Igår lade Thomas upp en länk till mitt förra inlägg på danslogen.se på fejjan och på sin egen wall. Även Cattis länkade och någon delade den från henne logg och jag ska säga att antalet läsare ökade osannolikt mycket! Och vilka reaktioner! Tack, alla fina människor för allt beröm, all uppmuntran och all glädje jag fick genom kommentarer och gilla-markeringar! 

 

Alla kommentarer var förstås inte positiva. Några personer har kastat sten i glashus, eller som jag brukar säga när folk förväntar sig av andra det de inte själva lever upp till, "Det kom ju från rätt kakhål..." Dessa kommentarer ser jag som hålen i osten. De måste kanske finnas där för att man ska uppskatta själva osten, vad vet jag?

 

Visst kan man vräka ur sig vad som helst och rättfärdiga det genom att hävda yttrandefrihet. Man kan också slå sig för bröstet och tycka att man är en riktigt ärlig och uppriktig människa och ingen smilfink. Sen kan man göra sig till martyr och beklaga sig för att man "måste" ha samma åsikter som andra, man "måste" älska LS och man förstår inte att det handlar om sättet att uttrycka sig på. 

 

Om det förhåller sig så att ärlighet och uppriktighet är synonymt med att chikanera, förtala, håna och såra människor in publicum,  att inte hålla god ton och bara helt enkelt visa vanligt folkvett och respekt, ja, då föredrar jag nog att betraktas som en smilfink.

 

 

Jag har varit arg länge. Det har gått upp och ner, men i helgen var det dags igen. Jag upprörs över att en liten klick människor inte har något bättre för sig i sina fattiga liv än att hävda sin rätt att prata skit om Lasse Stefanz i allmänhet och Olle Jönsson i synnerhet. Nu på sistone, sedan Olle aviserade att han gjort sin sista spelning med bandet, är det framförallt två damer som, trots att ingen av dem är något Lasse Stefanz-fan (något som båda varit noga med att påtala), ändå ägnar förvånansvärt mycket tid åt just Lasse Stefanz. 

 

De båda (ja, det finns fler också, men de här två är värst) menar att man får ha åsikter så länge man står för dem, de "anser" en jävla massa om Olle. De spekulerar i en mängd olika anledningar och har åsikter i samband med dessa. Ungefär som om jag skulle sprida ut att jag tror att grannen slår sitt barn för barnet skriker så mycket. Och OM det nu vore så att han gjorde det så vore det ju ändå förjävligt. Jag måste ju också ha i åtanke att barnet kan skrika av någon annan anledning. Det kanske har kolik eller eksem? Håller på att få tänder?

 

Förstår ni resonemanget? "Jag säger inte att det var en pr-kupp, men OM det var det så blablablablabla...." Jag fattar inte varför man ägnar så oerhört mycket energi på något som bevisligen inte gör en till en bättre människa. Gillar man inte företeelsen Lasse Stefanz så är det väl bara att skita i dem och ägna sig åt något man gillar istället? Dessa damer förbehåller sig också rätten att håna de som inte håller med dem. De vrider och vänder på resonemang och tolkar andras inlägg som fan läser bibeln.

 

Diskussionerna gick vilda även i somras när Lasse Stefanz ville spela på bana 2 i Malung. De blev då kallade både det ena och det andra av sina icke-fans och jag läste t o m en blogg i vilken skribenten framförde den briljanta åsikten att det var dags för arrangören (Malung, alltså) att sluta ha Lasse Stefanz för de drog till sig så mycket folk och det blev så stökigt både i Orrskogen och nere på stan p g a dem. Håhå, jag slår mig för pannan och tröstar mig med att dessa individer, som tycker det är så viktigt att sprida denna dynga till andra, i själva verket inte är så många.

 

Jag är inte heller något hängivet Lasse Stefanz-fan, men jag är imponerad över deras framgångar. Jag tycker det är fantastiskt att en 56-årig icke-Adonis har förmågan att trollbinda så många, vare sig han  framträder med orkestern eller som solosångare. Lasse Stefanz musik är också väldigt speciell. Det svänger som tusan och jag vet många som köper skivorna utan att någonsin sätta sina fötter på ett dansgolv. Jag kan inte finna någonting med det som skulle vara negativt för branschen. 

 

Och OM de nu skulle verka lite dryga ibland, vad gör det? Vi ska ju dansa och lyssna till dem! Har man spelat ihop i 45 år och säljer flest skivor i landet, alla kategorier, så kanske man inte alltid behöver stå med hatten i hand vart man kommer. Jämför man med "riktiga" artister är de ändå bara en sunnanvind. Det räcker med att ha kommit femma i en talangjakt på tv för att ha en lista på saker som skall finnas i logen. Dansbandsartister är oftast nöjda och glada om de blir bjudna på mat. Det är lite pricken över i och inget de brukar räkna med, har jag förstått. 

 

 

Fascinerande är också det faktum att det faktiskt inte finns något annat dansband i hela Sverige som har några brister, om man får tro dessa belackare. Ingen spelar så högt som LS och inga medlemmar är så dryga som LS. Men jag lovar att det finns en del som tillskriver sig själv en väldigt stor plats i universum.

 

Jag skulle kunna skriva mycket mer, men jag ger mig nu. I dagspressen möter man en annan falang - dansbandshatarna - och de hade mycket att säga när nyheten om att Olle skulle sluta var på löpsedlarna. Mitt bland alla elakheter läste jag detta inlägg:

 

 

Min ilska beror på att människor använder internet till att spy ur sig ilska, elakheter, sjuka idéer och anklagelser utan att den/de drabbade har en chans att komma till tals. Man hävdar sin rätt att göra så och tror att det är helt ok eftersom man inte är anonym. Nu har de värsta trådarna på det forum jag skriver om plockats bort, men orden har ändå blivit lästa av många som kommer att minnas dem. Allt som blivit skrivet finns kvar. Någonstans. 

Det var fem plusgrader i morse när vi åkte till jobbet och ändå stod jag med ullkappan i ena handen och dunjackan i den andra och visste inte riktigt vilken jag skulle ta. Jag vill ju inte frysa. Det slutade med kappan, men med en kofta under eftersom jag har en tunn blus idag.

 

Den andra juni dansade jag till Titanix på den öppna logen i Käcktjärn. (Jag skrev om det HÄR.) Det var två plusgrader och jag var klädd såhär:

 

 

Ja, och så hade jag en röd tröja för att inte frysa. Nu, den 22 november, skulle jag aldrig komma på tanken att vistas utomhus i denna lätta klädsel, fast termometern faktiskt visar tre grader mer än den här kvällen. Visst är det konstigt?

Jag gör inte många knop på kvällarna. Det är mycket att göra på jobbet och det går förstås inte att bortse från det faktum att det här med flytten till Stockholm påverkar oss alla. Det är lätt att känna sig uppgiven ibland och någon gång mellan varven drabbas av en släng av existentiell livsångest. Så det går åt en hel del energi på dagarna och det som är kvar på kvällen räcker knappt till att tvätta bort sminket med, därav den undermåliga uppdateringen här.

 

Jag är förresten inte ensam om att minska mitt bloggande. Flera av mina favoriter har inte bloggat på månader, t ex Linda och Ethel. Min förra kollega Karin hade uppenbarligen en liten paus nyss, men är tack och lov igång igen med sin blogg, jagsyrminaegnaklader.blogg.se. Katarina bloggar någon gång då och då och det är bra att jag får ett livstecken från Göteborg ibland i dixdigit.blogspot.com. Men så finns ju Anna Neah! Henne följer jag förstås på Instagram också, men jag gillar bloggen mest. Jag älskar att följa alla hennes projekt, vare sig de handlar om sömnad, trädgårdsarbete eller renovering. Hennes blogg är ljus och fin med vackra bilder och heter Gullsvansar och kärlekslimpor. 

 

Nej, man har inte så många timmar att hoppa på varje kväll, men liiiite produktiv har jag ändå varit den här veckan då jag sytt en liten Jackie Onassis-liknande klänning till en kompis. 

 

Vaknade på lördag morgon redan vid 6 av en blixtrande huvudvärk. Och nej, den berodde förmodligen inte på för stort alkoholintag. Jag tog två Alvedon och lyckades så småningom somna om ett par timmar till. Cattis, den underbara människan, gick på Ica och handlade frukost och så hämtade hon kaffe i restaurangen, så det blev en bra start på dagen, den viktigaste av alla. Tipsrundedagen. Den prestigefyllda. 

 

Vi är en liten kärntrupp som alltid går tillsammans. Det är Martin, Markku, Leif, Bjarne, Cattis och jag. Hjärntrusten kan man också kalla oss. Det är ganska jobbigt att gå så man måste ha några vätskekontroller och det som de första åren serverades i en liten plunta bärs nu runt i en enliters flaska. Lakritsshots i kolossalformat.

 

 

Efterfestens minimalistiska format innebar att vi lyckades pallra oss upp till frukosten som bara serverades till kl 10, vilket enligt mitt förmenande är åtminstone ett två timmar för tidigt avslut. Sen var vi så pigga och raska att vi enades om att gå en promenad. Den blev väldigt kort, kan jag säga, och det berodde på att det var snorhalt ute. Cattis hade förstås tagit med sig broddar från Alingsås men dessa hade hon av någon anledning lämnat i lägenheten.

 

Vi var förstås tvungna att besöka några av Skalets butiker och i den ena hittad Cattis  en riktig Cattis-mössa. Men den fick ändå stanna kvar i affären.

 

 

Callinaz hörde jag första gången förra sommaren i Härnösand där de deltog i en dansbandstävling. De vann inte men redan då såg jag målmedvetenheten och förståelsen för vad som är bra dansmusik i det här unga bandet (medelåldern är 22 år). De spelade sista setet efter Arvingarna och vi blev lite rädda att de liksom skulle försvinna, men då tog de till det tunga artilleriet och det blev ett jäkla bra tryck även den sista halvtimmen.

 

Tidigt, tidigt på torsdag morgon gav jag mig iväg till Vemdalen. Jag siktade in mig på att komma iväg kl 6, men innan jag packat bilen hann klockan bli nästan halv 7, fast det hade jag räknat med. Det var ett fantastiskt körväder, solen sken och vägen var torr och fin. Solglasögonsväder. Synd bara att jag inte hade med mig några.

 

 

Marcus (f d Bhonus), Eva, Brunnsparken, Cattis, the one and only cohabitant samt Streaplers-Håkan

Det går alldeles utmärkt, det här. Igår skickade jag iväg två ansökningar och ikväll har jag fått iväg en. Nu måste jag lägga ner lite energi på att kolla upp olika företags hemsidor och se vilka som söker mig...

 

Jag har tre Ikea-kassar i hallen, fyllda med gårdagens rena tvätt, men istället för att ta hand om den gjorde jag en deg som en och en halv timme senare hade blivit frukostbullar.

 

Ett enda "måste" har jag haft den här helgen och jag har ännu inte börjat med det.Det handlar om att söka jobb och  precis ikväll är det tre ansökningar som ska in. Jag tycker det är skitsvårt att på bara några rader få en okänd person att fatta hur fantastisk man är... Men det är väl som Malin säger: "Ett dåligt CV är bättre än inget CV alls".

 

Igår satte jag igång att sy de svarta byxorna jag klippte ut förra helgen. Det är samma modell som de här. Jag hade noga gjort alla markeringar och strukit fast fix där det skulle vara, så själva sömnaden gick som geschwint och brallorna var färdiga, med dolt dragkedja, dubbelstickningar och allt, efter tre och en halv timme. Tillsammans med min nysydda blus blev det en riktigt fin kreation. 

Det har funnits stunder då jag verkligen har tvivlat på att den här dagen skulle komma. Man längtar ju alltid till fredag, men sällan så mycket som jag gjort den här veckan. Nu är den i alla fall slut och jag tänkter inte ägna en sekund åt att tänka på jobbet den här helgen. Jag tänker sy, söka jobb och eventuellt (väldigt eventuellt) dansa till Elisas imorgon. Jo, tvättstugan också förstås. 

 

Seriesluten avlöser varandra och de enda jag följer nu är Project Runway Sverige och Ink Master. Båda ganska kul och inspirerande, men också väldigt irriterande. Åtminstone den första. Nu är det bara en tjej kvar i tävlingen och det beror kanske inte på genuset utan på att domarna har bedömt deras insater som svagast, men det finns en kille som trots helt värdelösa kreationer håller sig kvar i avsnitt efter avsnitt. Hans två första klänningar var formlösa sjok, helt utan finish och passform. Han underlät t ex att fålla en tältliknande skapelse (som skulle föreställa en klänning) i chiffong. Man kan inte lämna chiffong ofållad! Aldrig! De två senaste avsnitten har de jobbat i team och han har klarat sig kvar tack vare sina kamraters skicklighet. Det är kanske onödigt att reta upp sig på en människa man inte känner (ganska meningslöst att reta upp sig på någon öht) men när den här killen presenterade sig i första avsnittet sa han ungefär "Jag är inte bög som de andra killarna, jag är straight, gillar tjejer." As if I care... Varför han tyckte att det var så viktigt att påpeka vet jag faktiskt inte. Drygputtar finns det gott om. Jag håller nog på Charlotte eller Naim...

 

Den här veckan har, som sagt, varit jättetung. Många borta på jobbet och fast jag slitit som en bäver har jag inte räckt särskilt långt. Ulrika har varit ledig och åkte till Ikea. Det var bra, för hon handlade värmeljus till mig så nu klarar jag mig ett tag.