande och smånervöst men jag kommer nog också ihåg att de vartefter kvällen led blev varmare i kläderna och att deras debut på dansbandsscenen inte kunde betraktas som annat än mycket lyckad.
- Så kan det bli när hjärtat är med! kommer jag att säga.
Jag inbillar mig att unga dansband ofta är synonyma med "lite tuffare" musik, alltså hitlistepop, men Zekes repertoar är väldigt blandad. Och det svänger. I stort sett hela tiden. Självklart låter det kanske inte perfekt, men det gjorde det kanske inte om Streaplers heller när de började.
Fredag eftermiddag klockan 16 fick jag återigen tillgång till mitt hem. Det kändes helt fantastiskt så jag och Malin bar genast upp lite grejer bara för att markera revir.
På lördag förmiddag satte Den stora flytten igång. Två bröder, fyra egna barn och deras pappa samt ena brorsans två grabbar kavlade upp ärmarna och jag tackade min lyckliga stjärna att det inte snöade och att det inte var 20 minusgrader. Under några timmar hade vi två släpvagnar så redan vid fyratiden var lägenheten och ena källarförrådet tömda och jag bjöd kvarvarande hjälpredor på Bergvikens grill- och pizzeria. För enkelhetens skull och för att de inte skulle bli kinkiga eftersom det jättestora förrådet väntade.
När jag öppnade dörren till detta, där kartongerna var travade upp till taket, såg min ena brorson skeptiskt på mig och utbrast:
- Men är du allvarlig, eller...?
Tack vare mitt fantastiska märkningssystem (ljusblå lappar på kartonger som skulle upp i lägenheten, gröna lappar på de som skulle ner i källaren) så gick det hela ganska snabbt. Tre släpvagnslass senare var det tomt och när vi åkte på släpet den sista svängen tittade jag upp mot husen som står i tur att renoveras och konstaterade skadeglatt att de har allt detta framför sig. En skön känsla... 
Trots att Katarina ägnat dagen åt att tömma kartonger, företrädesvis i köket, så återstod på måndag kväll inte mindre än 104 stycken att packa upp. Detta antal har förstås decimerats under veckan vartefter jag har fyllt bokhyllorna, men det är fortfarande väldigt väldigt många kvar. Jag har ju jobbat som vanligt de här dagarna och så blev det plötsligt julafton mitt i alltihop. Idag skall jag i alla fall koncentrera mig på garderoberna. Rom byggdes ju inte heller på en dag har jag hört.
