Källsortering är något som numera är mer regel än undantag i varje hem, men är det något som jag aldrig kommer att vänja mig vid så är det den där vidriga komposteringen. I en fyrkantig låda med lock skall man sätta en slinkig plastpåse som är precis på centimetern så liten att när man dra den över det fjärde och sista hörnet på lådan så spricker den. Man tar en ny påse, stretchar den litegrann och tar man i lite lite för mycket så spricker även den, INNAN men ens hunnit få ner den i lådan. Eventuellt lyckas man redan vid tredje försöket och allt är frid och fröjd, men bara för någon dag framöver. Därefter börjar lådan fyllas med diverse matrester. Där hamnar en slatt av morgongröten, en kant av en smörgås, det som blir kvar av purjolöken, fiskrenset, det vita från skinksteken, apelsinskalet och så vidare och så småningom uppstår en vidrig stank som gör att man måste byta påsen, trots att den inte ens är halvfull.

Och det är DÅ som det kan bli riktigt obehagligt. Beroende på vad som hamnat i bunken förekommer det ibland att någonting har läckt och påsen liksom ligger och gungar i någon odefinierbar äckelpäckelvätska. Nä, fy farao, jag rensar hellre avloppet i duschen, faktiskt.

Min lilla storebror, alltså den yngre av mina två äldre bröder, har enormt vuxna barn. Så vuxna att han hittills har lyckats skaffa sig en hel hög med barnbarn. Min äldsta bror och jag däremot, vi har inga barnbarn, bara barn. Det räcker för mig än så länge. Jag känner mig inte riktigt redo, mogen, för mormorsordet.

I torsdags var jag förbi min bror, farfadern, och där var också två av hans barnbarn samt pappan till dessa. Och det är klart att de är som två små sockertroll, Milo och Charlie. Men inte kunde de hålla sig stilla den nanosekund det tar att ta ett kort... Inte samtidigt i alla fall.

 

 

 

De är i alla fall ruskigt söta. Ruskigt.

Det har varit en bra och händelserik vecka. Med mina mått mätt, förstås. En stor händelse har varit bilbesiktningen. Ja, jag var ju skitnervös förstås, men det gick jättebra. Bilen var ren, jag hade plockat fram varningstriangeln och satt ihop bältena i baksätet. Höger positionsljus var ur funktion, dimljuset på samma sida sitter löst (det är väl sånt man har silvertejp till?) men värst var väl däcken. Dessa pratade besiktningskillen länge om...
- De är helt slut! Det händer ju ingenting när man vrider på ratten!!! Den går ju bara rakt fram!!



Nja, jag tycker att han överdrev lite. När jag och Anna svängde ut från Biltema i måndags så försökte jag verkligen köra rakt fram, men bilen tyckte uppenbarligen att jag skulle åt andra hållet så den snurrade helt enkelt runt. 

Det blev alltså underkänt men på ägarens ansvar, och det var jag förstås nöjd med. Slapp ta bussen därifrån.

Idag har jag varit till Stockholm en liten sväng på ett möte. Klev upp i svinottan, och då menar jag verkligen TIDIGT! Mitt i natten, för att vara mer exakt. Planet gick kl 6 och jag ville ju hinna duscha och göra mig snygg. Strax efter två var jag tillbaka på Arlanda och lyckades få byta till ett tidigare plan. HURRA! Dessutom åkte Ingrid med samma plan och tack vare en hjälpsam flygvärdinna fick vi sitta bredvid varandra och kunde pladdra oupphörligt under hela resan. Det var underbart!

Att stora ungar flyttar in och ut är visst rätt vanligt. Frida flyttade ut första gången när hon var 15 och efter en tid hemma hos pappan är det nu dags igen. Om två veckor flyttar hon ihop med en kompis i en lägenhet på Bergnäset men eftersom hon jobbar för det mesta och råkade ha en ledig kväll ikväll, så ville hon passa på att kolla husgerådsutbudet i mitt förråd. Vi visste båda att det fanns ett par kartonger med porslin och sånt från hennes sejour i Piteå, vilket också visade sig stämma. Efter att ha lyft, baxat och svurit hittade vi dem.



Längst in i förrådet har jag staplat kartonger från golv till tak, självklart med Fridas lådor längst ner. Jag skäms lite över den här bilden... Ni ser kanske att det står Min Häst på en kartong. Den innehåller ett antal årgångar av tidningen, från mitten av 70-talet, och jag kan faktiskt inte komma på en enda anledning till varför jag har sparat dem.

Jag anar en skoningslös rensning under de närmaste helgerna och jag tror inte att varken Frida eller Katarina får vara med, då jag tycker mig se vissa hamstertendenser även hos dem.

Det var den härliga onsdagskvällen, som jag egentligen tänkt ägna åt att byta dragkedja i en jacka samt stryka lite kläder. Men både jackan och strykbrädan finns nog kvar imorgon.

Igår kom Hannah och hämtade mig på jobbet och så åkte vi på Max och åt lunch. Med sig hade hon den gulligaste lilla valp man kan tänka sig. Tyvärr hade jag bara mobilen att fota med och han rörde sig hela tiden, men man ser ju ändå vilken ulltuss han är.

 

 

Han ser onekligen ut som om han har vuxit upp i kraftig sidvind.

Det känns ändå hyfsat, så här dagen efter. Ingen har bett mig dra åt helvete. Jag har pratat med min gode vän som smittade mig och han såg det ändå från den ljusa sidan.
- Jag har fått mejl från en kompis som jag inte haft kontakt med på flera år! utbrast han glatt. "Du har skickat ett virus, din jävel" skrev han till mig. Det var ju roligt att höra av honom!

Nu har nedräkningen börjat och jag har ett styvt jobb med att räkna ut hur mycket schampoo, balsam, foundation, parfym, concealer och annat flytande jag kan få plats med i en enliters förslutningsbar plastpåse. Det gäller att packa snabbt när jag kommer hem från jobbet. Planet går klockan 6 på torsdag morgon och jag måste hinna sova ordentligt på natten, för känner jag mitt värdpar rätt, eller rättare sagt den manlige hälften, så kommer det inte att finnas några minuter avsatta för rast och vila under torsdagen i alla fall.

Ikväll har jag i stort sett sytt färdigt min långklänning, en draperad historia i petrol.





Den är dessvärre inte särskilt sittvänlig... Lite snäv, med andra ord. Imorgon skall jag fålla den smalt och sy en liten ögla längs ut på skörtet, så jag kan hålla upp det om jag till äventyrs kommer att lägga en sula på dansgolvet. Jag vet ju faktiskt inte ens om det finns något!

Ja, så var det över för denna gång. Visst är det mysigt med ljus, tomtar och stjärnor men nog är jag oerhört tacksam för att vi håller en låg nivå på julfirandet i min familj. Vi har bara mat vi äter och hoppar över revbensspjäll och sånt. Det räcker ju med sill, lax, leverpastej, skinka och dopp. Man hinner ändå bli proppmätt. Jag har förstås också köttbullar och prinskorv, för det gillar Frida mest, med det äter man ju annars också så det tycker jag inte är lika viktigt.

Limpan är nästan det viktigaste på hela julen. Receptet kommer från min mormor som bakade den tills hon inte orkade mer. Därefter tog mamma över, men jag började baka den när jag var ganska ung eftersom det går en hel del på en jul. Nu bakar jag två satser och då har vi så det räcker till hela skinkan.

Först blandar man kokande vatten med rågsikt så mycket att det blir en fast det. Sedan täcker man bunken och rullar in den i en filt och så får det stå så i minst tre timmar.

 

Därefter tar man bort filten och locket och låter degen svalna till 37 grader. Då sätter man till ett drygt paket jäst som man har rört i lite socker så den blivit flytande. Sedan tillsätter man mer socker, lite sirap, en nypa salt och mer mjöl om det behövs. Locket på igen och nu får degen jäsa över natten. Det innebär att man INTE skall sätta den här degen en söndagkväll. I vart fall inte om man ska jobba på måndagen...

På morgonen har degen förhoppningsvis jäst ordentligt. Det brukar spraka lite om den. Då blandar man i vetemjöl tills den är hanterbar och sedan får den jästa någon timme igen.



Nu får man baka ut den till runda limpor. Det brukar bli fyra stycken av en sådan här klump och de ska jäsa ett tag de också innan de gräddas. Limporna får en mycket speciell smak, lite syrliga, och är så fasta att man kan doppa dem i skivor utan att de bara ramlar sönder och blir slemmiga.



Det är faktiskt därför som jag kokar skinkan själv, för det goda spadets skull. Tja, detta var en liten beskrivning av vårt julbords huvudnummer. Jag återkommer med årets julgodistillverkning, som faktiskt inte blev helt lyckad...