Car wash
Först gick vi till HM och köpte var sitt par tuffa solbrillor. För min del är det bra att de skall vara stora i år. De täcker nämligen större delen av ansiktet och därmed eventuella rynkor. Ålderskris? Javisst! Ingenting jag hymlar med!
Vi blev coola något så fruktansvärt...
När vi ändå var ute och roade oss så åkte vi vidare till Statoil och tvättade bilen. Det var förstås en större upplevelse med min gamla Opel Omega, som hade genomskinlig sollucka i taket. Första gången vi körde in i tvätthallen till det då nybyggda Statoil invid Scandic, fick vi alla en riktig kick. Särskilt Katarina, som precis skulle fylla sjutton. Hennes glädje visste inga gränser när jag sade att hon kunde betrakta upplevelsen som sin födelsedagspresent.
Men det är helt ok att tvätta Saaben där också. Och idag var det oerhört nödvändigt.
Den blev dessvärre inte särskilt ren. När vi parkerade utanför Kvantum konstaterade jag att den var mer än acceptabelt skitig på framskärmarna och bakluckan, så vi åkte tillbaka till Statoil och jag fick en ny tvätt. Oj, så skoj! Men man blir trött av att roa sig så jag vilade ett par timmar när jag kom hem.
Och nu sitter jag här och funderar på om jag skall åka ut till Sunderbyn eller inte. Eller skall jag gå ner på någon majbrasa, grilla äcklig korv och förfasa mig över hur slapphänta föräldrar låter sina små monster hantera smällare som om det vore grus? Typ. Kanske stannar jag hemma och syr gardiner åt Ingrids och Kents pojkstackare, som har levt utan i mer än ett halvår.
Ibland är det kallt
Nu följer några halvslappa veckor på jobbet eftersom det är röda dagar lite hursomhelst. Imorgon kommer Drifters och spelar sin ovana trogen i Sunderbyn, men den här gången stannar jag troligen hemma istället för att sponsra den arrangören. Det får bli en resa till Skellefteå på fredag kväll istället. Ett ögonblick lekte jag med tanken att åka ner till Täfteå på lördag eftersom Thomas skall dit och göra reportage för Får jag lov, men jag har besinnat mig och kommer att ägna mig åt något annat skojigt istället. Typ förrådsrensning t ex...
Igår fick vi elva nya rullar med dupionsiden till butiken. Jag måste kanske ha några meter av det röda... Det blir ju Malung och Guldklaven även i sommar.
Godis!
När vi stängde igår trängde sig en kvinna in i butiken och ville titta på ett tyg, men jag och Anna visade oss från våra sämsta sidor och bad henne respektera att vi båda hade tider att passa.
Anna skulle nog bara hem, men jag satte mig i bilen och åkte till Piteå och där ett utvecklingssamtal med Frida och hennes lärare väntade. Längs korridorväggarna på Strömbackaskolan har man målat alla Piteås idrottsföreningsloggor och en liten vrå har man faktiskt avsatt till Luleå.
Avundsjuka pitebor har dock utsatt dessa konstverk för åverkan.
Nu är det dags för mig att knata iväg till jobbet. Att beträda innergården är numera förenat med livsfara, då man har påbörjat renoveringsarbetena. I oktober skall vi flytta ut, och det är ingenting jag längtar efter precis....
Utsikt från mitt köksfönster.
Lyrics
Att dansen var död och allt var förbi
Kom kamp mellan dansband i var tv-ruta
och dansbandens Hades fick göra sorti
Forum i Vemdalen höstar och vårar
med dansband som spelar, det är tjo tjim och fest
Vi andra vi träffas och myser och skrålar
Hermansson, Heaster och Backlund är bäst
Ja, jag vet. Jag är fantastisk. Men inte hjälpte det.
Ett ruskigt långt inlägg, jag vet...
Martin och Roger är väldigt traditionsbundna av sig. En av deras traditioner är orkesterforum i Vemdalen och en annan är gräddstuvad pyttipanna klockan 03.15 på nätterna. Själv var jag inte särskilt sugen på just det, men det fanns det andra som var. T o m Thomas slukade både pyttipanna och ägg!
Jag har dessvärre inget bevis på detta eftersom någon inte tyckte att han skulle synas på bild....
Martin, Roger och Bettan
Eftersom fredagens frukost endast bestod av två ynka polarkakor med rökt kalkon så kände jag redan vid 12-snåret att jag behövde påfyllning av något annat än irländskt kaffe. Syster Karin och jag stegade därför ner till Ica för att inhandla lunch, och strax därpå dök också resten av sällskapet upp. Det blev kantarellsoppa med creme fraiche för min del. Mums.
Carl-Martin tittade förbi...
På fredagen serveras alltid en tvårätters middag och på lördagen är det tre rätter. Men då får man å andra sidan ingen välkomstdrink.
Mysig mingelmusik
På höstforumet åt vi i stora danssalen på fredagen och det fick vi göra även denna gång. Ja, på lördagen också för den delen... Det var en lite speciell belysning därinne som gjorde att man inte riktigt såg vad det var man åt.
Jag är nästan säker på att det var ett kycklinglår jag satte kniven i.
Systrarna K underhöll och den här gången slapp jag gungeligunga och klappa händer.
På dansen spelade bl a fantastiska Ragges från Luleå som nu, efter att ha spelat i typ 75 år, äntligen är på väg mot sitt stora genombrott. De är faktiskt jävulskt bra, och jag är inte ironisk! Bland de andra bra banden som spelade den här kvällen märktes också Arvingarna (som jag redan skrivit), Micke Ahlgrens och Mickeys. De sistnämnda hade gjort ett långt Lasse Stefanz-potpurri särskilt till Thomas och tänk vilken tur han hade som fick dansa till det med mig! Det var i alla fall kanonbra. Jättegulligt av dem!
Casper och Kim
Lördagen bjöd på fortsatt solsken så frågesporten ägde rum utomhus, där vi också bjöds på gulaschsoppa som jag valde att inte äta. Inte heller Martins medhavda dryck kändes särskilt attraktiv.
Humle river av ett gitarrsolo, till publikens förtjusning
Det kan vara tungt att stå upp och spela dragspel, det har Thomas sagt. Att han vet vad han pratar om kan ni se här.
Det gick inte fullt så illa för mig som jag trodde på frågesporten. Jag hade rätt på flera frågor, närmare bestämt sex stycken. Mest stolt är jag över att jag var den enda som visste svaret på den första frågan. Mosebacke monarki, skulle det vara, men ingen annan var särskilt impad eftersom de troligen misstänkte fusk. Hur de nu kan tro något sådant. Jag fuskar väl aldrig! Särskilt inte den här gången. Det var en omöjlighet att ha något slags telefonkontakt med omvärlden eftersom det sjöngs och spelades instrument utan avbrott, hela frågesporten igenom. Egentligen borde jag haft ett halvt poäng till eftersom jag gissade Lars och Krister på en fråga där svaret var Lars och Kent och i sådana fall hade jag ju vunnit en kryssning som jag inte kunnat uttnyttja. Nu vann jag två fribiljetter till Abbes logar. 11 och 13 juni. Scotts och Zlips. Hurra. Mina favvoband. Not. Men Abbe lovade att lösa det om jag vill komma någon annan gång.
Så rullade dagen på. After ski med Face 84, rosa middag, dans därefter. Kvällen glada överraskning var Janders från Umeå, som spelade mycket inspirerat och dansant och de hade också tränat in lite rörelser som liksom blev pricken över i:t. Lägg därtill en upphottning av kläder och hår så förstår ni kanske att här har vi ett gäng som inte lämnar något åt slumpen.
Face 84 blir bara bättre och bättre för varje gång jag hör dem, och även om de inte spelar riktigt "min" dansmusik så hindrar det inte att jag gärna lyssnar på dem. De gör för övrigt en ruggigt bra version av Blue blue moon.
Luften inne på dansen lyste med sin frånvaro, varför täta vätskekontroller var nödvändiga. Alla drack vi läsk, eftersom vi skulle köra tidigt på söndag. Trots detta insåg jag att jag kunde hela texten på Sofia dansar go go, vilket jag var tvungen att demonstrera för mina djupt imponerade (hårt prövade) kamrater. Martin ville inte vara sämre och tillsammans sjöng vi En kulen nattnattnatt. Vi avrundade sångstunden med Mora Träsks gamla hit Nu går vi ut på tigerjakt, men då hade Roger fått nog och höjde förvånande nog rösten. Så då gick vi ner till dansen igen.
Expanders körde en enda lång rockshow där Jan-Åke visade vilken jäkel han är på gitarr. Det var händerna i luften och ett ruggigt drag. Dave Edmunds Get out of Denver är väl inte den optimala danslåten, men de gjorde en grym version. Å andra sidan har jag alltid undrat vad man skall dansa till Flamingos Jag går ut med hunden....
Den här trodde att han skulle få dela rum med mig. Han dog strax efter att jag tagit bilden.
Jag var tackochlov tämligen utvilad på söndagen när jag bara hade en 75 mil lång bilresa att se fram emot. Bilen fortsatte att rycka så fort jag accelererade, men den tog å andra sidan inte mer än 0,72 i snitt och det får jag väl vara nöjd med. Efter två kokta på mos i Torsboda utanför Sundsvall klev jag inte ur bilen förrän hos Frida i Piteå. Vi åkte på Kvantum för att handla lite mjölk och vem träffade jag där, om inte Simon Lundin från Expanders! Han verkade pigg, men de åkte förstås hem på natten.
Och när man kör över Höga kusten-bron så vet man att man snart är hemma! Bara 45 mil kvar!
Fråga ugglan
Jag sitter här och grämer mig något så fruktansvärt över dagens bottennapp i frågesporten. Jag skrev The Osmond Brothers istället för rytmgrabbarna Delta, Stockholm istället för Harlem, Fred Åkerström istället för Anders Burman, Lars å Krister istället för Edin-Åhdal osv. Ett eller annat rätt har jag nog i alla fall. Om inte annat har jag skrivit årets bästa dikt på baksidan av tävlingsformuläret. Jag tycker att höstens tipsrunda är en smula bättre, för då har man möjlighet att ringa en vän. Om man har någon, vill säga.
Har precis flyttat in till Norrskedikakillarnas stuga eftersom det har blivit ett ledigt rum i den. Jag är ju mest här och har en massa grejer i kylskåpet, nagellacksflaska på soffbordet, skor i hallen så det är lika bra att jag sover här också. Det gjorde jag förresten igår kväll en stund. Tyvärr gick det inte så bra. Soffan var visserligen mycket komfortabel men de envisades med att prata till mig och ställa frågor hela tiden, vilket innebar att jag aldrig riktigt fick möjlighet att glida in i den där härliga djupsömnen som jag så väl behövde.
Nåväl, ingen idé att gråta över den mjölk man inte har spillt ut, tursamt nog. Istället har den blandats ut med O´boy och lite annat. Arvingarna igår var svinbra, både på after skin och på dansen på kvällen. När de väl fick ordning på ljudet, vill säga. Idag spelar Face-tjejerna på after skin så jag får mobilisera lite kraft och gå ner och lyssna. Återkommer.
Repetition
On the radio
Thomas intervjuar Martin
Relatives
Packat - i flera avseenden
Stefan och Andreas
Roger, Martin och Marko
The Whovalley
Jag hade hoppats att polisen skulle ha kontroll någonstans på vägen och att de då skulle vinka in mig bara för att säga hur duktig jag var som kunde följa den föreskrivna hastigheten. Ni vet, som i Radiotjänsts reklam. "Tack Boel Skarin för att du lyckas hålla hastighetsbegränsningarna och därmed bidrar till en bättre miljö." Ja, ungefär så...
Bilen har dessvärre gått som en bakdel från Umeå. Så fort jag har accelererat så har den hackat och hostat, men inga varningslampor har lyst så det har bara varit att fortsätta köra och låtsas som ingenting. Förr i världen, när bilar hade tändstift, tändkablar, förgasare och tomgångsnålar så kunde det hjälpa att man gasade på som tusan för att det liksom skulle släppa, men nuförtiden vet man inte vad sådana där beteenden beror på. Fram kom jag i alla fall och tur var ju det.
Väl framme i Vemdalen väntade, förutom ett något större hotellrum än förra gången, Roger och Martin från Norrskedikaparken med en enliterkanna med lakritsshots. Mmm. Sedan blev jag bjuden på middag. Martin messade tidigare på dagen att det skulle bli ugnsbakad grävling med ris och currysås och när jag pratade med Thomas i telefonen uttryckte jag en viss oro över framförallt köttinslaget i måltiden. Kan man verkligen äta grävling? Gör man det i södra Sverige?? Vi äter visserligen sur fisk (surströmming), men grävling...? Jag är inte särskilt förtjust i curry heller, så jag började ångra att jag tackade nej till en fjälltoast på Hildings. Grävlingen visade sig i alla fall vara en helt vanlig gris och riset var potatisgratäng, så jag blev mätt och belåten. Till det drack jag faktiskt rom och cola, eftersom jag är svårt allergisk mot vin, öl, cider osv osv....
Sammanfattning
Kanske har jag varit lite lat, precis som Anna säger, men till mitt försvar vill jag säga att jag förra veckan jobbade 9-18.15 VARJE DAG och att jag på torsdagen träffade på århundradets drake, som sög nästan all must ur mig när hon lät ett helt livs samlade bitterhet förstöra min dag.
På fredag kväll hämtade jag Thomas på logen och fick då äran att som enda kvinna någonsin smyga in bakvägen och dricka ett glas cola i glada frackklädda herrars lag. En stor ära. Det spred sig snabbt att en kvinna befanns sig i lokalerna, varför fler och fler herrar gjorde sig ett ärende in i hörnet av matsalen där jag satt gömd bakom en man med många utmärkelser på sitt bröst.
På lördag tog vi farväl av vår vän under en ljus och fin ceremoni. Men självklart var det otroligt tungt och jag har nog ännu inte förstått det riktigt. På kvällen blev vi bjudna på middag på Corsica av hennes man. Det kändes jätteskönt att få sitta ner i den avslappnande miljön och prata. Det blev en minnesvärd stund.
Sedan drog jag och Thomas vidare mot Skellefteå och Bhonus, men den omtumlande dagen gjorde att tröttheten tog överhanden och kvällen blev bara "sådär", trots att Bhonus är ett av mina absoluta favoritband. Det var i alla fall jättekul att träffa dem alla igen. De spelar ju inte alltför ofta häruppe. Extra roligt var det ju förstås att träffa Marcus Fernholm, deras nye keyboardist, som spelade i Jive förut. Han är en riktig scenkille som har en enorm utstrålning. Marcus har sitt instrument placerat mitt på scenen med sidan mot publiken, vilket innebär att Jerry Lee-känslan blir påtaglig. Han får på så sätt en helt annan möjlighet att "spela ut" mot publiken, vilket bara är positivt. Genom Marcus har Bhonus fått ännu en sångare och det är ju inte fel, även om jag tycker att Magnus, med sin ljusa, starka och smått desperata röst, är helt outstanding.
Han är kanske lite lat...
Men Magnus och de andra tar det också lite lugnt ibland...
Förutom att Bhonus är något i hästväg bra, så klär de sig också väldigt snyggt. Särskilt Magnus och Hans bär väldigt välgenomtänkta kreationer. Hans har en läcker stil med pennbyxor och "urväxt" kavaj. Lite 60-tal (Beatles), eller Gessel-stuk, kan man kanske säga. Han passar i alla fall väldigt bra i den stilen. Uffe hade jätteläckra storrutiga byxor, som tyvärr inte syntes så bra där han satt bakom trummorna. Å andra sidan är det kanske inte så många som noterar orkestrarnas klädval på samma, smått sjuka, sätt som jag... Det är bara när de har trasiga jeans (Kindbergs) som röster höjs. Och då lär det inte vara några positiva tongångar.... Men det är DERAS stil och passar dem alldeles utmärkt, tycker jag.
Jag har i alla fall skapat en smula. Först sydde jag en klänning i mönstrad chiffong och så har jag sytt en svart pingvinärmad klänning i svart viskostrikå. Jag är mycket nöjd med båda.
Svart sammetsband under bysten.
Så har jag sytt en svart anorak med röda stickningar och detaljer. Björn är mycket nöjd, och det är ju roligt att kunna sy åt sin snart 14-årige kille. Om inte annat sparar jag ju väldigt mycket pengar på det. Killar vill gärna ha märkeskläder och Björn är inget undantag, men hemsytt går också bra. Lägg märke till hur jackan matchar skorna.
Nu rusar tiden iväg och jag måste hinna ner och hämta upp tvätten innan jag går till jobbet. Imorgon bitti åker jag till Vemdalen på orkesterforum, något som jag verkligen ser fram emot!
Paus
Ondskefullt
I morse, innan jag gick till jobbet, började jag på ett inlägg om Rent Hus, ett program som jag är mycket road av. Det får mig att känna mig nästan normal. Men efter en timme på jobbet ändrades förutsättningarna och jag skulle kunna skriva resten av inlägget med samma tecken som serietecknare använder för att symbolisera svordomar. Om det hade funnits några svordomswingdings att tillgå på datorn, vill säga.
Utan att gå in på några detaljer så kan jag berätta att jag blev så fruktansvärt utskälld av en kund idag att jag aldrig varit med om maken. Hon ägnade en lång stund åt att tala om för mig hur man skall uppföra sig när man arbetar i butik. Det lustiga är att sådana människor, de som beter sig mest grisigt och ohyfsat, ofta påstår att de själva jobbat i affär. Den här hävdade dessutom att hon jobbat i tygaffär, vilket jag starkt betvivlar, för i sådana fall hade hon nog känt till att de flesta tyger har något som kalllas stadkant. Hursomhelst så fick hon både mig och min kollega ur balans, och sedan var den dagen förstörd. Där stod jag och tog på mig skulden och bad så hemskt mycket om ursäkt, men jag misstänker att hon noterade mitt ironiska tonfall. Jag hoppas till och med det.
Men, men... Det är bara att bita ihop och glädjas åt att det av 10 000 kunder nog inte ens är en som är så direkt otrevlig. En del kan ju verka sura och avståndstagande, men det kan ju bero på något annat, inte att jag är en skata....
Etagelémétreché...
Sedan jag slutade arbeta som lärare har jag aldrig haft någon längre påskledighet. Det är de röda helgdagarna som gäller, men de är inte alltid av godo, eftersom jag med min timlön inte får betalt för dem. Min chef är dock av det förstående slaget och lägger ut de förlorade timmarna på andra dagar. Kommande vecka jobbar jag således mellan 9 och 18.15 varje dag. Tack och lov är bara jag och Malin hemma, så det där med att laga middag behöver vi inte ta på så stort allvar. Jag funderar allvarligt på att plocka upp min ungdomsmeny, ostmackor och O´boy... Thomas dyker visserligen upp ikväll, men han brukar klara sig på ett par kex och lite kaffe. Ja, och så finns ju alltid Corsica.
Hos Max och Christin serverades det i lördags en måltid som jag sent skall glömma. En sjurätters middag som dock komprimerats till fem, eftersom det helt enkelt blev på tok för mycket disk!
Som entrérätt (servisen heter Entré! Ha ha!) serverades en sillröra på kavring.
Västerbottensostpaj, rullar med rökt lax och fyllning (pepparrot? Minns inte...) Plus en annan röra.
Rökt filé, jordärtskocksgratäng (mmmm...), björkgelé och lite tjock balsamicovinäger. Typ.
Chevreost, gorgonzola, valnöt, fikonmarmelad, päron.
Citron- och lakritsglass, jordgubbar, lakritsflakes, rån och en liten chokladbit som innehöll fikon och brännvin!
Och så fort Christin reste sig upp lade sig Rousseau tillrätta på hennes stol. Den lille rackarn!
Man kan ju tycka att det var JAG som skulle ge DEM ett ägg, men inte blev det så. Med mig hem på söndag hade jag detta, fyllt med det mesta man behöver. Kaffedoftande duschcremé, riktigt påskgodis (alltså skumägg och sånt), pappersnäsdukar och t o m en saltlakritsplopp! Hurra!
Ja, se det var en riktig middag! Gourmetmat när den är som bäst! Lagom avvägda portioner och underbara smaker.
Imorgon kallar plikten och återstoden av den här dagen kan möjligtvis bli en smula stressig. Skrivelser skall skrivas, möten skall verkställas. Det är jobbigt att vara rättshaverist!
Och oroas icke, kära läsare! Självklart skall jag se till att Thomas får mat!
Psycho chicken - qu´est-ce que c´est?
Spänningen bör vara olidlig. Vad i hela friden innehöll mitt fyrkantiga inplastade ägg? Och vem kom det från?
Det var Thomas och Anna som öppnat sina hjärtan och mer därtill. Egentligen skulle jag kanske ha scannat in det så ni hade kunnat läsa hela, men jag skall bara redovisa innehållet i stora drag.
Torsdag den 21 maj skall jag flyga till Arlanda och sedan vidare till Göteborg, där jag snabbt skall grabba tag i mitt badkar till resväska (Vi skall tydligen till både Ullared och Stoff & Stil, så det gäller att ha gott om plats. Där gick jag händelserna lite i förväg!) och kasta mig upp på flygbussen som skall ta mig till Liseberg (är den chartrad?) där inga mindre än Streaplers firar sitt 50-årsjubileum! Sedan blir det efterfest och middag! Helt underbart! Och det är ändå bara början!
På fredag skall jag och Anna till Ullared och på kvällen blir det bubbel, biff och bearnaissås hos Diana och Sven-Göran. Halva lördagen skall ägnas åt mys, och det är troligtvis då jag skall vira in Anna i gaffatejp. 
Anna till vänster och jag till höger...
Vi skall tillverka en provdocka till Anna, om ni undrar. Det går till så att hon tar på sig en gammal dansbandst-shirt och sedan sätter jag igång och virar gaffatejp kors och tvärs runt kroppen på henne. Det går antagligen åt ett antal rullar eftersom det måste bli en tämligen hård rustning som jag sedan klipper upp i ryggen, kanske med en fågelsax, försöker lirka ur själva Anna innan jag tejpar ihop den. Därefter fyller vi den med kuddstopp och monterar den på något slags ställning. Voila!
Andra halvan av lördagen skall vi besöka Pelle och Susanna i deras husbil och dricka lite fördrinkar och efter det blir det supé på Eringsboda Brunn där Black Jack, Larz Kristerz och CC & Lee står för musiken. Jamen jäklar, så kul! På söndag skall vi återigen mysa och kanske sy litegrann. Skall ta med min pressarfot som man använder till dolda dragkedjor och ha lite sykurs med Anna. Hoppas den passar på hennes maskin. Bernina kan ha lite olika fattningar.
På söndag kväll skall vi bevista vårpremiären i Mörrum, då Wizex spelar. Jag är inte helt säker på att Anna vill följa med då...
På måndag åker vi till Malmö och Stoff & Stil! Åh, så mycket muddväv och dragkedjor jag skall köpa! Och overlocktråd! Lunchar gör vi utomlands, i Köpenham. Allt har ju en ände, så också denna helg. Thomas och Anna kommer helt enkelt att sätta mig på ett tåg som förhoppningsvis går till Kastrup, och därefter förväntas jag klara mig själv. Lyckas jag hitta till planet så landar jag på Arlanda klockan 19.45. Eftersom jag praktiskt taget har bott på den flygplatsen så är resten av resan a piece of cake och jag återser troligen min hemstad omkring 22.45.
Jag har nästan inte kunnat berätta det här för någon, för jag blir så rörd att jag bara vill gråta. De är så osannolikt omtänksamma och kärleksfulla och jag undrar i mitt stilla sinne vad jag gjort som förtjänar detta. Just nu känns det som om jag omges av ett stort rosa vänskapsmoln som omfamnar mina vänner. Min värld är god, och jag är så lycklig.
Thomas di Leva och jag skulle ha mycket att prata om...
Carried away - again
I onsdags åkte jag dock dit ordentligt när vi packade upp gardinstuvar. Det fanns hur många vackra tyger som helst och en icke ansenlig del var märkesgardiner från Designers Guild, Harlequin och Sanderson. Dessa tyger har ett ordinarie pris som gör att man bara kan drömma om dem. Guild kan kosta över 1000 kr/m, Sanderson ligger på 550-750 kr/m och Harlequin är billigast med ett meterpris på ca 300 kr för många tyger. Jag förälskade mig i ett barntyg ur serien Far far away som heter Tropical Heaven. Nu har ju inte jag några små barn hemma, men det var så himla vackert att jag inte kunde motstå det, så jag sydde veckbandslängder och hängde upp i syrummet, samtidigt som jag fick lova Frida att plocka ner dem i samma ögonblick hon flyttar hem igen, d v s om en månad.
Så här såg det ut innan. Panelgardiner som jag själv sytt i ett retroinspirerat tyg. Helt rätt till krukväxterna (Svärmors tunga), 50-talsbokhyllorna och den teddyklädda fåtöljen, också den 50-tal.
Nu ser det ut så här, och t o m jag ser ju att jag har gett begreppet stilbrott ett ansikte. Inte ens de små blommorna i samma färg som fåtöljen kan lindra katastrofen.
Kudden med grönt flocktryck gjorde heller inte saken bättre. Nej, de där gardinerna få nog ligga till sig tills barnbarnen börjar anlända.
Då kommer det kanske att se ut så här...
Jag vet precis när det hela gick överstyr. Det var i mars 1988 som jag och två vänninor begick det fruktansvärda misstaget att kosta på oss en s k färganalys. Jag har alltid älskat pastellfärger i allmänhet och rosa i synnerhet. När jag var liten fanns det inte rosa färgkritor så jag målade rött med vitt över för att få fram den åtrådda nyansen. Men efter den analysen blev mitt liv sig aldrig likt. Människan som skulle komma att ställa allt på ända började med att förkasta mitt klädval, som den dagen var en ljusblå skjorta med vita ränder i bomullspoplin från Esprit. När analysen var klar gick jag därifrån med Malin, som satt glad och nöjd i sin ljusrosa sittvagn, och en bunt med tyglappar i mossgrönt och senapsgult i handväskan. Därmed började, vad jag brukar kalla, min gröna period.
Tro föralldel inte att det var några spralliga gulgröna nyanser i den där bunten. O nej, den ena lappen var murrigare än den andra. Ibland kunde jag muntra upp min skogsmullelook med en mörkvit blus och så levde jag de följande åtta åren tills den dag min gamla mor skulle fylla 70 år och min kära plastsyster svepte in, iklädd något läckert i rött och svart, tittade på mig och sa:
- Värst vad du var färgglad då!
I samma ögonblick bestämde jag mig för att det nu fick vara slut på tantlooken. Jag klädde mig nämligen inte bara i dystra färger, jag levde också i villfarelsen att jag passade i kläder som gjorde mig 20 år äldre.
Ja, där har ni förklaringen till de rosa barnrumsgardinerna. Men annars klarar jag mig rätt bra. Betalar räkningar och sånt...
Påskvädret lyser med sin frånvaro. Det här är utsikten från vårt lilla kontor igår.
Och inte nog med det! När jag efter stängningsdags i vanlig ordning dammsugade (alltså DAMMSÖG...) delar av butiken, så kände jag att något inte stämde.
- Full påse, kanske... tänkte jag och öppnade locket på dammsugaren och fann att påsen lossnat och allt damm och grus låg överallt utom i dammsugarpåsen. Suck. Det blev till att tömma ut eländet i en sopsäck så gott det nu gick, och även ta lös filtret ur locket eftersom det hade samlats en hel del där också.
När jag kom hem tog jag itu med den hela laxen jag inhandlat dagen innan. Min huslighet visste inga gränser där jag stod och gravade, västerbottensostspäckade, stekte på saltbädd, frös in och till och med kokade buljong på renset! Men jag gjorde inte fisksoppa på de stackars slamsor som blev över! Nån hejd får det vara på galenskapen. En god vitvinssås blev det dock till den goda stekta laxfilén som jag och Frida avnjöt i varandras sällskap.
Och nu vill jag tipsa om en helt suverän kökspryl som jag inte skulle vilja vara utan, nämligen Jamie Olivers shaker. I den här Barbapappaliknande tingesten gör man lätt som en plätt små vinägrettsåser, men det bästa med den är hur den ersätter morteln. Den tunga kulan (som man skall vara rädd om när man diskar, så den inte försvinner) krossar pepparkornen på bara några sekunder.
Lätt att använda, lätt att diska. Bra present till den som har allt!
I morse vaknade jag med så svår migrän att jag inte känt på maken på flera år! Tillbringade hela dagen i sängen och piggnade inte till förrän framåt aftonen. Det är möjligt att kvasten inte bjuder på den mest ergonomiska sittställningen, men det kan ju också vara så att hucklet inte var vindtätt, därav min smärtande skalle. Nu måste jag dock gå och lägga mig igen eftersom jag jobbar imorgon.
Idag har det varit Sveriges mesta födelsedag. Mer än 25 000 svenskar fyller år den 10 april, och en av dem är Anna! Tänk att folk inte har något annat för sig på sommaren!
EXTRA EXTRA! Read all about it!
Sedan i höstas har jag köpt fler s k skvallertidningar, än vad jag gjort totalt under de gångna 49 åren. Men jag kan bara inte låta bli, särskilt inte när framsidan ser ut så här:
Det är belagt med stor skam och skuld att handla läsning av det här slaget och man måste alltid säga något till kassörskan som rättfärdigar inköpet.
- Han här i hörnet, Thomas Deutgen, (pekar på bilden)... De e min kompis de!
- Mm. Jodå. Just det. Självklart! säger kassörskan och tittar på en som om man vore värsta stalkern.
Journalistkåren på Hänt Extra är extremt rapp och på hugget! Det är endast sex månader sedan Thomas utsattes för en hatkampanj på Facebook av en samling senfärdiga individer som blev arga för att Thomas inte tycker om samma dansband som de.
I veckans nummer får man också, som synes, veta att Kikki "ramlar omkull hela tiden!" samt att stackars Daniel da Silva inte vågar träffa Magdalena mer eftersom alla tror att de är ihop. Fast de är ju bara vänner! Bonde-Fredrik vill vara med i Let´s Dance och prins Harry hade nagellack på vänstra handens fingrar vid en "partynatt". 
Men Hänt Extra förmedlar också mycket viktig information. Till exempel vet de att Thomas är "tillbaka i vardagen på Sveriges Radio Blekinge." Det kände varken Thomas eller chefen på Radio Blekinge till. Hoppsan.
Igår fick jag det bästa påskägg jag någonsin fått! Det råkade vara fyrkantigt och inplastat, troligen för att inte ta så stor plats i brevbärarens väska, men det innehöll något som har gjort mig så lycklig att jag knappt kan andas av glädje! Jag skall senare berätta vilket hönshus det kom ifrån och vad det innehöll.
A tribute to Larz Kristerz
Min ambition var att åka kl 19, men den hann bli 20.45 innan jag styrde kosan söderut. Inte ens då hade jag bestämt mig, utan det var enbart för att lämna en dator till Frida som jag åkte. Men Janne uppmanade mig att rycka upp mig och fortsätta till Skellefteå eftersom jag ju redan hade biljett, och Frida var lika positiv så jag tänkte att "what a heck, jag åker väl då..." och anlände således till parken 22.45. Hittade ett litet mellanrum mellan två bilar, inte alltför långt från entrén, där jag klämde in min osannolikt skitiga Saab.
När jag kom in spelade just Larz Kristerz en sista låt innan det var dags för Scotts att ta över och jag blev faktiskt uppbjuden direkt. Det var massor med folk, säkert 1000 stycken, trångt och bökigt men jag försökte se det hela från den ljusa sidan och tänkte att det ju är precis på det här sättet jag vill att det skall vara! Om "vanligt" folk söker sig ut på dans och finner nöje i det så finns det kanske en möjlighet för branschen att överleva ett tag till....
Scotts i all ära, det låter ordentligt om dem... Precis som när de spelade i pausen i Strängnäs hade de en på tok för hög volym. Visst, det svänger och rockar, men mycket av det de framför är kolossalt svårdansat. Bäst är de onekligen i låtar som Lady in red, Fröken Fräken och Hallå, du gamle indian. Dessvärre finns det ingenting karakteristiskt i deras ljudbild som gör att det låter Scotts om dem. De är ju absolut inte dåliga på något sätt, och jag skulle nog uthärda en hel kväll med bara dem, förutsatt att jag hade någon att dansa med.
Bäst är Larz Kristerz i allt de framför. Jag är övertygad om att de skulle kunna spela nationalsången eller Gubben Noa på ett sådant sätt att man bara skulle kasta sig ut på dansgolvet. Jag älskar deras sound och deras förmåga att använda ALLA instrument så att de hörs! De står inte bara och slänger iväg det ena gitarrsolot efter det andra, utan utnyttjar också dragspel och klaviatur till detta ändamål. Och vilket jäkla sug det är i basen! Det går heller inte bortse från att sex personer som ger allt LIVE är två fler än fyra... Jag är så exalterad att jag än en gång länkar till min recension av deras album i Norrbottens-Kuriren. Det är inte varje dag man hittar ett fullängdsalbum som är så komplett att man lyssnar på det rakt av utan att hoppa över någon låt. För min del har det nog inte hänt sedan Supertramps Breakfast in America...
Här kommer i alla fall några bilder från kvällen. Eftersom jag är så vansinnigt blyg så stod jag bakom en högtalare och fotade, bara för att kunna bevisa för mina barn att jag verkligen var där. Men efteråt vågade jag mig fram för att ta ytterligare en bild.
Jag är i alla fall glad att jag åkte dit. Det är när man hamnar i en svacka och inte riktigt orkar ha kul som man ändå behöver utsätta sig för något som detta. En liten endorfinkick fick jag i alla fall, thanks to Sveriges för närvarande i särklass bästa dansband! Dessutom dansade jag med Bisse (f d Thorleifs) och det var också himla kul, för honom har jag inte träffat på flera år!
Att avsluta kvällen med Led Zeppelins Rock´n roll var ju lite udda, men jag älskar ju Led Zeppelin också...
Long-legged dilemma
Nu skall jag kontakta DIM eller någon annan strumbyxtillverkare och erbjuda mina tjänster som produktutvecklare. För vad sägs om tjocka strumpbyxor som stay ups? Och för att man inte skall bli kall om ni-vet-vad så kan man ha en liten mameluck i samma kvalité. En strålande idé, eller hur? Gud nåde den som stjäl den!
Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för att jag i dagens inlägg frångick det jag föresatt mig, nämligen att vara personlig men inte PRIVAT, vilket jag nog kan tycka att man är när man pratar om sina egna underkläder. Å andra sidan var det nödvändigt, för hur kan man annars beskriva känslan av att vara nästan hemma och veta att grenen förmodligen är nere i knähöjd och kanske skymtar fram under kjolfållen och att man egentligen skulle behöva hoppa in i en port och åtgärda problemet men tänker att "Va farao, jag har ju inte långt kvar" och istället drar lite tafatt i strumpbyxbenen i ett diskret försök att ställa saker och ting tillrätta.
What`s the buzz
Tunika och leggings till Malin. Tunikan är sydd i viskostrikå som vi köpte på Stoff och stil i Malmö i somras och det gröna, läckra, lagom glammiga leggingstyget kommer från Ohlssons tyger och stuvar - en riktig tygaffär!
Detalj. Både tyg och knappar är sotsvarta, men dagsljuset gör att allt ser lite brunaktigt ut på bilden.
En klänning av samma mönster till mig själv. Sydd i ett rött chambrayliknande tyg från Ohlssons. 19 kr/m! Jag satte dragkedja i metall istället för knappar samt sydde stickningar på oket i jeanstråd.
Och när jag ändå hade ångan uppe så passade jag på att byta muddar på Björns fina sweatshirtjacka.
Jag är ju, som jag tidigare eventuellt påpekat någon gång, inte längre 25 och även om jag för det mesta känner mig tämligen vigulant så är det påfrestande för kroppen att sitta och sy länge. Jag tror alla känner igen sig om jag säger att jag sitter med kutig rygg och liksom hukar mig ner mot symaskinen, samtidigt som jag drar upp axlarna till öronen. På det sättet kan man sitta och jobba länge, men aj aj aj, så ont det gör när man skall räta upp sig. Huvudvärken dagen efter en sysejour som denna kan vara olidlig...
Men genom att sätta symaskinen på en vanlig pärm, ändras vinkeln och man får med ens en helt annan kroppshållning. Det kan vara värt ett försök - jag märker verkligen skillnaden. Mellan pärmen och maskinen har jag lagt en bit antiglid.
I söndags var jag i Mjölkuddskyrkan och lyssnade på Jesus Christ Superstar i en uppsättning arrangerad av Svenska Kyrkan och tre av deras körer. Malin var förstås med. Det var längesedan jag hörde hela musikalen från början till slut, men den sitter antagligen i ryggmärgen för jag observerade att de hoppat över några stycken. Helt fantastiskt bra, var det i alla fall. Egentligen skulle man försöka komma sig iväg på dylika arrangemang lite oftare...
Men det gjorde jag i alla fall när FILMEN visades i Luleå i februari 1974. Jag och min kompis Kerstin blev helt ifrån oss och tjatade till oss en extra veckopeng av våra föräldrar för att kunna se den en gång till.
Den föll också recensenterna på läppen...
Trots att det kostade hutlösa 9:50 att gå på bio, så tvekade vi aldrig när vi av Kerstins storebror Anders blev erbjudna att följa med till biografen Metropol i Boden och beskåda mästerverket en tredje gång, Besatt? Javisst! Men då hade det hunnit bli maj...
Livet i det förgångna
Annars verkar jag mest ha snöat in på hur det var på den "gamla goda tiden". DET är väl ett ålderstecken om något. Jag hittade en underbar bild på Pia, Gunilla och mig som är tagen någon kväll typ sommaren -82 eller -83. Det kan ha varit någon av de lördagskvällar som vi började i Sörbyn, tittade in i Vändträsk och avslutade med att dansa den sista halvtimmen på Mogenlogens övervåning, där musiken hördes från en öppning ovanför orkestern. Vi var ju egentligen alldeles för unga för det sista besöket eftersom åldersgränsen (jodå, det fanns sådana på logdanser förr) var 25 år.
Efter klockan 01.00 var det inte ovanligt att vi åkte på Max eller hem tilll Gunilla och fikade te och hennes hembakade bröd med ost och saltgurka på. (Jag har kanske någon defekt, men jag hävdar att alla minnen är bra att ha.) Ibland hände det att vi körde igenom biltvätten på OK, som var öppet dygnet runt, bara för att det var så himla billigt på natten.
Vad säger vi om höjden på byxlinningarna? Storleken på kläderna? FÄRGERNA!!! Men vi matchar varandra!
Ibland jobbade Pia helg på ett barnhem, och då kunde vi hälsa på henne efter dansen. Jag minns särskilt då jag vid ett tillfälle, en fredag, lovade att ringa och väcka henne vid 14-snåret dagen därpå eftersom hon ville se en tennismatch på tv. Klockan var kanske lite över två när jag gick och lade mig, och jag tänkte nog att jag skulle kunna vakna av mig själv, så därför ställdes ingen väckarklocka.
Dagen därpå väcktes jag av telefonen och i andra änden hörde jag Pia som förvånat frågade:
- Väckte jag dig?
Många människor har ju begåvats med något slags förnekelsemekanism som innebär att också den ärligaste individ utan att tveka kastar ur sig ett lögnaktigt
- Nejdå!
som svar på frågan. Jag utgör inget undantag.
- Men herregud! skrattade Pia. Vet du vad klockan är?!
Nja, det visste jag ju inte för ögonblicket, förstås, men någonting i hennes röst fick mig att förstå att jag inte fullgjort mitt uppdrag och att hon troligen missat tennisen.
- Den är FEM!!
Och nu vrålade hon av skratt. Ja, vad fanns att göra? A man´s gotta do what a man`s gotta do. Det blev en snabb frukost/lunch/middag i form av två limpmackor med ost och till det ett glas O´boy. Min basföda vid den här tiden. Sedan en lika snabb dusch innan samlingen hos Pia. Vi ville ju inte missa Åke Linders med Carina i Sörbyn. Eller om det var Seesam....
Men jag tycker det var duktigt gjort av mig att kunna sova så länge. Gör om det, den som kan!
