Mad Men Challenge Fail
Min intention var att sy två klänningar i Julia Bobbins utmaning, men hittills har jag bara sytt en. Den blev klar i lördags och fredagen var sista dagen så jag deltog således inte i utmaningen.
Jag valde den här klänningen. Lite 60-talsstuk som passar mig, tror jag.
Och så här blev den. Jag fotade själv framför spegeln men man ser ju ändå på ett ungefär...
Lägg märke till mobilskalet. Classy!
Ärmarna i tunn chiffong är avsevärt smalare än på förlagan och de är heller inte plisserade. Tyget till själva klänningen är en kraftig polyester (skulle jag tro) som jag köpte en gång på Ohlssons från ett parti vi fick in. Det har ett helt underbart fall och jag har kvar litegrann för framtida behov.
Runt hals och ärmslut sydde jag dubbla rader av ett slags strassband, också det från Ohlssons.
Jag hade på mig den i lördags, trötterkvällen, så det blev ingen dans i den. Klänningen är ju inte så särdeles lång, men hade jag gjort den längre hade den tappat sin karaktär på något sätt.
Den andra klänningen jag skulle sy ser ut så här. Jag har tyget, dupionsiden, i mina gömmor och jag ska nog svänga ihop den endera dagen, utmaning eller inte. Jag tycker den är snygg.
Lördag och söndag
Cattis sov som en stock på lördag morgon. Jag hann sy färdigt klänningen jag skulle ha på kvällen. Hon vaknade inte förrän jag började röra mig lite oförsiktigt mellan mitt rum och toaletten. Men vi hann med frukosten!
Också Thomas var uppe med tuppen och hann precis förse sig innan personalen plockade bort frukosten och började fixa för lunchen. Nej, det är inte öl i glaset. Äpplejuice.
Lördagen är alltid en tämligen hektisk dag och den här utgjorde inget undantag. Först var vi på sportaffären och kollade in rean. Cattis hittade en jacka som hon skulle gå tillbaka och köpa sen, men jag tror faktiskt att hon missade det. Sen var det frågesport och underhållning. Självklart var vi sju stycken (sekten) som hade alla rätt, men jag valde att ändra svaret på en självklar fråga bara för att ge någon annan chansen. Cattis vann, och hennes seger är också min seger så vi var nöjda båda två. Åtminstone jag.
Sen träffade jag killen som skulle köpa bilen och affären gjordes upp. Det var med ganska lätta steg jag gick till Martin, Leif och Markku för att äntligen få den är irishen. Cattis och Thomas kom också dit och under ett par timmar spelade vi önskemusik och hade det allmänt trevligt. Dusch och fix av hår stod på tur innan det återigen var dags för mingel.
Även den här kvällen bjöds det på mingelmusik med Hopkok som till största delen bestod av medlemmar ur suveräna Looking Back Band.
Under middagen underhöll Erik Lihm och Ann-Cathrine Wiklander med en rad finstämda kärlekssånger. Tyvärr lyckades jag skaka till varenda bild...
Efter middagen var det Slabangs tur att visa vad de kan och det var inte lite.
Gruppen består av Boris Karlsson, Per Sjöstedt och Åke Swahn. Den sistnämnde spelade i Max Fenders när det begav sig. Efter att Mats Långström slutat. Jag minns att han var målad och jättehipp och vansinnigt duktig på alla instrument. Det sades att man kunde sätta vilket instrument som helst i händerna på honom och han kunde hantera det på en gång. Jag minns också att Max Fenders vid den här tiden spelade Povel Ramels Lingonben i en högst dansbar version. Allt detta hände sig under tidigt 80-tal och Åke började senare med Jubilée.
Nå, hursomhelst så blev Cattis, Thomas och jag kvar i foajén utanför Hovdesalen, där vi ätit, och det bar sig inte bättre än att vi gick raka vägen därifrån till våra rum omkring halv ett. Vi var riktigt trötta och Cattis och Thomas skulle dessutom upp tidigt. Bingolotto, ni vet.
Själv steg jag också upp rätt tidigt bara för att finna att serveringspersonalen hade försovit sig. När jag kom in i restaurangen sprang de i skytteltrafik mellan köket och buffébordet. Söndagsmorgnarna är alltid lite sorgliga. Särskilt tråkigt är det att säga hej åt Martin, Leif och Markku och så Cattis förstås, men å andra sidan går tiden himla snabbt och innan man vet ordet av är det dags för höstforum.
Min gamla bil stod parkerad en bit bort, då den nye ägaren inte vågat köra med den på släp eftersom det hade blivit överlast och Vemdalens population till hälften bestod av poliser den här helgen. Vi träffades så jag fick ta min mobilladdare och lite annat som jag glömt i konsolen mellan sätena. Lite sorgligt var det allt.
Carola skulle åka lite skidor med sin pojke så vi lämnade inte Vemdalen förrän kring 12-snåret och i vanlig ordning hade de poliskontroll en bit ifrån Skalet. Rutinerade Carola svängde in och stannade innan polisen ens vinkat åt henne, men allt gick bra och jag mindes den flygande besiktningen jag fick utstå i höstas...
I Sundsvall fick jag byta bil för att åka med en för mig vilt främmande kille de 55 milen till Luleå. Inte för att jag var orolig innan men tanken slog mig för en stund att TÄNK om vi inte skulle bonda och inte alls ha något att prata om. Det hade vi, kan jag säga, och bilresan gick förvånansvärt snabbt. Vi stannade i Örnsköldsvik och åt på en liten kinarestaurang som hade otroligt god mat.
Det var nog första gången i modern tid som jag passerat Höga kusten-bron på passagerarsidan i en bil.
Hittills har allt ordnat sig på bästa sätt. Jag blev skjutsad till Janne och av honom fick jag låna hans nya Toyota Avensis fyrhjulsdrivenåturboåalltmöjligtannat. Oerhört snällt.
Det är sista veckan på jobbet och nu återstår det bara en sak att säga:
Nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort
Idag plockade de ner skylten.
Inte ens i min vildaste fantasi, har jag sett sagan sluta så.
Fredag
Cattis och jag gick ner till butiken och köpte färskt bröd. Jag hade varit förutseende nog och tagit med mig havssaltat Bregott, Philadelphiaost och skinka och när vi hämtat kaffe i restaurangen åt vi frukost vid skrivbordet i vårt rum. Under frukosten löste det sig också med min hemfärd på bästa sätt. Jag hade tidigare blivit lovad att få åka med Michael från Moliden ända till Örnsköldsvik. Planen var att ta hyrbil därifrån hem till Luleå eftersom jag hade lite för mycket grejer för att börja bängla med någon buss. Men det visade sig att jag kunde åka med Carola till Sundsvall och därifrån med en Boden-kille som inte bara var ensam i bilen utan dessutom ville skjutsa mig ända hem till Luleå. När detta var fixat och utrett gick vi ner till Saaben och började tömma den på grejer. Carola körde fram sin bil så vi kunde lasta över allt direkt.
Det var kuddar, cykelställ, kupévärmare och en massa annat. En klappbox full med bilvårdsprodukter och lite annat. När det var gjort tog jag lite kort på den, gick upp på hotellrummet och lade in en annons på Blocket.
Sen vet jag egentligen inte vart resten av dagen tog vägen. Thomas och Micke W kom in till oss på ett glas vin, jag öppnade en cider som jag smuttade på och fick hälla ut dagen efter. Så småningom gick de iväg och jag gick upp till Martin för en Minttu eller en irish, men jag var inte alls i form och gick hem utan något av det.
Någon stund senare började i alla fall folk ringa på annonsen och när jag efter några samtal hade en köpare kändes allt mycket bättre. Vi fixade oss och gick ner till minglet före middagen. Där spelade Hopkok som för kvällen bestod av Leif Hermansson, Lars Hester och Lars Kristerz, med ett gästspel av Anders Inberg, Framed.
Det var väldigt bra och roligt! Ja, så blev det middag och när vi svalt den sista tuggan kom underhållningen i form av Kingen som berättade om när rocken kom till Sveg.
Det var förstås också himla bra! Efter det gick vi ner på dansen. I fredags spelade Framed, Larz Kristerz och Looking Back Band.
Alla tre banden spelade verkligen kanonbra! Framed blir bättre och bättre för varje gång jag hör dem och i sann Streaplers-anda kör de 100 % live. När de gjorde sitt sista set och jag och Cattis stod och försökte göra oss osynliga bakom ryggen på en vakt (det var en läskig karl som förföljde oss och stod och blängde på oss på en meters håll...) så stannade ett dansande par upp, tog mig i armen och sa "De här är BÄST!" Kul, tyckte både jag och Cattis.
Larz Kristerz, LS kronprinsar, gjorde också bra ifrån sig. Det är mer än ett år sedan jag hörde dem, men de har så mycket roliga och medryckande låtar som man helt enkelt måste dansa till.
Looking Back Band har jag aldrig hört förut, så de blev kvällens överraskning. Så jäkla kul med dessa rutinerade musiker som på ett skickligt och självsäkert sätt levererade den ena gamla godingen efter den andra. Medlemsantal som ett dansband på 70-talet och då lät det därefter också. Roligt och fantastiskt bra!
När jag tänker efter spelade faktiskt kvällens alla tre band live.
Danssalongen är alltid lite olika möblerad från år till år. I fredags lyckades vi lägga rabarber på ett bord och det var skönt att slippa stå upp hela kvällen. Ståborden har en tendens att vara lite för låga för att de ska vara bekväma att stå vid en längre stund. Tyvärr var det många som ville sitta och vi fick vakta våra platser som hökar. Thomas löste det dock på ett smidigt sätt.
Inte för att nån brydde sig... Det blev allt Cattis och jag som likt hökar fick vaka över våra kollegors stolar.
Det blev inte lika sent som kvällen innan. Vi hoppade över pytt i pannan. Istället stämde jag träff med min bilköpare. Han var rädd att jag inte skulle tro att han var seriös så jag gick till entrén där han sa att han skulle befinna sig. Där var dock fullt av fulla ynglingar med tom blick och öppen mun. Thomas sa att han aldrig i livet skulle sälja sin bil till "nån av de där" men plötsligt lösgjorde sig en rödkindad proper ung man ur den vinglande massan och denne unge man visade sig vara den som i framtiden ska se till att Saaben mår bra och ge den den omsorg den behöver för att må bra.
Det är nog bäst jag går och lägger mig nu.
Torsdag kväll och fredag morgon
Det är märkligt hur mosig man kan känna sig av lite vitt vin och några Smirnoff ice. Alltså när man vaknar morgonen efter intaget alltså, inte medan man dricker. Kvart över sju på fredag morgon tyckte någon lustigkurre i en av stugorna på andra sidan vägen att Vemdalen behövde ett böneutrop. Jag kände en våldsam lust att knäcka nacken på denne skämtare, fast jag hade förstås inte orkat. Det var knappt att jag klarade av att sörpla i mig lite vatten ur flaskan bredvid sängen. Nu överdrev jag förstås. Det var inte alls så illa.
Efter torsdagsmiddagen på Hildings gick vi till dansen. Det var Statuz, Dreams och Jannez som delade scen. Det förstnämnda bandet var tämligen nystartat förra våren, då de spelade för första gången i Vemdalen, och hette då Kertz. Sedan dess har man bytt namn och spelat ihop sig ännu mer.
Så här såg de ut när de soundcheckade
men till kvällen hade de bytt om. Det är så kul med unga band (basisten har inte fyllt 18 än) som tar det här på största allvar. Statuz är noga med att det skall gå att dansa till musiken. De har verkligen fattat att det inte är så enkelt som att snabbt = bugg och långsamt = foxtrot, utan lägger sig också vinn om att få till ett skönt gung i låtarna. Fortsätter de på det här sättet kommer de att bli ett riktigt, riktigt bra dansband.
Jannez är ju alltid Jannez. Goa och glada med skitbra danslåtar. Då Kjelle slutade hastigt för ett par veckor sedan, tog Togge, som vi känner igen från Zlips, över trumstockarna och det har han gjort med den äran.
Han såg faktiskt lika lycklig ut hela kvällen!
Andreas är en duktig musiker med en helt fantastisk röst.
Och så har vi ursprungsbefolkningen som består av Peo och själva Janne.
Kvällen avslutades hos Martin, Leif och Markku där det serverades pyttipanna till de som ville ha, så Cattis och jag var inte tillbaka på rummet förrän typ halv fyra. Så det där böneutropet, följt av nån jävla dunka dunka-låt, kom så inibomben olämpligt. Jag lyckades i alla fall slumra till igen och vaknade lagom till att missa frukosten.
Det började som en skakning på nedre däck
eller kanske snarare som ett våldsamt motstånd i gaspedalen. När jag passerat korsningen i Rätan var det knappt att den orkade uppför de första kilometernas stigning. Jag tänkte att det berodde på den knöliga vägen och fram nästa korsning gick det ändå hyfsat. Sen blev det ännu tyngre. Thomas vände på huvudet och observerade ett gigantiskt rökmoln bakom bilen, något som jag själv blev varse om när jag tittade i backspegeln. Ingen körde om utan bilarna bakom saktade istället ner.
Själv ringde jag förstås min förste fordonssupport som tveklöst gav diagnosen RASAD TURBO med den skoningslösa åtgärdsplanen LÄMNA BILEN.
- Töm den, lägg ut den på Blocket, ge bort den eller vad som helst, men inbilla dig inte för en sekund att du ska få hem den.
Därpå presenterade han en kalkyl som argument för detta handlande. Min sekreterare Thomas agerade snabbt. Fick tag i hjältarna Leif Wibron, Gävleparken och Martin Jonsson, saligen insomnade (nedbrunna) Norrskedikaparken, som snabbt var på plats med flera liter olja. Denna olja fick oljelampan att slockna och hålla sig släckt någon kilometer innan den återigen började lysa.
Den här bilden är tagen från Leifs bil. Någonstans där inne finns min bil.
Nu fann jag för gott låta mig bogseras fram till hotellet. Leif o Martin åkte och fixade en lina (en bogserlina är inget självklart tillbehör i vare sig en Saab eller en Volvo) och så bar det iväg de tre sista kilometerna.
Det här har dessvärre varit en tämligen frekvent förekommande vy från Saaben under det senast året... Det är bara fordonet framför som stått för variationen.
När vi kommit fram till parkeringen och knutit lös bilen så hade vi förstås kunnat putta in den på platsen, men eftersom det bara rörde sig om typ två meter så körde jag in den.
Host host...
Ja, hela eftermiddagen blev som förryckt av detta. Det blev inget irländskt kaffe hos pojkarna, utan istället ett snabbt ombyte och ett glas vin innan vi först gick och kollade när Cattis band Statuz soundcheckade och därefter gick till Hildings för den traditionella torsdagsmiddagen. Min ambition var att försöka dränka sorgerna, men det gick som vanligt dåligt då jag har lite svårt att få i mig några mängder alkohol.
Thomas och Cattis hade kanske inga sorger just för stunden, utan försökte av ren sympati hjälpa mig i dränkandet.Det är svårt att vara riktigt deppig när man har så mycket gulliga människor omkring sig. Inom loppet av en timme hade jag hur många sätt som helst att ta mig hem på!
Kvällen fortsatte förstås inne på dansen där Statuz, Dreams och Jannez stod för musiken. Mer om det en annan dag.
Choklad varje dag gör en glad!
LCHF i all ära, men inget går upp emot en smaskig chokladsufflé. LHF i all ära, men nog är det lite mer drag i SAIK.
Kanske bäst jag återgår till sufflén innan släkten förskjuter mig. Det är inte så svårt som det verkar. Man måste bara vara noggrann med alla moment och just den här smakade dessutom lite apelsin. Mina pytsar var dock lite för stora så smeten räckte bara till tre stycken. Mindre formar skulle nog ge sex stycken i lämplig efterrättsstorlek.
De skulle gräddas i exakt 12 minuter.
Sen skulle man dekorera med florsocker och kanderade apelsinskal, men jag nöjde mig med florsocker.
Tinade lite hallon, lagom syrliga till den ändå inte alltför söta sufflén. (Jag använde 72% choklad). Roligt att göra och väldigt gott.
Sen är det ju så att man inte ska lägga något på spisen, särskilt inte om man använder plattorna. Min LCHF-tidning gick upp i en stinkande rök men jag ser det som ett tecken. Prisad vare havregrynsgröt, lingongrova och potatis. Amen.
Hockeyn då? Det är ju helt fantastiskt att både Luleå och Skellefteå är i final. Det senare laget spelar en mycket mer offensiv hockey med massor av skott på mål och jag tror att de kommer att vinna. För min del spelar det ingen roll. Kul att Luleå är med, men det bästa laget ska ju bli svenska mästare och just nu lutar det onekligen åt Skellefteås håll.
Istället för dans
Egentligen ska man nog inte lägga sig i badet när man har tänkt att åka och dansa. Efter en dryg timme med kroppen nedsänkt i ett hett skumbad kändes sängen som ett betydligt mer lockande alternativ. Eller möjligen soffan. Jag iddes helt enkelt inte åka till Piteå och Donnez. Vilken partypingla man är! Får väl ursäkta mig med att det var full rulle förra helgen och att det nästa helg är vårforum i Vemdalen, så jag behöver nog en lugn helg. Dessutom har jag jobbat idag och tänkte åka dit en sväng imorgon också. Vill så gärna jobba bort lite så vi kan lämna över så lite som möjligt till våra efterträdare i Stockholm.
Jag har inte hunnit sy så himla mycket på sistone, men en klänning har det i alla fall blivit. Jag hade den på Thomas kalas och den var helt ok.
Mönstret på överdelen kommer från en Burda-tidning, men jag fick göra om ryggen för den var så himla märklig. Som en stor jäkla säck, så jag ritade en "vanlig" rygg med två insnitt. Nederdelen, med nedsydda veck, är ett vintagemönster som jag plockade upp ur papperskorgen, där det hamnade i fjol eftersom den överdelen var rena katastrofen på mig.
Bältetsspännet kommer från Stoff & Stil. Jag klippte helt enkelt en snedslå av tyget och sydde fast den för hand på baksidan. Skärpets insida består av konstläder och så slog jag förstås i öljetter. Blev jätteproffsigt. Hittade de mörkblå undersydda knapparna på Ohlssons tyger.
Så svängde jag ihop en tröja till Malin. Modellen blev fin, men kanske inte helt lyckat med de svarta ärmarna. Det hade passat bättre med raglan, fast hon har använt den i alla fall. Hemma.
Använder ni förkläde? Jag gör det ibland.
Jag har en del sådana här midjeförkläden som kommer både från mormor och från mamma. Jag vill minnas att båda två hade förkläde på sig för det mesta... Just detta, som jag använt nu sist, är sytt i ett vackert tyg någon gång under 60-talet, och är omsorgsfullt klippt i en vågform i nederkant som man sedan kantat med snedslå. Jag tycker det är fint och kommer nog att sy ett par liknande framöver. Det är väldigt praktiskt.
Men innan jag tar itu med det så skall jag sy färdigt min Mad Men-klänning till Julia Bobbins challenge. Den ligger utklippt och färdig att sy och nu brinner det lite i knutarna. Deadline är den 19 april, men jag åker ju bort på morgonen den 18:e så det gäller att snabba sig!
Men nu sitter jag här och är riktigt nöjd med mitt beslut att stanna hemma ikväll.
Burka i Burda?
Jag köper inte riktigt alla Burda-tidningar. De är numera inplastade och man ser inte vad det är för mönster. LIte som att köpa grisen i säcken. Jag har köpt tidningen så många år och många mönster återkommer. Anna har prenumererat ett tag, så i måndags kollade jag igenom några nummer som jag inte sett i förut och jag blev så förrrrrbannad! Vad säger ni om detta?
De här små notiserna finner man på var och varannan sida som stöd och hjälp för vilsna kvinnor som inte själva begriper bättre utan exponerar sina kroppsdelar i åtsittande kläder. Det enda som uppenbarligen skall exponeras är barmen, som också, till skillnad från mage, lår och rumpa, gärna får vara överdimensionerad.
Ibland har man även herrmodeller i Burda och jag ser fram emot liknande information på dessa sidor. Till exempel "Den här skjortan döljer kulmagen" eller "Den här byxan framhäver paketet".
P.S. För den oinvigde kan jag berätta att Burda är en modetidning som också innehåller mönster på plaggen som visas. D.S.
Dagen efter kvällen före
blev inte så tung som man kanske skulle kunnat tro. Vi sov ganska länge allihop, men skulle ju till lokalen och städa så till slut fick vi pallra oss upp.
Sune ville ligga kvar en stund och det fick han göra.
Eftersom tjejerna som skötte köket under festen hade plockat ihop det värsta så såg det inte så hemskt ut i lokalen.
Vi var dessutom många som städade och det gick som geschwint. Det fanns massor av mat kvar så när det var undanplockat och fint åkte vi hem till Thomas och Anna. Medan vi bar in kom alla andra norrbottningar och så åt vi lunch.
Därefter körde Thomas och Sigge alla gästerna till flyget och när de kom tillbaka åkte vi till Diana och Sven-Göran i Sölvesborg. För varje gång jag är där händer det nya saker i deras nybyggda och underbart vackra hus.
Utsikten är sagolik, både från över- och nedervåningen.
Huset är fyllt av roliga detaljer.
Det blev inte så ruskigt sent. Redan omkring midnatt åkte vi hem och nu hade jag bara en dag kvar i Blekinge.
Anna hade fått låna några mönstertidningar från 90-talet av sin syster och i en av dem fanns det två mönster som jag ville rita av och det var nu jag insåg att jag också skulle behöva en flygel. Den är nämligen alldeles lagom hög när man vill stå och rita. Formen är också väldigt funktionell.
Thomas och Sigge åkte iväg till Biltema i Kristianstad och jag tog Volvon in till Mörrum och handlade lite. Där hittade jag en bil som jag tror jag skulle passa i.
Det är alltså den på flaket jag menar.
När jag kom tillbaka kokade Anna och jag kaffe. Sen satte vi oss på bron och tittade på våren en stund.
Medan Anna tog hand om all överbliven mat låg jag på köksoffan och tittade på himlen. Det är inte varje måndag jag kan göra det.
Till slut var det dags att åka! Tusen tack, Anna och Thomas, för ännu en oförglömlig helg!
Nu är det torsdag och jag ska strax träffa Thomas som visar Norrbotten för två blekingebor... Sverige är ett litet land.
Fest!
Det roligaste med att vara på Thomas och Annas fester är att de är så otroligt välordnade. De är alltid fulla av överraskningar och fantastisk underhållning. Vanligtvis är det Thomas som har en mer framträdande roll medan Anna verkar lite i bakgrunden (utom när vi får njuta av hennes underbara sång) men eftersom det var Thomas som var föremål för firandet var det Anna som stod för fiolerna i lördags och det gjorde hon förstås med den äran. Finns det något som hon INTE kan, den tjejen?
En av de annorlunda grejerna var att det vid varje bord fanns en extra plats. Vid den platsen skulle Thomas sitta 20 minuter åt gången innan han bytte till ett annat bord. Det var lyckohjulet som avgjorde vilket bord som stod på tur.
Anna hade gjort två helt otroligt proffsiga bildspel som visades under kvällen och de rev ner massor av skratt och applåder. (Vi tittade på dem två gånger dagen efter också. Jääävulskt kul!) Sen hade massor av vänner, som inte kunde komma på festen, skickat videohälsningar.
Det bjöds på underhållning av Anna-Lena och hennes Sigge,
Annas och Thomas vänner,
och Thomas visade att han även kan sjunga (nåja) musikal när han och Anna, med visst stöd, sjöng en duett ur Fantomen på operan. Sjukt roligt!
Även Diana, Susanna och jag - Thomas stödmammor - sjöng en liten trudelutt. En text som vi skrivit själv, naturligtvis till tonerna av en LS-låt.
Självklart dansade vi! Vad hade det annars varit för fest? På scen stod Lasse Stefanz Tribute, som de fick heta den här kvällen, Robban Furlong, Daniel Uhlas och Josef Appelqvist. Även Jens U Nilsson bidrog med sitt gitarrspel. Och ja, de spelade faktiskt en Lasse Stefanz-låt.
När bandet tackat för sig blev det midnattsdisco med Roger Qvarnström från Radio Norrbotten.
Bland gästerna syntes Per-Erik och Birgitta Sjöström från Sundsvall. De brukar jag vanligtvis träffa i Vemdalen men nu var de här!
Även Per var på plats (förstås) och han och Thomas tog sig en svängom, till allas vår stora glädje.
Glada gossar!
Anna var, som sagt, toastmaster (eller toast madame, som Magdalena Ribbing säger att det heter i femininum) och till sin hjälp hade hon Tore från Luleå, här iklädd en klädsam ballonghatt.
Sen finns det inte så mycket mer att säga! Det var en underbart rolig kväll och nästan alla stannade kvar in på småtimmarna och inte förrän klockan 4 lade jag huvudet på kudden.
Fortfarande före fest
Eftersom vi redan dukat och gjort i stort sett klart redan på torsdag så kunde vi ta det lite lugnt på fredag. Thomas och Sigge hämtade fler norrbottningar och jag tärnade grönsaker i parti och minut eftersom alla nerresta gäster skulle äta tacos hos "oss" på kvällen.
Jag hann också toppa Annas hår under överinseende av Söt-Sune i papperskassen.
Solen sken och det var så varmt och skönt att vi kunde ha ytterdörren öppen.
På kvällen åt vi gott och hade det trevligt.
Lördagen bjöd på samma härliga väder. Anna E och jag hjälptes åt med frukten som skulle vara tilltugg till välkomstdrinken.
Eftersom Thomas är en levande tidtabell visste han precis när tåget med Harriet, Urban, Anna-Lena o Sigge skulle passera. Det var dock ett par minuter försenat, men vi stod alla på bron och vinkade när det passerade. Thomas hade t o m en flagga som han viftade med. Vi syntes förstås och våra vänner i tåget vinkade glatt tillbaka!
Lägg märke till den hastiga snösmältningen. Jämför gärna med bild i förra inlägget.
Till slut blev det dags att börja åka till Saltsjöbaden och göra klart de sista förberedelserna.
Anna och jag hittade en egen loge (alltså lååsch) på övervåningen och vi konstaterade att den hade passat ypperligt som syrum. Tänk att sitta där och pyssla vid symaskinen och samtidigt kunna titta ut över havet!
Fast vintertid skulle man nog behöva lite infravärme då det är enkelglas i fönsterna...
Pre-party
Lite fantastiskt är det i alla fall. Man kliver upp lite tidigare än man brukar, 45 minuter eller så, blir hämtad vid porten och innan man normalt sett ens skulle haft kafferast en vanlig dag på jobbet, så befinner man sig typ 150 mil bort. Det är väl häftigt?
Torsdagen spenderades mestadels i festlokalen där vi ställde iordning inför lördagens festligheter.
Ett rent nöje, men vi måste ju både äta och vila oss emellanåt. Mat fick vi i oss på Fiskestugan som nyss öppnat för säsongen. Ryggfilé av torsk och med ett underbart fluffigt potatismos till.
Utsikten var det heller inget fel på.
Vilade gjorde vi på scenen i lokalen och där låg vi och speglade oss i det blanka taket.
Saltsjöbaden, där festen skall äga rum, ligger högt och vackert vid havet.
Även idag skiner solen och tack vare att vi jobbade på rätt bra igår så kan vi ta det lite lugnt idag. Finlirar på lite detaljer, alla mycket hemliga, Tittar ut genom fönstret och känner att också den här delen av världen känns förvånansvärt välbekant och hemma.Vi blev så småningom klara och åkte hemåt. Nu började jag känna av den tidiga morgonen och slumrade en smula på kökssoffan medan Thomas lagade middag, en jättegod chili med vitlöksbröd. Gav mig lite energi som räckte några timmar till innan det var dags att krypa in under Annas klänningar i deras kombinerade syrum och walk in closet. Där hade de bäddat och gjort så fint.
Påsk!
Det är skönt med långa helger. När man har ett hyfsat normalt jobb, som jag fortfarande har, så är man ledig ganska många dagar emellanåt. Under min tid som butiksbiträde var det inte fullt så kul, särskilt inte när lönebeskedet kom, för med lön för varje arbetad timme kunde de röda dagarna innebära ett rejält avbräck i de redan påvra inkomsterna. Men som sagt - annat är det nu!
Jag inledde, som ni såg i förra inlägget, påsken med att dansa till Mats Bergmans. Dagen efter gick vi en promenad i det strålande solskenet.
Stadsparken i Luleå, pyntad med hönor där det vintertid brukar finnas en isrutschkana i form av något djur.
På eftermiddagen åkte jag till Max och Christin för att äta, dricka och förstås umgås. Christin hade påskpyntat så fint. (Det har jag inte gjort på många år...)
Vi åt paltmuffins med lyxiga tillbehör, bland annat löjrom.
Ruskigt gott, kan jag lova. Efter middagen botaniserade jag i deras mat(!)källare och hittade en frekvent förekommande typ av flaska.
Nu tål ju inte jag vin med den färgen, men man kan ju njuta av den snygga etiketten!
På lördag åkte vi till retrocafét och fikade. Solen sken och smälte snön och det droppade från taken.
Resten av påsken fortsatte jag att lata mig, för det var jag värd.
Jo, en till långpromenad blev det.
