Här ser det ut litegrann som det gjorde runt Mjölkuddsberget i Luleå under mitten av 80-talet med en hel del gammal bebyggelse, främst sommarhus. En del har stått tomma länge och har delvis förfallit medan en del är i riktigt gott sommarstugeskick. Någon stuga bebos förmodligen av någon äldre människa som inte har möjlighet att hålla efter sitt hus. 

Här finns skeva verandor och mossa på taken. Uthus på trekvart och murknade träbåtar. 

På en diskbänk vid ett litet hus vid sjön har någon ställt en liten hink med några penséer.

Här och var kan man se en öppen glänta där det tidigare stått ett litet hus.

Mina tankar går till min egen sommarstuga vid havet. Den var i ett bedrövligt skick och revs av de som köpte den av mig 2007. Sorgligt, men jag saknar den bara på sommaren. Jag vill gärna ha ett ställe vid havet.

Den här veckan har jag hunnit färdigställa mina kattsockar och jag tror faktiskt att jag ska behålla dem själv.

Jag har dessutom stickat en ugglesocka som Hans flicka ska få. Jag ska givetvis sticka ännu en...

Det här med hälar... Här fick jag pröva ännu en variant, inte den bästa precis.

Imorgon styr jag kosan mot Luleå men återvänder till Umeå på fredag. Tre veckor kvar innan jag byter jobb igen.

Min kompis Anneli tröstade mig dock med att hävda att vita bilar i viss mån är självrengörande. Jag utgick från att hon talade av egen erfarenhet eftersom hon själv kör en vit Volvo. 

Nu undrar jag bara... NÄR HÄNDER DETTA???

Det ser ut som att jag har kört genom en latrin, eller att någon har vomerat över fordonet!

Jag misstänker att den hinner bli (rost)röd innan den blir ren. Har sett tydliga tendenser, särskilt på taket (!) och höger framdörr. Nåja, Björn har bilen i helgen och är det fint väder i Norrbotten vet man aldrig vad som händer.

Så blev det nytt år igen. För mig blev 2013 ett alldeles utmärkt år, det bästa på länge, faktiskt. Det hände så himla mycket bra saker som följer med mig in i 2014 och förhoppningsvis resten av livet. 

 

I januari var jag ner en sväng till Thomas och Anna. 

 

Nu börjar det dra ihop sig. På måndag kommer Frida hem. Alltså till våra hem, mitt och hennes pappas, inte hennes eget eftersom det är i Halmstad. 

 

 

                         

 

Den blonda flickan på filmen är min Katarina. Eller ja, VÅR Katarina. 

Vintertid tar det förstås lite längre tid att promenera till och från jobbet, men inte mer än några minuter. Normalt går jag de ca 2,7 kilometerna på typ 25 minuter och då går jag i tämligen maklig takt. Idag har det regnat och alla som har varit med några år vet hur genomjävligt väglaget blir med minusgrader ena dagen och plus med regn dagen efter. Jag trodde i min enfald att det bara skulle vara halkigt där det var is, men två steg utanför Folksamhuset insåg jag att jag borde haft broddar. Eller bilen.

 

Idag tog det alltså 45 minuter att halka sig hem. Stundtals var jag nästan gråtfärdig av rädsla. Jag vill verkligen inte ramla och bryta något. Har nog bekymmer med korsbenet. Men det gick, som ni kanske förstår, himla bra och imorgon blir det broddar på skorna.

 

Ni tittar väl på På dans med Kurt? I det här inslaget, från logen Täfteås säsongsavslutning, var det Erica Sjöström som fick vara reporter i en stor del av reportaget. Hon är inte bara helt suverän bakom mikrofonen utan också framför kameran. 

 

 

Ungefär 5:53 in i filmen är faktiskt undertecknad med en liten stund och efter ytterligare en stund också Mats Långström, från Max Fenders.

 

Jo, jag vet att det är glest mellan uppdateringarna på bloggen. Det kanske blir bättre. Fast just nu syr jag inget. Jobbar på dagarna och sover på nätterna. Däremellan lagar jag mat, tvättar och på helgerna dansar jag. Så är det. Men endera dagen ska jag berätta om mina tänder...

Igår hade jag det lägsta antalet läsare på väldigt länge men det är inte så konstigt. Det har varit lite si och så med uppdateringarna de senaste veckorna. Jag har varken stickat eller sytt på länge, men haft fullt upp med annat. Att se på gamla program till exempel. För vem har inte sett det sista avsnittet av Hollywoodfruar i vilket Gunilla Persson visade upp alla sina talanger? Jag har en kudde som är 70x70 cm och mindre än så bör inte en skämskudde vara.

 

Nej, tacka vet jag Anders Öfvergård. Att han inte bröt ihop fullständigt när han gjorde sitt återbesök hos kvinnan som dagarna efter teamet lämnat huset skyndat sig att måla över alla tapeter, slänga ut de nya fina möblerna och göra sitt bästa för att återställa den ursprungliga röran. Så fruktansvärt ovärt, men jag misstänker att hon hade något slags problematik som inte framgick i programmet. Lite jobbigt med en människa i 50-årsåldern som både pratar och agerar som ett barn.

 

              

Det här kan bli ännu ett sånt där värdelöst inlägg som det kan bli när man inte har en aning om vad man ska skriva men att det ändå liksom är dags att uppdatera. Men läs, för bövelen. Alltid tillför det något. För vem är inte intresserad av att sonen har börjat en intensiv körkortsutbildning i Älvsbyn idag? Han ringde kvart i elva och frågade om jag hade någon aning om vad han skulle göra i nästan två timmar, vilket var den tid han hade till sitt förfogande innan bussen till Luleå skulle gå. Ja, herregud. Jag har ju vänner i Älvsbyn, men knappast några han har glädje av. Han verkar dock ha klarat sig för jag har inte hört av honom efter det.

 

Det här med att övningsköra med sina barn är på ett sätt ganska kul, men på ett annat lite jobbigt. Tänk om jag lär dem fel? De gillar ju att köra med mig, och det beror på att jag är så sjukt lugn. Det spelar liksom ingen roll om de närmar sig en korsning i 60 knyck eller byter fil utan att kolla i bakspegeln. Jag sitter där som lugnet själv  och säger bara "Släpp gasen nu, du kan inte svänga i den här hastigheten, bromsa lite, lite till, BROMSA!!!" Nå, Björn och jag har inte varit så många svängar och Malin är nu såpass duktig att hon kör i stan och lite varsomhelst. Men en sak kan jag inte lära dem. ATT FICKPARKERA! En effekt, ett trauma, av en liten incident i slutet av 90-talet när jag fickparkerade vår gigantiska van på en plats som redan var upptagen...

 

Förra lördagen lyckades jag dock få in Volvon i en ruta utan att ens vara nära någon av de andra bilarna. Vilken exemplarisk fickparkering!

 

Igår morse var det mörkt som i en säck när jag steg upp. Ute, alltså. Klockan var 5 och jag spolade upp ett skumbad, slängde mig själv däri och placerade frukosten på en stol bredvid badkarskanten som så många gånger förr. Levande ljus gjorde att jag såg gröttallriken och kaffemuggen. Idag var klockan lite över sex när jag masade mig in i köket och då var det betydligt ljusare, men ändå. Vintern står för dörren och de första minusgraderna har visat sig. Vi har varit förskonade i år. Minns när vi var på dans i Djupgroven i slutet av augusti 2008 och termometern visade -1 när vi passerade Ersnäs på vägen hem. Det skrev jag om HÄR. Nu är det ju ändå oktober och jag har fortfarande sommardäck.

 

Men igår när Björn var ute och övningskörde uppmärksammade jag en liten lampa som lyste på instrumentpanelen. Jag tog en bild och skickade till barnens far med frågan vad den kunde tänkas betyda. Det lyser nämligen lite lampor då och då, abs-lampan och servicelampan t ex,  och det är ingenting jag hetsar upp mig för. Den lilla lampan bredvid solen (som tydligen är en snöflinga) indikerar att det kan vara halt. Det var ju kul! Någon sådan fanns inte på Saaben, fast å andra sidan kunde jag sköta stereon från ratten på den...

 

Om man säger Mona G så höjer en del på ögonbrynen, men vi tycker ju väldigt olika, vi människor och man behöver ju nödvändigtvis inte spy ur sig sina åsikter om det är något/någon man inte gillar. Annars är det ju uppenbarligen en populär sysselsättning bland de som inte har något vettigare för sig. Men det var inte det jag skulle säga, utan att JAG gillar ganska mycket av det Mona har producerat genom åren. Många bra danslåtar med riktigt bra texter. Den här passar rätt bra nu när september snart är här. 

 

 

 

Igår kväll lade jag mig alldeles för sent.Satt och tomstirrade på Wallander och plötsligt var klockan 23. Sju timmars sömn är lite för lite känns det som. Åtminstone när klockan ringer på morgonen. Nu ska jag ta mig i kragen och gå ner i förrådet. Jag vet att jag har en M65-jacka från tidigt 80-tal som tjejerna är lite nyfikna på. Sen vet jag att det finns en fin väska i någon kartong. Frågan är bara vilken...

 

Ja, detta var dagens blogginlägg, så fyllt av substans att det kan ta ett tag att bearbeta det... 

 

SKOJA!!!! :))

Så här på ålderns höst har jag kommit till insikt om vilket yrke jag egentligen skulle ha valt. Meteorolog, naturligtvis! En meteorolog kan göra fel varenda dag utan att förlora jobbet. Idag till exempel... Fanns ingenting som tydde på någon nederbörd. Yr, Klart och SMHI - alla hade lovat sol hela dan. Men när jag kom ut från jobbet stod regnet som spön i backen. Ett litet regnmoln hade visst, helt otippat, tagit en annan riktning än den meteorologerna förutspått. Eller gissat. 

 

Jag hade förstås inte klätt mig för regn. Hade inte ens tagit med mig paraplyet. I rena ilskan gick jag hem och blev förstås sur utifrån och in. Tänkte slita upp dörren hemma, brista ut i gråt och slänga mina tomma matlådor omkring mig, men råkade först träffa en granne utanför tvättstugan, som muntert frågade om det regnade ute och i trappen blev det lite surr med en annan trevlig granne, så innan jag var uppe på tredje våningen hade den där ilskan lagt sig.

Det är inte helt fel att vara arbetslös ibland. Det är kanske inte riktigt pk att säga så, men det är icke desto mindre sant. I morse steg jag upp kl 8 och två timmar senare infann jag mig på Trygghetsrådet. Det händer inte så mycket på arbetsmarknaden just nu så varför inte passa på att njuta av den tid jag själv får bestämma över hur den skall disponeras. Allt ordnar sig, det vet jag.

 

Jag åkte in på stan en sväng och hittade lite presenter (kläder) till Björn som han ska få när han fyller 18 år nästa lördag. Vårt yngsta barn. Jag fattar inte vart åren tagit vägen! Plötsligt var han 1,92!

 

Hämtade Malin och så åkte vi till Dollar Store (eller Dollar Tore, som damen som inte läste dollartecknet som en bokstav utan som just ett dollartecken). 

 

Jag känner mig lite gnällig, men hade ändå tänkt försöka vara en smula positiv. Jag börjar med insikten om att jag har klarat mig utan egen bil i drygt två veckor. Och det, om något, är en sanning med modifikation eftersom Jannes Toyota fyrhjulsdrivna superduperdieselturboallting stått till mitt förfogande i stort sett hela tiden. Detta innehav förpliktar dock. Jag är ute var och varannan kväll med alla våra ungar som ska övningsköra. Något som jag, enligt övningskörarna, är ytterst lämpad för. Jag är snäll, bra på att muntra upp och ge dem positiv feedback (aarghhh, vilken floskel!) och - framförallt - så är jag OERHÖRT lugn. Svär aldrig åt dem. Säger inte ens HOPPSAN om de råkar göra någon mindre intelligent manöver. 

 

Det är också nästan tre veckor sedan Skellefteå tog sin fjärde raka seger i finalen mot Luleå och blev därmed svenska mästare i hockey. Vi var i Vemdalen, käkade på Hildings, Rogher dök upp i en gulsvart tröja, ondskan i mig tog överhand och jag frågade om han skulle på maskerad... Men han blev inte ledsen för hans lag hade ju utklassat Luleå (han hade inte tagit illa upp ändå, eftersom han är en glad typ) och jag lovade honom att sätta in den här bilden på min blogg.

 

Jag vet inte riktigt vad han och Thomas pratar om, men något säger mig att det inte är hockey i alla fall...

 

Även idag har det varit fullt upp. Trygghetsrådet på förmiddagen, lunch på Sushibar som en vanlig arbetande människa och på eftermiddagen en Manpower-information. I väntan på personligt möte med representant för Manpower drällde vi lite på stan och hamnade till slut, märkligt nog, på Mat o Prat i Shopping.

 

 

Jag fick också en present idag. Hos Anita har de inget badkar, men väl en badkarskudde. En fullkomligt onödig ägodel för dem, men inte för mig. Så jag fick den och se hur fint den gör sig! Tack, Anita!

 

Det här med att vara mitt mellan två jobb, det är ingen lek, ska jag säga. Det är kurser, föreläsningar och möten mest hela tiden. Däremellan skall man skriva spontanansökningar och försöka att tänka på hur bra man är, istället för motsatsen - "Äh, det är väl inget märkvärdigt...".

När Anita skjutsade hem mig i eftermiddags efter att vi tillbringat dagen på Trygghetsrådet, passerade vi Nordiska Bil och jag såg att 95 oktan låg på 13:98, alltså 13:88 med Volvokort och jag tänkte att nu jäklar ska jag åka hit och tanka. Men så kom jag ihåg att jag inte har någon bil att tanka...

 

När jag legat i soffan och tagit igen mig en stund åkte jag och Malin ut till Kronan och KKV där Galleri Syster hade vernissage. Utställningen pågår fram till den 24 maj och Katarina är en av konstnärerna som ställer ut. 

"Kinderna var fortfarande röda av ilskans rodnad" skrev Camilla Läckberg på sidan 19 i sin första roman Isprinssessan och då slutade jag läsa. Jag tror att det var den boken och inte Predikanten. Nå, Camilla tjänar massor av pengar trots den språkliga fadäsen. Fel kan ju alla ha. 

 

Idag blev mina kinder röda av skam. Det har nämligen varit folk i lägenheten och åtgärdat de fel som uppdagades vid garantibesiktningen efter revoveringen. Jag hade ingen aning om att det överhuvudtaget var något fel på min lägenhet så jag trodde det var lugnt men det var det alltså inte. Hade jag vetat att det skulle springa folk överallt i mitt hem så hade jag nog i alla fall bäddat sängen och kanske dammsugit upp de allra största dammråttorna.

 

Det är ju onekligen vinter, men de här dagarna med strålande sol och ett par, tre minusgrader känns betydligt behagligare än dagarna med 25 minusgrader eller de med ymnigt snöfall. Nu är det lördag och någon däruppe verkar tycka att vi inte fått tillräckligt med snö så jag tänker hålla mig inomhus hela dagen. Kanske. Förra lördagen blev jag hämtad 05:20 för att åka till Boden och jobba några timmar. Närmare bestämt sex stycken. På kvällen var jag på folkmusikfestivalen Midvinterfolk som jag därefter recenserade, så det blev inte så mycket fritid den helgen.

 

Annat ska det bli den här! Jag har sovit ut, ätit frukost och sitter här och funderar på om jag kanske skall ta ett bad eller nåt. Det är verkligen jättestökigt här hemma, men jag skall nog ägna några timmar åt mitt CV och försöka strukturera mitt jobbsökande lite. Det blir inte så mycket gjort på kvällarna när man jobbar. Den här veckan har jag dessutom jobbat sent några kvällar men dammtussarna smiter ingenstans så det är lugnt.

 

Jag har dessutom stannat hos Max och Christin en av kvällarna. Hängde fast bilen på snökarmen in till garageuppfarten, men fick lös den efter en stunds metodiskt skottande. Fick mumsig middag serverad på Stig Lindberg-porslin och förstås en mysig afton med mycket surrande i gott sällskap. Ja, en liten rekreationskväll mitt i veckan.

 

Det var fem plusgrader i morse när vi åkte till jobbet och ändå stod jag med ullkappan i ena handen och dunjackan i den andra och visste inte riktigt vilken jag skulle ta. Jag vill ju inte frysa. Det slutade med kappan, men med en kofta under eftersom jag har en tunn blus idag.

 

Den andra juni dansade jag till Titanix på den öppna logen i Käcktjärn. (Jag skrev om det HÄR.) Det var två plusgrader och jag var klädd såhär:

 

 

Ja, och så hade jag en röd tröja för att inte frysa. Nu, den 22 november, skulle jag aldrig komma på tanken att vistas utomhus i denna lätta klädsel, fast termometern faktiskt visar tre grader mer än den här kvällen. Visst är det konstigt?

Jag gör inte många knop på kvällarna. Det är mycket att göra på jobbet och det går förstås inte att bortse från det faktum att det här med flytten till Stockholm påverkar oss alla. Det är lätt att känna sig uppgiven ibland och någon gång mellan varven drabbas av en släng av existentiell livsångest. Så det går åt en hel del energi på dagarna och det som är kvar på kvällen räcker knappt till att tvätta bort sminket med, därav den undermåliga uppdateringen här.

 

Jag är förresten inte ensam om att minska mitt bloggande. Flera av mina favoriter har inte bloggat på månader, t ex Linda och Ethel. Min förra kollega Karin hade uppenbarligen en liten paus nyss, men är tack och lov igång igen med sin blogg, jagsyrminaegnaklader.blogg.se. Katarina bloggar någon gång då och då och det är bra att jag får ett livstecken från Göteborg ibland i dixdigit.blogspot.com. Men så finns ju Anna Neah! Henne följer jag förstås på Instagram också, men jag gillar bloggen mest. Jag älskar att följa alla hennes projekt, vare sig de handlar om sömnad, trädgårdsarbete eller renovering. Hennes blogg är ljus och fin med vackra bilder och heter Gullsvansar och kärlekslimpor. 

 

Nej, man har inte så många timmar att hoppa på varje kväll, men liiiite produktiv har jag ändå varit den här veckan då jag sytt en liten Jackie Onassis-liknande klänning till en kompis. 

 

Ett enda "måste" har jag haft den här helgen och jag har ännu inte börjat med det.Det handlar om att söka jobb och  precis ikväll är det tre ansökningar som ska in. Jag tycker det är skitsvårt att på bara några rader få en okänd person att fatta hur fantastisk man är... Men det är väl som Malin säger: "Ett dåligt CV är bättre än inget CV alls".

 

Igår satte jag igång att sy de svarta byxorna jag klippte ut förra helgen. Det är samma modell som de här. Jag hade noga gjort alla markeringar och strukit fast fix där det skulle vara, så själva sömnaden gick som geschwint och brallorna var färdiga, med dolt dragkedja, dubbelstickningar och allt, efter tre och en halv timme. Tillsammans med min nysydda blus blev det en riktigt fin kreation. 

Det har funnits stunder då jag verkligen har tvivlat på att den här dagen skulle komma. Man längtar ju alltid till fredag, men sällan så mycket som jag gjort den här veckan. Nu är den i alla fall slut och jag tänkter inte ägna en sekund åt att tänka på jobbet den här helgen. Jag tänker sy, söka jobb och eventuellt (väldigt eventuellt) dansa till Elisas imorgon. Jo, tvättstugan också förstås. 

 

Seriesluten avlöser varandra och de enda jag följer nu är Project Runway Sverige och Ink Master. Båda ganska kul och inspirerande, men också väldigt irriterande. Åtminstone den första. Nu är det bara en tjej kvar i tävlingen och det beror kanske inte på genuset utan på att domarna har bedömt deras insater som svagast, men det finns en kille som trots helt värdelösa kreationer håller sig kvar i avsnitt efter avsnitt. Hans två första klänningar var formlösa sjok, helt utan finish och passform. Han underlät t ex att fålla en tältliknande skapelse (som skulle föreställa en klänning) i chiffong. Man kan inte lämna chiffong ofållad! Aldrig! De två senaste avsnitten har de jobbat i team och han har klarat sig kvar tack vare sina kamraters skicklighet. Det är kanske onödigt att reta upp sig på en människa man inte känner (ganska meningslöst att reta upp sig på någon öht) men när den här killen presenterade sig i första avsnittet sa han ungefär "Jag är inte bög som de andra killarna, jag är straight, gillar tjejer." As if I care... Varför han tyckte att det var så viktigt att påpeka vet jag faktiskt inte. Drygputtar finns det gott om. Jag håller nog på Charlotte eller Naim...

 

Den här veckan har, som sagt, varit jättetung. Många borta på jobbet och fast jag slitit som en bäver har jag inte räckt särskilt långt. Ulrika har varit ledig och åkte till Ikea. Det var bra, för hon handlade värmeljus till mig så nu klarar jag mig ett tag.