Left of the flag
Igår var en riktig degdag. Klev upp redan kl 10 och skulle börja skriva recensionen från lördagkvällens folkmusikfestival, men trots att jag satt där vid datorn så ville det sig inte riktigt. När två timmar förflutit hade jag fortfarande bara 167 tecken av 3000. Namnet på festivalen och uppräkningen av de medverkande artisterna tog väl lite drygt 100 av dessa...
Men plötsligt vände det och vid deadline skulle jag istället försöka få ner texten med 400 tecken. Åh, fy farao. Jag dödade och dödade men lyckade bara krympa eländet till 3300 innan jag skickade den, men det gick tydligen bra och såHÄR blev den. Jag är nöjd.
Bäst jag satt och slet mitt hår i förtvivlan fick jag ett MMS av Anna som inte heller var så särdeles harmonisk för ögonblicket.
"Har du denna Burdan? Jag behöver support på mönster nr 104. Fattar ingenting."
Jag hade definitivt inte tid att hjälpa henne just då, vilket jag med gäll röst talade om. När jag sen ringde upp så fick hon besök av sina föräldrar och när hon ringde tillbaka låg jag i badet. Men mot aftonen fick vi kontakt och jag försökte på ett pedagogiskt sätt förklara hur hon skulle göra, men det var svårt, för att inte säga omöjligt trots att jag pratade högt och långsamt... Nä, vi enades om att jag skulle ta hem Skype, något som jag ändå tänkt göra i ett annat ändamål, så supporten fortsätter en annan kväll, nu med bild.
Annars ska jag ju faktiskt ner om två och en halv vecka igen...
So just look at them and sigh and know they love you.
Min lilla storebror, alltså den yngre av mina två äldre bröder, har enormt vuxna barn. Så vuxna att han hittills har lyckats skaffa sig en hel hög med barnbarn. Min äldsta bror och jag däremot, vi har inga barnbarn, bara barn. Det räcker för mig än så länge. Jag känner mig inte riktigt redo, mogen, för mormorsordet.
I torsdags var jag förbi min bror, farfadern, och där var också två av hans barnbarn samt pappan till dessa. Och det är klart att de är som två små sockertroll, Milo och Charlie. Men inte kunde de hålla sig stilla den nanosekund det tar att ta ett kort... Inte samtidigt i alla fall.
De är i alla fall ruskigt söta. Ruskigt.
I'm really nervous but it sure is fun
Det har varit en bra och händelserik vecka. Med mina mått mätt, förstås. En stor händelse har varit bilbesiktningen. Ja, jag var ju skitnervös förstås, men det gick jättebra. Bilen var ren, jag hade plockat fram varningstriangeln och satt ihop bältena i baksätet. Höger positionsljus var ur funktion, dimljuset på samma sida sitter löst (det är väl sånt man har silvertejp till?) men värst var väl däcken. Dessa pratade besiktningskillen länge om...
- De är helt slut! Det händer ju ingenting när man vrider på ratten!!! Den går ju bara rakt fram!!
Nja, jag tycker att han överdrev lite. När jag och Anna svängde ut från Biltema i måndags så försökte jag verkligen köra rakt fram, men bilen tyckte uppenbarligen att jag skulle åt andra hållet så den snurrade helt enkelt runt.
Det blev alltså underkänt men på ägarens ansvar, och det var jag förstås nöjd med. Slapp ta bussen därifrån.
Idag har jag varit till Stockholm en liten sväng på ett möte. Klev upp i svinottan, och då menar jag verkligen TIDIGT! Mitt i natten, för att vara mer exakt. Planet gick kl 6 och jag ville ju hinna duscha och göra mig snygg. Strax efter två var jag tillbaka på Arlanda och lyckades få byta till ett tidigare plan. HURRA! Dessutom åkte Ingrid med samma plan och tack vare en hjälpsam flygvärdinna fick vi sitta bredvid varandra och kunde pladdra oupphörligt under hela resan. Det var underbart!
Send in the clowns
Nä, tusan, den var ju nästan dubbelt så lång som en "normal" film. Och jag som hade förberett mig på att gå och koka kaffe och lite annat pyssel när skräcken skulle gripa tag i mig och göra det outhärdligt att titta. Det hände aldrig, kan jag ju säga. Men det var förstås ändå mysigt att sitta i soffan och med Björn och Katt, fast den senare satt och kollade på Misfits på datorn.
Efter att ha skjutit upp biltvättandet i MÅNADER blev det så av idag. Först dränkte jag den i avfettning men det hjälpte föga, i vart fall inte på fälgarna.
Eftersom det är sjukt kallt så åkte jag och Malin till Kulturens Hus och parkerade i det varma men ruskigt trånga parkeringshuset där jag också städade ur den lite invändigt. Sedan gick vi till Friends och fikade i en och en halv timme och jag hoppas verkligen att den hann torka såpass att jag får upp bildörrarna imorgon bitti.
Nu måste jag bara åka på Biltema och köpa en glödlampa till höger bak. Hå hå ja ja. Sånt är lite jobbigt, tycker jag. Inte min grej, precis...
The skies above are blue
Det här är en av mina "vänners" statusuppdateringar på fejjan. Eller f d "vän" ska jag väl säga eftersom jag har plockat bort honom nu.
Att använda offentliga medier till den här typen av smutskastning säger mer om sändaren en mottagaren, om man säger så. Jag tycker verkligen att det är skittrist med människor som i sina fattiga liv inte har annat för sig än att skriva illa om andra. Man kan ju bara tänka hur det skulle kännas att läsa sånt här om sig själv, en vän eller en släkting.
Nog om det. Helgen blev inte som jag planerat. När jag vaknade igår morse var jag grymt förkyld och i morse var jag om möjligt ännu sämre. Jag har legat i badkaret i en och en halv timme, ätit Alvedon och använt nässpray och nu sitter jag här, feberhet med blaskig blick, och är i alla fall tacksam över att det är helg och jag är ledig. På torsdag ska jag till Stockholm över dagen och det är inte skönt att flyga när man är förkyld. Men det har säkert gått över tills dess...
Dagen innehåller i alla fall plikter, trots den tillfälliga svackan. På onsdag ska jag besikta bilen och jag MÅSTE bara tvätta den. Man KAN inte köra in en bil på besiktningen som är så skitig att man inte ser att det står SAAB på mittplopparna på fälgarna... Men eftersom det är svinaktigt kallt, -10, så måste jag ju åka och ställa den i Kulturens Hus-garaget ett par timmar. Jobbigt... Jag ska nog också byta en trasig glödlampa.
Visst, det är ljust och fint ute, men jag är ingen täckbyxmänniska. Finns verkligen inga i min storlek som räcker ända ner, dessutom är det otympligt att röra sig i dem. Täckkjol är sjavigt och jag får inte in långkallingar under jeansen. Så jag ser fram emot sommaren, åtminstone våren.
Oj oj oj, så gnälligt det här blev... Jag får skylla på förkylningen. Jag har snart snutit upp en hel förpackning Lambi. Det ni!
Håkan Juholt och jag är förresten födda samma dag, den 16 september. Fast han är tre år yngre än jag. Vill ni kommentera så vet ni vad ni ska skriva.
Even if I find nothin´ better to do
Att stora ungar flyttar in och ut är visst rätt vanligt. Frida flyttade ut första gången när hon var 15 och efter en tid hemma hos pappan är det nu dags igen. Om två veckor flyttar hon ihop med en kompis i en lägenhet på Bergnäset men eftersom hon jobbar för det mesta och råkade ha en ledig kväll ikväll, så ville hon passa på att kolla husgerådsutbudet i mitt förråd. Vi visste båda att det fanns ett par kartonger med porslin och sånt från hennes sejour i Piteå, vilket också visade sig stämma. Efter att ha lyft, baxat och svurit hittade vi dem.
Längst in i förrådet har jag staplat kartonger från golv till tak, självklart med Fridas lådor längst ner. Jag skäms lite över den här bilden... Ni ser kanske att det står Min Häst på en kartong. Den innehåller ett antal årgångar av tidningen, från mitten av 70-talet, och jag kan faktiskt inte komma på en enda anledning till varför jag har sparat dem.
Jag anar en skoningslös rensning under de närmaste helgerna och jag tror inte att varken Frida eller Katarina får vara med, då jag tycker mig se vissa hamstertendenser även hos dem.
Det var den härliga onsdagskvällen, som jag egentligen tänkt ägna åt att byta dragkedja i en jacka samt stryka lite kläder. Men både jackan och strykbrädan finns nog kvar imorgon.
Igår kom Hannah och hämtade mig på jobbet och så åkte vi på Max och åt lunch. Med sig hade hon den gulligaste lilla valp man kan tänka sig. Tyvärr hade jag bara mobilen att fota med och han rörde sig hela tiden, men man ser ju ändå vilken ulltuss han är.
Han ser onekligen ut som om han har vuxit upp i kraftig sidvind.
Cause I´m leaving on a jetplane
Jag stannade ju i Blekinge ända till måndag kväll och resten av helgen innehöll förstås en massa trevligheter bl a ett besök hos Diana och Sven-Göran i Sölvesborg med underbar middag och bubbel i deras pool.
Jag hade lite ångest inför hemfärden, dels med tanke på den stundande vardagen men också på bytet av flyg på Arlanda. Istället för att boka SAS tur och retur Luleå-Ronneby så hade jag splittat upp resan för att få den så billigt som möjligt. Då ingick också några fruktansvärda minuter då jag var nästan säker på att jag skulle missa Norwegian till Luleå.
Planet från Ronneby lyfte nämligen en halvtimme efter beräknad avgångstid. Först skulle de isa av vingarna och när de äntligen var klara med det så var det ett annat plan som promt skulle landa på vår startbana som antagligen är densamma som landningsbanan, vad vet jag? Kallinge är väl inte Sveriges största flygplats, precis.
Jag var sjukt stressad och när planet äntligen lyfte fick jag behärska mig för att inte rusa in i cockpiten och vråla "Nu jäklar ser du till att flyga det fortaste du kan!" Istället blundade jag och tänkte tillbaka på helgen för nog fattade även jag att det inte var någon idé att skärra upp sig.
Väl på Arlanda kastade jag mig dock snabbt ut i mittgången, slet ner väskan och gick med långa steg mot utgången och ner i ankomsthallen. Och naturligtvis var det för sent att checka in själv så det fick den lugna killen i bagageincheckningen göra.
Självklart hade jag stressat i onödan. Även flyget mot Luleå var ordentligt försenat så inte heller här kom vi oss iväg förrän en halvtimme efter tidtabellen. (Heter det tidtabell när man pratar om flyg?) Frida hämtade mig på Kallax så hem kom jag ju och kunde inställa mig hos tandläkaren tidigt på morgonen dagen efter.
Det var så härligt mycket snö i Norrbotten redan när jag åkte och det kan tydligen aldrig bli för mycket av det goda för det har fortsatt att VRÄKA ner. Så här såg det ut när jag åkte till jobbet i morse. Visst blir det ljust och fint, men ska jag vara riktigt ärlig så föredrar jag nog gröna gräsmattor.
Helg i Blekinge
- Nu kan du komma hem, mamma, för nu är det bara 15!
Det har varit en bra helg. På lördagen var det dags för
Det var till denna kväll jag sydde upp den obehagligt snäva, men snygga klänningen. Allt gick dock bra. Jag fick dra upp den lite när jag satt och när jag tog på mig kappan när vi skulle därifrån, så drog jag ner dragkedjan i sidan. Lite luft i lungorna skadar aldrig.
Men min klänning var inte kvällens huvudattraktion precis. Nej, det var förstås Anna, flankerad av Jens och Jonas. Fy tusan, om ni bara ens kunde ana så fruktansvärt vacker röst den flickan har! Vid flera tillfällen steg tårarna i mina ögon, så underbart var det.
Lars och Christel var också där. Här med Thomas och Anna.
Annas bror Rolf, jag och Annas fina pappa och mamma.
Åsså jag igen...
Det var lördagen det. Eller en del av den, förstås. Man kan läsa mer, och framförallt se fler bilder, från den eleganta aftonen HÄR.
Nu orkar jag inte mer. En annan jobbar faktiskt och MÅSTE få sova. Mer om helgen (litegrann i alla fall) och hemresan imorgon.
Torsdag i Blekinge
Kvart över nio landade jag på Ronneby flygplats och där stod Thomas och Anna och väntade på mig. Därefter väntade ett späckat schema.
Träffade Kajsa på Wayne´s
och åt sedan lunch på Brasserie Fridolf i Karlshamn. (Sov faktiskt en stund i bilen under resan dit.) En underbar buffé, nästan värd en flytt till Blekinge...
Sedan åkte vi hem till Gustavstorp, jag slängde mig på kökssoffan och fick strax sällskap av en spinnande Sune.
Schemat för resten av helgen tycks vara tämligen luftigt och nästa punkt på programmet var Lasse Stefanz på Valje Nöje. Avgång kl 20:30 och först skulle Pelle o Susanna hämtas upp inne i Karlshamn, men först åt vi lite löjrom. Vi var fortfarande mätta efter buffén och nöjde oss därför med förrätten.
Det var första gången jag var på LS och det verkligen gick att dansa. Finns nog flera förklaringar till det. Dels stod det bara ett fåtal människor framför scenen, dels rörde sig folk i dansriktningen. Inga "dirty-foxare" som stod stilla och gungade så trots att det var packat på dansgolvet flöt det på rätt bra.
Och Lasse Stefanz, med sin fantastiskt dansvänliga musik, var förstås den huvudsakliga anledningen till att det blev en riktig toppenkväll!
När vi kom hem hade Anna gjort det mysigt i mitt "sovrum" (vinden) och bl a hängt upp en ljusslinga i trappan så jag skulle hitta.
Och nu sitter jag här vid köksbordet och tittar ut över den gröna gräsmattan.
Riktigt så här ser det inte ut i Norrbotten nu....
Always look on the bright side of life
Det känns ändå hyfsat, så här dagen efter. Ingen har bett mig dra åt helvete. Jag har pratat med min gode vän som smittade mig och han såg det ändå från den ljusa sidan.
- Jag har fått mejl från en kompis som jag inte haft kontakt med på flera år! utbrast han glatt. "Du har skickat ett virus, din jävel" skrev han till mig. Det var ju roligt att höra av honom!
Nu har nedräkningen börjat och jag har ett styvt jobb med att räkna ut hur mycket schampoo, balsam, foundation, parfym, concealer och annat flytande jag kan få plats med i en enliters förslutningsbar plastpåse. Det gäller att packa snabbt när jag kommer hem från jobbet. Planet går klockan 6 på torsdag morgon och jag måste hinna sova ordentligt på natten, för känner jag mitt värdpar rätt, eller rättare sagt den manlige hälften, så kommer det inte att finnas några minuter avsatta för rast och vila under torsdagen i alla fall.
Ikväll har jag i stort sett sytt färdigt min långklänning, en draperad historia i petrol. 
Den är dessvärre inte särskilt sittvänlig... Lite snäv, med andra ord. Imorgon skall jag fålla den smalt och sy en liten ögla längs ut på skörtet, så jag kan hålla upp det om jag till äventyrs kommer att lägga en sula på dansgolvet. Jag vet ju faktiskt inte ens om det finns något!
Piss och pest och senapsgas
Tack och lov verkar många av mina vänner tänka efter mer än vad jag gjorde, så jag har fått en del sms under dagen med frågan om jag har mejlat dem. Och det har jag ju inte. Nu är alltså mitt hotmail-konto spärrat och det är ju lite synd i alla fall. Dock har jag inte riktigt tid att sitta och fnula med detta utan skall strax sätta mig vid symaskinen istället.
Jag åker till Blekinge på torsdag morgon och ska på långklänningsfest på lördag kväll, så det är ju bra om jag hinner sy färdigt den innan jag åker.
Nyåret firades i lugn och ro hos Max och Christin i Boden. Hemfärden ägde rum strax efter tolvslaget så jag hann sova några timmar innan jag åkte och hämtade tjejerna som haft klubb i en lokal. Eftersom de hade jobbat så hade de heller inte druckit, vilket innebar att de var lika fräscha när de kom hem som de var när de åkte dit.
Och den som mejlet kom ifrån känner sig ungefär lika misslyckad som jag. Men vad farao ska man veta? Nu har jag i alla fall lärt mig att ALDRIG öppna mejl från NÅGON. Så om ni vill mig nåt - ring.
