Trots möjlighet till sovmorgon lät jag mig ändå väckas till tonerna av Bowies This is not America redan kl 7. Ringde Folktandvården och redogjorde med hög och gäll röst hur ont jag haft hela natten, trots avsaknad av svullen kind. Jag fick en tid tio över elva, så jag käkade frukost och åkte till Boden och min revisor. Hos honom använde jag nog också min höga, gälla stämma när jag i affekt slet fram brevet från skatteverket samtidigt som jag gav honom verifikaten för det senaste kvartalet i år. Han blev lite förvirrad, men vi redde strax ut missförstånden och han lovade att fixa allt.

Sedan körde jag till Max och Christin på Erikslund och gav dem en kattidning från England med en liten burk kattmat till. Och av Christin fick jag en 72 %-ig chokladkaka, ett tidningsurklipp där Aftonbladets Belinda Olsson lovordar Dansbandskampen i allmänhet och "Han som skelar i juryn" i synnerhet samt ett par diskhandskar som är helt rätt den här helgen.

Man kan ha på sig dem när de små slemtomtarna ringer på dörren och skriker "Bus eller godis!" för då lämnar man ju inga fingeravtryck... Och man kan också ha dem när man diskar i djupt vatten.

Det är svårt att fotografera den här lille rackaren för han kan inte sitta still.

Tio minuter över elva infann jag mig hos tandläkaren som snabbt konstaterade att en rotfyllning var det enda raka. Lika snabbt hade hon bedövat halva skallen (min, alltså) och så gick hon lös på tanden med en nästan sadistisk frenesi. Inbillade jag mig, i alla fall. Plötsligt såg jag bilder i mitt inre från filmen "The Dentist" och började nästan småfnissa för mig själv där jag låg. En timme senare, 638 kr fattigare och med ett löfte om att bli skinnad på ytterligare nära 4000 pix rumlade jag ut därifrån. Köpte lite fika och åkte till mamma där jag stannade i mer än två timmar. Tyvärr kunde jag inte njuta av kakorna då jag ideligen bet mig i tungan vilket innebar att blodsmaken kom att dominera över chokladsmaken.

Sedan pratade jag med Kent  och då började jag känna mig lite sugen på att trots allt åka till Sunderbyn och dansa. För första gången på drygt tre år. Och nu sitter jag här och har nästan bestämt mig för att göra det! Så jag spolar väl upp ett badvatten så att jag i lugn och ro kan fundera över vad jag ska ha på mig. Allt är förlåtet, Bert! Jag är ju ingen långsint människa...

Just det! På lördag är det äntligen dags igen! Drifters i Skellefteå. Jag försöker att inte tänka på det så mycket för det är lätt hänt att förväntningarna blir lite för höga. Men fy tusan vad kul det ska bli!!! 
                                                         
Med Karen Carpenters ljuva stämma i hörlurarna känns morgonpromenaden till jobbet alltid något lättare, but as I walked the King`s Road hörde jag någon som vrålade bakom mig. There´s a kind of hush all over the world stämde inte med verkligheten, men jag vände mig inte om utan undrade why birds suddenly appear, every time you are near. Men det var ju dumt, eftersom det var min vän Eva som på sin promenad med Elvis (som numera är hund) försökte åkalla min uppmärksamhet. Men det fick jag inte klart för mig förrän ikväll när jag pratade med henne i telefon. Hon hade dessutom gjort ett tappert försök att springa ifatt mig.... Förlåt! Men vi ses nästa vecka!

"Ärade damer! "(Företrädesvis...) "Passa på att förnya hemmet inför den stundande vintern! Stans enda riktiga tygaffär  lämnar hela 20 % rabatt på hela sortimentet!" Eller rabbatt, som Anna så påhittigt textat på stora banners som hon tejpat upp på skyltfönsterna. Eftersom jag befann mig inne i butiken och detta hemska ägde rum på utsidan, så upptäckte jag inte misstaget förrän sent på fredag. Tänk om folk trodde att det var jag som skrivit dem! Aaarghh! Anna rodnade klädsamt när jag påpekade felet, och menade att hon varit så koncentrerad på att skriva alla bokstäver lika stora, att hon helt enkelt missat stavningen. Ja, ingen hade ju dött så jag rev ner allt och när jag kom på lördagens morgon satt det uppe nya, rättstavade. Och imorgon är allt normalt igen! Då får vi se hur många som är arga för att de måste betala ordinarie pris... Men mycket folk har det varit och nu är jag jättejättetrött.

Men innan jag går och lägger mig ska jag sy färdigt klänningen jag började på igår. I söndags färdigställde jag värsta coola brallorna.

Halvfodrade. Slag. Tämligen lyckade. Användbara. Pust...

 

Nu var jag jäkligt snabb... Knappt har kamerorna slocknat så sitter jag här och kommenterar kvällens program som den värsta journalist.

All cred till Larz Kristerz, som så kärleksfullt tolkar vår dansbandsskatt. Jag menar inte den 25%-iga momsen utan det klassiska välljudande soundet och hänget som är så typiskt för 70-talet. De lyckas plocka fram det soundet i allt de gör, och detta utan att ha spelat in en ton i förväg. Kort sagt, det låter som det gjorde på den gamla goda tiden. Och detta sägs utan ironi. För min del är det takten, gunget och känslan i musiken som är viktig när det skall dansas, och det är också därför som jag i dessa sammanhang dissar låtar som Brothers in Arms, hur bra de än framförs. Men Larz Kristerz gör alla rätt när det gäller att spela musik att dansa till liksom...

...Bengt Hennings, som ju faktiskt är strået vassare när det gäller både framförande och arrangemang. Här pratar vi proffs som får både Susanne Nordströms och Date att framstå som rena rama hobbybanden. De lämnade ingenting åt slumpen, men tyvärr så räckte det inte. En vild gissning är i a f att bandets spelplan lär bli betydligt mer välfylld i framtiden. På gott och ont, kanske. Grabbarna i Bengt Hennings är ju deltidsmusiker, vilket var en av anledningarna till att orkesterns trummis och saxofonist Robert Muhrer valde att lämna proffsbandet Drifters. 

Att Scotts gick vidare förvånar mig inte ett dugg. Det låter väldigt bra om bandet. Tätt och samspelt på något sätt och Henrik Strömberg är precis en sådan profil som alla band bör ha. Dessvärre tror jag inte att de slutar som vinnare i tävlingen eftersom det kommer till fler och fler etablerade band vartefter tävlingen fortskrider. Men man skall aldrig säga aldrig. En full spelplan är ingen garanti för att lyckas i Dansbandskampen.

Susanne Nordströms har den berömda spelglädjen som är så karakteristisk för många av de band som aldrig kommer att bli riktigt stora, men som ändå har en tämligen stor och trogen publik. De band som spelar där Lasse Stefanz, Black Jack, Drifters, Flamingo, Thorleifs och Mats Bergmans inte kan vara just den kvällen. De band som utan att tveka kör 90 mil, rakt in i de norrbottniska skogarna och hem igen, för en enda sketen spelning. Ja, Susanne Nordströms skulle förstås troligen aldrig göra det, eftersom de bor i Skåne, men den initierade läsaren förstår antagligen vad jag menar. Tyvärr gick de inte vidare, men de gjorde absolut inte bort sig. Susanne Nordström visar också att en dansbandssångerska inte nödvändigtvis behöver vara en ung pingla utan kan ha några år på nacken... Dessvärre sjöng hon inte helt rent, något som märktes tydligast i "Till min kära".

Om Date har jag egentligen ingen uppfattning. De gånger jag har hört dem häruppe har jag tyckt att de har varit bra, kanske lite för bra, till och med. De spelade på Cleo en gång för några år sedan, och jag minns att jag var tvungen att kolla om det var bandet eller discjockeyn som spelade... Jo, jag var nykter...

Juryn då? Ja, även denna gång var Thomas helt överlägsen. Jag har definitivt ingenting emot vare sig Anna Mourou eller Magnus Carlsson, men Thomas är onekligen den som  är roligast och rappast när något skall sägas. Och han lyckas också vara lika diplomatisk som snälle Magnus! Jag tycker att juryn har en bra sammansättning, där alla tre ser på musiken och banden med olika ögon. Och Dansbandskampen är ju i första hand är ett UNDERHÅLLNINGSPROGRAM!! Glöm inte det!      

Nu är det mycket... Jag börjar med en av mina döttrars pojkvän.

Men jag är inte orolig.

Och så min bil...

Mycket, mycket bättre. Män och kvinnor, pojkar och flickor! Lyd min uppmaning! Om ni någon gång i ert liv får för er att ni vill gifta er och kanske till och med skaffa barn, se till att göra det med någon som ni tror att ni kan komma överens med även efter skilsmässan! I morse hade bilen sommardäck och en jättebuckla på bakdörren, samt ett tjockt lager smuts och damm över hela sig. Klockan 17 hade den vinterdäck, ny torkare bak, en starkt decimerad buckla samt en lack man kan spegla sig i. Tack Janne!

Jag övervägde en stund att åka till Skelleftehamn och dansa till Zlips, men valde att stanna hemma och titta på Dansbandskampen istället. Jag kan, exklusivt för mina läsare, publicera en bild från dagens repetition. Till vänster i bild syns den beryktade Baileys-Susanna från Karlshamn, som tillsammans med sin mörkrädde man Pelle inom en snar framtid kommer att hedra Norrbotten med ett besök.

Och nu har Thomas börjat synas i skvallerpressen! Se dagens Aftonbladet!
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/tv/dokusapa/dansbandskampen/article3620767.ab

Vad sägs om detta?  Visset?

Själv tycker jag att det hade varit bättre om Bergviksskolan hade varit en skola där elever och personal blommat UPP!

Herregud, jag vet inte var jag ska börja... Det stod på biljetterna att dörrarna skulle öppnas kl 18.30 så därför åkte vi ut till O2 ungefär en timme innan. När vi kom in i själva byggnaden fick vi ändå gå en avsevärd bit för att komma till "vår" entré. Det var som att befinna sig i The Truman Show. Vi passerade massor med pubar och restauranger. Ja, det var som en annan värld.

När vi kom fram stoppades vi av ett par vakter som lät oss och alla andra vänta en stund innan de släppte iväg oss till säkerhetskontrollerna. Där fick vi också stå i kö, men medan jag hade förväntat mig trängsel och kaos så var det kolossalt lugnt och nyktert. Alla visiterades och detektorn gav utslag på min telefon och på mina small moneys som jag hade i jeansfickan. Senare dök ordet coins upp i min blonda skalle...

Det visade sig att vi hade sanslöst bra platser!

Kolla läktaren högst upp! På baksidan av biljetten blir man avrådd att sitta däruppe om man lider av höjdskräck. Den här arenan är, som sagt, en av de största i Europa och tar in ungefär 23 000 personer. Tja, här satt vi och tittade på folk i närmare en och en halv timme, men det var det värt! Vi konstaterade att det var en betydligt högre medelålder än vi hade väntat oss. De flesta hade nog fyllt 40 i alla fall, och vi såg några som troligen närmade sig 80! Det är väl ändå rätt häftigt! Tänk att sitta där på hemmet och läsa i tidningen att Queen ska spela på O2, och bestämma sig för att "Ja, jäklar om vi inte åker dit och rockar loss!"

Vartefter tiden gick så fylldes både golvet och läktarna med folk och till slut kom det två tjejer i sjuttonårssåldern som först skrek hysteriskt när de satte sig, sedan bad de om ursäkt på engelska för att de skrek och till slut vände de sig mot varandra och lovprisade sina fantastiska sittplatser. På svenska! Detta innebar att jag stundtals under hela konserten fick för mig att jag var i Sverige.

Konserten började med en resa i rymden på storbildsskärmen innan Paul Rodgers och grabbarna äntrade scenen. De inledde med några kända Queen-låtar och sedan satte sig Brian May längst fram på catwalken och spelade Love of my life. Och då kände jag mig som jag tror att Thomas känner sig när han står och lyssnar på Olle Jönsson! Det var så jäkla bra att ögonen fylldes av tårar. Helt unbeliveable! För de som inte är så insatta kan jag berätta att Queen, liksom Flamingokvintetten, endast har två av originalmedlemmarna kvar, nämligen trummisen Roger Taylor och gitarristen Brian May. Roger drog ett fantastiskt trumsolo som han inledde med att trumma på en elbas för att sedan fortsätta på high-haten alltmedan fler och fler trummor lyftes upp på catwalken.

Tja, vad ska jag säga? Vad är väl en bal på slottet? Så fruktansvärt häftigt det var att se 23000 par händer sträckas upp i luften och organiserat klappa takten till Radio Ga Ga och We will rock you. Klapp klapp paus, klapp klapp paus...

Efter konsertens slut tömdes lokalen lika lugnt och smidigt som den fylldes. I tunnelbanan hade man tända skyltar med texten Crowd control. Vi såg kanske tre personer som var riktigt onyktra, men de flesta var nog där för att se konserten med någorlunda nyktra ögon. Lulekalasets fylla kändes långt långt borta.

Efter ett halvår av ångest och ruelse kom vi oss iväg, jag och Malin, på den resa som jag trodde skulle innebära the end of my world. Jag har av någon anledning fått för mig att London ligger vid världens ände, trots att mitt förnuft sagt mig att det finns platser som ligger mycket, mycket mer oländigt till. Tjåmotis, t ex. Skämt. Till Stockholm gick det bra. Dit har jag ju flugit flera gånger bara i år, så där är jag väldigt rutinerad. Sedan klarade vi av att ta oss till terminal 5 och det gick också alldeles utmärkt att passera Sky City och t o m käka lite sushi där. Till slut hamnade vi i rätt level, d v s vid vår gate. Då det var en stund kvar innan boarding så slog vi till och tog en kopp kaffe var à 27 kr styck.

Men det gjorde ingenting att det var dyrt, för det vara Malin som betalade. Under flygresan till London ställde vi tillbaka klockan. Heathrow ligger mycket centralt och det var grymt att kolla ut genom fönstret. Vyn skiljer sig lite från Kallax.

Men sedan inleddes det jag nog gruvat mig mest för, nämligen tunnelbaneåkningen. Själv lider jag av en mystisk åkomma som innebär att jag har svårt att läsa kartor över tunnelbanor. Jag hamnar i något slags affekt och vet plötsligt inte vart jag ska och varför. Tack och lov har inte Malin ärvt denna defekt utan lotsade oss tryggt och säkert till rätt linje. Vi åkte och åkte och jag kände till slut att jag kunde börja slappna av när det jag befarat plötsligt inträffade. Vid ett byte av linje meddelade en högtalarröst att just den linje vi skulle åka med var avstängd för servicearbeten.  Vi gick ut på gatan och försökte få någon klarhet i vart bussarna gick, men lyckades inte tyda busslistorna. Jag vinkade in en taxi med en sur chaufför som inte hade en aning om var Lower Road låg och till slut gick vi ner i tunnelbanan igen och åkte vidare med en annan linje så nära vårt mål vi kunde komma. Jag kände mig onekligen smått panikslagen eftersom tiden gick och jag insåg att jag inte hade en aning om vilket tid Svenska sjömanskyrkans vandrarhem stängde. Vi hade dessvärre inget telefonnummer dit heller.

Vid London Bridge var vi tvungna att ta oss upp ovan jord, och där lyckades vi få tag i en taxi med en snäll och trevlig chaufför som körde oss ända fram till det facila priset av 10£. Det fick vi åka långt för, ska jag säga! Vi drog en lättnadens suck där vi stod utanför vandrarhemmets dörr, endast 20 minuter innan det stängde. Pust. Vi hade vinterjackor och det var 19 plusgrader, men vi var framme!

Efter 10 timmars sömn var vi åter fit for fight och inledde dagen med morgonbön med de andra gästerna kl 8.45. Not. Vi råkade missa den och gick rakt på frukosten istället. Sedan åkte vi ut till O2, endast två stationer bort, för att recognosera lite. Nu funkade alltså tunnelbanan igen. O2 är en gigantisk arena, faktiskt en av de största inomhusarenorna i Europa. Tunnelbanan går nästan ända fram till tröskeln...

Sedan åkte vi in till Oxford Street och gick huvudsakligen i butiker. Tyvärr är det inte som förr. De flesta av de stora kedjorna finns ju också här hemma i lilla Luleå, ok, i Stockholm då, med ungefär samma utbud och samma priser. Jag hittade ett par skor som jag tror skulle passa Thomas alldeles utmärkt, men de kostade 64£ så vill han ha dem får han åka och köpa dem själv.

Sedan åkte vi en sväng till Hyde Park...

...och avslutade dagen på Kensington Road. Shoppade lite intressanta matvaror på Tesco, Storbritanniens svar på Willys eller möjligen Ica Maxi. Vi hittade bl a Kit Kat med jordnötssmör, mjölk med 11% fetthalt (mums) samt cherrycola i tvålitersflaska. Detta Tesco har öppet DYGNET RUNT från kl 8 på måndag morgon till kl 22 på lördag kväll. På söndag har de öppet mellan 11-17. Stackars, stackars de som jobbar där. Men en av damerna i kassan blev väldigt glad när jag lade varorna på rad med streckkoderna mot läsaren. "Lovely!" she said.

Måndag var den STORA dagen då vi laddade inför kvällen genom att åka till Baker Street där vi besökte några rockbutiker. Coolt som tusan. Det fanns en butik med bara Beatlesprylar, wow... I en butik hade de några små plastgitarrer med bilder på beatlarna och ett set med fyra stycket kostade 40£. Jag har en sådan med en bild på hela gruppen i och jag tror att den är från 1964 ungefär.
Ett härligt fika på Starbucks blev också dagens lunch. Middag inhandlades på Burger King och när vi avnjutit den kände vi oss redo inför kvällen.

Queenkonserten avhandlas i ett separat inlägg.

På tisdagmorgon hade Malin jätteont i fötterna och en tant på vandrarhemmet lurade iväg oss till Kings Road, som hon beskrev som en fantastisk shoppinggata. Och det är möjligt att man kan shoppa loss ordentligt där, under förutsättning att man är miljonär, vill säga. Detsamma gällde Carnaby Street, som jag minns som en helmysig gata med massor av små butiker, fulla med broderade blusar och t-shirts till låga priser. 1973 alltså.

Men det var roligt att den fanns kvar! Liksom att Portobello Road fortfarande är en välbesökt marknadsgata. Men dit åkte vi aldrig. Däremot gjorde vi ett ryck och kikade lite på Big Ben och House of Parliament.

Ett besök på Picadilly Circus och gatorna i närområdet hann vi också med innan vi slutligen åkte till vandrarhemmet för att packa.

I London är tunnelbanorna oerhört fräscha, även de äldre. Inget klotter, inga sönderskurna säten, ingen urinlukt. Det är möjligt att kameraövervakning innebär ett ingrepp i människans personliga integritet, men mig gör det ingenting så länge det inte filmas på allmänna toaletter... Man kände sig trygg därnere, fast man åkte sent på kvällen. Men det kanske snarare berodde på att man lätt kunde inbilla sig att man befann sig i ett rymdskepp i någon sience fiction-serie, typ Star Trek. Jag var tvungen att känna efter att inte öronen växt sig spetsiga...


Väggar som förhindrar att någon ramlar ner på spåret finns på en del stationer.

På onsdagen var det så dags för färd hem till Sverige och eftersom vi var tvungna att checka ut 10.30 fann vi för gott att ta oss ut till Heathrow medan det inte var så mycket folk i farten. Det tog i alla fall drygt en timme att ta sig dit, och innan vi hade passerat alla säkerhetskontroller inne på flygplatsen så hade det gått en timme till. Nästan.

Då bestämde vi oss för att ta resans enda öl, och inte nog med det, vi åt också en ordentlig middag. Allt på den irländska puben O`Neills. Malin fick visa leg. Flattering...

Sedan köpte vi en massa godis och ingen sprit och sedan flög vi hem!

Min utförliga skildring av Londonresan i allmänhet och Queenkonserten i synnerhet får faktiskt vänta ytterligare en dag eller två, för jag MÅSTE bara få kommentera premiärprogrammet i serien Dansbandskampen! Detta överträffade verkligen mina förväntningar även om själva slutresultatet denna gång var tämligen förutsägbart. Bengt Hennings och Scotts levererade proffsigt och av eventuell nervositet märktes intet. Av de övriga banden var det endast Kalas som visade något slags potential. Det spretade en del och lät stundtals nästan lite rått och punkigt, vilket inte är fel på en rockscen, men i det här sammanhanget låg det nog tyvärr bandet i fatet. Men jag är övertygad om att Kalas är ett band vi kommer att höra mer av.  

Kändiz fick sina fyra minuter i TV, och om de inte skaffar en tjej som kan sjunga så lär de aldrig få spela någon annanstans än på privata fester. Möjligen på någon motionsdans om det redan inbokade karaokebandet, bestående av två personer och en dator, får förhinder och inte kan komma.

Dollies hade ett kul koncept som förde tankarna till Kurt Olssons damorkester. Tyvärr hade de noll utstrålning och sångerskans röst lämpade sig inte särskilt bra till den här typen av musik. Det fanns ingen känsla av samspel i gruppen, tvärtom. Alla spelade sitt instrument för sig själv och resultatet blev därefter, alltså inte särskilt välljudande. Gitarren var ostämd, blåset var ostämt, sångerskan hade svårt att hålla tonen, men jag antar att de låter bättre "på riktigt", alltså på fest eller dans. Men hade någon av dem haft minsta lilla hum om dans och dansbandsmusik så hade de inte valt 9 to 5...



Jag är lite irriterad, för Anna skickade en bild på juryn 30 sekunder innan sändning och den lyckades jag givetvis radera snabbare än blixten. Men jag sätter in den här för att lätta upp texten lite. Valet av jury är mycket genomtänkt och mycket lyckat. Alla tre har olika sätt att se på dansbandsmusik. Det är möjligt att jag är partisk, men jag tycker faktiskt att Thomas är BÄST!!! Han har glimten i ögat och är ROLIG utan att göra avkall på sakligheten. Han gör verkligen ett trovärdigt intryck och jag är mycket imponerad och väldigt stolt. Han är de facto oerhört kunnig och vet vad han talar om. Dessutom är han en sanslöst skicklig dansör. Och som sagt, det här är inte vetenskap och blodigt allvar - det är underhållning.
 
Nu återstår att se vad tidningarna och  -  HJÄLP! - Dansmaffian skriver om detta första program. Sedan väntar sängen och imorgon förmiddag en lååång sovmorgon. Godnatt!

Jo, både Malin och jag har kommit hem utan några som helst missöden och jag hade planerat ett låååångt inlägg idag, men tyvärr räcker tiden inte till! Imorgon skall jag vara bisittare i Bodens närradio och prata om Thomas Deutgen. Det är väl ganska roligt? Undrar hur många som lyssnar på den frekvensen? Jag har dessvärre ingen aning om när det skall sändas, så där får jag återkomma. Jag börjar jobba halv 12 och på kvällen ska vi dricka te och äta kex med från London hemsläpad marmelad och lemoncurd av olika slag. Tungt var det. Och istället för att sitta här och skriva har jag för avsikt att spola upp ett varmt skumbad och ligga däruti tills det är dags att sova. Jag får försöka sammanfatta vår fantastiska resa på lördag efter jobbet, samt välja ut vilka bilder jag vill visa. Queenkonserten är ett kapitel för sig som jag fortfarande inte har tagit in helt och hållet, och den kommer också att få ett eget inlägg.

Lyssnade för övrigt på p4 Dans från i söndags då jag, enligt mitt eget tycke, gjorde alldeles utmärkt ifrån mig när jag recenserade Thorleifs nyaste skiva Förälskade. Hetaste skvallret på dansbandsfronten den här veckan torde väl vara att Chris Andersen slutar i Sannex för att börja i Wahlströms. Det var ju synd att han inte frågade mig först, för jag hade avrått å det bestämdaste eftersom jag tror att Sannex har större potential än Wahlströms att "bli något" utanför den tämligen lilla klick av befolkningen som hör dem levande på dans och eventuellt också har deras skivor i cd-spelaren.  Å andra sidan är det ganska lustigt, för när jag lyssnade på Sannex senaste singel För sent för ett glas, så slog det mig att Chris lät ganska lik Daniel i rösten, något som inte märks "live". Tack och lov. Personligen tycker jag att Sannex är det bättre bandet av de två. Bättre repertoar, bättre låtar, bättre sångare och bättre publikkontakt. Jag har därmed inte sagt att  jag tycker Wahlströms är dåliga. Faktiskt.

Nu är det dags för relax.

Oj, oj, oj! Imorgon åker vi till London och jag är jättenervös! För allt! Kommer vi att hitta till utrikeshallen på Arlanda? Och OM vi nu lyckas med det - kommer vi att ta oss från Heathrow in till London? Och sen vidare till vandrarhemmet? Malin är skitarg på mig och säger:
-Sluta vara nervös! Du är faktiskt mamma här!
Ja, ok. Det kommer att gå hur bra som helst. Jag har ju faktiskt varit i London förut. 1973...

Igår sydde jag färdigt en liten sextiotalsinfluerad klänning i grov yllelook. Den blev så oerhört lyckad och precis som jag hade tänkt mig.

Det här är baksidan...

...och det här framsidan! Sitter som smäck! Hoppas kunna hitta ett par orange strumbyxor också. Eller brandgula, som det hette förr i världen.

I tisdags var lilla Siri och hälsade på och med sig hade hon både mamma och mormor. Maken till glad unge får man väl leta efter, och hon var väldigt duktig på att finfördela fikabrödet som hon sedan sopade ner på golvet innan hon slutligen stoppade det i munnen.


Ikväll är Thomas på druidmiddag i Boden och jag lovade i ett svagt ögonblick att hämta honom och en broder, även om det blir sent. Nu är klockan snart elva och jag har inte packat en endaste strumpa än! Dags att ta sig i örat...

Om allt går bra och flyg och tunnelbanor går vår väg så bloggar jag vidare på onsdag kväll. Lev och må! 

Efter 20 år i den populära dansorkestern KIndbergs skall basisten Kent Kindberg sluta. Men det gör ingenting, för ny basist blir Ola från Svänzons och han ser ju likadan ut som Kent så skillnaden kommer aldrig att märkas...

Hur mycket möbler ryms det i en etta på 29 kvm? Hur mycket som helst, vågar jag påstå. I fredags skulle Frida ha tjejfest och insåg äntligen att hon behövde ett köksbord. Eftersom både jag och hennes pappa har varsin unik samling av dylika har vi vid upprepade tillfällen erbjudit henne delar av beståndet, men hon har bestämt avböjt och surfat vidare på Blocket på jakt efter ett litet svart slagbord. Men i fredags resignerade hon och accepterade det nätta men astunga björkbordet som stått magasinerat i ett av mina källarförråd sedan Thomas flyttade till Kalmar för två och ett halvt år sedan, då han överlät vårdnaden av sitt mycket snyggare och dyrare bord, inklusive fina stolar, till mig.

Frida var inte bara i behov av ett bord, hon menade också att några stolar runt detta kunde vara bra att ha. Hon hade en sedan förut och när jag genomsökt min lägenhet ordentligt hade jag funnit tre till som jag kunde leva utan. Flyttlasset toppades av en gammal dammsugare av märket Elram som jag hittade i min brors garage. 

Vem körde dit grejerna, tror ni? Och vem bar upp alltihop? Till tredje våningen? Ja, Frida hjälpte mig med bordet, men medan vi bar började hon berätta för Katarina om hur vi råkade ringa på alla dörrar när vi bar upp resårkärnan, eftersom den var så stor att vi knappt kom runt på varje våningsplan. Jag kan vara väldigt lättroad så jag började fnissa hysteriskt. Tja, små kraftlösa nävar, inga handtag att hålla i och ett vansinnigt tungt bord... Skadorna blev inte så stora, endast en blå rand utmed ena långsidan.
 
Efter fyra månader i egen lägenhet kunde flickan äntligen sitta vid ett bord och äta middag. I verkligheten ser det inte fullt så tråkigt ut. Och som min pappa alltid sa:
- När du satt fötterna under eget bord får du göra vad du vill!

Nu skall jag ägna mig åt min Londonkollektion en stund. Vi har för närvarande fyra symaskiner i bruk. Vad kul vi har, jag och mina ungar!