Det är möjligt att jag kan framstå som en smula besatt, men mest troligt är det så att jag f n har alldeles för mycket att göra. Det är nämligen då som jag tenderar att ödsla min värdefulla tid på något som egentligen är ganska ovidkommande... Men faktum är att jag har funderat en del på Christer Falkenström, 10 år, och detta har jag hittat! 
   
Jag trodde att det bara var en vanlig liten gosse som råkat gå fel och slunkit in i en studio, men Christer var större än så! Läs om honom här!

Själv ska jag ta mig i kragen och baka åtminstone en sorts kakor...

När jag var till Anna och Thomas för två veckor sedan, var det varmt och skönt men deras rhododendronbuskar hade ännu inte slagit ut. Det kan ha berott på att de nyligen var ditflyttade från Annas föräldrahem. Jannes granne har en sådan buske, som en tidigare ägare (en skånsk kvinna) planterade för säkert 15 år sedan. Den är inte stor, men väldigt vacker.

 

Tänk att den överlever våra kalla vintrar!

Även idag har vi umgåtts med Hjärtrud och Kungen.

Gulliga!

 

Anna har, med hjälp av Sigge, fått tag i en trattgrammofon med en mängd stenkakor. Helt underbart. På en av skivorna sjunger en 10-årig gosse vid namn Christer Falkenström Där näckrosen blommar till eget cittraackompanjemang.

Jag tycker det är helt underbart. Förutom den här plattan följde det med flera stycken med s k evergreens. Anna har dessutom hittat en trälåda på loppis som innehöll en italiensk språkkurs. Hur effektiv den var vete fåglarna då det bara rabblades fraser på italienska från början till slut. Utan översättning, alltså.

Jag inbillar mig att man lyssnade på musiken på ett helt annat sätt än vad man gör idag, bara genom det faktum att det krävdes något av den som skötte om grammofonen. Min mamma har en mängd stenkakor hemma, bl a Harry Lime´s theme, (ledmotivet ur filmen Den tredje mannen i vilken Orson Welles spelade huvudrollen)med Anton Karas. Efter den filmen blev cittran ett populärt instrument och hemma hos mamma finns även en sådan. När jag ser den går dock mina tankar i första hand till Göingeflickorna och Kära mor... Usch, vad jag börjar bli gammal! Men lyssna på de här bitarna på Spotify, om ni inte har något annat för er... Själv går jag nog och lägger mig nu. 

Efter en dag hos Thomas och Anna, med gräsklippning, Jehovas vittnen och en tvättäkta stalker, styrde vi kosan mot Sölvesborg och Diana och Sven-Göran. Där bjöds vi på en härlig middag, bestående av grillad oxfilé, olika smakfulla korvar, bearnaisesås och friterad klyftpotatis. Sedan drog vi vidare mot Värestorp där både Date och The Playtones spelade.

Jag har alltid gillat Date. Trots att de ändå hör till de där "omogna" moderna banden (och jag gillar ju mest de där mogna "omoderna"...) så spelar de ju faktiskt musik som man vill dansa till. Och om man bortser från vad de spelar så är de så himla glada, trevliga, skickliga och BRA att man bara inte kan låta bli att tycka om dem!




Scenen delades, som sagt, med The Playtones, som jag måste få säga gör det himla bra! De spelar två snabba, två lite lugnare, folk dansar så det står härliga till och allt detta gör de UTAN ATT VARA ETT DANSBAND! Är det inte helt fantastiskt? Som fem gökungar står de där och gör precis det RIKTIGA dansband gör, och ändå är de bara ett country/rockabillyband! Kanske tänker de ibland att "Jamen, tänk om vi skulle börja spela Radio Rix-hits eller kanske lite blues, för det vore ju så förskräckligt kul att få vara ett riktigt dansband!"

Men de är måhända ändå rätt nöjda med att ha vunnit Dansbandskampen, blivit nominerade i fyra klasser i Guldklaven, fått äran att vara med i Allsång på Skansen (där f ö Luleå-bandet Movits också kommer att medverka. Min patriotiska hjärta klappar stolt...), legat på Svensktoppen, sålt fler skivor än många dansband bara kan drömma om, ha en full spelplan (på dansställen!), egen dansbandsbuss samt lyckats smälta mitt och hundratusentals svenskars hjärtan. Man kan väl säga att de är så nära man kan komma, eller...?

Stefan

Peter (Jodå, en pedal steel-guitar är också en gitarr..)

Masse

Svannte

Andreas

Som ni förstår så står jag fortfarande fast vid det jag skrev om The Playtones i februari...

Plötsligt har det gått en vecka och två dagar sedan jag publicerade något i bloggen sist. Min ambition var att skriva något varje dag när jag i Blekinge i helgen, men man måste ju sova ibland. Redan första kvällen (natten) satte Anna min lånedator, med mobilt bredband och allt, i händerna på mig, men efter att ha jobbat full dag och sedan förflyttat mig 150 mil så lockade Johan Blund mig mer.

Det finns som vanligt massor att berätta om min helg, men jag kan ju inte skriva hur långt inlägg som helst, så jag börjar väl med att vara arg. Thomas och Anna bor ju numera ute på rena bondvischan i ett jättestort hus, inhägnat av staket, buskar och en rejäl grind, som alltid är stängd. Nästan.

På lördagen var vi och handlade en liten gräsklippare så att den stora inte skulle behöva känna sig ensam. Eller för att man inte kommer åt överallt med den stora. Nåt av det.

Anna passar på... Normalt är detta Thomas syssla.

Det växer tusensköna i deras gräsmatta. Bara sådär.

Anna köpte också några dynor till den fina bänken som hon skruvade ihop i fredags och ställde på förstukvisten.


Mitt när vi stod där och klippte bort lappar från dynorna, så dök det upp en äldre dam som resolut sköt upp grinden och till och med började gå uppför trappen medan hon sa:
- Jaha, och här skall det grillas, ser jag!
Hur hon nu kunde få för sig det, eftersom ingen av oss pysslade med någonting som har med grillning att göra. Anna är dock inte den som är den när hon anar ugglor i mossen. Därför sa hon helt frankt:
- Och vad vill du? Är det Jehovas?
- Ja, erkände damen, som ju förstås inte kunde ljuga, utsänd av en högre makt som hon troligen ansåg sig vara.
- Då kan du vända, sa Anna.
Och den överrumplade damen vände på klacken och gick. En stund senare vandrade hon förbi på vägen tillsammans med två bundsförvanter, som förmodligen gjort sitt bästa för att störa byns övriga befolkning i lördagsfriden.

En stund senare, när vi satt oss ner på dynorna, kom en bil körande på vägen. Nej, förresten, det var en våldsam överdrift. Den kom parkerande på vägen. I bilen satt två damer, förmodligen proppmätta på all glosoppa de måste ha ätit. Hon som körde stannade t o m till utanför huset, och där stod de en stund innan de fortsatte. Thomas, som smitit in, vågade sig ut igen och allt var frid och fröjd, trodde vi.

Stalkers...

Men ack, vad vi bedrog oss! Helt oväntat stod ännu en dam vid grinden, som nu tack och lov var stängd. Anna och jag hade fullt upp med att fylla olja och bensin i den nya gräsklipparen, d v s Anna fyllde och drällde medan jag pekade var hon skulle hälla. Damen frågade om det var Anna, som mycket kort svarade att ja, det var det. Sedan började hon berätta vem hon var och varför hon visste vem Anna var och så passade hon liksom i förbifarten på att fråga vart Thomas tagit vägen. Anna var ungefär lika vänlig som mot Jehovas-tanten och frågade om det var den här damen som kört förbi tidigar och "tittat på cirkusen". Och det var det ju förstås. Det var andra gången hon gjorde på detta viset. Så nu skall Thomas och Anna köpa den värsta och fulaste kamphunden som står att finna. Den skall bo i en koja alldeles invid grinden, på vilken det skall sitta en skylt med texten
DET TAR TVÅ SEKUNDER FÖR HUNDEN ATT TA SIG FRÅN SIN KOJA TILL GRINDEN!
Där skall den ligga och dregla medan den gnager på äkta stalkerben och drömmer om nya, feta vrister att sätta tänderna i.

Bara den låter bli underbara Sixten...