Drömtröja
En gång i världen, 1984 närmare bestämt, stickade jag en cardigan till min mammas sambo. Blott 25 år gammal gav jag mig på en s k lusekofta och den blev mycket lyckad och omtyckt av mottagaren. Nu är både han och koftan borta, men mönstret har jag givetvis sparat och det var bra, eftersom jag skulle sticka en tröja till Hans och han gärna ville ha just en lusekofta, eller setesdalskofta, som det heter "på riktigt".
Han hade dock lite önskemål om designen. Eftersom han är förtjust i zip-tröjor så undrade han om det skulle gå att göra en lite högre halsringning och montera en dragkedja. Praktiskt, för då behöver han inte ha någon halsduk på fisketurerna. Jag satte igång och resultatet blev precis vad både han och jag förväntade oss.
Själva stickningsprocessen är förstås viktig, men när en nu har lagt ner ett ofantligt stort antal timmar på en tröja så är det viktigt att även monteringen blir bra. Jag är med i diverse stickgrupper på FB och ser tämligen ofta hur mönsterbårder haltar efter montering. Efter att ha stickat kanterna och klippt upp koftan så sydde jag följaktligen ihop den igen. Därefter tråcklade jag fast dragkedjan innan jag sydde fast den "på riktigt". För hand, förstås.
Jag dolde traskanten, som blivit efter uppklippningen (eller steeken, som det heter på stickspråk) med mjuk snedslå i satin.
Till sist blev det dags för blockning. Jag blockar ALLT jag stickar. Det blir sån oerhörd skillnad i textur och känsla vid blockning. Först kör jag plagget i maskinens ullprogram med Milo ulltväggmedel (köpt i Norge) innan jag spänner upp det med knappnålar på en pusselmatta från Biltema.
Allra allra sist drog jag ur den rosa tråden som höll ihop framkanterna. Koftan blev perfekt och Hans blev jättejätteglad och det förstår jag ju. Jag är ändå ganska underbar...😉
Mest stickning
Fascinerande hur snabbt tiden går. Nyss var det jul och nu är det bara sex hela veckor kvar innan påskveckan börjar. Går till och från jobbet varje dag, sitter mest i soffan och stickar på kvällarna. Jag har oftast en liten jobbstickning, sockor eller vantar, och ett lite större projekt här hemma. Nog har jag stickat massor i mina dagar, men under de senaste åren har jag producerat otroligt mycket. Förr sydde jag varje ledig stund, men nu sätter jag mig vid maskinerna bara om det är absolut nödvändigt och jag uppslukas inte av sömnaden på samma sätt som förut. Senast alstret var en liten cape till Frida. Den ska hon ha när hon ska på bal nu i mars. Hennes sambo går på Karlberg och där är det tydligen bal då och då och då gäller det att följa the dresscode. Capen ska hon ha när de går ut och kollar på fyrverkerier.
Ohlssons tyger hade dessvärre inte svart fuskmink så jag fick beställa från Stoff och stil, men det gick ju bra det också. Satinbandet kommer i alla fall från Ohlssons. Jag har fodrat den med en tunn, lite stretchig, duchesse från min tid i tygaffären, som snart kan räknas till forntid.
Ikväll har jag stickat klart en ruta i en teknik jag aldrig förut provat, nämligen dubbelstickning.
Ganska skojigt men väldigt tidskrävande och jag skall villigt erkänna att jag hellre stickar kläder. Den här får i alla fall fungera som grytlapp, eftersom jag stickade i bomull.
Idag har jag också färdigställt veckans fika- och lunchraststickning, ett par sockor. I våras köpte jag ett par 100-gramsnystan Socki från Adlibris, som lustigt nog även säljer garn. (Inte konstigt att fysiska garnaffärer har svårt att överleva). Jag var osäker på hur långt det skulle räcka så jag delade upp det i två 50-gramsnystan och stickade en tå upp-socka från vardera nystanet. På så vis slapp jag sitta med slut garn och en och en halv socka. Det blev lite kortare skaft istället, men det gör inget.
En annan jobbstickning efter jul har varit ett renoveringsprojekt. Frida hade med sig två par raggisar när hon hade varit upp till Tjåmotis i jul. Båda paren hade gigantiska hål på hälarna, alldeles för stora för att jag skulle kunna stoppa dem. Sockorna har barnens farmor stickat och hon gick bort för sex år sedan, så det kändes tråkigt att behöva kasta bort dem. Istället stickade jag på nya fötter på farmors skaft och av bara farten stickade jag ett extra par till farfar.
Riktiga vänner växer inte på träd. Christin är en riktigt nära vän som har funnits i mitt liv i drygt 30 år. Ingrid har hängt med lite längre, kanske 36-37 år. Hisnande. Hon fyllde 60 år nu i februari och till henne stickade jag koftan Siri, ett omåttligt populärt mönster av Linnea Öhman, i dubbelt supersoft från Magasin Duett. En riktig yllekofta, varm och skön. Hon blev väldigt glad. Visst var det mycket jobb, men när man tycker mycket om någon så är det enbart kärt besvär.
Jag lägger upp allt jag stickar på instagram och ibland även på facebook. Och precis som när jag sydde mycket så händer det rätt ofta att jag får pm från bekanta som undrar om jag tar beställningar och svaret är nej. Jag stickar inte på beställning. Heller. Jag syr nämligen inte på beställning. Möjligen kan jag fålla byxor eller göra någon ändring på nåt plagg, men inga projekt. Jag har fållat byxor till ett par arbetskamrater och fått rejält betalt, både i form av en slant, men även i tacksamhet. 200 kr för att fålla ett par brallor kändes först lite mycket, men det var de som gav mig det och de tyckte båda det var värt det.
När det gäller stickning spelar vi i en helt annan division tidsmässigt. Ett par mönsterstickade vantar tar, för att ta ett exempel, mellan 12-15 timmar att sticka. Ett par tjocka raggsockor går betydligt snabbare, men vi pratar fortfarande 5-6 timmar, beroende på storlek. Lägg garnkostnaden därtill. Ett bra slitstarkt sockgarn är inte gratis. Nej, jag har massor med projekt i pipeline och har helt enkelt inte tid att sticka åt andra, undantaget exemplen ovan som är självvalda. Det är inte för att vara otrevlig, men jag vill inte känna mig tvungen att sticka något och därför säger jag nej för det mesta. Stickning är för mig nöje och avkoppling och det blir det inte om jag inte själv får bestämma vad och till vem jag skall sticka.
Imorgon ska jag sätta om blommorna och sen ska jag nog åtminstone börja sy på den ulljacka som har tagit mig hela vintern att klippa till. Hoppas att jag får lite inspiration. Jag behöver nya kläder och jag har ganska mycket tyg i hyllorna...
Plötsligt händer det!
"Jag är in VARENDA dag på din blogg, men du uppdaterar ju ALDRIG!", sa min kompis när hon var förbi en kväll med en kjol som jag kortade lite. "Alright, jag ska, jag ska....", svarade jag.
Sanningen är att det tar en stund att skriva ett inlägg och jag sitter hellre och stickar eller kollar på datorn eller lagar mat eller.... jag kommer inte på några fler bortförklaringar i hastigheten. Ni är i alla fall några trogna som tittar in mest varje dag och det är ju jättekul!
Livet rullar på. Det är dans ibland, jobb varje vardag och kärbon i Umeå åtminstone varannan helg. Och månaderna går.
I mitten av april brev jag klar med min kofta Siri. Den var jätterolig att sticka och jag känner mig rätt duktig nu, faktiskt. Överväger att sticka ännu en till en vän i födelsedagspresent, i en annan färg. När jag var klar med den tog jag tag i ett s k UFO, unfinished object, en sjal som jag egentligen inte vet varför jag gjorde. Vad ska jag med den till? Den blev fin och jag har ett kapptyg som nog räcker till en rundhalsad kappa utan krage och den passar kanske till den. Vi får se.
Den var tråkig att sticka på så sätt att den krävde fullständig koncentration och koll på diagrammet. Lyfta maskor hit och dit. Den prickiga "tungan" gick dock snabbare än den andra.
Härom helgen kom Hans upp och hämtade mig efter jobbet och så styrde vi kosan mot Umeå. Efter att ha ätit på Stigs i Skellefteå körde vi mot Skråmträsk. Först passerade vi danslogen i Djupgroven.
Det vilar något sorgligt över övergivna danslogar. Här var det tjo och tjim förr i världen, men i min ungdoms dagar var jag bara här en gång. Då var det Sven-Erics som spelade och eftersom jag har en onödig fallenhet för detaljer så kommer jag till och med ihåg vad jag hade på mig den kvällen.
Säsongerna 2007-2008 bjöds det återigen upp till dans på logen, men då var det nya tider. Tyvärr. Det är ju inget nytt att vi som dansar har blivit kräsna så inibomben. Hittar vi en ojämnhet i golvet, går inte fikakön tillräckligt snabbt, eller spelar orkestern två låtar som går för snabbt så är det kört för det dansstället. Den nye ägaren började med att öppna entrén i samma ögonblick som orkestern slog an kvällens första ackord, och det var ju inte så populärt... Vid nästa tillfälle var det felet åtgärdat och folk hann gå och pudra näsan innan det var dags att dansa.
En annan gång hade han inte korrekturläst annonsen innan den gick i tryck och Streaplers annonserades 21-01 istället för 19-23. Inte bra. Men nog hade jag roligt de gånger vi var där!
Nu är parkeringen igenvuxen. Sly växer snabbt.
Nästa loge vi passerade var Bursiljum. Här har jag inte varit och dansat på flera år, men det är fyra danstillfällen där i år, tre av dem med s k modernband av det slag som jag inte tycker spelar särskilt dansvänligt. Undantaget Highlights, möjligen.
Annars är det ett himla fint ställe med anor!
Och cykelparkering har de också!
Helgerna går snabbt. På lördag åkte vi till Täfteå och dansade till Framed. De har jag "följt" nästan ända sedan de startade i och med att de brukade spela i Vemdalen och ligger under Tonart, och det har varit ett nöje att få följa deras utveckling. De började som "mini-Streaplers" men har nu skapat en egen profil med så otroligt mycket bra låtar (givetvis finns det några Streaplers-låtar kvar i repertoaren), utan att göra avkall på det härliga gunget.
Jag hittade ett par gamla snickisar i min garderob. Tanken var att jag skulle lägga ut dem på Tradera eftersom de var jättesnäva när jag provade dem senast, för ungefär två år sedan, men plötsligt passade de! Å, så bekväma byxor! Och roligt hade jag på dansen i dem! (Ni vet ju att en del outfits är roligare än andra...)
Ja, det blev söndag igen, och vi gjorde en liten avstickare till Bjursele och Hans faster på väg till Luleå. Vi stannade först i Vindeln för en kopp kaffe och en kaka.
Här ser man förresten hela långa koftan Siri. Ett hittills välanvänt plagg.
Nästa stopp blev i Mårdsele, också det en del av Vindelälven. Här tog vi en liten promenad runt området, bland annat gick vi på några hängbroar. Onekligen lite svajigt...
Mitt hem är äntligen i stort sett återställt efter vattenskadan. Jag "fick" nya tapeter i sovrummet, ny parkett i sov- och vardagsrum men dessvärre la de inte in det rutiga golvet i hallen utan en likadan linoleummatta som jag hade innan. Fult och tråkigt. De slet dessutom bort alla fyra lager mattor så hallgolvet är flera centimeter lägre nu. Dörrfodren liksom hänger i luften och de har satt kromfärgade lister in mot alla rum istället för platta trätrösklar. Lite trist. Jag får väl köpa ett par fina mattor att täcka det fula golvet med.
Och litegrann saknar jag mina guldgula sovrumstapeter, men de här är förstås mer neutrala om jag nu vill ha andra gardiner eller ett annat överkast.
Ja, detta var kvartalets inlägg! Jag ska verkligen försöka var lite mer aktiv här. Bloggen fungerar ju som en dagbok för mig, och det är roligt att sitta och titta tillbaka.
Mars igen!
Nu är det så långt mellan inläggen att jag måste gå tillbaka och se vad jag skrev om sist. LIvet går sin gilla gång med dans, stickning, lite sömnad och ett compact living som aldrig verkar ta slut. I fredags var det nio veckor sedan vattenskadan uppkom och jag kan ju inte tillskriva Rikshem några höga poäng när det gäller deras engagemang i detta. Kalles bud och transport har i alla fall varit här och flyttat ner mitt möblemang till ett rum i källaren och nu har vi en avfuktare som är kopplad till ventilationen i badrummet. Det går alltså inte att stänga dörren dit in, men alternativet var köksfläkten och vi har ju bara ett kök, men två toaletter.
Vi har det alltså inte så himla mysigt hemma just nu och ca 6 veckor framåt. Jag ägnar inte kvällarna åt så mycket mer än stickning och nu, under senaste veckan, lite sömnad. Christin har fyllt år och i fredags åkte jag dit och hade med mig hennes present, ännu en jacka. Denna gång i ett bomull/lin som jag beställt från Japan. Christin har en hög kroppstemperatur och vill helst vara ute utan ytterplagg, även på vintern, men det skulle ju se konstigt ut, så därför kan nog den här jackan vara användbar. Ofodrad i ett svalt tyg, som en skjorta fast en jacka. Jag slog in den i ett fint papper.
Rousseau tittade på medan Christin öppnade paketet.
Det visade sig att jackan var perfekt i både storlek och utförande.
Min lilla mamma, som fyller hela 90 år idag, har börjat ligga till sängs mer och mer. Personalen på hennes boende vill gärna att hon skall vara klädd under dagtid och inte ha nattlinne dygnet runt, men det blir väldigt varmt för henne med långbyxor, även om det är tunna trikåbyxor. Jag sydde därför två stycken kjolar som jag hoppas kan vara bättre att ha på sig.
Båda två är i tunn viskostrikå och sydda i sex våder. Upptill har jag sytt muddväv istället för en resårkanal, då jag tänkte att det kanske känns lite mjukare i midjan för henne.
Annars blir det väldigt mycket stickning. Katarina tappade bort sin ena tunna vante när hon sprang till bussen och när jag stickade en ny så blev det en skarp övergång i garnet, som nog kan betraktas som ett produktfel.
Jag stickade då ett helt nytt par i ett annat garn. Det garnet skiftade så långsamt att vantarna blev helt olika varandra, men väldigt vackra och Katarina blev mycket nöjd.
Till Björn har jag stickat ännu ett par torgvantar med huva. Han har använd de gråa hela vintern så nu får han variera lite.
Vantarna är stickade i Alafoss, men garnet tog slut så toppen på den ena huvan är stickad i svart lovikka. Det är lite grövre men det gjorde inget.
Min svägerska Ulla och hennes väninna Nina har ägt Handarbetshörnan i tio år, men trots ett ökande intresse för stickning och handarbete så har kundunderlaget minskat med åren. Förklaringen torde vara att de fått större och större konkurrens av internet men också av Rusta, Dollarstore, matvaruaffärer och andra butiker. Till och med Ohlssons har börjat sälja garner. Handarbetshörnan har haft ett otroligt sortiment, men för en tid sedan bestämde de sig för att sälja. Flera intressenter har hört av sig, men då hyresvärden krävde att de skulle binda hyresavtalet flera år så var det ingen som vågade satsa och nu är butiken stängd, efter ett par månaders utförsäljning. Jag hann fynda lite garner och ett broderi och av ett av garnerna har jag stickat en jättefin sjal. Jag borde fotat den utsträckt för den är stickad lite på skrådden och verkligen jättefin.
Nurmilintu heter mönstret och det var gratis på Ravelry. Här ser ni också mitt eget instickade headset. Det har blivit några till. Först gjorde jag dem helt för hand efter denna tutorial:
https://www.youtube.com/watch?v=HueHUb1GtFw
Men så köpte jag en Prym stickkvarn och med den gick stickningen i en rasande fart. Från delningen får man dock sticka för hand, men ett par lurar tar högst ett par timmar att göra. Jag skall göra en liten film och lägga upp på Youtube så får ni se. Återkommer med den...
Som ni förstår så tycker jag det här är skitkul! Jag älskar att producera! Nördic Knitting hade en liten mysteriestickning i vintras och det här är resultatet av den.
Jag är supernöjd! Men nu ska nog stickorna få vila ett litet tag. Jag har en del grejer som jag vill sy, så jag får väl passa på medan inspirationen flödar.
Producerar mera
Jag producerar sjukt mycket småstickning och förutom att det är så vansinnigt roligt så är det också oerhört lugnande. Jag stickar hemma och jag stickar på rasterna på jobbet.När jag har slutfört ett projekt, fäst trådarna och blockat, så känner jag mig så himla nöjd.
Även mottagarna till mina stickade produkter verkar nöjda. Björn önskade sig ett par såna här vantar och att uppfylla den önskan var fort gjort.
Jag stickade dem i ett grått garn jag hade i min garnbyrå och eftersom det var tämligen tjockt så var de klara på ett par kvällar.
Min fina vän Ingrid fyller år i februari och till henne har jag stickat flera saker.
Ett par vantar Martjärn med mönster av Dödergök och jag har stickat dem i Drops Alpaca. Det var ett jätteroligt mönster att sticka efter så jag kommer nog att göra fler par.
Ett par tunna yllevantar att ha under blir nog inte fel, så dem ska hon också få. Jag har hunnit sticka ganska många par i vinter, men jag har bara stickat under rasterna på jobbet.
I tredje och sista paketet kommer strumporna Petter, också av Dödergök, att ligga. Det är andra paret jag stickar efter det här roliga och välkomponerade mönstret.
Min kompis dotter fyller år månaden efter och hon kommer att få ett par Gudrun. Inte av mig utan av sin mamma, men det är jag som har stickat dem.
Nu har jag stickat fem par så nu lär det dröja ett tag innan jag gör fler.
Katarina behövde ett par lite tunnare ullstrumpor i sina dr Martens och eftersom jag har en hel del Fabel hemma så gick det ganska snabbt att sticka dessa.
Till sist har jag stickat ett par reflexvantar. Även det garnet var jättetjockt så de var klara på några timmar. Förutom reflexvantar har jag sytt på ett traditionellt, gammeldags reflexband bak på jackan samt köpt en liten lampa som hänger i nederkanten av jackan. Plus ett gäng Folksam-reflexer som hänger och dinglar från jackfickorna. Det har varit så jäkla mörkt ute när det inte har varit någon snö. En stund efter att jag kommit till jobbet i måndags kom min kollega Linus förbi min arbetsplats: "Du, jag släckte lite lampor på din jacka i kapprummet."
Hoppsan.
Cry Cat och varmt om händer och fötter
Jag har blivit en garnnörd. Jag har förvisso alltid stickat, men från att ha stickat sockar och tröjor lite nu och då till husbehov är jag numera i det närmaste besatt. Detta kommer sig förstås av alla inspirerande stickbloggare. Många gör egna mönster som de generöst bjuder läsarna på, alternativt lägger upp dem på stickarnas egen community - Ravelry - där en kan köpa mönster för en billig penning.
Maria Lärkäng, Asfaltsflickan, är en av dessa duktiga stickare. Det är hon som skapat vanten Gudrun.
Jag har hittills stickat fyra par Gudrun. På dessa, som är till Katarina, gjorde jag en egen variant av mudden. Det är många som frågat om jag stickar på beställning, men där säger jag nej. Att sticka tar tid och ingen vill betala det jag vill ha för ett par sådana här vantar. Jag kommer däremot att sticka ett femte par till en väns dotter, men det gör jag för att den här vännen står mig väldigt nära och har betytt mycket för mig genom åren. Vi har känt varandra sedan början av 80-talet. Men så kan det vara. Osjälvisk vänskap kan vara hela livet. Jag har några sådana, och det är jag oerhört tacksam för. Hursomhelst så kan man köpa Gudrunvantar i Marias Etsyshop som heter Asfaltsflickandesign.
Fridas kommer hem över jul och har med sig kompis och kompisens lilla vovve. Jag har ingen julklapp till vovven, men till kompisen har jag stickat ett par lovikkavantar
med broderier av växtfärgat garn. Hon ska också få ett par sockar.
Dessa är stickade i Drops Fabel efter ett mönster av Dödergök som heter Petter. Lättstickade, vackra och väldigt bra passform.
Katarina stod på Kulturens Hus igår och målade en tavla till Musikhjälpen.
Den ligger ute på Tradera och just nu, med tre dygn och 18 timmar kvar av auktionen, är det högsta budet 815 kronor. Spännande att se var det slutar.
I wish it would rain
är en låt på Rodney Crowells album The Houston kid och jag vill skriva en låt som heter I wish it would snow. Nu har det ju, i ärlighetens namn, snöat lite men underbart är, som vanligt, kort och på onsdag skall allt regna bort. Fast meteorologerna har ju haft fel förr...
Det tog förstås lite tid och jag tänker inte göra om det men de trasslar inte ett dugg nu!
Veckorna rullar på i en rasande fart och på tisdag är det bara en månad till julafton! Idag har jag adventspyntat. Egentligen mot mina principer, men jag åker till Umeå nästa helg och det är ju onekligen väldigt mysigt med lite pynt.
Tidigare i höst köpte jag en ny soffa. En stor, brun jättesoffa med två divaner. En stor, ful jäkel som jag svurit på aldrig skulle komma över min tröskel, men jag börjar bli gammal och sätter bekvämlighet före estetik, åtminstone till viss del. SÅ hemskt ser det faktiskt inte ut. Ska lägga in ett par bilder någon dag.
Nå, hursomhelst så fick jag göra om i syhörnan för att bamsesoffan skulle rymmas. Jag köpte ett mindre bord på Ikea på vilket bara overlocken och den vanliga maskinen ryms. Och en lampa till vardera maskin. Måste fota det också för det blev så jäkla bra!
Men sedan denna rockad har jag inte sytt! Egentligen slutade jag långt före det. Jag tror att det har med min viktuppgång att göra. Jag måste tänka om när det gäller mönster och modeller och jag har liksom inte hunnit eller orkat. Någon klänning har det förstås blivit men inte som förr.
Igår hamnade jag dock i ett flow och förlängde ett täcke och ett påslakan till Björn. Han är numera 1,96 och då vill gärna fossingarna sticka ut längst ner på täcket... När jag ändå höll på så fållade jag två par jeans till en kollega och slutligen sydde jag en klänning som jag klippt till för ett tag sen. Åh, vad nöjd jag kände mig!
Annars stickar jag mest faktiskt. Jag älskar att läsa stickbloggar och jag tänker hela tiden på tröjor, vantar och sockar. Nästan. Häromveckan stickade jag in ett headset bara för att testa och det blev så himla bra!
Det tog förstås lite tid och jag tänker inte göra om det men de trasslar inte ett dugg nu!
Jag brukar också sticka på rasterna på jobbet och hittills har det blivit bl a handledsvärmare till en kollega och tre par tunna vantar att ha under tjockare vantar när det är riktigt kallt.
Ett par till varje dotter har det blivit. Nu är planen att sticka en tröja till vardera unge och de får välja själv vad de vill ha för modell. Frida vill ha en lusetröja och jag hoppas att någon vill ha en islandströja, för de är också så kul och lätta att sticka.
Ikväll har jag inte stickat utan färgat en ullkofta som jag köpte på Indiska förra vintern.
Jättesöt modell, tillräckligt långa ärmar men en menlös mörkvit kulör som nästan slog mot rosa. Kände mig som en magnecyl i den men hoppas den kommer till användning efter detta. Ska bara fixa nya knappar också.
Det är lördag, det är kväll och nu är det dags för en skräckis! Bu!
Sommaren som gått
Jag har jobbat mest hela sommaren. Hade ledigt vecka 27 och därefter tre dagar v 29, men det har inte gjort så mycket. Vädret har varit lite si och så (en skön kontrast mot förra sommaren som var vidrig på dagarna men ljuvlig på kvällarna) och jag hade en och en halv vecka att se fram emot nu i slutet av august, då solen sken från en klarblå himmel varje dag. Hans och jag har varit till Holmön, ön där min mamma föddes, och det var en omtumlande upplevelse som jag ska skriva mer om en annan dag.
Sytt har jag däremot inte gjort på väldigt länge. Ändrat lite kläder åt en mycket god vän, lagat litegrann åt en annan, men inget klädskapande. Istället har jag stickat en hel del. Vantar, sockar och en kofta. Tog tag i ett UFO, ugglesockar till Nellie, så att hon skulle kunna ha en på varje fot. Den första färdigställde jag i våras och det var lite segt att komma igång med den andra, men när jag väl satte igång gick det ganska snabbt.
Parallellt med mina småstickningar har jag också stickat en kofta. Den har till och med ett namn, nämligen Rusty/Rydraud. Mönster på Ravelry. Garnet är ett entrådigt ullgarn, Plötulopi, och jag har inte använt något förstärkningsgarn. Det gick av ibland, men eftersom det var ospunnet var det inga problem att få ihop tamparna och fortsätta sticka.
Hade jag följt mönstret hade oket blivit jättekort med vid hals och trånga ärmhål. Jag stickade därför på en bit och gjorde några förkortade varv i nacken så att den skulle bli högre där. Jag är nöjd, men kommer kanske att sticka om vänster kant som blev lite fladdrig.
Bilderna är från i söndags då Katarina, Björn och jag var i Laver och tittade på de gamla husgrunderna och hade lite picknick. En riktigt härlig dag i det vackra vädret.
En gruvgång. Det var alldeles för blött för att gå där med vanliga skor. Nästa gång får vi ta gummistövlar och en riktig ficklampa.
Lite laglig graffitti från 1936.
Björn och Katt gjorde upp en eld. Tyvärr hade vi ingen korv att grilla med oss.
Så här såg gruvsamhället Laver ut. Efter elva år plockades hela byn ner då koppargruvan bara gett en tiondel av vad man räknat med.
Semester
Jag har haft semester sedan i tisdags för att sköta om min nyopererade särbo i Umeå. Tyvärr har dagarna gått väldigt fort och imorgon är det dags att styra norrut igen. Det har blivit lite väl mycket inomhusvistelse men i morse tog jag en promenad på ca 6 km i ett tämligen högt tempo i bit efter Nydalasjön.
Här ser det ut litegrann som det gjorde runt Mjölkuddsberget i Luleå under mitten av 80-talet med en hel del gammal bebyggelse, främst sommarhus. En del har stått tomma länge och har delvis förfallit medan en del är i riktigt gott sommarstugeskick. Någon stuga bebos förmodligen av någon äldre människa som inte har möjlighet att hålla efter sitt hus.
Här finns skeva verandor och mossa på taken. Uthus på trekvart och murknade träbåtar.
På en diskbänk vid ett litet hus vid sjön har någon ställt en liten hink med några penséer.
Här och var kan man se en öppen glänta där det tidigare stått ett litet hus.
Mina tankar går till min egen sommarstuga vid havet. Den var i ett bedrövligt skick och revs av de som köpte den av mig 2007. Sorgligt, men jag saknar den bara på sommaren. Jag vill gärna ha ett ställe vid havet.
Den här veckan har jag hunnit färdigställa mina kattsockar och jag tror faktiskt att jag ska behålla dem själv.
Jag har dessutom stickat en ugglesocka som Hans flicka ska få. Jag ska givetvis sticka ännu en...
Det här med hälar... Här fick jag pröva ännu en variant, inte den bästa precis.
Imorgon styr jag kosan mot Luleå men återvänder till Umeå på fredag. Tre veckor kvar innan jag byter jobb igen.
Fådda tyger
Min kompis Anneli sydde tydligen en hel del förr om åren, på typ 90-talet, och som alla andra hemmasömmerskor samlade hon på sig alla möjliga tyger till kommande projekt. Under sommaren som passerade senast tog hon chansen att rensa beståndet och lät mig välja det jag ville ha. Jag blev jätteglad. Jag brukar inte vara den som får tyg. Nu ska jag, i ärlighetens namn, erkänna att många av tygerna inte föll mig på läppen, men det fanns en hel del som var fina och tidlösa.
Kappan är fodrad med mörkbrun stretchduchesse i vilket jag overlockade fast stickat mellanfoder (Enligt min f d kollega på Ohlssons, Karin, har det numera utgått ur leverantörens sortiment och vi får framledes klara oss utan. Hur nu det ska gå!)
Det har ju varit en mild vinter och kappan har varit alldeles precis lagom varm. Mönsterpassningen blev perfekt sånär som vid insättningen av huvan, men det berodde på tygbrist och inte på slarv. Fickorna är rymliga och kan stängas med blixtlås. Mönstret är från Stoff och Stil men eftersom jag ville ha foder så ritade jag infodringar och foderdelar med rörelsevidd och -veck.
Garn och mönster fick jag av min svägerska Ulla i födelsedagspresent 2013, så det var på tiden...
Katarina fick första paret
Jag började med att sy en enkel kappa i parkasmodell. Det rutiga kommer från Anneli och det mörkbruna hittade jag i de djupa källarvalven.
Bilderna är från Örnsköldvik nedanför Elite Hotell där vi bodde i december när vi hade en liten myshelg och dansade till Per-Håkans i Bredbyn.
Kappan är fodrad med mörkbrun stretchduchesse i vilket jag overlockade fast stickat mellanfoder (Enligt min f d kollega på Ohlssons, Karin, har det numera utgått ur leverantörens sortiment och vi får framledes klara oss utan. Hur nu det ska gå!)
Det har ju varit en mild vinter och kappan har varit alldeles precis lagom varm. Mönsterpassningen blev perfekt sånär som vid insättningen av huvan, men det berodde på tygbrist och inte på slarv. Fickorna är rymliga och kan stängas med blixtlås. Mönstret är från Stoff och Stil men eftersom jag ville ha foder så ritade jag infodringar och foderdelar med rörelsevidd och -veck.
Även om jag inte sytt sådär vansinnigt mycket i vinter har det ändå blivit en del gjort. Jag har ju svårt att bara sitta utan att göra något så en del stickat har det blivit förstås.
Först gjorde jag färdigt den här mössan.
Så hittade jag ett mönster på de här fantastiska vantarna och naturligtvis ska alla mina flickor ha ett par var.
Katarina fick första paret
och Frida fick det andra. Modellen heter Gudrun och det är Maria Lärkäng som har designat den. Mönstret finns att köpa på Ravelry under Asfaltsflickan. Just nu stickar jag på Malins par, som blir svarta och ljusgrå.
Frida har också fått de här tunna sockarna i de rätta färgerna.
Annars rullar livet på. Den 25 maj byter jag jobb igen! Visserligen inom samma koncern, men jag sökte och var på intervju, referenser kontaktades och en av tjänsterna blev min! Jag är så glad! Tillvaron ljusnar och det är väldigt skönt!
Cause they couldn't match the glow of your eyes
Jag jobbar, syr och dansar. Inget annat. Jo, jag kör också en del bil. Jag har börjat vänja mig vid den förhatliga sträckan Skellefteå - Umeå som är saltad med fartkameror. Jag kör aldrig över hastighetsbegränsningarna utan tar det lugnt och har hittills alltid kommit fram till hjärtat i vettig tid. Det går ju bra när man längtar till målet.
Jag har sytt en hel del, men inte så mycket till mig själv. Ett par byxor och en tunika. Byxorna har hamnat i en påse i hallen för att så småningom förpassas till Myrorna. Råkade missbedöma min storlek och sydde dem i storlek 42, vilket visade sig vara fel. Jag hade klarat mig med en storlek mindre, men det gjorde inget för tyget var ändå inte så särdeles snyggt egentligen.
Tunikan sydde jag i en kraftig courtellejersey från Ohlssons, men jag har inte fotat den ännu så den får ni se en annan dag. Den blev otroligt fin och precis i min smak.
Jag har, tro det eller ej, köpt på mig en hel del tyger som jag vid inköpstillfället inte visste vad jag skulle göra med så de har fått ligga till sig lite, men nu har jag använt flera av dem.
Av två tyger från stuvavdelningen blev det en fin bag som passar bra som t ex övernattningsbag eller som strandväska till sommaren.
I torsdags fyllde min lilla mamma hela 88 år! Jag fattar inte vart åren tar vägen! I år fyller Malin 27 år. Hon föddes tre veckor innan jag fyllde 28. Och så tänkte jag 27 år framåt, men bara en nanosekund innan jag bestämde mig för att inte gå händelserna i förväg...
Hursomhelst så sydde jag en tröja åt mamma i en skön viskostrikå som jag naturligtvis hittat på Ohlssons tidigare i höstas.
Den passade henne perfekt och hon blev jätteglad. På bilden ser den ut som en stor t-shirt, men så enkel är den inte. Det är både insnitt och isydd ärm, så den har fin passform.
I ett prickigt tyg provade jag ett annat mönster, denna gång till Christin. Den blev lite rolig med de lagda vecken i halsringningen och jag ska nog använda detta mönster till mamma också.
Annars har jag nog mest stickat på sistone. Det har blivit ett par glittriga sockar med mosstickat skaft
och ugglevantarna som jag visade i förra inlägget är nu färdiga och de blev både snygga och varma.
Sen har jag stickat en kattsocka och naturligtvis måste jag sticka en till. Tanken var att Christin skulle få det här paret, men tyvärr blev de lite snäva över vristen så jag får nog ge dem till någon av mina smalvristade flickor istället. Ett halvnummer större på stickorna och jag tror nog att nästa par skall passa Christin, men nu går det ju mot varmare tider så någon större brådska är det inte.
Den konstiga vintern börjar gå mot sitt slut. Jag kan äntligen gå till jobbet utan broddar. Istället får jag stanna ibland och peta ut de hårda gruskornen som på något märkligt sätt lyckas hoppa in i kängskaften på mina Dr Martens. Det går något bättre när jag har mina duckfeet, men när det är slaskigt vill jag inte ha dem. Är rädd för att förstöra dem.
Nog går helgerna väldigt snabbt. I fredags hade jag sett fram emot en kul kväll med mina kollegor på
O´learys, men ett migränanfall (det första på väldigt, väldigt länge) satte stopp för det. Istället blev det soffan och inte förrän idag har jag återhämtat mig ordentligt. Ja, så kan det bli ibland.
I´m standing at a crossroads and I don´t know what to do
Så kom den då, den sista veckan. Torsdagen var sista dagen med en fulltalig kundtjänst i Boden, undantaget de som redan fått nytt jobb och skjutit ut sig i förtid. Fredagen var hyfsat stressig ändå och skillnaden var inte så stor för oss i vårt hörn. Anita flyttade till mig och Ulle och det var kul. Det var egentligen först när stockholmarna åkt iväg kring halv tre som det märktes att vi inte var så många kvar.
Vi, de bittraste, hade sedan länge planerat en utgång i Luleå och nu blev den äntligen av. Det blev Amphion, i Quality Hotel, som fick äran att ha oss som gäster. Restaurangen var f ö nyrenoverad i bästa Sunderby sjukhus-anda. Här fick begreppet avskalat en helt ny innebörd. Men vad gjorde det att lokalen inte fick så många myspoäng. Maten var helt klart värd pengarna och vi hade ju varandra.
Jag behöver förstås inte vara så dryg att jag måste påpeka att den som skrivit skyltarna vid maten förmodligen skulle ligga bra till i ett särskrivningsmästerskap, men jag kan inte låta bli. Det är ju i alla fall min blogg.
Så småningom tändes alla lampor i taket och vi upptäckte att vi var ensamma kvar. Vi fann då för gott att förpassa oss och det gjorde vi till Bishops, där det faktiskt var kö, den tidiga timman till trots. Väl inne övertog vi ett bord av ett par vänner till mig och så småningom sällade sig Maria, som slutade på G4S för ett par år sedan, till vårt lilla sällskap. Med sig hade hon sina nya och väldigt roliga arbetskamrater.
Men hå hå ja ja, så trött man kan vara en fredag kväll. Redan vid 23-snåret var vi nöjda och åkte hem. Det kändes helt rätt, inte minst morgonen efter.
Nu har jag varit på galej två fredagar i rad. Att åka på tjosan hejsan direkt efter jobbet innebär att man snabbt skall göra sig iordning, vilket kan ta tid... Mitt hår är numera så långt att det går att göra nästan vad som helst med det.
Förra fredagen hade jag min rutiga 70-talsklänning i jersey och till den passade den här frisyren.
Snabbt fixat. Tupering, hårspray och ett spänne. Svart stora öronclips. I fredags drog jag till med en svinrygg. Förvånansvärt enkelt!
Frida har varit hemma från Halmstad och vi hann med en sväng på stan, hon, Malin och jag. Roligt! Jag älskar verkligen att vara med de här människorna som onekligen är en del av mig!
I onsdags flyttade Katarina hem från Göteborg och jag kunde ge henne den fina mössan. Jag visade beskrivningen tidigare.
När jag visade beskrivningen på de fantastiska huvudbonaderna skrev någon av mina bröder (vet inte vilken) "Jag vill inte ha!" i kommentarsfältet, och därför stickade jag hakvärmaren till Kalle istället.
Oj, så glad han blev. Tror jag....
You better work
Att åka och jobba sju timmar en söndag är kanske inte så bra men när man åker hem efter att ha jobbat bort en massa känns det rätt ok i alla fall. På mitt skrivbord låg ett litet avskedsbrev. Snyft. Åh, vad jag kommer sakna dig, Marielle!
Som ni ser så gör jag mitt bästa för att sprida lite dansbandsglädje till mina kumpaner.
Jag fick ett erbjudande av Hans och Märit att följa med till Malå och dansa igår kväll, men de lite drygt 22 milen kändes övermäktiga. Sen upptäckte jag idag att Zlips var i Piteå, också igår, men det var så dags då. Det är sjukt längesedan jag var på dans, men om en månad är ju Lasse Stefanz på farmen... Sen är det Drifters, Mats Bergmans och Donnez inom rimligt avstånd, så det går ingen nöd på mig.
Jag har kommit en bit på Katarinas mössa
och så har jag sytt en jumper
av slamsorna som blev över efter den HÄR. Den är inte till mig utan en present som jag hoppas ska passa. Annars jäklar...
Nej, nu tror jag det får bli någon timme i badkaret. Malin och jag har precis ätit inbakad brieost med vispgrädde och körsbärssylt.
Ruskigt gott, men ingen vidare middag.
Två veckor och tre dagar
tog det att sticka den oktröja jag funderat på att göra i ett par år. Fast då har jag stickat som en besatt. Och jag skulle behöva någon som knådade mina axlar. Men fin blev den och jag är ruggigt nöjd.
När jag hade fäst alla trådar spände jag upp den mellan fuktiga frottéhanddukar.
När Anna gjorde om min blogg kom vi överens om att jag i möjligaste mån ska försöka fota mina skapelser i dagsljus, vilket har visat sig vara lättare sagt än gjort. Det är fortfarande ganska mörkt när jag kommer hem på kvällarna så den här gången får det bli hallbilder med tråkigt ljus.
Jag gillar färgerna men särskilt nöjd är jag med storleken. Jag ville inte ha någon överdimensionerad tjocktröja utan tänkte mig mer en jumper och det lyckades jag ju med.
Jaha, och sen satt jag där och rullade tummarna. Skurade lite i badrummet och i köket men sedan plockade jag fram ett tunt svart ulltyg och klippte ut en enkel kjol. Något jag länge tänkt göra men inte kommit mig för.
Det tunna ulltyget är en kvarleva från min tid på Ohlssons och jag antar att jag hittat det på stuvavdelningen. Det är i alla fall australiensiskt, det syns klart och tydligt.
Jag fodrade den med den svarta, lätt stretchiga duscessen. Den som jag köpte hur mycket som helst av vid någon av våra reor och som jag använt som foder till massor av plagg.
Jag har börjat sticka den här babyhjälmen för vuxna till Katt som så innerligt önskar sig en sådan. Och jag gör ju ALLT för mina gullungar.
I'm a little knitwit, knitting all the day
Det går alldeles otroligt bra att sticka! Det behövdes bara lite feber för att jag skulle ta plats i soffan på kvällarna och sticka och sticka. Utom i tisdags, för då kändes det som att ryggen var på väg att ge upp igen, så då låg jag i badkaret ett par timmar istället.
Det är alltså bara en tidsfråga innan den är klar. Jag kan förmodligen ha den på måndag, förutsatt att den passar. Men det tror jag.
Förutom att jag själv har samlat på mig sticknålar under hela mitt liv så ha jag också övertagit mammas. Det var när jag botaniserade i stickkorgarna från henne som jag hittade beskrivningarna till två fantastiska huvudbeklädnader för herrar.
Helt underbara, eller hur? Så manligt! Så OEMOTSTÅNDLIGT! Jag vet inte vilken jag är mest förtjust i. Dubbelhaksvärmaren eller babymössan. Det får bli nästa projekt. Vem ska drabbas? Mina bröder kanske? De kan ju inte sluta vara mina bröder, precis. Hehe.
Det som göms i snö
Det har blivit ett väldigt drällande till Stockholm på sistone. Även idag har jag varit ner fram och tillbaka på ett möte. Det är onekligen väldigt trevligt att träffa kollegorna som verkar i huvudstaden. Idag lyckades jag också åka tunnelbana alldeles på egen hand. Och jag hamnade rätt på en gång! Kände mig verkligen jätteduktig, jag som t o m har problem med lokalbussen här hemma. Men nog är det mycket folk i Stockholm... Hujja.
Jag har stickat galet mycket i vinter. Tunna tjocksockar och häftiga torgvantar. Så stickade jag ett par gröna skitsnygga vantar till mig själv och hade knappt hunnit fästa trådarna så tappade jag bort den ena. Den måste ha kastat sig ur jackfickan eller nåt för den var verkligen spårlöst borta. Och när jag plockade upp min pågående stickning ur väskan och det visade sig att två nålar hade glidit ur och släppt maskorna, ja, då gav jag upp, lade stickandet åt sidan och försökte att inte titta på den ensamma gröna vanten där den låg i en korg i hallen.
Ett tag tänkte jag att jag skulle kasta bort den och glömma att jag någonsin tillverkat den, men när jag gick från garaget idag föll min blick på en grågrön liten hög, och när jag tittade närmare så var det ju faktiskt den förlorade vanten! Djupfryst, smutsig och deformerad, men ändå!
Nu återstår att se om den kan återhämta sig efter en sväng i tvättmaskinen.
Jag har stickat galet mycket i vinter. Tunna tjocksockar och häftiga torgvantar. Så stickade jag ett par gröna skitsnygga vantar till mig själv och hade knappt hunnit fästa trådarna så tappade jag bort den ena. Den måste ha kastat sig ur jackfickan eller nåt för den var verkligen spårlöst borta. Och när jag plockade upp min pågående stickning ur väskan och det visade sig att två nålar hade glidit ur och släppt maskorna, ja, då gav jag upp, lade stickandet åt sidan och försökte att inte titta på den ensamma gröna vanten där den låg i en korg i hallen.
Ett tag tänkte jag att jag skulle kasta bort den och glömma att jag någonsin tillverkat den, men när jag gick från garaget idag föll min blick på en grågrön liten hög, och när jag tittade närmare så var det ju faktiskt den förlorade vanten! Djupfryst, smutsig och deformerad, men ändå!
Nu återstår att se om den kan återhämta sig efter en sväng i tvättmaskinen.
I don't need a ride to arrive
Jag har i ärlighetens namn inte så mycket att skriva om. Utan bil i tre dagar försmäktar jag på denna ö. (Ok, halvö då..) En av mina samåkningskollegor insjuknade i feber under måndagen, vilket innebar att Anna och jag fick lifta hem. I princip. Fast med en kollega. I går åkte vi med samma tjej båda vägarna men idag hade Anna grävt fram en gammal Ford Orion från 1986 som hon kom ihåg att hon hade i ett hörn. Det gick jättebra, men gillade inte att hon släppte på gasen, för då började den rycka.
Om min bil vet jag däremot inget än. Jag förbereder mig på det värsta. Diagnosen ställs eventuellt senare ikväll men jag försöker tänka på annat. Ingen är sjuk och ingen har dött, det kan bara bli väldigt, väldigt dyrt.
Meteorologen är en luring, ja, en riktig luring sjöng Stefan Demert för längesedan och det är tamigtusan dagens sanning. Kollar vädret flera gånger om dagen i väntan på att kylan ska släppa greppet men jag har räknat ut hur det egentligen är. Det skulle vara kallt över helgen för att sedan bli varmare under veckan. Nu är det onsdag och det är fortfarande svinaktiga 24 grader. Minus, alltså. Dessutom blåser det. Nåmen på torsdag har de lovat varmare! Fast det har de redan ångrat och visar -19 kl 13:00. Det är, enligt mitt förmenande, inte särskilt varmt. Jag är övertygad om att dessa optimistprognoser ställs för att den arma befolkningen skall orka ännu en dag.
Jag håller mig inne och får en del gjort. Ska ändra en brudklänning litegrann åt en kollega och sy färdigt ett par brallor som jag började med i helgen. Stickar lite sockar däremellan och gjorde färdigt de här i lördags
De är stickade framifrån, från tårna. Lite läckert att prova, men hälen blir inte lika bra som vid traditionell strumpstickning. Från det ena till det andra så hittade jag faktiskt en bild på Katts randiga hår. Visserligen inte bästa skärpan, men ändå...
Faktiskt mer effektfullt i verkligheten, med håret utsläppt. Ja, så roar vi oss i den här delen av världen!
Om min bil vet jag däremot inget än. Jag förbereder mig på det värsta. Diagnosen ställs eventuellt senare ikväll men jag försöker tänka på annat. Ingen är sjuk och ingen har dött, det kan bara bli väldigt, väldigt dyrt.
Meteorologen är en luring, ja, en riktig luring sjöng Stefan Demert för längesedan och det är tamigtusan dagens sanning. Kollar vädret flera gånger om dagen i väntan på att kylan ska släppa greppet men jag har räknat ut hur det egentligen är. Det skulle vara kallt över helgen för att sedan bli varmare under veckan. Nu är det onsdag och det är fortfarande svinaktiga 24 grader. Minus, alltså. Dessutom blåser det. Nåmen på torsdag har de lovat varmare! Fast det har de redan ångrat och visar -19 kl 13:00. Det är, enligt mitt förmenande, inte särskilt varmt. Jag är övertygad om att dessa optimistprognoser ställs för att den arma befolkningen skall orka ännu en dag.
Jag håller mig inne och får en del gjort. Ska ändra en brudklänning litegrann åt en kollega och sy färdigt ett par brallor som jag började med i helgen. Stickar lite sockar däremellan och gjorde färdigt de här i lördags
De är stickade framifrån, från tårna. Lite läckert att prova, men hälen blir inte lika bra som vid traditionell strumpstickning. Från det ena till det andra så hittade jag faktiskt en bild på Katts randiga hår. Visserligen inte bästa skärpan, men ändå...
Faktiskt mer effektfullt i verkligheten, med håret utsläppt. Ja, så roar vi oss i den här delen av världen!
