När jag är 80 år, sitter på hemmet (eller fattigstugan) och Zekes firar 30 år som dansband (finns det dansband då?) så kommer jag att stolt kunna berätta för de som fortfarande kan höra att när Zekes för allra första gången spelade en hel danskväll, då var jag där. Kanske minns jag att de första tre låtarna framfördes lite trevande och smånervöst men jag kommer nog också ihåg att de vartefter kvällen led blev varmare i kläderna och att deras debut på dansbandsscenen inte kunde betraktas som annat än mycket lyckad.
- Så kan det bli när hjärtat är med! kommer jag att säga.

Jag inbillar mig att unga dansband ofta är synonyma med "lite tuffare" musik, alltså hitlistepop, men Zekes repertoar är väldigt blandad. Och det svänger. I stort sett hela tiden. Självklart låter det kanske inte perfekt, men det gjorde det kanske inte om Streaplers heller när de började.

Fredag eftermiddag klockan 16 fick jag återigen tillgång till mitt hem. Det kändes helt fantastiskt så jag och Malin bar genast upp lite grejer bara för att markera revir.

På lördag förmiddag satte Den stora flytten igång. Två bröder, fyra egna barn och deras pappa samt ena brorsans två grabbar kavlade upp ärmarna och jag tackade min lyckliga stjärna att det inte snöade och att det inte var 20 minusgrader. Under några timmar hade vi två släpvagnar så redan vid fyratiden var lägenheten och ena källarförrådet tömda och jag bjöd kvarvarande hjälpredor på Bergvikens grill- och pizzeria. För enkelhetens skull och för att de inte skulle bli kinkiga eftersom det jättestora förrådet väntade. 

När jag öppnade dörren till detta, där kartongerna var travade upp till taket, såg min ena brorson skeptiskt på mig och utbrast:
- Men är du allvarlig, eller...?
Tack vare mitt fantastiska märkningssystem (ljusblå lappar på kartonger som skulle upp i lägenheten, gröna lappar på de som skulle ner i källaren) så gick det hela ganska snabbt. Tre släpvagnslass senare var det tomt och när vi åkte på släpet den sista svängen tittade jag upp mot husen som står i tur att renoveras och konstaterade skadeglatt att de har allt detta framför sig. En skön känsla...

Trots att Katarina ägnat dagen åt att tömma kartonger, företrädesvis i köket, så återstod på måndag kväll inte mindre än 104 stycken att packa upp. Detta antal har förstås decimerats under veckan vartefter jag har fyllt bokhyllorna, men det är fortfarande väldigt väldigt många kvar. Jag har ju jobbat som vanligt de här dagarna och så blev det plötsligt julafton mitt i alltihop. Idag skall jag i alla fall koncentrera mig på garderoberna. Rom byggdes ju inte heller på en dag har jag hört.