Nä, dra mig baklänges...
Bowling for soup
Ett år går ruskigt fort. Det var inte så himla längesedan jag var ner till Thomas och Anna i Blekinge, men det fattas bara en vecka så har det faktiskt gått ett år! Och om ytterligare två månader är jag där igen - denna gång på bröllop! Ja, jädrans. Må bilen hålla tills dess...
I fredags stannade jag kvar i Boden efter jobbet och gick tillsammans med Anki till Strajk Alley, där vi träffade några andra kollegor och en f d dito. Där tillbringade vi några underbart roliga timmar, med god mat, öl och bowlingspel. 
Anki visade sig vara en riktig hejare... Det är ett fascinerande nöje, för precis som att man i pistolskytte kan lyckas skjuta en tia första gången man håller i en pistol, så kan man fälla alla käglor i ett slag flera gånger fast man inte är någon van spelare. Grejen är att det behövs så himla lite, en något vriden handled eller tumme, så har man klotet i rännan. Anki spöade mig ordentligt, men det gjorde inget för vi hade så jäkla kul. Efteråt gick Maria, Anki och jag till Bodensia, där vi drack ett lite starkare slags kaffe medan vi väntade på min buss. Kom hem i vettig tid, nöjd, glad och tacksam över alla mina fina vänner.
Nice shoes
Igår var det fjärde morgonen jag vaknade av att jag inte kunde andas genom näsan och huvudet kändes tungt och svullet. In i köket, där jag drack vatten, tog två alvedon och en allergitablett. Så småningom lättade det lite och jag kunde lägga mig och läsa ut "Lilla stjärna" av Johan Ajvide Lindqvist. 
En becksvart historia om två tonårsflickor i utanförskapet. Förenklat sett, alltså. Oerhört förenklat. Precis som Lindqvists övriga verk finns det obesvarade frågor när sista ordet är läst, men detta utan att skapa någon känsla av ofullkomlighet. Nej, en läsupplevelse var det, även om jag tycker att Människohamn är hans bästa hittills.
Så småningom lyckades jag i alla fall komma i kläderna och pallra mig ner till Katarina och tillsammans gick vi in till stan. 
Hittade ett tunt jeanstyg på Ohlssons stuvavdelning som ska bli baggyjeans, lagom långa... Köpte också ett fint chiffongtyg som skall bli en klänning. Klockan tre hade kören Nova viskonsert i Mjölkuddskyrkan, men det blåste och småregnade, så vi valde att ta bussen. 
Lite nervös?
Malin skulle sjunga den bästa sången, nämligen Torgny Söderbergs Invitation. Kanske mest känd med Schytts men bäst med Anna Neah Olsson. Ja, och förstås med Mallan...
Sen knatade vi hemåt i regnet, slank bara in på Ica och köpte lite köttförs till middagen. Kvällen ägnade jag åt att rita av några mönster ur Burda. Skitjobbigt, faktiskt. Jag önskar att jag hade ett rejält tillklippningsbord så jag slapp krypa omkring på golvet jämt. Men trots att min lägenhet ändå är tämligen gigantisk så är den fylld av annat. Mina barn, till exempel. Och två provdockor.
Var inte så himla pigg i morse heller, men åkte iväg och jobbade några timmar. Min envisa förkylning hindrade mig från att åka och uppvakta min mamma på mors dag, men jag blev själv uppvaktad på bästa tänkbara sätt. Fridolina hade nämligen städat hela lägenheten när jag kom hem. Det går inte att beskriva hur glad jag blev! Ja men för tusan - man kliver upp i svinottan varje morgon, jobbar, kommer hem, lagar mat, syr, sover och så vidare. När ska en stackars mamma hinna städa ordentligt?
Förra året bloggade Frida så här:
"Miss Decibel
Hejsan morsan.
Tänkte bara passa på att skriva grattis, men kom på att det är lika bra att tacka också, när jag väl är igång.
Tusen tack för all värdelös musik som du under mina få levnadsår hunnit introducera i mitt liv och på något sätt fått mig att tycka om. Tack för att du fått mig att vilja veta precis allt som hänt de senaste femhundra åren och tack för att du tycker att jag ska läsa Populär Historia. Tack för att du stod och buggade i vardagsrummet när jag knappt kunde gå och tack för att du gav mig en del av din skarpa hjärna. Tack för att du har fyra barn och värsta många jobben och värsta dansintresset och ändå är värsta coola bruden. Miljoners tack för att du födde mig och mina fina syskon och några hundra tack för de tusentals svordomar som du under otaliga bilfärder har lärt mig. Tack för att du har delat med dig av ditt intresse för svensk litteratur och tack för att du skrattar så högt och stort att det smittar av sig och tack, tack mamma för att du födde mig.
Grattis morsan för att du är en mamma och grattis för att du är just min mamma! "
Dagen lider mot sitt slut och imorgon är det återigen måndag. Apropå karibiska pirater så bakade Björn och jag Jack Sparrow-cupcakes ikväll igen. Även förra söndagen gjorde jag ett gäng som jag tog med till jobbet och bjöd de närmast drabbade på, men de här lämnar jag hemma, med undantag av en som Hanna ska få. Godnatt världen. Ses!
Björn vet hur man hanterar en sprits
I främmande farvatten
Min bil fortsätter att slå sig till ro på alla platser där man stannar och slår av motorn. I lördags var Katarina tvungen att följa med på Kvantum så att jag skulle kunna sitta i bilen med motorn igång medan hon var in och handlade. Bäst jag satt där körde det upp en skåpbil bakom Saaben och i backspegeln såg jag hur en kille klev ur, låste upp en av affischtavlorna på väggen och tog bort den gigantiska "Pirates of the Caribbean"-affischen. Innan jag hann tänka på vad jag gjorde, öppnade jag bildörren och frågade om han skulle kasta bort den.
- Jepp, svarade han.
- Men åh, sa jag. Kan jag få den? Jag har en unge som blir överlycklig!
- Jo, men ta den, sa han och skrattade.
- Unge och unge, förresten, sa jag medan jag rullade ihop den. Hon är ju 21...
Då skrattade han ännu mer och precis då kom Katarina, och hon blev faktiskt så himla osannolikt fantastiskt glad över min företagsamhet. Hon har en affisch från en av de äldre filmerna. Den råkade visst hoppsan ramla ut från en busskur efter en utekväll för några år sedan och är tyvärr lite skadad i ena sidan. Men den här var perfekt och vi åkte direkt ner till Janne med den, som rullade ut den på golvet så att den skulle få torka. Det regnade ju...
I söndags skulle Gunilla och jag åka ut till Ingrids och Kents stuga, men jag var tvungen att tanka först, givetvis med motorn igång. Rätt var det var så öppnade Gunilla bildörren bara för att informera mig om att motorn stannat.
- Satan, tänkte jag och tankade färdigt. Sedan försökte jag starta den, eftersom det var KÖ av tanksugna människor bakom mig, men ingenting hände. Startmotorn snurrade glatt på men sedan hände inget mer. Gunilla klev ur och tillsammans försökte vi rulla undan min ENORMT tunga bil. Fick hjälp av en dam från bilen bakom och glad i hågen tog jag fram min stjärnmejsel för här skulle det minsann skruvas upp luckor och knackas på bränslerelän... Men inte farao passade stjärnmejseln. Varför ska det vara enkelt? En torxmejsel är ju ingenting man går omkring med i handväskan så jag såg mig därför nödd och tvungen att ringa Janne som kom ångande i Mercan på fem röda.
Inte nog med att bilen startade, jag fick också behålla en sån där konstig mejsel, något som jag trodde att jag skulla ha användning av idag, när Jenny och jag strandade på Strand-parkeringen. Det löste sig. Även idag hade Janne jouren och när jag skjutsade hem Jenny möttes vi av Saab-experterna, och tillika kollegorna, Marcus (her boyfriend) och Håkan (min bror) på gården. Det finns flera teorier men Marcus tips var att om inte varvräknaren rör sig när man försöker starta så är det vevaxelgivaren! Jävlart säkert. Precis vad jag trodde...
It´s raining again
Fem timmar rusade iväg, men innan jag åkte till kalaset sprang jag in på Lindex och köpte en gullig rosarutig skjortblus med murarkrage och ett par matchande leggings. Det ÄR roligt med kläder till småtjejer, för det finns så oerhört mycket fint. Jag hade också med mig ett paket med lite Barbie-kläder.
En stickad klänning med blå indianpärlor
En röd lackkappa/regnrock i trenchcoatmodell
Jag har självklart både stickat klänningen och sytt kappan. I paketet stoppade jag också ett par blå glittriga Barbie-skor. En kompis passade på att köpa ett ansenligt antal paket med skor när han var i USA och jobbade. Bra att ha. Det tyckte Siri också, som tjöt av glädje när hon såg skorna och skulle genast prova dem på dockan. Jodå, hon visade glädje för kläderna också, både sina egna och dockans, men kanske inte lika gränslös som för de centimetersmå glitterpumpsen.
Gullfian på en lite suddig bild, men det är svårt att sitta still när man är fyra år
Hemma väntade besök och vi ägnade några timmar åt att kolla in lite olika klänningsmodeller, samt måttagning. Jag har ju inte direkt slitit ut min nya maskin, men nu ska den få börja jobba...
I met a fox the other day
Óch plötsligt blev det återigen fredag! Tiden går fort och det är svårt att tänka sig att det redan hunnit gå två veckor sedan jag var i Vemdalen.
Min bil spökar en del... I tisdags åkte jag ut på stan direkt efter att jag släppt av mina tre kollegor lite här och där i Luleå. Parkerade bakom kyrkan och skulle bara snabbt springa in på Aurora och köpa senaste Burda. Nu MÅSTE jag börja fundera lite över sommarens fester och de klänningar jag skall sy till dessa. 
Senaste numret innehåller en hel del klänningar av 50-talssnitt, men som vanligt är de nättaste modellerna med de finaste skärningarna i s k kortstorlekar. Alltså anpassade till en längd av 160 cm... Tja, fattas bara 20 centimeter. Det finns faktiskt klänningar i långstorlekar också. 176 cm. He he. Nu är det ju inte så himla noga. Är man ute efter en speciell modell så förlänger man den bara. Det är lätt. Men jag funderar allvarlig på att ha långbyxor på Guldklavengalan. I dupionsiden. Finns ett jätteläckert på Ohlssons som skiftar i grönt och aqua. Då är det viktigare med bröllopet. Eftersom det varar i två dagar så behöver jag två klänningar. Men jag har nästan tänkt färdigt och visat Katt vad jag har tänkt mig. Det är så bra, för med henne kan jag prata olika skärningar och lösningar, både när det gäller konstruktionen och själva sömnaden.
Hursomhelst så startade givetvis inte bilen när jag kom tillbaka med min tidning. Jag ringde Janne som tyckte det var märkligt och gissade på tändnånting (spolen/paketet?) och gav mig rådet att låta den stå en stund innan jag försökte starta den igen. Jag suckade och travade iväg till Smedjan och Claes Olsson, där jag hade turen att stöta ihop med Håkan (min bror) med sonen Marcus. Han kör ju också Saab, betydligt nyare än min förstås, och verkade uppriktigt nyfiken på vad i hela friden min bil kunde lida av. Jag gick tillbaka till bilen (stendöd) och efter en stund körde Håkan och Marcus upp och parkerade bakom mig. "Vrid på nyckeln nu" sa Håkan intresserat "så får jag höra hur den låter". Och den lät alldeles kolossalt bra eftersom den startade innan jag knappt hunnit vrida på nyckeln. Jag fick veta att det eventuellt kan vara bränslerelät som håller på att ge upp, eller möjligen själva bränslepumpen. Det behöver inte vara någon katastrof. Bara att knacka lite på relät med en mejsel eller liknande. Men det bör väl bytas så småningom. Det blir så besvärligt för mitt stackars ex och mina bröder om de skall åka och hjälpa mig i tid och otid. Fast det gör de ju så gärna. Tror jag... Men det här med bilar, det är verkligen inte min grej.
Efter middagen snörde vi på oss skorna, Katt och jag, och tog en rask promenad. Gjorde en liten avstickare till kyrkogården och tittade till pappas grav. 
Katt
Det var tisdag det. Imorgon är det som sagt fredag igen och då skall jag svänga ihop något gulligt till lilla Siri Piri Piraya som fyllt fyra år och som bjuder på tårta på lördag! Sandins på Björknäsparken imorgon, men njaaa... Jag avvaktar väl ett tag. Thomas kommer snart upp.
Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör
Resten av kvällen ägnade jag åt att revidera verkligheten, d v s några blogginlägg, vilket tog flera timmar. Uppdateringen har kinkat men nu är jag klar och imorgon väntar en ny, fantastisk tisdag.
Sunday sunday
Så här i efterhand tycker jag nog att vi har haft en ganska behaglig vinter. Visst, snön kom tidigt och det har varit så jävulskt osannolikt kallt i långa perioder, men det har inte regnat eller varit plusgrader med slask och rusk och snorhala vägar som följd. Jag har hellre på mig täckkjol och en extra tröja än gummistövlar med broddar, om jag skall sammanfatta det hela.
Igår modifierade jag mörkläggningsgardinerna en smula innan jag hängde upp dem bakom längderna i vardagsrummet, där jag sover. Kvart i elva i morse (ehhh, förmiddags...) ringde Carl-Martin, min norske vän och tillika LS/Tonart Productions representant i vårt grannland, och väckte mig. Han och Lasse Stefanz crew var på väg med bussen från norra Norge och Carl-Martin ville att jag skulle hoppa i kläderna och komma till Statoil på en kopp kaffe. Nu var de bara i Överkalix så jag hade ändå gott om tid på mig och hann både äta frukost och sminka mig innan jag körde ner till macken. 
Jag messade givetvis Thomas och gjorde därmed hans söndag...
Så hann vi avhandla Vemdalen, Lönsboda (Carl-Martin hann med båda ställena förra helgen) samt se fram emot Dansbandsveckan i Malung över en toscabulle innan det var dags för dem att dra vidare. De skulle stanna till hos Per-Erik i Sundsvall i lagom middagstid.
Trotjänaren Ulf och Carl-Martin, pigga och glada efter att ha tankat och druckit lite kaffe.
Nu e de lörda
Klockan tolv var det frågesport men trots att vi, hjärntrusten, satt tillsammans så gick det inget vidare för någon av oss. Man kan ju försöka intala sig själv att det inte är så himla viktigt att vinna, men jag är dålig på det. Alla vill väl vinna? Varför tävlar man annars? Frågesporterna och tipsrundorna på Vemdalsforumen är ju verkligen på blodigt allvar...
Nå, sedan blev det återigen rast och vila. Thomas gjorde några intervjuer och påpekade, när han kom tillbaka till lägenheten, att det varit mycket mysbyxor för min del under helgen. "Är det så att du bara går omkring och väntar på att få gå och lägga dig och sova?" Nja, så illa var det väl inte, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte uppskattade att bara få tänka på mig själv och gå och sätta mig till dukat bord under några dagar.
Efter den delikata trerätters middagen hamnade jag i Cattis lägenhet tillsammans med bl a Glennartz, Thomas och delar av Framed, samt Cattis syrra och en kompis. Fasen, vad kul vi hade. Men allting har en ände och jag skulle ju upp tidigt eftersom söndagen skulle tillbringas bakom ratten.
Resan hem gick jättebra. Blev stoppad i en poliskontroll strax utanför Skalet men det blev grönt. Tankade som vanligt i Torsboda och var in en snabbis på Fjällräven outlet i Ö-vik och plötsligt var jag hemma. Vemdalen ligger egentligen inte så himla långt bort, i alla fall inte när det är fint väder.
Men när jag lastat ur bilen utanför porten så startade den inte när jag skulle köra bort den. Först ringde jag min bror Håkan, som var ute och gick med hunden men lovade komma till undsättning inom 20 minuter. Sen ringde jag Janne och talade med hög och gäll röst in ett meddelande på hans mobilsvar. Sist ringde jag Thomas och Anna bara för att beklaga mig lite. "Vilken tur att det inte hände i Torsboda!" sa Thomas och det kunde jag ju faktiskt hålla med honom om. Så ringde Janne och sa att jag skulle kliva ur bilen, låsa och låsa upp den med nyckeln i låset och sedan prova starta. Och se, det funkade! "Dåligt batteri i nyckeln." sa Janne. "Men hur farao ska man kunna veta det?" undrade jag som trodde att det minst var startmotorn som dött. "Det står i handboken" suckade mina barns far. Jaha, oj. Måste ha missat just det kapitlet när jag plöjde igenom boken.
Eftersom min kamera gav upp under fredagen så blev det inga fler bilder, men en av forumets arrangörer, Lars Heaster, fotade en hel del. Han bilder ser du kan du titta på här!
Förra fredan´
Väcktes av ett jäkla liv från stugorna ovanför våra lägenheter. Kan man inte sova så får man väl äta, tänkte jag och gick ner till frukosten där jag träffade Martin, Markku och Leif. Sedan gick vi till deras lägenhet för att dricka irländskt kaffe, men kan man tänka sig att jag faktiskt var nöjd med det kaffe jag druckit i restaurangen. Vi snörde på oss skorna och knatade iväg på en promenad bortåt Vargen. Under natten hade en rattfyllo mejat ner tre ungdomar åt det hållet. Det är förbaskat illa att man inte har mer innanför pannbenet.
Det var riktigt varm ute, även om det var mulet. Jag fick ett sms av Thomas som även han hade blivit väckt av Lady Gaga eller någon annan dynga. Inte var det Olle Jönsson i alla fall.
Pigga arrangörer på promenad
Åssa jag...
Efter promenaden väntade romprovning inne hos Per-Erik i grannlägenheten. Mörk thailändsk sådan. Med cola förstås. Helt ok. När det sedan var dags för bastubad gick jag in i vår lägenhet där jag hade bastun för mig själv. Riktigt behagligt. Inte som skumbad direkt, men helt ok.
Att dygnet oftast har alldeles för få timmar är väl något som ofta är ganska påtagligt, åtminstone för oss som jobbar. När man är i Vemdalen märks det ännu tydligare eftersom man träffar så många goda vänner som man har så oerhört mycket att avhandla med. Knappt har man svalt frukostgröten så är det dags för middag, som vanligt med lite mingel och musik.
Jag, Martin o Cattis Musikanterna Hermansson och Heaster
Östen (med resten) o Jens stod för Hans Östh sjöng "Surfer Girl" för Cattis
en del av middagsunderhållningen tillsammans med sitt Bhonus, som senare
och det tyckte vi var förbaskat kul. fick stående ovationer. De här små bilderna
har jag fått av Markku!
Efter middagen dansade vi till bl a Holidays, Glennartz, Bhonus och Framed. Men jag gav upp tidigt. Mysbyxorna väntade, så redan halv ett stod jag i färd med att släcka sänglampan och sluta ögonen när plötsligt det centrala brandlarmet satte igång. Jag gick in till Per-Erik, där "alla" andra redan var och det visade sig att larmet löst ut av rök från en stor brand i en intilliggande lägenhetslänga.
Här kan man läsa om detta.
Larmet upphörde inte så till slut gick vi i samlad tropp ner till Martin o co, där det givetvis bjöds på lakritsshots. Jag avstod dock p g a en begynnande huvudvärk... Klockan två messade Thomas att det slutat tjuta och jag kunde äntligen gå och lägga mig.
På morgonen nåddes vi av nyheten att en ung man omkommit i lågorna. Det var ingen bra fredag i Vemdalen.
Torsdag
Så småningom dök Thomas upp och tillsammans gick vi över vägen till Hildings och den traditionella torsdagsmiddagen tillsammans med goda vänner.
Thomas och Cattis
Bjarne och jag
Efter middagen var vi sugna på lite efterrätt, men när servitrisen kom med menyn visade det sig att bokstäverna i denna var yttepyttesmå!
- Nä, sa jag åt tjejen. Det blir ingen efterrätt, för jag ser tusan inte vad det står.
- Men vi har glasögon, sa hon glatt, rusade iväg och hämtade en kartong med diverse läsglasögon.
Det blev Caprin med mylta, alltså varm getost från Klövsjö med hjortron. Mätta och belåtna fortsatte vi kvällen nere på dansen, där Bhonus stod på scenen när vi kom ner. Farao, så bra de är och så himla kul det var att träffa dem också.
Det är lustigt, för när många av forumdeltagarna (de från Götaland och Svealand) pratar om att de är "långt uppe i Norrland" så har jag kört 75 mil söderut och är fortfarande kvar i Norrland... Ja, jisses, vad Norrland är stort och så himla långt bort jag bor...
Vi höll hårt på traditionerna och avslutade således kvällen med nattamat (pytt i panna) hos Martin, Markuu och Leif. Eftersom jag hade kört längst så var jag tröttast och gav alltså upp först. Redan vid fyrasnåret tackade jag för mig. Thomas höll ut till närmare halv sex, tror jag, medan resten antagligen hade kunnat äta frukost som tilltugg till den sista shoten...
