Snabbsytt
Det har inte blivit så väldigt mycket sytt på sistone fast det egentligen aldrig varit så nödvändigt som nu. Jag har gått upp en del sen i höstas och stora delar av min garderob passar helt enkelt inte längre. Jag har förstås funderat på om jag ska försöka gå ner de där kilona, men samtidigt tycker jag att jag klär i lite mer fyllning än tidigare. Faktiskt. Så jag ska nog helt enkelt försöka få de här kilona att stanna kvar och istället sy lite nya kläder.
Häromdagen sydde jag en a-linjeformad klänning av ett av bomullstygerna jag köpte av Ulla.
Jag gillar tyget och nu när jag har kastat bunten med färgprover från färganalysen 1988 är jag fri att återigen använda rosa, så länge jag känner att jag passar i det. Som ni ser är det också lite orange i mönstret, alltså den värsta blandningen man kan tänka sig, om man får tro min mamma för sisådär 40 år sedan. Sanningen är dock att de två färgerna i kombination har en förmåga att lyfta varandra på samma sätt som grönt och blått kan göra.
Observera att det här är mina egna åsikter och inte någon vetenskap...
Och koftan då? Jovars, jag tycker att den passar.
Dessvärre släpper den NÅGOT SÅ FRUKTANSVÄRT! Jag bar en plastmapp under armen när jag gick till Trygghetsrådet i förmiddags och när jag lade ner den på bordet, mappen alltså, så var den alldeles luden. Jag drog med handen över den och fick en hel hårboll i handen. Som att klappa en katt som släpper hår. Och Jannes bil ser inte så rolig ut. "Men hon har ju Fridas Merca nu!" tänker ni kanske. Eller inte. Men hursomhelst så har den fortfarande dubbdäck. Skall åtgärdas till helgen.
Och jag lovar att jag skall rolla bort vartenda litet ludd från Toyotan och ALDRIG mer ha på mig den koftan. Inte innan jag har tvättat den i alla fall. Det kanske hjälper.
Och nu någonting för oss som älskade lakritsplopp och inte riktigt har kommit över förlusten.
Salmiakcenter. Helt ok. Jajamen.
Nu kör jag gärna bilar med stjärna
Jag har haft väldigt många tider att passa sedan jag blev utan arbete. Så många att jag inte förrän i måndags kom mig iväg till Tjåmotis för att hämta Fridas bil, som hon i ett svagt ögonblick (berusat?) lovat att låna ut till mig över sommaren.
Efter ett snabbt och dyrt (1020 kr) tandläkarbesök på måndagsmorgonen skyndade jag mig till Luleå Busstation för att hinna med Gällivare-bussen till Jokkmokk. Det gick bra. Eftersom det inte var fullsatt precis så kunde jag sitta längst fram på övervåningen. Jag tog visserligen en åksjuketablett innan men jag vill ändå se vägen jag ska färdas efter.
Regnet vräkte ner mest hela vägen, men jag kunde ändå se alla fina träd...
Två och en halv timme i Jokkmokk ägnade jag åt att äta flottdrypande rödspätta på Opera, en restaurang som hade fått Alexander Nilsson att skrika högre än nånsin, och fika kaffe och filmrulle på Cityfiket (mysigt), läsa bok (Kråkflickan) och prata med Thomas. Så det gick ingen nöd på mig. Sen sov jag på bussen upp till Tjåmotis.
Där var allt sig likt. Jag stannade och surrade en stund med Harry, drack kaffe och käkade korvmacka.
Spring hade stått ute i regnet och hans tjocka päls var genomblöt.
Pärlan stod och väntade på mig...
...och så började hemfärden. Precis som i fredags, när vi åkte till och från Gällivare, drällde det av djur efter vägen. Mängder av renar, en älg och sanslöst många pippifåglar. Den här var så modig (dum?) att den stod på vägen.
Hem kom jag så småningom. Det är ju ändå 25 mil mellan Tjåmotis och Luleå. Piece of cake. Nästgårds.
Att göra en kofta
De hade lite rea på Åhléns och jag köpte två luddiga trekvarsärmade jumprar för 49 kronor vardera. Jättesöta till höga jeans och när jag väl kom hem såg jag att den ena skulle passa som kofta till min nya klänning (som jag visar en annan dag).
Och eftersom jag är ett synnerligen händigt fruntimmer bestämde jag mig för att helt enkel göra en kofta! Jag började med att mäta ut mitten på framstycket och dra in en tråckeltråd i den maskan.
Därefter pressade jag en remsa tunn vlieseline på baksidan.
Sedan bytte jag till en trikånål i maskinen.
När jag köper trikånålar märker jag dem med svart spritpenna så jag vet att det är just trikånålar. Det är så lätt att blanda ihop dem med vanliga nålar annars.
Jag ställde in maskinen på smal zigzag, 0,5 bred och 2,5 långa stygn...
...och sydde därefter tre gånger fram och tillbaka på var sida av den tråckelmarkerade mittmaskan. Detta för att "låsa" maskorna så de inte smiter när man klipper. För det gjorde jag sen. Klippte, alltså. Mitt emellan de båda maskinsömmarna. Sedan tog jag ett naturvitt ripsband som jag köpt på Ohlssons och sydde fast det, lite omlott och fortfarande med den smala zigzagsömmen.
När jag kom mot slutet så klippte jag av bandet, men lämnade så mycket att jag kunde vika in den sista biten. Först eldade jag försiktigt i änden eftersom ripsband lätt remsas.
Jag gjorde likadant på båda framkanterna. Sen vek jag in ripsbanden och mätte ut var knapphålen skulle vara.
Jätteviktigt med fixet på baksidan! Hade jag inte haft det hade de långa sömmarna blivit vågiga och knapphålen hade dragit. Jag sydde sju knapphål och fäste sedan ändarna på ripsbandet med små smygstygn. Sedan markerade jag var knapparna skulle vara, sydde fast dem och fäste ripsbandet i ändarna, likadant som på det andra framstycket.
Blev lite fel på färgen på grund av ljuset, men så här blev det.
Knapparna hade jag i mina gömmor. Jag gillar undersydda knappar. Tycker det är väldigt snyggt. Det här blev en väldigt billig kofta och det tog alls inte lång tid att sy. Man hittar dock billiga koftor på t ex H&M, men jag gjorde detta för att jumpern jag sydde om var så bra i både färg och modell. Sen är jag ju faktiskt arbetslös och har AAAAAALLLLL tid i världen...
Galet kul!
Lasse Stefanz i Malmberget är ju inte precis den enda festligheten jag ägnat mig åt i helgen. I onsdags hade Luleå Hockey dansgala på Coop Arena. "Men det är väl ändå jävla trist med gala i en ishall?" säger kanske du. Eller nån annan skeptisk individ.
Det var inte trist en sekund ska jag säga! För det första hade de riggat lokalen så att man knappt fattade att det var en ishall man befann sig i. För det andra hade de lagt ett parkettgolv som var kanonbra att dansa på! För det tredje spelade både Black Jack och Donnez helt suverän musik att dansa till!
Och nu kommer mina bekännelser: Jag dansade nästan ingenting. Inte så mycket i alla fall. Det ville sig inte bättre än att jag stötte ihop med Ingrid och Kent nästan direkt jag kom dit och tillsammans gick vi till baren... Ja, där blev jag sittande. Thomas anslöt och det drällde en massa trevliga människor omkring oss hela kvällen så undantaget några danser med Thomas befann jag mig inte på dansgolvet förrän mot slutet, då jag buggade med Tore och därefter tog en svängom med en kille som jag brukar dansa med i Skellefteå. Det var f ö väldigt många västerbottningar på plats, vilket var glädjande!
Det här var den enda bilden jag lyckades åstadkomma på hela kvällen. Man kan inte alltid vara på hugget...
När allt var över gick jag naturligtvis backstage med Thomas och Curt-Göran. Den senare var huvudansvarig för arrangemanget och han var så nöjd att han bjöd på smörgås och en Loka som jag tacksamt tog emot innan jag så småningom vandrade hem i den ljusa natten. Det var en kul kväll! Annorlunda, men kul.
Det här med att inte ha något jobb kan också ha sina fördelar. Man kan till exempel gå och klippa sig när det passar frisören. Jag beställde alltså tid på Klipperian hos Sofia, som klippte mig sist och som var så himla bra, kl 14 i onsdags. Döm om min förvåning när det inte var rätt Sofia som skulle klippa mig. Jag insåg att hon kanske egentligen inte hette Sofia, utan möjligen Sara, Sandra eller något annat på S... Nu gjorde det ingenting, för alla på Klipperian är väldigt duktiga och den här Sofian också. Hon klippte av en rejäl bit, kanske 8-10 cm, och uppmanade mig att toppa mig cirka var fjärde månad i fortsättningen. Det ska jag göra om jag har någon försörjning då. Jag är i alla fall jättenöjd. Håret är helt, jämt, slätt och lent och känns inte alls kortare än innan.
Nu väntar köttfärsen på att bli köttbullar, åtminstone två, om inte tre, jobb skall sökas och imorgon väntar specialisttandvården innan jag sätter mig på bussen till Tjåmotis!
Lasse Stefanz-dags igen!
Plötsligt skulle Lasse Stefanz vara i Malmberget! Eftersom det bara ligger 27 mil från Luleå (om man kör över Boden) så kändes det helt naturligt att åka dit. Dessutom var det Thomas arrangemang så att det skulle bli bra var det inget tvivel om. Drygt 1100 personer hade köpt förköp, vilket bådade gott. Ulrika och jag anlände kl 21 och det var i elfte timmen, för kort därefter kom resten och det blev köer.
Vilken stämning!
Så oerhört mycket glada människor på samma ställe! Glädjande att så många unga människor sökt sig dit. En och annan kunde verkligen bugga, och det var ju kul att se, men minst lika glad blir jag av att se alla dem som liksom bara dansar. Som kollar på andra och försöker göra likadant själv. Det var väl ungefär så det var för mig också, i min ungdom. Förutom ett par kurser hos Doria York så lärde jag mig både bugg och foxtrot av ihärdiga kavaljerer på dans. Learning by doing, om man säger. Detta var dock långt innan mysfox, dirtyfox, distansfox, dynamisk fox, snabbfox, avancerad fox o s v... Alltså när man gick mer på känsla än teknik och när man rörde benen mer än huvudet och överkroppen.
Nå, hursomhelst så dansade jag inte särskilt mycket som vanligt, men det var proppfullt på de två dansgolven. Jag tyckte som vanligt att det var minst lika roligt att bara kolla in folk och lyssna på LS. Det blir så himla go stämning när de spelar!
De här kvinnorna hade klätt upp sig till tänderna i sina koltar!
Det blev säkert jättevarmt, men de var himla fina!
Thomas gick upp på scenen och tackade alla för en fantastisk kväll. JUBEL!
Efter sista dansen spelades som vanligt Rap das armas, till publikens stora förtjusning.
Sista halvtimmen, liksom i pauserna, spelade DJ Roger Qvarnström musik att dansa till, och det var det massor som gjorde. Kl 2 var det över och vi stannade kvar en liten stund och utvärderade. Passade på att surra lite med bland annat Ann-Marie o Sigge som båda varit i tjänst i entrén hela kvällen.
Nu blir det inte mörkt på nätterna häruppe längre, så det var fullt dagsljus när hemresan startade. Vi såg en älg (ser ni den också?)
massor med renar
och ENORMT många tjädrar. Varför står de i vägrenen? Stod en tjäder invid vägen med med någon kilometers mellanrum nästan hela vägen. Uteslutande mammatjädrar dessutom, tror jag. Ja, alltså inte när vi närmade oss Boden. Då såg vi bara gråsparvar. Och skator, förstås.
Klockan var strax efter 6 när jag klev in genom dörren hemma. Då hade jag varit och tankat Toyotan och lämnat den hos Janne, som sålt sin fetmerca och numera bara har en bil. Det var längesedan jag var vaken så himla länge, jag dygnade i princip, men när man haft så kul så går det ju bra. Resan hem kändes inte alls så väldigt lång, och kvällen var helt klart värd de nära 54 milen.
Länktips!
Jo, en sak till. Följ Åsa Ivarsdotter öden och äventyr i franska Antibes! Det är väl egentligen onödigt att skriva "franska" eftersom det, såvitt jag vet, inte finns så himla många Antibes, men just det faktum att Antibes ligger i Frankrike gör det hela mer imponerande än om det legat i Storbritannien. Åsa ska nämligen bo där i ett halvår och driva ett bed & breakfast tillsammans med sin kompis Cia (www.ruesade.se) och hon klarar språket till stor del med hjälp av Google translate. Hade JAG vågat ta mitt pick och pack och dra till Frankrike? Nix. Åsa skriver hursomhelst blogg och den kan du läsa HÄR. Sanslöst underhållande. Du finner den också bland mina länkar till vänster. Läs och låt dig roas!
Silvermåne över bergen
Jag känner mig lite gnällig, men hade ändå tänkt försöka vara en smula positiv. Jag börjar med insikten om att jag har klarat mig utan egen bil i drygt två veckor. Och det, om något, är en sanning med modifikation eftersom Jannes Toyota fyrhjulsdrivna superduperdieselturboallting stått till mitt förfogande i stort sett hela tiden. Detta innehav förpliktar dock. Jag är ute var och varannan kväll med alla våra ungar som ska övningsköra. Något som jag, enligt övningskörarna, är ytterst lämpad för. Jag är snäll, bra på att muntra upp och ge dem positiv feedback (aarghhh, vilken floskel!) och - framförallt - så är jag OERHÖRT lugn. Svär aldrig åt dem. Säger inte ens HOPPSAN om de råkar göra någon mindre intelligent manöver.
Det är också nästan tre veckor sedan Skellefteå tog sin fjärde raka seger i finalen mot Luleå och blev därmed svenska mästare i hockey. Vi var i Vemdalen, käkade på Hildings, Rogher dök upp i en gulsvart tröja, ondskan i mig tog överhand och jag frågade om han skulle på maskerad... Men han blev inte ledsen för hans lag hade ju utklassat Luleå (han hade inte tagit illa upp ändå, eftersom han är en glad typ) och jag lovade honom att sätta in den här bilden på min blogg.
Jag vet inte riktigt vad han och Thomas pratar om, men något säger mig att det inte är hockey i alla fall...
Även idag har det varit fullt upp. Trygghetsrådet på förmiddagen, lunch på Sushibar som en vanlig arbetande människa och på eftermiddagen en Manpower-information. I väntan på personligt möte med representant för Manpower drällde vi lite på stan och hamnade till slut, märkligt nog, på Mat o Prat i Shopping.
Konstigt, va? Tur att det inte är aktiviteter varje dag, för nu har det blivit ruskigt mycket fikande på sistone.
Fast när Malin och jag var på Kvantum och köpte lingongrova råkade det följa med en påse naturgodis hem. Har ni smakat salmiakmandlarna? Jag köpte också lite pistagenötter som jag skalade och lade i en skål. Ja, sen åt jag förstås upp dem.
Jag fick också en present idag. Hos Anita har de inget badkar, men väl en badkarskudde. En fullkomligt onödig ägodel för dem, men inte för mig. Så jag fick den och se hur fint den gör sig! Tack, Anita!
Cleaning up the ghetto
Det här med att vara mitt mellan två jobb, det är ingen lek, ska jag säga. Det är kurser, föreläsningar och möten mest hela tiden. Däremellan skall man skriva spontanansökningar och försöka att tänka på hur bra man är, istället för motsatsen - "Äh, det är väl inget märkvärdigt...".
Helgen förlöpte som en vanlig helg. Eftersom jag nu har OÄNDLIGT med tid att disponera satte jag igång med att rensa i pärmar och alla andra pappersdepåer. Mycket jobbigare än man kan tro, men ingen, inte ens jag själv, kommer någonsin att ha någon glädje av mina lönespecifikationer från 1981. Det är ju onödigt att kasta bort vykort, gratulationskort och sånt som man kan använda. Hursomhelst har jag bara kommit en liten liten bit på väg och nu ligger det lite grejer på golvet och väntar på att jag ska hinna rensa de andra filialerna och på något sätt samordna det som blir kvar.
Den här handboken kan vara bra att ha! Sparas!
Jag avbröt, som sagt, mitt rensande till förmån för en stund i kyrkan. Det var Malins kör som hade vårkonsert tillsammans med Domkyrkans damkör. Men jag gillar ju att vara i kyrkan, så det var en stunds fullkomlig avkoppling.
4Sen blev det lite övningskörning med Björn så något mer rensande fanns det inte tid till. Tjejerna började kolla gamla fotoalbum och det var visst OERHÖRT kul, av deras obehärskade glädjeyttringar att döma. Eller vad sägs om dessa?
Katarina och Malin chillar i solen. Malin ligger i badenbaden medan Katt kör the laid back-style.
"Spana in den här sköna samen, militärer börjar supa ung. Amen" skrev Katt på Instagram. Så här go och glad var, och är, hon för det mesta, lilla Fridolina. Vart har tiden tagit vägen?
Idag var det måndag. Jag och Malin uträttade en sak i ottan, kl 9, och sen provade vi hur det är att vänta på att affärerna ska öppna. Jag vet ju att det finns människor som står och häckar utanför Smedjan tio minuter innan öppningsdags och sedan rusar de in, när dörrarn äntligen låses upp. Och råkar detta ske en minut efter 10 så är det åt h-vete! Kan avslöja att samma sak gäller för Shopping.
Nå, vi tyckte det var lite pinigt att stå i den lilla högen med andra lediga (pensionärer, långtidssjukskrivna, sjukpensionärer, arbetslösa och kanske bara lediga människor) så vi avvaktade några extra minuter innan vi rusade in och upp på Claes Ohlson. Där hade de inte så mycket att göra, sådär på morgonkvisten, så de hade satt en snygging i dörren som hälsade oss välkomna och när vi botaniserade bland alla pyttesmå batterier dök nästa handsome guy upp och frågade om det gick bra för oss. Han visste förstås PRECIS vilket batteri jag behövde. SR626...
Sen gick vi på Condis och fikade. Jag älskar att fika på fik, har jag sagt det? Hämtade Björn på skolan och fick lite tid med honom innan jag körde in bilen i garaget och PROMENERADE in till stan och Trygghetsrådet. Det blev som vanligt ett inspirerande möte med Maria och sen gick jag hem igen.
Imorgon blir det Trygghetsrådet före lunch och Manpower på eftermiddagen. Frissan och dansgala på onsdag och LASSE STEFANZ på fredag!! HURRA! På måndag åker jag till Tjåmotis och hämtar Fridas Merca, som hon så osjälviskt lånar ut några månader, tills hon behöver den själv där i Halmstad.
Jag såg en liten kissekatt som satt och sola sig
När Anita skjutsade hem mig i eftermiddags efter att vi tillbringat dagen på Trygghetsrådet, passerade vi Nordiska Bil och jag såg att 95 oktan låg på 13:98, alltså 13:88 med Volvokort och jag tänkte att nu jäklar ska jag åka hit och tanka. Men så kom jag ihåg att jag inte har någon bil att tanka...
När jag legat i soffan och tagit igen mig en stund åkte jag och Malin ut till Kronan och KKV där Galleri Syster hade vernissage. Utställningen pågår fram till den 24 maj och Katarina är en av konstnärerna som ställer ut.
Ikväll är det premiär på Björknäsparken i Boden. Fernandoz spelar och jag är inte där utan här. Men det kommer fler fredagar.
Här sitter jag förstås i en bil. Jag har återigen förbarmat mig över Jannes Toyota eftersom han hade så himla många bilar utanför huset just den här veckan...
Katarina har alltså gjutit en skulptur, en byst, och jag gjorde flera tappra försök att fota henne med sitt alster, men hon har så förtvivlat svårt att få ordning på anletsdragen ibland...
Så här ser skulpturen ut utan Katt.
Första dagen
Det var himla skönt med en liten helg mitt i veckan. Jag kunde för ett ögonblick låtsas att jag var som alla andra, de som skulle på jobbet idag. Men så var det inte. Istället blev jag hämtad av Anita strax före tio och tillsammans åkte vi till Arbetsförmedlingen. Och det var inte så upplyftande. Inte vädret heller.
Fast jag ska i ärlighetens namn säga att de verkligen gör sitt bästa för att man inte ska bli så illa till mods.
Vilsna klev vi in genom dörrarna men genast kom det en glad ung kvinna och ställde lite frågor, skrev upp våra namn och visade oss sofforna där vi skulle sitta och vänta. Där satt redan Peter och såg glad ut så vi satte oss förstås med honom. Sen blev både han och Anita uppropade ganska snabbt medan jag fick vänta någon halvtimme.
När vi slapp ut därifrån åkte vi på Friends och åt lunch, precis som folk som jobbar gör. Där satt vi och kände oss helt normala och tittade på påskliljorna utanför fönstret
och på solen som försökte spricka fram genom molntäcket.
Men besöket på AF, det pissiga vädret och insikten om att jag jäklar anamma måste ha ett nytt jobb, helst inspirerande och meningsfullt, drog ner mig litegrann. Och vad är det bästa botemedlet mot akut nedstämdhet? Shoppa tyg, naturligtvis! Så jag gick på Ohlssons och köpte en meter tyg som jag genast, när jag kom hem, sydde två kuddfodral av. Nytt och snyggt på kökssoffan! Och jag var ganska glad igen!
Att sy ärmmuddar i ett ytterplagg
Ni som INTE är intresserade av sömnad gör kanske bättre i att sluta läsa här. I det här inlägget ska jag nämligen beskriva hur man syr en ärmmudd i ett färdigt ytterplagg. Och varför ska man göra det, undrar ni kanske? (Eller inte.) En mudd kan kännas skönt i en jacka med ärmar som är lite vida eller lite korta. Eller både och.
Björn har fått en ny höst- och vårjacka av fjällräventyp. För ungefär ett och ett halvt år sedan var han en liten plutt på ca 172 cm. Nu är han en reslig kille på 192 cm. Han har dragit iväg i en rasande fart på längden, dock inte på bredden. Han kan ju inte gå i hur stora kläder som helst bara för att ärmarna skall räcka, därför köpte han en jacka som var precis på gnällen i ärmarna. Inte för korta precis, men definitivt inte för långa. Jag lovade att sy muddar på den, främst av bekvämlighetsskäl.
Först mätte jag omkretsen på ärmen, ungefär där jag tänkte sy fast muddelen.
Sen klippte jag två remsor foder, 7 cm breda och ca 38 cm långa, och två bitar svart grov muddväv.
Jag sydde ihop muddarna på längden på overlocken
och fodertygsremsorna på den vanliga symaskinen. På de senare pressade jag förstås ut sömmarna.
Därefter vek jag muddarna dubbla och sydde fast dem på fodertygsdelen så att det blev som en liten kjol på mudden.
Till sist vände jag jackans ärmar ut och in och sydde fast "kjolen" med små små stygn.
Färdigt!
Som ni ser sticker mudden ut med bara ett par centimeter, alldeles lagom.
Varför syr man inte fast mudden direkt i ärmen, undrar ni kanske? (Nu gör ni kanske inte det, men jag skriver så i alla fall.för det ser lite intressant ut, tycker jag.) Jo, mudden skall ju smita åt runt handleden och om man skippar "kjolen" och syr fast den direkt så kan den dra ihop jackärmen som blir rynkig nertill, i värsta fall som en volang. Och det är inte så snyggt med volanger på jackor av fjällräven-typ, tycker jag.
Det här blev proffsigt och både Björn och jag är nöjda.
Han är fortfarande lika söt, men det får man kanske inte säga om en nästan 18-åring.
I ändlös tomhet svävar jag bland bitterhet och gråt
Nja, så illa är det inte, men jag tycker det är en fin strof. Finns många fina strofer i dansbandsland och den här kommer från Jag ville ta ner stjärnorna med Drifters. En helt fantastisk låt.
Det regnade på morgonen när det för allra sista gången bar iväg till Boden och G4S. Jag gjorde ett sista ryck och hanterade några mejl innan jag raderade det som skulle raderas från datorn. Sparade några fina lappar från fina kollegor
innan jag plockade ner dator och skärmar.
Passerkort och legitimation skulle också lämnas in
och till slut fanns det inget annat att göra än att luta sig tillbaka och tänka att "Ja, nu finns det ingen återvändo". Vi som var kvar fick varsin blombukett. En jättefin gest, tycker jag.
Klockan 12 lämnade vi Soldatgatan 16 för allra sista gången.
Receptionen har nog, under de här två månaderna, varit det mest deprimerande stället på hela KC. Här satt förut Karin och Anette, alltid glada och hjälpsamma. Nu ekar tystnaden
Nå, vi åkte till Ming Palace, alla nio, där vi intog The Last Supper. På väg till bilen efter lunchen gick vi in på Systemet en sväng och jag slog till på en liten flaska champagne. Bara för att, liksom.
Jag släppte av Peter i Sävast, programmerade Spotify och resten av resan frossade vi i dansband, Anita och jag. Det finns en dansbandstext för varje tillfälle och vi lyssnade förstås på Mats Bergmans Vänd dig inte om, Max Fenders Ingen saknar mig imorgon (tamigtusan den mest tragiska texten ever), Mats Bergmans igen Jag ångrar mig inte en sekund och så lättade vi upp det hela med Bert Idoffs Små små ord av kärlek, Drifters Ännu en dag och till sist Schytts Ramona. Jag är oerhört stolt över att ha lyckats hjärntvätta Anita så till den milda grad att hon helt ärligt verkligen tycks uppskatta mina dansbandslåtar.
Väl hemma tankade jag Toyotan innan jag återställde den till Janne. Nu ska jag ju hålla mig i Luleå och behöver ingen bil. (Hur farao ska jag kunna veckohandla???) Sen gick jag hem och kokade palt och till efterrätt öppnade jag champagnen.
Malin och Katarina fick också var sitt glas. Det smakade sådär, men det är en skojig känsla med riktig champagne i munnen.
Men nu har jag lämnat G4S bakom mig. Det var fint att få vara kvar till slutet, även om det var märkligt och lite tungt att se allt och alla försvinna. Livet måste gå vidare och man måste till exempel ta hand om en massa grejer från en gammal bil. Grejer som man släpat omkring med runt i halva landet.
Förutom cd-spelare fanns det också kassettbandspelare i min 9-5. Det är antagligen därför jag hade ett gäng kassettband i handskfacket. Lite kul att bandet med Pererix och Jubilée låg där, forntidens (80-talets) modernband.
Nu har jag ingen, verkligen ingen, kassettbandspelare. Ingen bil heller, men det har kanske framgått.
Jag kan ju inte göra mig av med isskrapor och sånt. Tänk om jag någon gång köper en ny bil!
Så jag sparar en liten hög med braatthaibilen-saker omutifallatt...
