Ibland skrattar man åt helt obegripliga saker. När jag kör över Torpgärdan i Boden för att komma till mitt arbete, så passerar jag ett enormt gupp i vägbanan. Det gungar till något alldeles kolossalt i bilen och killas i magen som när man åker karusell. Ännu mer gungar det till på hemvägen och det är då, efter arbetsdagens slut, som vi alla tre brister ut i ett unisont gapskratt som inte avtar förrän vi når väg 97. En utomstående betraktare skulle antagligen tro att vi var helt skruvade, men nu har vi aldrig någon utomstående med oss och därför fortsätter vi att skratta hämningslöst. Bara för att det är så roligt.

En dag när vi åkte hem så ringde Jennys kille. När de hade pratat en stund sa Jenny:
- Men hörrudu. Var är du egentligen? Det låter som om du sitter i trappen och pratar när du ringer från ditt SÅ KALLADE kontor. HAR du något kontor egentligen? Eller sitter du i trappen och ringer?
Jag vet inte hur glad han blev av att bli ifrågasatt, men de är fortfarande tillsammans och det LÄT väldigt roligt.

Jag ringde till Cattis förra veckan i ett ärende och hon passade på att fråga mig vad jag skulle äta på Hildings i Vemdalen. Jag hade ju kollat menyn på nätet så jag sade:
- Jag tar lammköttet.
Cattis brast ut i gapskratt och sedan sa hon:
- Du, jag beställer fjälltoast till dig också. Det där lammköttet får du ordna på egen hand efteråt.

Ja, så skojigt kan man ha det trots att man befinner sig mitt i vardagen. Jag önskar att alla får skratta åtminstone någon gång per vecka. För det är faktiskt himla kul.

Hallå! Jag är fortfaranda kvar här! Efter moget övervägande så kommer det nog att förbli så. De flesta av er som läser den här bloggen har nog träffat mig så här kan jag var lite mer mig själv...

Hursomhelst så var det förbaskat kul i Vemdalen. Det blir bara roligare och roligare för varje gång, och jag föreslog för Backlund att de även skulle börja ha sommarforum och vinterforum. Vad sägs om midsommar och jul? Jag tror att behovet finns hos fler än mig. Roger och Martin från Norrskedika är två exempel. Leif Wibron, Gävleparken är dock tveksam. Jag misstänker att han har ett liv utanför dansgolvet också...

Det har kanske framgått att ett orkesterforum i Vemdalen inte är någon lek. Knappt hinner man komma dit så är det middag på Hildings för de som vill. Man måste ju äta, så därför vill jag. Sedan skall man lyssna på band och dansa. Därefter kommer nästa programpunkt, nämligen pyttipanna inne hos Roger, Martin, Leif och Marco.


Jag är inte så mycket för att äta på natten, men det är roligt att titta på när andra gör det. Dessvärre blir det ju inte sänggång förrän framåt gryningen när man nödvändigtvis måste vara med överallt...

Jag MÅSTE sova minst sex timmar. Av den anledningen brukar jag missa frukosten. Men jag är förutseende nog att köpa med mig bröd, pålägg, mjölk och o´boy så det går ingen nöd på mig. Fredag morgon bankade det på dörren. Därute stod killarna, tre av dem med slalompjäxor på fötterna! Helt galna! De har ju verkligen missuppfattat syftet med en fjällvistelse. Jag hoppade i kläderna, bredde ett par mackor och följde med dem till deras lägenhet, där de åt lunch innan de återigen utsatte sig för den benbrytarrisk som skidåkning innebär. Martin och jag stannade kvar och jag skrev fredagens blogginlägg.

Nu är det måndag kväll, jag är tillbaka i verkligheten och det innebär att jag faktiskt har ett jobb att sköta, så godnatt på er!

Jag blir lite kluven av att vara aktiv på två bloggar, men kan andra så kan jag. Landade i Vemdalen  strax efter 17 igår. Snabbt som ögat infann jag mig hos Roger och Martin från Norrskedikaparken och där välkomnades jag som vanlig av härliga lakritsshots, serverade ur en enliters tillbringare.

Roger                                          Martin
I lägenheten bor också Marco från Tors loge och Leif Wibron, Gävleparken.

Marco                                            Leif
Det var mysigt att sitta ner och prata med dem man inte träffat på länge, men klockan 20 skulle vi äta på Hildings så jag fick duscha och fixa mig på rekordtid, och det gick ju bra det också.

Torsdagen är egentligen bästa kvällen ur dansbarhetssynpunkt, eftersom "alla" inte har kommit ännu och gårdagen utgjorde inget undantag. Expanders, Highlights och King Edwards stod på scenen, tre väldigt olika band. Det är alltid lika roligt att dansa till de förstnämnda, som givetvis har en särskilt plats i mitt norrbottenshjärta.


King Edwards var en jäkligt positiv överraskning! Det svängde som tusan så dem vill jag gärna höra mer av!

I vanlig ordning serverades pyttipanna hos Roger och Martin inatt och i morse fick jag sova uuuut! Klockan var nog närmare halv tolv innan jag åt min egen medhavda frukost. Det är sällan man kan äta hotellfrukost eftersom de envisas med att servera den i gryningen. Och då hade jag precis somnat...

Nu skiner solen och vi sitter här och tittar på alla utklädda människor som är på väg till after skin. (Hur blev det där? Efter skinn? Efter skidorna, menar jag ju.) Klockan 18 är det mingel och idag tänker jag inte stressa när jag gör mig i ordning så jag bör strax återgå till min lägenhet av den anledningen. Läs gärna min andra blogg också som förstås är kuligast för er som gillar dans, men ni andra kan också gott kolla in den.
Boellas Får jag lov-blogg!

Allting har en ände och korven den har två. Fast helt slut kanske det inte blir i alla fall. Under en övergångsperiod måste jag nog få köra med två stycken. Tills jag har vant mig av med den ena, tänker jag. Nu pratar jag alltså om bloggar, om någon undrar. Från och med idag bloggar jag nämligen på Får jag lovs hemsida, och där kommer jag givetvis mest att skriva om dans och sånt, men också om lite annat. Så länge jag stannar kvar här kommer jag mest att skriva om mycket annat och lite dans och sånt... Annat, det är t ex det här:

Jag har hittat ett användningsområde för den meningslösa grej jag fick när jag slutade på mitt förra jobb. Nu pryder (eller vad man ska kalla det) den skrivbordet på mitt nya arbete. Men det är ju ok, så slipper jag dammtorka den hemma.

Imorgon åker jag till Vemdalen på orkesterforum. Självklart skulle jag ha packat ikväll, men jag har i alla fall hunnit kolla oljan samt tvättat och tankat bilen, och det är ju inte det sämsta. Självklart har jag skrivit en lista på vad jag ska ha med mig, från mobilladdare till dansskor, men för att utmana ödet och kanske göra livet lite mer spännande, har jag låtit bli att skriva upp tandborste. Sen får vi se hur det blir med den. Men kolla nu på min nya blogg också: http://www.fjl.se/BoelS/blogg 

Tiden var knapp när vi skulle till Skellefteå i fredags. Jag jobbade till strax efter 18 och anlände till Ingrid och Kent strax före 19. Jag hade hoppats att Ingrid skulle välkomna mig med ett glas päroncognac, något som alltid fanns i deras hem förut, men ack så besviken jag fick bli. Jag tvingade henne att inventera barskåpet och allt hon hittade var en slatt rom som vi glatt delade på. Ja, slatt och slatt, förresten. En REJÄL slatt kan man kanske kalla det.

Gunilla anlände så småningon, jag bytte om och fyllde sedan i vad som försvunnit ur ansiktet under dagen, d v s allt. Foundation, puder, rouge, ögonskugga o s v. Därefter packade vi in oss i bilen, en ny Folkvagn som Kent framförde på ett föredömligt sätt, och styrde kosan mot Piteå, där vi plockade upp Mats.

Lasse Stefanz väntade inte på oss och hade således redan börjat spela när vi kom. Men det gjorde ingenting. Som vanligt spelade de jättehögt och folk var arga, men de sänkte volymen efter en stund och decibelörat tangerade inte ens rött därefter.

Nu följer en väldig massa bilder. Dels för att jag numera har en kamera, dels för att det inte är varje vecka Lasse Stefanz spelar inom det rimliga avstånd som ju onekligen Skellefteå ligger.

Ja, här har vi Gunnar och Olle, medan Hans Sigfridsson skymtar i bakgrunden.

Grym backdrop...

Litegrann från ovan.





Olle, åh, Olle...
Jag dansade (jodå, det gick alldeles utmärkt att dansa, trots att det stod folk framför scenen) med en glad karl, som var mäkta fascinerad över alla unga människor som stod och sjöng med i alla låtar. Ja, man får väl tycka vad man vill om Lasse Stefanz, men det går inte att bortse från att det är de som har hållit dansbandsbåten flytande under de år som genren har varit på nedgång och inte haft något som helst utrymme i media.

En annan karl påpekade att ingen av orkestermedlemmarna är något charmtroll precis, men det var inte elakt sagt utan bara ett konstaterande. Det svänger, det är dansbart till hundratusen, och om någon tycker att Olle verkar blasé ska de kanske titta en extra gång. Inte många sångare fokuser så på det de sjunger. Det känns som om varje ord är viktigt för honom och jag upplever definitivt inte att han slentrianmässigt river av låt efter låt. För trots att jag inte är ett lika hängivet fan som en mycket nära vän till mig, f ö känd radio- och tv-profil, så kan jag inte annat än respektera den här orkestern, som gör en danskväll till något alldeles extra.

Christer

Lasse...
 
...och Hasse

Gunnar
P g a romslatten jag vräkte i mig i början av kvällen, så var jag tvungen att ta en uppfriskande promenad till Ingrid och Kent på lördagen. I snöstorm och motvind. Jag såg ut som en dränkt katt när jag kom fram. Något som också flickan i kassan på Stadium påpekade en stund senare. Ja, hon sa kanske inte precis så utan tittade muntert på mig och frågade:
- Snöar det så mycket?
Och det gjorde det ju faktiskt.

Medan tre femtedelar av familjen tillbringade påsken i Tjåmotisfjällen så var Malin och jag hemma och tog det lugnt. Lyckades se flera filmer från början till slut, något som jag alltid har problem med eftersom jag är en orolig själ som gärna hittar på att göra annat mitt i filmen. Bio är alltså att föredra för mig, för då kan jag inte tömma diskmaskinen eller sy en t-shirt mitt i något mord. Fast om jag skall vara riktigt ärlig så blundade jag nog några minuter här och där under Luftslottet som sprängdes. Jag var faktiskt lite trött. Sommaren med Göran, detta filmiska mästerverk, trollband mig däremot från början till slut.

När man bara har sig själv att tänka på så hinner man göra en himla massa saker som annars inte skulle bli gjorda. Varken jag eller Malin äskar några storslagna middagar, utan klarar oss gott på ostmackor och ett glas O´boy om det behövs. Nu hade vi middagsfrämmande under långfredagen och kunde leva på resterna från denna under några dagar. Därför hann jag äntligen sortera mina cd-skivor...

Dansband i hyllan till vänster, allt annat till höger medan samlingsskivor och brända finns i de vita boxarna. Skivan till höger blev...

...en sänggavel. Klippte 22 cm breda remsor av svart galon som jag sedan sydde ihop och stickade med vit jeanstråd. Till slut tog jag fram min fina slagborr och satte upp både...

...ny sänglampa och...

...ny taklampa i köket.
Nu skall jag sy några nya kuddfodral till både den nyomklädda soffan och till sängen. Vitsen med att ha tråkigt brunt, svart och vitt är ju onekligen att man kan vräka på med färglada dukar, kuddar och ljus. Och jag är fortfarande sugen på den gröna ryan från Ikea. Jag passerar ju Sundsvall nästa söndag på väg från Vemdalen så jag springer nog in en snabbis och kollar om den finns där...

Så går en helg ur våra liv och kommer aldrig åter. Igen. Men det gör ingenting, för det är fortfarande en underbar känsla att veta att jag är lika ledig nästa helg som jag varit den här. På fredag är det Lasse Stefanz i Skellefteå, och på något sätt måste jag försöka lösa det logistiska, eftersom det återigen är sexvecka. Alltså den vecka jag jobbar till sex. Arton noll noll.

I torsdags spelade Mats Bergmans på Cleo, tyvärr något som lite för många inte brydde sig om. Det var ganska ödsligt därnere, men några av mina vänner fanns bland gästerna så lite roligt var det i alla fall. Roligast var det när en cowboy (en yngling iklädd boots, skinnbrallor, westernskjorta och hatt) släntrade fram till vårt bord, posade, satte ner sitt glas och sa:
- Tjena snygging. Ska vi dansa?
Lika raffinerat som i en film. Klart vi skulle dansa. Det var inte bara jag som tyckte det var roligt. Vartenda sms jag har fått från en av mina vänner, har sedan i torsdags innehållit "Tjena snygging". Ha ha. Sånt får man bara höra på krogen...

Lördag morgon klev jag upp redan halv nio, så därför hade jag tid att bada i två timmar innan jag och Malin sent omsider åkte ut på stan. Bytte en blus, köpte nagellack och fikade.

På kvällen blev det återigen dans till Mats Bergmans, denna gång på Folkets Park i Skellefteå. Det var mer folk där, kanske omkring 300, men ändå alldeles för lite. Man undrar ju vad folk vill ha? Tydligen är det tvåmanna karaokeband som går hem bäst i de trakterna.

Mats Bergmans då? Jodå, alltid lika kul att dansa till dem. Jag buggar ju inte särskilt ofta och därför  uppskattar jag deras snabba låtar som lämpar sig otroligt bra för snabb foxtrot. Detta förutsätter ju givetvis att man dansar med någon som kan hålla takten... Med Linus fick de på något sätt en välbehövlig vitamininjektion, och det har aldrig varit så roligt att dansa till dem som nu. Det är inte bara på dans de är bra, även på skiva håller de måttet. Jag ser verkligen fram emot deras nästa turné häruppe.

Good looking guys.
Dagen idag har varit kort. Det kan ha att göra med att jag åt frukost halv två. Resten av dagen har jag ritat av mönster och klippt ut tyg till både det ena och det andra. Någon inspiration till att sy har dock inte infunnit sig. Malin och jag tog en pytteliten promenad så jag fick posta brev och ta ut pengar till Katarina, som skall ut på stan med sin lillebror imorgon i syfte att ekipera honom lite.

Nu får man gå och lägga sig igen och imorgon är det äntligen måndag! Om en och en halv vecka åker jag till Vemdalen!

Mulet. Fyra plusgrader. Slask. Det går i alla fall åt rätt håll. Har känt mig lite smålåg utan någon egentlig anledning, och då känns det bra att plocka fram något minne som riktigt retar upp en. Som när The Playtones spelade på Cleo, Anna var uppe och mitt humör likaså.

Då blev jag uppbjuden av en karl som visserligen dansar bra, men har den lilla egenheten att han, förmodligen rent reflexmässigt, brukar peta näsan med vänsterhandens tumme för att sedan, som det ser ut i alla fall, torka av den mot sitt vänstra lår. Ingen jag alltså springer och bjuder upp precis. Men nu bjöd han ju upp mig och jag kunde ju inte gärna säga:
- Bara du ger fan i att peta näsan så...
utan följde med honom ut på dansgolvet där följande konversation utspelade sig.
- Nå, vad tycker du om de här?
- Skitbra! Helt fantastiskt!
- Nå, jag tycker också de är bra, men jag gillade dem inte först. Tyckte de var ena riktiga pajaser. Nå, du vet, de hade ju träningsoveraller första gången de var med i Dansbandskampen.
- Nej, det var inte de som hade det.
- Nå, jo, det var det visst!
- Nej, nej. Det var ju Spootlajts.
- Nå, nej. Det var de här!
Här hade jag ju kunnat välja att vara tyst och låta knäppskallen tro att han hade rätt, men fan flög i mig och jag fortsatte argumentera.
- Nej. Det var Spootlajts som hade träningsoveraller och de var bara med i ett avsnitt.
- Nå, nu har du fel! Det var de här som hade träningsoveraller och var ena riktiga pajaser.
Nu släppte jag honom och tog ett steg bakåt.
- Tro vad fan du vill, men jag var i Strängnäs när The Playtones var med första gången. De hade 50-talsskjortor på sig och det var den femte december.
- Nå, du har väl rätt då...
- Precis...
En stunds tystnad.
- Nå men hörru, ska du ha nån dans då?
- Jodå. Streaplers spelar på Kanislogen den 30 juni.
- Nå, men hörru, du borde köpa den där restaurangen på Storheden där Lottas kök har varit och ha dans där! Det skulle komma massor med folk! Köp den!
- Ska jag KÖPA den?
- Nå, jo, det behövs ett dansställe i stan!
- (Storheden ligger ju inte precis i stan...) Köp den själv, vetja, om du nu tror att det skulle vara så lyckosamt.
- Nå, men, du måste ju ha VISIONER!
Därefter höll jag igen om replikerna och dansen var tack och lov slut. Jag gick tillbaka till mina vänner som ändå verkar gilla mig på något sätt. Folkilsk och utan visioner som jag är... 

I onsdags lämnade jag mina pendlingskamrater vind för våg, att klara sig själva efter jobbet. Själv hämtade jag Christin och Christina och tillsammans var vi på restaurangskolans examensservering. Jag älskar verkligen god och tjusigt upplagd mat, men dessvärre hade jag mobilen inställd på något annat än närbild så bilderna är höljda i ett intressant ludd.

Förrätten bestod av soppa, västerbottensostpinnar och limemarinerad räksallad. Mums.

Ädelostsås, potatis- och äppelpuré och oxfilé, kryddad med bl a MÖRK CHOKLAD!! En enorm smaksensation, ska jag säga!

Frukt, marshmallow, jordnötstypkex, svartvinbärssorbet (nja...) och över alltihop COINTREAU.
Eftersom jag körde blev det Loka citron (fanns inte Trocadero) men när vi kom hem till Max och Christin hade vi en stunds spritprovning. Vi konstaterade att Bacardi Melon och vanlig hederlig Sprite är en alldeles utmärkt kombination. Så då vet ni.

Och nu har jag köpt en ny kamera så i framtiden kommer ni att kunna se motivet på mina bilder.

Förr i världen innebar påsken ett gränslöst dansande. Man brukade mjukstarta redan på onsdagen innan allvaret drog igång på skärtorsdagen. Sedan fortsatte det av bara farten och måndagen ägnades åt att varva ner. Under många år var jag övertygad om att påsken firades till minne av Cool Candys, men sedan fick jag historien om Jesus berättad för mig...

I år var det folkan i Piteå som hade äran att ha mig som dansgäst och det var Fernandoz som spelade. För sisådär en tio år sedan brukade Grönwalls spela på skärtorsdag och då var ALLA där. Numera åker inte ALLA på dans, inte på samma dans i alla fall, eftersom ALLA blivit mer och mer kräsna, eller vad det nu är.  Hursomhelst så var det jäkligt kul att höra Fernandoz igen,då de tillhör den lilla exklusiva skara som jag kan kalla mina favoriter.

Förutom att deras pedal steel-guitar sätter en extra snits på soundet så är ju Anders Nordlund den som gör att man lika gärna som att dansa, också med stor behållning, lyssnar på Fernandoz. Hans röst blir helt enkelt bara bättre och bättre. För några år sedan pratade jag med en annan dansbandssångare som bittert hävdade att Nordlund har "Christer Sjögren-komplex". Hm, knappast... Att jämföra Anders och Christer vore som att jämföra Carola och Sissel. Två fantastiska röster, men helt olika varandra. Och ÄKTA. Inga konstlade vibratos eller liknande defekter, som faktiskt är ganska vanligt om man lyssnar ordentligt på många av de "folkkära" dansbanden. Diplomatiskt nog ger jag inga exempel.  

Det var i alla fall kul att höra dem igen. Och det var nog precis vad jag gjorde, åtminstone efter paus. Denna helveteshalvtimme som gör mig så jäkla trött att jag skulle kunna lägga mig ner i en soffa och sova bort tiden fram till hemgång. Nu gjorde jag inte det utan satt och pratade med den ena trevliga människan efter den andra innan jag vid halv ettsnåret tog mig i kragen och äntrade dansgolvet. På det hela taget var det en lyckad kväll. Med dans inom parentes. Man kan inte alltid vara på topp.