Wade in the water
Jag har inte bara garn i huvudet, även om det verkar så. Nej, här flyter det även vatten under golven sedan nästan en månad tillbaka. Fredagen den 8 januari spelade Martinez i Kusmark och självklart skulle Annelie och jag dit. Alltså lika självklart som att björnen bajsar i skogen, påven har en lustig hatt o s v.... Men ödet ville annat. Klockan 17:36 tittade Malin på klockan och konstaterade att hon strax skulle börja gå till bussen. I samma ögonblick letade jag efter ett par benvärmare i höstolen i hallen. Då hördes ett porlande någonstans ifrån. Malin, som stod i badrummet med dörren öppen, frågade vad jag pysslade med och jag undrade vad HON gjorde. Gemensamt konstaterade vi att det porlade bakom vägen utanför badrummet.
Det rann så fina rännilar utmed väggen, och medan jag under en nanosekund tappade hakan och insåg att det inte skulle bli någon dans, så handlade Malin betydligt mer handlingskraftigt. Hon öppnade överskåpet till garderoben bredvid och fick en vattenkaskad över sig. Det bekymrade henne föga. Istället tömde hon skåp och garderob på nolltid innan hon var tvungen att lämna slagfältet. Själv ringde jag först till Annelie och sa att hon kunde svänga av mot Piteå och glömma mig, åtminstone den här fredagen. Sen ringde jag Rikshems felanmälan.
Efter 20 minuter dök det upp två herrar från Bravida. Vid det här laget hade jag hunnit tömma hela linneskåpet på frottéhanddukar i något slags förhoppning att kunna stoppa vattenflödet. Även grannarna i våningarna under kom upp och det visade sig att de var i samma prekära situation. Jag vet inte vad jag trodde, men jag hoppades nog att det skulle sluta rinna i samma ögonblick som Bravida klev över tröskeln. Det gjorde det inte, kan jag säga. Som illrar sprang herrarna omkring i huset och vred av varenda vattenkran men i väggen rann det alltjämt. De hämtade upp en vattendammsugare som jag med frenetiskt sugande försökte hindra vattnet från att rinna in i kök och vardagsrum.
Målarfärgen på väggen bubblade och det började droppa från taket. Den yngre av Bravidakillarna tittade på mig och sa: "Jag måste riva väggen". Så sprang han ner i bilen och kom upp med en slägga.
Och fort var det gjort. Halvvägs in i arbetet vände han sig mot mig och sa entusiastiskt: "Det här gillar jag!" Men vattnet rann fortfarande...
När väggen var borta tog den unge mannen en spade, gick upp på vinden och genom att skotta sig genom isoleringen däruppe så hittade han det sönderfrysta röret från fläktrummet som åsamkat mig det lidande det innebar att inte få åka till Kusmark. Då hade vattnet runnit i precis en timme. På minuten.
Den kvällen sköttes allt mycket tjusigt. En timme efter att Bravida lämnat min bostad ringde det på dörren och där stod det två personer från Ocab. Den ena satte in en avfuktare (MYCKET högljudd) och den andra städade. Innan kvällen var slut såg det ändå rätt okey ut, förutom väggen som inte längre fanns kvar.
Så långt skötte sig alla som de skulle, och även efter det har entreprenörerna varit bra. Men Rikshem... Efter två veckor hade fortfarande ingen från fastighetsbolaget hört av sig. Ocab konstaterade att golvet i hall, vardagrum och stora sovrummet måste bytas. Alltså måste rummen tömmas. Jag talade om för killen på H Ö Allbygg att jag för det första inte har plats för möblemanget från de två rummen någonstans i lägenheten och för det andra inte kan bära tungt överhuvudtaget. Han tog då kontakt med kvartersvärden (jag hade inte en aning om att det fanns en sån) som ringde upp mig. Då hade det, som sagt, gått precis två veckor efter det inträffade.
Kvartersvärden uppmanade mig att göra en anmälan till mitt försäkringsbolag, vilket visade sig vara helt onödigt då inget lösöre förstörts. Rikshem menar att min hemförsäkring skall bekosta flytthjälp ner till ett förråd som mina möbler skall stå i under golvbytet, medan försäkringsbolaget informerade om att min hemförsäkring endast bekostar flytt vid evakuering. Kvartersvärden var på min sida och lovade återkomma på måndagen och uppmanade mig samtidigt att börja packa böcker. Det gjorde jag, så långt som kartongerna räckte - 13 stycken.
Jag borde kanske frågat VILKEN måndag hon skulle ringa, för hon ringde varken förra eller denna, som f ö snart är slut. Det har således gått tre och en halv vecka och här sitter vi, mellan flyttkartonger och med innehållet från två garderober lagt över några stolar. Visst finns det de som har det värre, de rumänska tiggarna som sitter ute hela dagen i -25 grader t ex, men jag känner mig ändå jäääävulskt irriterad och vill ha tillbaka mitt hem.
Visst kan man väl få vara det?
