Så har jag haft min allra första sjukdag sedan jag började på G4S. Inte för att jag inte varit sjuk tidigare, men aldrig tillräckligt för att stanna hemma. Min tjurighet har liksom hittills segrat över feber, snuva, heshet eller vad det än har varit. Men mitt ryggont visade sig vara av det mer långvariga och illasinnade slaget och imorgon skall jag till kiropraktorn kl 10. Sen hoppas jag kunna räta upp mig en smula...

 

Under mina dagar i soffan har jag hunnit med en hel del. Jag har sett Färjan, Det okända, en massa gamla avsnitt av Hollywoodfruar, Ensam mamma, Playa del Sol men också mängder av nyheter och Vem vet mest. Och det är särskilt en sak som har gjort mig fruktansvärt upprörd, nämligen utvisningen av 2-åriga Haddille. Flickan som blev övergiven av sin mamma vid 20 dagars ålder och som därefter levt i ett familjehem i Broby sedan hon blivit omhändertagen då hennes styvpappa misstänks ha misshandlat henne. Jag undrar hur någon för en enda sekund kan få för sig att det är barnets bästa att ryckas upp från den enda familj hon känner till för att hamna i en annan familj som pratar ett språk hon inte kan. Och även om man hittar hennes mamma så är det väl ändå inte självklart att flickan skall bo hos henne. 

 

Man måste förstå att de känslor man får för ett barn som bott hos en så länge inte skiljer sig från de känslor man har för ett biologiskt och vice versa. Det lilla barnet känner inte till några andra föräldrar och varför skulle hon göra det? Nej, någonstans måste det finnas en gräns för vad man utsätter barnet för. Det kan inte vara så att den biologiska föräldern alltid skall han något slags företräde, utan hänsyn till barnet. Det måste finnas tillfällen då rätten till ens barn måste anses som förverkad, oavsett anledning till omhändertagandet. Det är i alla fall min åsikt och jag undrar om paragrafryttarna på Migrationsverket kan föreställa sig hur det vore om någon kom och tog deras barn och sa att "Nu har hon bott färdigt hos dig, nu skall vi skicka henne till ett annat land."

 

Nu har ju i alla fall Haddille och hennes familj fått en tids respit, men nog måste man se över lagen illa kvickt för det här är inte första fallet och säkerligen inte det sista heller. 

 

 

Så har ännu en helg passerat och även denna har bjudit på mestadels strålande sol. Helt underbart igen. För första gången på länge skulle jag recensera en konsert och resten av helgen skulle jag sy på min jacka, Fridas och Ellens köksgardin samt laga Chrilles skinnjacka. 

 

Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag vaknade tidigt igår morse och passade på att spola upp ett skumbad. Först tvättade jag dock håret och visst kände jag att det högg till i ryggen när jag böjde mig över badkarskanten, men jag fäste ingen vikt vid det utan rätade upp mig. När jag klivit upp ur badet och höll på att fixa mig kände jag mig mer och mer orörlig och till slut gjorde det ont bara av att röra benen. Nå, jag har väl aldrig varit någon vekling så jag åkte iväg till Lillan och upplevde den elektroakustiska konserten som jag skulle recensera men sen var det färdigt...

 

Jag klarade knappt av att gå från garaget. Malin och Adam fick komma ner och ta handväskan och hjälpa mig hem och resten av helgen har jag tillbringat i horisontalläge. När jag har ställt mig upp har jag nästan svimmat. Har känts som om jag haft kramp i varenda liten muskel från skuldrorna och ner. För farao, så däckad jag har varit. Nu har jag i alla fall varit upp och rört på mig, hängt en stund i en dörr och nu går det nog åt rätt håll.

 

Vilken jäkla tur att detta hände på helgen. Jag har dessutom semester imorgon (tandläkaren, optikern, lunch med Malin och lite sånt) så saker och ting kan ju, och får, ta sin tid. Min ena samåkningskumpan skall till huvudstaden så hade jag inte varit ledig hade jag nog varit tvungen att köra och det vete tusan hur det hade gått. 

 

En sak jag är väldigt glad över är att jag hade kvar min sängbricka med ben (som aldrig tidigare kommit till användning och varit på väg bort vid flera storrensningar men på något sätt alltid lyckats bli kvar) annars vete tusan hur det hade gått med recensionen. Att sitta upp var otänkbart men tack vare brickan kunde jag ligga och skriva och klarade deadline.

 

Frida är hemma igen efter tre månader i Kvikkjokk. Det är jätteroligt och uppväger eventuellt litegrann att jag har blivit av med Katarina.

 

 

 

 

Ikväll var jag hem till henne (Frida, alltså) och hämtade lite kläder som hon ledsnat på men som blir nya för mig och Malin. Sen hämtade jag Malin på kören. Jag hade för avsikt att låta henne köra så hon fick känna hur det känns att göra det i mörker och ösregn, men rutorna immade igen och fast jag drog på värmen hände inget. Jag insåg att fläkten inte gick så då åkte vi hem istället. Måste kolla om det har gått en säkring...

 

När jag kom hem från jobbet gjorde jag något som jag dragit på i ett par månader, nämligen rengjorde avloppet i tvättstället. Flera långhåriga individer i samma hushåll bidrar till att vattnet till slut vägrar lämna tvättstället och det är ganska äckligt när utspottat tandkrämsskum ligger och flyter i flera minuter. Äckelfaktorn är dock ännu högre när man har skruvat bort vattenlåset och skall försöka få bort det marsvinsliknande hårklägget. Fy farao, jag skulle nästan kunna leja bort den sysslan. Det hjälpte heller inte särskilt mycket men när jag drog på varmattenkranen för fullt så började vattnet till slut att rinna undan. Pust. Hoppas det klarar sig ett tag nu.

 

Inspirationen flödar på hemmaplan. Jag stickar sockar och torgvantar samtidigt som jag syr en ulljacka till mig själv. Idag fick jag hem lite tygprover men blev grymt besviken.

 

Förra årets succéhöst verkar upprepa sig. Regnet står som spön i backen mest varje dag, utom de två senaste helgerna då det har varit varmt och soligt. Och det får man ju vara glad för. 

 

I fredags var det säsongsavslutning på Björknäsparken. Av 22 danskvällar (inklusive Streaplers) har jag bara varit där 10-11. Ibland har jag knappt dansat utan bara varit dit och hälsat på... Så pigg och inspirerad är jag efter veckans sista arbetsdag. Jag är övertygad om att de ideellt arbetande arrangörerna är de bästa i hela landet. Kanske t o m bättre än jag själv. Det bjuds på fika i alla de former och orkestrarna bjuds alltid på middag. Ingen skulle komma på att säga till en orkestermedlem att "Nä, du åt ju din macka när du kom. Ska du ha en till får du betala för den". Själv har jag gått som barn i huset, och fått ta del av denna gränslösa generositet. Som sagt, helt fantastiska människor. 

 

Det var i alla fall Elisas som spelade i fredags, och det gjorde de med den äran. Jag gillar de här unga banden som spelar sån där riktigt bra och lättdansad musik. Callinaz och Donnez är två andra exempel på sådana band. Zekes ett tredje, fast de lägger ju tyvärr ner.

 

 

 

 

Jag stannade inte sådär särdeles länge. Regnet bara vräkte ner när jag åkte hem och det kändes alldeles utmärkt att få krypa ner i bingen hemma. 

 

Under lördag förmiddag njöt jag av tystnaden medan de andra fortsatte sova men till slut var jag ändå tvungen att ta itu med en del måsten. Bl a att röja upp så att mina middagsgäster inte skulle bli alltför chockade. Vardagsrummet har fungerat som tillskärningsrum de senaste månaderna och jisses vad dammigt det var överallt! Men vilken härlig känsla när det är rent!

 

Så kom Märit förbi och vi hann sitta ner och ta en kopp kaffe innan hon hastade vidare. Därefter åkte jag på Kvantum och handlade och DÄR ställdes jag inför ett av de argument för/emot att flytta från Norrbotten som jag mer eller mindre omedvetet börjat samla på mig, nämligen dessa:

 

 

Om det INTE finns Trocadero eller Portello, vad ska man dricka då? 

 

Och så blev det söndag och då fyllde jag år. Igen. Fram till i lördags har jag bävat inför denna dag. Jag kan liksom inte förstå vart livet tar vägen och jag tycker det är skitjobbigt att säga hur gammal jag har blivit. Men det visade sig plötsligt att livets förutsättningar kan förändras på ett ögonblick. Inte för min del, men för en god vän. Det här har gett mig en tankeställare och jag inser att jag istället ska vara vansinnigt glad för att jag får fylla år ännu en gång. Att jag kan springa uppför trapporna till min lägenhet, att jag inte har ont någonstans, att jag egentligen mår bättre nu än vad jag gjorde för femton år sedan. Jag är så ruskigt glad över allt kul jag hinner vara med om under året. Resor till Vemdalen, Malung och Blekinge. Och nu blir det Göteborg så småningom också!

 

Men jag vill fortfarande inte ha en massa främmande på min födelsedag. Tycker bara det är skitjobbigt. Nu kom bara mina bröder och min svägerska. Vi träffas inte sådär överdrivet ofta, och det är kanske det som gör det lite extra trevligt att bara sitta ner och surra med dem i lugn och ro. Och ja, vi vräkte i oss fika också för jag hade hunnit baka inte mindre än fyra sorter.

 

 

Fudgerutor, havreflarn med chokladkräm, kolakakor och rödbetskaka med saffransglasyr. Den vackra blomman i kruka fick jag av Adam, Malins pv. 

 

Jag har alltså inte hunnit fundera så mycket över min framtid och definitivt inte hunnit fylla i min profil på någon av de hemsidor som olika företag använder sig av när de rekryterar. Men det löser sig. Nu kollar jag på Färjan så jag måste ta händerna från tangentbordet för att istället hålla i kudden framför ansiktet...

 

Jag vaknade i morse av att regnet slog mot rutan. Vi skulle ha frukostmöte på jobbet så jag fick åka hemifrån lite tidigare än vanligt. Jag åt förstås min frukost hemma eftersom jag inte klarar mig annars. Blir svimfärdig...

 

Det där frukostmötet var inte så roligt. Chefchefen var uppe från Stockholm och efter en genomgång av företagets mål och lite blablabla kom han fram till själva pointen, som var att G4S kundcenter skall flyttas till Stockholm. Det skall även övervakningscentralen i Malmö göra. Centralisering på hög nivå, således. 

 

Fast det är ju egentligen helt rätt tänkt. Samarbetet mellan de olika avdelningarna underlättas förmodligen avsevärt i och med att de rent fysiskt befinner sig under samma tak. Och vad händer med oss då? Ja, det vete fåglarna. Jag väljer att se det som en möjlighet. En dörr stängs och en annan öppnas och jag är övertygad om att det ordnar sig, vilket innebär att jag kommer att hitta ett annat jobb som jag trivs med och som känns meningsfullt. 

 

Jag sms:ade nyheten till mina barn, mina syskon och några vänner. Flera svarade snabbt "Flytta!" och vem vet, det kanske är någon mening med detta? Jag har i alla fall sökt ett jobb i Karlskrona...

 

Någon gång under förmiddagen sprack himlen upp och när jag var ut på lunchen var det så varmt att jag fick ta av mig jackan och gå i t-shirt. Ljuvligt. Och fortfarande när jag körde hem var det varmt och soligt. En märklig dag, men inte ledsam som man skulle kunna tro. 

 

 

Det var blev en riktigt bra dag som jag nästan till fullo ägnade åt dottern som var på väg till Göteborg. Att hon inte ens hade börjat packa bekymrade henne föga där hon satt i solen utanför Smedjan och målade små barn i ansiktet. Det var dock lite ont om ungar som ville bli målade under de första 90 minuterna, men när det började dra ihop sig till sluttid kryllade det plötsligt av dem.

 

De flesta ungar ville vara katt, Så det blev både rosa, blå och orange katter, men så var det en som ville bli sminkad som en fladdermus! Det var ju udda, men Katarina fixade naturligtvis det också. Annars är hon ju ruggig på att göra kranier, fast det är kanske inget man målar i ansiktet på ett barn.

Ingen ville i alla fall vara häst. När vi hade packat oss från stan flängde vi runt och hämtade kvarglömda persedlar, tatueringsmaskinen, sprayburkar och lite annat och medan samtliga avkommor gick till sin pappa för att äta fick jag lite egentid som jag spenderade i badkaret.

Därefter kom de hem och Katarina började packa. Det slutade med en resväska, min stora Haglöfs-rygga, dataväskan och en påse med sånt-man-kan-äta-när-man-ska-åka-tåg-långt. Allt vägde bly. Jag, Malin och Janne följde henne till tåget men åkte därifrån innan det rullade iväg från stationen. Just det momentet kan ju kännas lite smärtsamt för alla parter, så det kan man ju försöka undvika. 

Istället körde jag till Piteå där Perikles spelade för första gången på MASSOR med år. Thomas påminde sig om att när han dansade till dem på pitefolkan 1991 så var det lapp på luckan kl 22. Det var det inte igår. Skulle tro att det inte var mer än typ 300 pers, alltså ca 1200 färre än -91.

 

Det är möjligt att de spelar bra, ja, det gör de ju, men de spelar definitivt inte dansmusik i min smak. Visst, det var ett jäkla tryck men många svårdansade låtar. Det har ju då ingen betydelse för de här som tar sig fram med hoppsansteg över dansgolvet för att plötsligt tvärnita och stå still och liksom rista till innan de hoppsansa hoppar vidare. För dem är ju takten av underordnad betydelse. Men för oss som dansar foxtrot är det inte lika enkelt.

 

 

 

 

 

 

Fast det var i alla fall riktigt rolig. Rena nostalgikvällen. Blev uppbjuden av jättemånga duktiga killar. Man får ju vara tacksam över att ens marknadsvärde fortfarande är högt. Det är ju faktiskt älgjakt så konkurrensen var stenhård och det gick nog ett antal tjejer på varje maskulin varelse. Med tanke på att medelåldern var betydligt lägre än vad den brukar vara gick det jättebra för mig. Det var nästan så att jag för en stund övervägde att åka dit även nästa helg, på Zlips, men det slog mig att jag faktiskt ska ha främmande då. Vilken tur... Det får bli Elisa´s på Björknäsparkens säsongsavslutning på fredag istället.

 

Idag har jag haft tvättstugan i fem timmar och konstaterade att man hinner tvätta bra mycket mer när man har ett pass mitt på dan än på kvällstid , som jag annars brukar ha. Och så kände jag en liten liten glädje när jag insåg att tvättmängden, i och med Katarinas flytt, kommer att minska enormt. 

 

Fast nog ser handdukshängaren lite tom ut. Ett par år till, om ens det,  så är det bara min som hänger där...

 

 

Nä, ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag onekligen att det är bra att hon är ute och rör på sig lite. Nu får jag ju också en anledning att åka till Göteborg och det kan ju vara kul. Tro det eller ej, men jag har faktiskt vänner där.

 

Nu är det dock dags att gå och lägga sig. Ska bara overlocka litegrann först. Imorgon väntar en helt vanlig arbetsvecka, utan den sovmorgon jag åtnjutit hela den gångna veckan. Otroligt vad de där 75 minuterna kan göra mig så mycket gladare och mer harmonisk...

 

 

Natt, Katt och alla ni andra. 

En enda fredag kvar efter gårdagens. Sedan får man göra som alla andra - åka hem, slänga sig i soffan, se nåt värdelöst på tv och sedan somna. 

 

Igår var dock kvällen ovanligt fullspäckad. Förutom att jag jobbade till 18 så var det grillfest på jobbet, Fångarna på fortet på tv4 och Martinez på Björknäsparken. Jag började med att jobba klart och sedan äta, förstås. Under middagen infann sig självklart den vanliga fredagsmattheten men jag mobiliserade lite kraft och åkte upp till parken för att hälsa på Sandra och killarna i Martinez. Min avsikt var att åka till Ulrika en sväng efter det och sen åka hem, men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig.

 

Jag åkte i alla fall till Ulle och kollade in Thomas i tv och precis som i alla andra sammanhang så bjöd han på sig själv, vilket resulterade i en förstklassig underhållning. Sen gjorde det inte så mycket att de inte vann, tycker jag. Dansbandslaget, med Erica, Casper, Mathias och Thomas gjorde en strålande insats!

 

Bilden har jag snott av Thomas. Fick den i ett mms...

 

Klockan tickade på och jag fann för gott att byta om till körsbärsklänningen (måste passa på att använda mina sommarklänningar medan det fortfarande är plusgrader) innan jag åkte tillbaka till parken. Det var ganska mycket folk och jag hann dansa litegrann innan det blev paus. 

 

                                                   

 

Jag fotade ingenting så det får bli en pytteliten bild från deras hemsida. Hursomhelst så kunde jag inte stanna så länge utan fick göra en liten utryckning mot hemmaplan, men sägas kan dock att Martinez, med sin rutin, sin oerhört bra och speciella dansmusik och inte minst sin fantastiskt duktiga sångerska Sandra Estberg, hör till de orkestrar som jag gärna skulle se mer häruppe. 

 

Nu sitter jag här och har varit uppe med tuppen, i princip. Redan klockan nio kändes som att jag hade sovit klart. Jag började med att sortera ut böcker ur bokhyllorna och när jag satt vid frukosten kom jag på att jag, tillsammans med alla andra morgonpigga, skulle lösa melodikrysset så då gjorde jag det.

 

 

Nu väntar jag på att kollektivets övriga medlemmar skall vakna. Katarina skall flytta till Göteborg och åker med nattåget ikväll. Jag måste ladda upp med pappersnäsdukar men kommer nog att åka direkt till Piteå, där Perikles spelar, för att muntra upp mig lite efter att hon åkt. 

 

Men först skall jag gå ut på stan och kolla in henne när hon skall ansikstmåla folk mellan 13-15 utanför Ebeneser. Det är kulturnatten i Luleå idag. Hela dagen.

 

Förresten... När jag åkte mot Luleå inatt var det bara 1 plusgrad. Frida instagrammade en printscreen från Kvikkjokk kl 06:03 i morse som visade -3. Den första juni satt jag utanför Logen Käcktjärn och undrade vad jag höll på med. Logdans i 2 plusgrader är liiiite på gränsen för vad man skall utsätta sig för. Nu har det gått tre månader och vi är där igen och jag undrar förvånat vart den här sommaren egentligen tog vägen...

 

Jag tror att allt hopp är ute nu. Efter en regnig och blåsig vecka är det idag uppehåll men inte varmare än 14 grader, vilket man i o f s kanske får vara nöjd med, men då det enligt almanackan obönhörligen har blivit september så har vi också kommit till avdelning sandal bort. Som en följd av denna bör också strumpbeståndet ses över. Men nog känns det lite tungt och jag håller tummarna att hösten blir sådär solig och fin som den kan vara, även om den inte har börjat så bra...

 

Det är tyst här under veckorna och det beror på att jag först kliver upp i svinottan, sen jobbar jag och när jag kommer hem brukar jag umgås lite med de andra som bor här innan jag slutligen stupar i säng strax efter 21. Eller 22. Ibland ännu senare. Nu har ju alla härligt smaskiga tv-serier satt igång och man hinner knappt med i svängarna mellan Färjan, Playa del Sol, Lyxfällan, Det okända och sist men inte minst - Hollywoodfruar. Kulturutbudet är, som ni ser, enormt. Något som också måste vara enormt är storleken på den kudde vilken man måste dyka in bakom någon gång då och då, särskilt när man ser på Färjan. 

Jag har alltså ingenting att skriva om på vardagarna. Inte mer än om vad vi ätit till middag. Jag har inte sytt på ett tag heller, men däremot stickat lite tjocksockar som snart skall åka ner till Alingsås. Varje vecka avrundas dock med en helg som börjar någon gång under fredagens eftermiddag. Då brukar nämligen mina närmaste kollegor och jag bli lite fnissiga och flamsiga och vi tappar eventuellt en smula av vår effektivitet under den sista timmen. Nu i fredags åkte jag raka spåret hem och som vanligt kände jag mig alldeles för trött för att åka tillbaka till Boden, men där spelade King Edwards och jag ville verkligen höra dem, så jag tog mig själv i kragen. 

Först hämtade jag dock en platt-tv som jag skruvade ihop innan jag lämnade över ansvaret för kanalinställningarna till Malin och Adam och drog iväg. Jag är förmodligen den sista personen ni känner som haft   tjock-tv men nu är det slut på det!

Jag kom fram till Boden lagom till paus och det var ju i och för sig bra för jag bjöds på kaffe och hembakta bullar i logen. Bättre sent än aldrig!

 

 

Gossarna i Härjedalsbandet King Edwards var på ett strålande humör och verkade tycka att allt var toppen. Det var det också, det märkte jag när de började spela efter paus. Riktigt jäkla bra är de! Och så spelar de ju live, vilket ger dem möjlighet att styra tempot på låtarna utifrån vad publiken verkar vilja ha. De fick mycket applåder och jubel och stämningen var allmänt på topp, trots att det inte var så himla mycket folk. Det kan ha berott på regnet, men det är ju också så att många är rädda för nya orkestrar. De kanske tror att de bits, vad vet jag?

 

Håkan

 

 

Åke

 

 

Thord

 

 

Mats

 

 

 

Igår var jag på stan lite snabbt med Katt, Malin och Adam. Jag passade på att köpa lite nytt garn, och var tvungen att parkera utanför garnaffären. Jag HATAR HATAR HATAR att fickparkera. Folk tittar (inbillar jag mig) när jag backar om och håller på och flera stycken fick för sig att jag var på väg därifrån och ställde sig och blinkade in på "min" parkering. Lååååångnääääsa!!! 

 

 

Det ÄR svårt att veta var man har hela Saaben, det tycker glädjande nog även min bror som också har den goda smaken att köra en 9-5:a.

 

Katarina har städat sitt rum, som också fungerar som syrum, och när det var klart blev jag så glad och inspirerad att jag genast fållade ner ärmarna på den rutiga, illa mönsterpassade kavaj jag köpte billigt på HM i våras. Dessvärre är jag rädd att jag aldrig kommer att använda den just för att den är illa mönsterpassad och därför ser oerhört billig, nästan gratis, ut.

 

Men i morse vaknade jag flera timmar tidigare än alla andra så efter söndagsbadet satte jag mig vid köksbordet och ritade av ett mönster till en bikerjacka jag ska sy. Det tog två timmar, men är värt varenda minut hoppas jag.   Jag hittar alltså på allt möjligt för att slippa städa, något som verkligen verkligen skulle behövas. Usch...

 

Anna har förresten bloggat om årets trädgårdfest HÄR! Så många fina bilder!