I heard he sang a good song, I heard he had a style
Jag hade tänkt skriva lite om julen och visa mitt finaste julpynt, men jag väntar någon dag med det. I torsdags åkte Frida och jag ner till Umeå. Frida skulle till sin kompis/kollega/sambo i Holmen och jag skulle till den jag brukar vara med så mycket som det bara är möjligt när man bor 27 mil ifrån varandra. Frida och Emma skulle på Rex (typ krog?) medan vi skulle dansa till Highlights på Ersboda. Detta blev möjligt tack vara en snäll arbetskamrat. Nu har jag förstås bara snälla arbetskamrater, men den här bestämde sig för att jobba på fredag trots att hon fått ledigt, och på så sätt kunde jag få ledigt fast jag inte sökt.
Jag har inte dansat till Highlights sedan Michael Mårtensson tog över mikrofonen från Andreas Wistrand, men det jag hörde och såg av dem i Vemdalen i november var så bra att jag tänkte att det var helt klart värt att ägna en kväll åt dans med dem på scenen. Jag var lite orolig att jag inte skulle få dansa och den oron var förstås befogad. Jag kände verkligen inte igen många, men det gick bra så småningom ändå. Särskilt när jag själv vågade bjuda upp. På danser med lite mognare publik behöver man aldrig vara rädd för att bli nobbad, men det förekommer onekligen när publiken är lite yngre, eller nyare, ska man kanske säga. Det har aldrig hänt mig, men jag har vänner som råkat ut för det. En kompis blev t o m "tillbakaställd" av en drygputte med kommentaren "Du, det gick inte så bra det här." Jävla synd att jag inte var med den gången...
Själv har jag dock varit med om att personen jag bjudit upp suckat lite lagom högt samt himlat med ögonen, och en sån känns det ju inte så kul att dansa med. I torsdags spanade jag in en kille som såg ut att dansa jättebra. Han dansade enbart foxtrot, alltså även till de snabba låtarna, och han dansade RIKTIG foxtrot, i takt till musiken. I slutet ville det sig inte bättre än att han hamnade bredvid mig och eftersom det var damernas så slog jag till. Det var en snabb låt och jag frågade "Visst dansar du foxtrot fast det är en snabb?". Han skrattade och sa "Ja" och berättade att en tjej hade lämnat honom tidigare på kvällen för att han inte buggade. Men allvarligt... Her lost, får man ju ändå säga, för han dansade verkligen lika bra som det såg ut.
Att det var en nyare publik märktes också på att många av dem inte kan läsa. För trots att det står på dörren att man INTE får ta in jackor och större väskor i danslokalen så låg ryggsäckarna i drivor i hörnen. Tillsammans med ytterplaggen, förstås. Känns trist, tycker jag, för stämningen blir liksom inte lika festlig när lokalen ser ut som en omklädningsrum i en sporthall istället för en danslokal.
'Nej, jag ska inte klaga mer. Jag hade en riktigt trevlig kväll, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över skillnaderna i vad vi uppfattar som dans, och då menar jag inte bara själva dansen utan hela företeelsen.
Jag tänkte ägna lite text åt Highlights. Jag är helt såld! Alltså, jag gillar ju förstås fortfarande de band som somliga benämner som mogna, men det ena utesluter inte det andra, tycker jag. Omväxling förnöjer. Jag önskar att den blandade publik som brukar dyka upp när Jannez och Perikles spelar också kunde komma och dansa till Highlights, för dansbarheten i deras låtar är det verkligen inget fel på. Det förekom några danser efter paus som var lite för snabba för min smak, men nästan alla band har ju en eller flera danser som kanske inte faller alla på läppen.
Jag tycker i alla fall att de är otroligt bra och Michael Mårtensson är helt fantastisk. Han sjunger ofantligt bra och har en närvaro och utstrålning som få. Eller som en kille som jag dansade med sa: "Man blir så glad av att se honom!". Och det stämmer verkligen! Micke - och föralldel även de andra i bandet - sprider både glädje och energi som borde få den suraste på gott humör. Och då tycker inte jag att det gör så mycket att inte precis varenda låt är perfekt för just mig.
Sammanfattningsvis så var det en trevlig kväll i mysigt sällskap. Highlights dansar jag gärna till fler gånger.
Julkul med Lasse Stefanz i Härnösand!
Det är likadant vartenda år. Dagarna går och plötsligt är det jul. Så är det bara. Jag planerade tidigt i höstas att åka till Härnösand på Lasse Stefanz den 21 december, och det var väääääldigt avlägset. Dagarna gick och det ville sig inte bättre än att vi plötsligt var två som som skulle åka tillsammans. Det var fortfarande flera månader kvar men helt plötsligt var det dags! Jag hade egentligen jouren på fredag kväll, men en kollega ville byta, så jag slutade kl 16 istället och körde ner till Umeå direkt efter jobbet. Stannade och tankade i Skellefteå (de har alltid svinbillig soppa på mackarna vid södra infarten) och åt en gudomligt god ostburgare på Krysset.
På lördagsmorgonen sken solen litegrann (dock ej på bilden) och det var som en härlig höstdag morgonen efter en frostig natt.
När vi närmade oss Ö-vik föll det snö i stora flingor och vi stannade för lunch. När vi kom ut igen hade snöflingorna blivit tunga vattendroppar... Inte kul. Vi kom fram i alla fall och de första vi träffade när vi anlände till Härnösands Arena var Ann-Marie och Sigge. Ja, och Thomas förstås.
Härnösands Arena är egentligen en curlinghall, men jag ska säga att arrangörerna hade lyckat med konststycket att få en till en riktigt mysig dansarena. Gott om plats för både matgäster och dans, precis som det skall vara på en gala!
Innan dansen började underhöll Sandra Estberg gästerna med julsånger, och om ni liksom jag, gillar Martinez, så vet ni ju vilken underbar röst hon har. Thomas höll i en liten publiktävling och stämningen var på topp! Ja, sen kom Lasse Stefanz och vi dansade en hel del, men vi satt också vid bordet och pratade och hade det allmänt trevligt.
Här har vi Olle!
Och Gunnar!
Timmarna bara flög iväg, till slut var klockan halv två och Thomas tog över efter bandet som dansbands-DJ. Jag ber om ursäkt för den undermåliga bildkvaliten. Fotade bara med mobilen och lyckades väl inte hålla den tillräckligt stilla för att bilderna skulle bli skarpa. En som lyckades bättre var fotografen från Fotopower.se. Kolla på hans bilder från galan på FB. Sidan heter Dansbilder FotoPower.se.
Söndag morgon möttes vi av den här synen från hotellrumsfönstret.
Regn och rusk men hem måste vi ju så det var bara att bita ihop. Vi åt frukost länge tillsammans med Ann-Marie innan vi packade oss iväg.
De första dryga 21 milen gick jättebra för då var vi ju två och det var inte jag som körde... Men efter ett originalmål på Max i Umeå var det bara jag och Volvon de sista 27 milen till Luleå. Väderleken var minst sagt växlande. Än var det snö, än var det regn. Vägen kantades av poliser (hellre det än renar) och det var nog bra. Strax efter avfarten till Robersfors kom en Audi och blåste om hela raden med bilar och bussar. Eftersom sikten var obefintlig misstänker jag att han/hon körde på känn. Det blev dock antagligen en dyrbar omkörning för tre-fyra kilometer bort stod samma bil på en parkeringsficka tillsammans med en annan bil som hade blinkade blåa ljus på taket. Oops.
Jobbigt blev det strax söder om Skellefteå när vindrutan tvärt isade igen. All värme på rutan och massor av spolarvätska, så mycket att jag fick stanna och fylla på en dunk, gjorde att jag kunde se vägen igen. Sen var det så hela vägen hem. Men det var klart värt det!
Tack, snälla Thomas Deutgen och Danne Strandberg med kumpaner för en helt fantastisk kväll! Gör ni om det kommer jag att vara där!
Det lackar mot jul
och på lördag vänder det och går mot ljusare tider. Det känns lite osannolikt med tanke på att vi ännu inte har någon vinter att tala om. Snön faller och bäddar in världen i ett mjukt täcke som dämpar ljuden och gör allting mycket ljusare. Dagen efter regnar det och det blir alldeles helt otroligt jävla halt. Det gör mig så förbannad! Tur att jag har broddar i alla fall. Är ju lite rädd om kroppen.
Jag har ännu inte lyckat få fram några tomtar hemma, men jag har ju både söndag och måndag kväll på mig. Imorgon efter jobbet kör jag nämligen till Umeå och på lördag morgon åker vi till Härnösand. Där är det Julkul med Lasse Stefanz och sämre start på julen kan man ju ha. Det ska verkligen bli kanonkul!
I måndags var jag och Björn och hämtade Frida på Luleå Airport. Vi har ju inte sett henne i verkligheten sedan augusti, så det blev lite blött i ögonen när hon kom gående. Mammas lillgumma! När vi ändå var därute passade vi på att rösta på Katarinas graffittigran. Så här ser den ut. Lägg gärna en röst på den om ni råkar befinna er därute.
Enligt mitt förmenande är hennes gran vackrast. Förstås.
Vi komma vi komma från Pepparkakeland
Julen blir bara lugnare och lugnare för vart år som går. Färre julklappar, färre "måsten". Man väljer förvisso själv vilken nivå man vill lägga firandet på och i vår familj har vi nog alltid försökt ta det piano och njuta av ledigheten. Det finns dock vissa saker som hör julen till. Mormors jullimpa är en och mina hembakade pepparkakor en annan. Det går dock att fira jul utan dessa, jag har provat och ingen dog.
I fredags gjorde jag i alla fall degen och igår ägnade jag sex timmar till själva baket, inklusive fram- och bortplockande av nödvändig utrustning.
"Mina" pepparkakor heter Engelska pepparkakor. De innehåller bl a cedroolja, vilket ger dem en lite speciell smak. Förr i världen nästan tävlade mamma och jag om vem som kunde göra dem tunnast. För tunna blir de, om man gör på rätt sätt. Och trots att de kan bli som löv så är de tillräckligt hållbara för att doppas, och det är viktigt tycker jag.
Först tog jag fram det enorma bakbordet som Gösta gjorde till mig när vi 1989 flyttade till ett hus i vilket det i princip inte fanns någon arbetsyta i köket. Sen lade jag ut bakduken i riktigt kraftig bomull, samt trädde den tunna bomullsstrumpan på kaveln. Strumpan sjunger på sista versen och jag vet inte riktigt var jag ska få tag i lagom bred tubväv i bomull till en ny. Anledningen till att jag bakar på textil är att min pepparkaksdeg är väldigt lös och jag kan "mätta" textilierna med mjöl så att den inte fastnar.
Sist men inte minst har jag Nils-Johans Kak-Petter som är förutsättningen för baket. Det är en liten behändig mojäng som man rullar över degen och gör det möjligt att producera de mängder som jag gör utan att förlora förståndet. Den till höger kommer från mamma och är inköpt i järnaffären i Kalix 1950. Den till vänster köpte jag på Tradera i höstas. Kan vara bra att ha två.
Degen förvaras i kylskåp över natten. Jag delar upp den i åtta bitar och gör småpepparkakor av hela första utbaket.
Eftersom den är så lös går den att kavla riktigt riktigt tunn. Sen är det bara att låta Kak-Petter jobba! Av andra utbaket gör jag figurer, alltså gubbar, gummor och grisar . I år var degen så lös att jag kunde göra ett tredje utbak som också det blev hyfsat tunt och av det gjorde jag lite större hjärtan. När det var två degklumpar kvar hade jag bakat så länge att jag inte iddes mer utan kastade bort dem. Och för första gången räknade jag produktionen som slutade på 570 småpepparkakor, 25 grisar, 16 gummor, 12 gubbar, 21 björnar, 38 katter och 29 stora hjärtan. Vi ska nog klara oss över jul.
Förra året bakade jag Annas och Thomas hus i en för ändåmålet särskilt avsedd deg. Jag har förstås mallen kvar, men tror jag hoppar över hus i år.
Resten av lördagen tillbringade jag med Björn. Vi var på Köpmannens kök och åt en underbar trerätters. Fantastiskt gott, trevligt och mysigt. Restarurangchefen är en gammal klasskamrat och honom har jag inte träffat på ungefär 1000 år, men han var sig lik. Anmärkningsvärt att man kan bo i samma, inte alltför stora, stad och ändå aldrig stöta på varandra. Ja, ja, så kan det vara.
Nu ska jag ligga i soffan en stund till innan jag sätter igång med lite julgodistillverkning. Jag har också för avsikt att baka anispojkar, under förutsättning att jag vågar fritera i panna, men jag har termometer så det ska nog gå bra.
Tusen år
Nu börjar det dra ihop sig. På måndag kommer Frida hem. Alltså till våra hem, mitt och hennes pappas, inte hennes eget eftersom det är i Halmstad.
Jag hade tänkt skura ur badrummet idag efter jobbet, men istället kokade jag en svampsoppa. Kantareller och champinjoner, massor med grädde och smör. Till det åt vi, Björn och jag, nygjord aioli på rostat bröd. Kanske inte så himla smart med tanke på att jag ska till tandläkaren imorgon, så hon får kanske sätta på sig dubbla munskydd.
Från det ena till det andra. Jag har inget nysytt eller nystickat att visa så istället bjuder jag på en film.
Den blonda flickan på filmen är min Katarina. Eller ja, VÅR Katarina.
Fåglar sjunger för mig
Jag skulle än en gång kunna börja inlägget med att ursäkta den låga uppdateringsfrekvensen på bloggen, men förklaringar gör ändå ingen skillnad. Helgen som var spelade Blender och Voyage i Piteå det hade tydligen varit hela 540 personer i publiken. Det är ju jätteroligt! Jag fick rapport av min kollega Ulf som berättade att de körde demokratiskt hela kvällen, vilket i realiteten innebär ett oändligt antal damernas. Han hade bjudit upp två gånger, resten av danserna blev han uppbjuden. Kvinnoöverskott, som vanligt.
Jag är således mycket bestämd i min uppfattning att det traditionella damernas/herrarnas är det mest rättvisa, även om det är många som väljer att på eget bevåg köra demokratiskt. Om detta vittnar många män, däribland min egen, som ibland inte hinner bjuda upp fast det är herrarnas.
Själv befann jag mig i Lycksele, på hotell Lappland, i glada vänners lag. God mat, massor med folk och så var det show. Pistvakt. Alltså verkligen fullt ös från början till slut, så när som på en lugn bit mitt i, "kvällens dikeskörning" som Olle-E kallade den. Eller nåt sånt.
Det var väldigt varmt i lokalen, även för oss som INTE hade skinnfodrad väst eller skoteroverall. Efter showen svingade vi våra lurviga till Öhmanz, Norsjös hetaste dansband. Jag tänkte lägga in en länk till deras hemsida, men blogg.se funkar inte så himla bra ikväll så det blir inget med det.
Från det ena till det andra... När jag hyrde min garageplats, någon gång under hösten 2004, fanns det en skräpkorg vid utgången. Denna korg tog man bort efter en tid, eftersom det fanns folk som slängde hushållssopor där. Många drog sig heller inte för att lägga sitt skräp på golvet utanför skräpkorgen, när den var överfull. Till slut tog man bort den. Jag misstänker att Lulebo tyckte att vi kunde gå förbi sophuset med vårt skräp och så slapp de tömma den. Men vanans makt är uppenbarligen stor, för att inte säga GIGANTISK. Så här ser det ut idag, i slutet av nådens år 2013, åtminstone åtta år efter skräpkorgens avlägsnande.
För övrigt har jag gjort rotmos och fläsklägg till middag idag. Sen tog jag en suddig bild innan vi åt upp ALLTIHOP!
Skoja. Det räckte till en matback. Flera matbackar.
