Jag hann beta av en hel del på min lista innan jag efter lunch åkte ut till Kronan en sväng. Sedan ringde Katarina och vi bestämde att vi skulle ta en fika på Mat och Prat. Inne i stan tornade snöhögarna upp sig som små fjäll.

Tänk, man ser knappt taken på husen!

Min unga kollega upplyste mig igår om att de har två Saltlakritsplopp för tio kronor på Dollar Store! Och som om inte det vore nog så har de också Fazers Salmiakki för samma pris. Fast en då. Så när jag och Katarina sprang in i butiken och köpte lite spets till projektet hon jobbar med, kom jag ihåg att jag skulle åka dit när jag nu ändå var ute och rörde på mig. Fast Katarina stannade i stan och istället plockade jag upp Malin på vägen.

Om man gillar saltlakritsfyllningen så är nog Plopp att föredra, medan den mer chokladsugne troligtvis får sitt lystmäte tillfredsställt i en något högre grad av Salmiakki. Ja,som ni förstår så var det stora frågor som diskuterades runt det skarinska köksbordet över kvällschokladen, vilken f ö var toppad med minimarshmallows.

Jag har förmodligen något långt långt viktigare att ägna mig åt, eftersom jag håller på med sånt här svammel... Men det är ju en dag imorgon också. Fast då jobbar jag ju. Attans.

Zekes är i Skellefteå på lördag, så där lär nog även jag vara.

Ja, jäklar anåda vad det stormade igår! Och snöade! Samtidigt! Jag stoppade förutseende nog ner sminket i handväskan istället för att sätta det i ansiktet innan jag gick till jobbet, och det var ju rätt tänkt eftersom stenhårda snöflingor piskade mina stackars kinder och ÖGON (Förstår ni hur ONT det gör att få snö i ögonen?). Jag anlände dessutom en timme för TIDIGT till mitt arbete! För vilken gång i ordningen vet jag tamigtusan inte. Men jag antar att det är bättre än att komma för sent. Försökte övertyga chefen om att hon inte behövde tänka på någon kompensation för att jag har svårigheter att läsa min egen kalender, men hon tvingade mig att sluta så jag skulle hinna med 17.30-bussen hem. Det var tur, för det hade varit kämpigt att gå. När jag passerade parkeringsplatsen insåg jag hur bra det är att ha bilen under tak en sådan här dag, för snön hade drivit i den hårda blåsten så att bara taken syntes på de bilar som stod där. Men en snöstorm av den här digniteten går inte heller parkeringshusen spårlöst förbi, och för första gången fick jag sopa av Saaben inomhus...

Att köra i riktigt djup snö kräver sin kvinna. Framhjulsdrift är ett måste, det insåg också föraren av den glassiga BMW:n som körde fast utanför garaget. Å andra sidan skulle jag också gladeligen skotta om jag hade en sån bil. Det är ju inte snöstorm varje dag. Antalet vägskrapor i Luleå (och Sverige) har kraftigt decimerats de senare åren och förekomsten av dessa är numera nära nog obefintlig. Bilturen hade således stora likheter med en sväng över en upplöjd potatisåker. Oj, oj, det kan inte ha varit bra för mina motorfästen som är så känsliga. Men man får vara glad att man inte bor i typ Uzbekistan, för en och annan traktor var i alla fall ute och körde. Och idag har det slutat snöa, termometern visar -17 och det blåser fortfarande litegrann.

Det finns miljarder saker att göra i ett hem. Särskilt i ett nytt hem. Jag satte en skarvdel på sladden till fönsterlampan i köket, sedan reste jag mig upp och drog ner den på golvet och så var jag utan fönsterlampa. Men Claes Ohlssons har fina till en hyfsad peng, så efter skarvning och montering av ny kontakt så hänger där en lampa i alla fall!
 

Orkidén fick jag av Ingrid och Kent som inflyttningspresent. Jag vill VERKLIGEN få den att överleva! Jag älskar orkidéer men kärleken verkar inte vara besvarad eftersom de brukar vilja lämna in efter en tid i mitt kök, trots omsorg efter konstens alla regler..

I Katarinas rum (syrummet) har jag spikat upp en hylla som matchar det 50-60-talsstuk som råder därinne. Hyllan är från mitt barndomshem och en av de saker jag sparat sedan jag sålt stugan.

Skorna är min mammas första skor. Hon är född 1926 och hon hade dem när hon var två år. Ganska häftigt, tycker jag. Särskilt bekväma var de nog dock inte.

Ibland känns det som om jag inte kommer någonvart. Det är så mycket som behöver fixas och mitt i alltihop så måste man STÄDA! För trots att man inte kommit i ordning riktigt så dammar det som tusan... Brödsmulor ramlar på golvet i köket och toaletterna måste skuras. Märkligt. Men när middagen var intagen bortemot 21-tiden igår kväll så pimpade jag den grådaskiga, slitna, fula, men dock oumbärliga, trappstolen. En liten bit vaxad dukväv och Gütermanns suveräna textillim var allt som behövdes!

Fredag var min lediga dag och för att riktigt kunna ta tillvara på varenda timme så steg jag upp i den tid jag normalt brukar gå och lägga mig. Ibland på helgerna i alla fall. Klockan 7.20 hade jag tid för besiktning och jag var ju tvungen att åtminstone hinna måla mig och äta frukost. Bilen var tvättad, bältena i baksätet spända och i bagageluckan låg varningstriangeln fullt synlig. Nya registreringsskyltar både fram och bak. Och vad hade jag för detta fjäsk? Absolut ingenting! Det blev, i vanlig ordning, ombesiktning. Denna gången var det parkeringsbromsen som han påstod inte fick vara fastfrusen. Nu krävs det alltså av mig att försöka hitta något varmt ställe att köra in bilen i, för att därefter, i rasande fart, skynda mig ut till Bilprovningen innan den hinner frysa igen. Fan, vilken petig snubbe! Får de provision? Jag minns nämligen inte när jag besiktade en bil sist UTAN att åka på ombesiktning. Förra året var det en liten slang som läckte så att det luktade skoter om bilen, och bara därför var jag tvungen att komma tillbaka. När jag hade kunnat linda lite eltejp om den redan på plats! Men det är väl bara att tina bromsen och åka dit igen. Om inte framhjulslagret hinner skära innan dess. Inget är som väntans tider...

Sakta men säkert återtar mitt hem till viss del sitt ursprungliga utseende. Många är de kvällar jag har legat i min säng och betraktat bokhyllornas fula baksida medan jag försökt komma på någon bra och snygg lösning. Det svarta tyget som satt fastspänt där förut slets sönder och hamnade i soporna vid flytten, och lika bra var det eftersom det alltid var så jäkla dammigt. Ett tag funderade jag på att köpa spånplattor i samma mått som bokhyllorna och tapetsera dem med vardagsrumstapeten, men det blev ju ett besvärligt projekt och eftersom jag hellre syr än ägnar mig åt heminredning så föll även den idén. Slutligen kom jag på den optimala lösningen. Vit galon! Billigt (med personalrabatt) och bra. Borde gå att fästa med dubbelhäftande mattejp. (Alltså matt-tejp, inte mat-tejp...) Men det går inte. Mattejp är helt värdelöst. Det satt så länge som jag spände upp galonet för att det skulle bli snyggt och utan veck, men därefter ramlade alltihop ner.

Sen försökte jag en gång till. Var lite mer noggrann när jag tryckte fast galonet mot tejpen och svor dessutom litegrann för säkerhets skull, men resultatet blev detsamma. Då slog jag i små mässingsnubb med 20 centimeters mellanrum och tänkte att tejpen eventuellt skulle kunna tänka sig att fästa mellan nubben, men det var ju bara att hoppas på för mycket. Man kan nästan tro att tejpen inte vill veta av galonet, utan stöter det ifrån sig, med små vågor mellan nubben som resultat. Imorgon kommer jag således att köpa en tub av vårt textillim, som jag vet fäster på både trä och plast, och LIMMA mellan nubben. Annars får jag väl spika tätare. Bökigt och inte särskilt snyggt.

Gårdagen hade kunnat vara bättre. Den var bra fram till dess att jag skulle göra dagsavslut och gå hem från jobbet. Det var då jag upptäckte att ena kassaapparaten hade stått i "felkvittoläge" sedan kvart över tio på förmiddagen. Över hundra kunder. Jag bröt ihop litegrann, men tog mig i kragen såpass att jag nyduschad och fräsch klarade av att hämta upp Gunilla och Mats strax efter 19.00. Sedan bar det av mot Piteå där Sylvia sällade sig till oss och därefter blev det fortsatt färd mot Skellefteå och Sannex på Folkets park.

Bilen gick som ett skållat nivetvad och jag konstaterade att vi skulle hinna fram innan orkestern spelade upp till första dansen. Den ryckte till lite då och då, men jag tänkte att det var is och ojämnheter på vägen som var orsaken men när ratten plötsligt nära nog slets ur mina händer, förstod jag att felet satt i bilen. Vi stannade vid vägkanten och Mats (som råkar vara lärare på fordonsprogrammet på Strömbackaskolan i Piteå) gick ut och kollade att alla fyra hjulen satt fast ordentligt och de gjorde de. Jag körde betydligt lugnare den sista milen och inte förrän vi kom fram till parken började ratten att rycka igen. Mats kröp in under bilen, men kunde inte se något ovanligt, så vi gick in och dansade istället för att bekymra oss. Men självklart ringde jag till Janne och berättade med hög och gäll röst vad som hänt och han lovade att sätta i motorvärmaren i sin egen bil så att han skulle kunna komma och bogsera om det behövdes. Det är ju ändå bara 14 mil...

Tyvärr innebar det inträffade att jag blev lite i obalans, men när jag efter en stund dansade med en karl, som själv har en Saab 9-5 och som t o m jobbar i en Saab-verkstad, så blev jag lite lugnare. 
- Om inte oljelampan lyser eller tempmätaren åker upp eller ner så är det ju bara att köra så länge bilen går, sa han. 
- Okey då, sa jag. Och ju närmare Luleå jag kommer, desto bättre är det för min f d man som skall bogsera oss.
Då skrattade han stort och sa:
- Jaha, och det gör han så gärna bara för att han har fått vara gift med dig, förstår jag!
Nu tror jag mer att det handlar om att han inte vill att hans barns mor skall stå på E 4:an mitt i natten, men det var väl ändå en fin komplimang. Tror jag... 

Några fina ord om Sannex då... Och dem finns det onekligen gott om. Alla ÄLSKAR Sannex! Den annars så allvarliga skelleftepubliken applåderade livligt efter varje låt och det var en fantastiskt härlig stämning. De spelar så otroligt bra DANSBANDSmusik, med allt vad det innebär, och de hemfaller aldrig åt något Radio Rix-skval. De drar den där åldersblandade publiken som jag tycker är den optimala, och det misstänker jag har en del att göra med deras charm och relativa ungdom.

Trots att parken igår besöktes av ett tämligen stort antal unga människor som buggade och dansade märklig foxtrot, så förekom det inte en ryggsäck eller vattenflaska så långt ögat nådde! Om det beror på att Skellefteå Dansklubb har fostrat sina dansare till lite hyfs och vett, eller om arrangören helt enkelt inte tillåter att ryggsäckar, ytterkläder och medhavda vattenflaskor kantar väggar och "pryder" bord, högtalare och andra plana ytor, vet jag inte. Men med detta kändes det mycket trevligare än i Piteå, där alltför många inte har begripit att en danskväll bör vara en festkväll och inte ett rejält motionspass.

Mats, för att ta ett exempel, har alltid med sig minst en extra skjorta och denna lämnar han in i garderoben och hämtar när han tycker att han behöver byta. Och vatten dricker han vid "vattenhålet", något som faktiskt finns på alla dansställen häruppe. T o m på nattklubben Cleo. Och eget fika tar man ju själklart inte med sig in på ett ställe som har servering, men det borde väl ändå vara självklart för alla normalbegåvade individer. Eller...?

Och hemfärden gick bra. I makligt takt rullade vi ända hem till Luleå. Visserligen med lite märkliga utfall, särskilt i nerförslut, men hem kom vi. Och Janne har lovat att bogsera mig till Bilprovningen på fredag morgon klockan 7.20. Ha ha...

Malin och Katarina hade precis bakat en kladdkaka när jag framåt gryningen klev in genom dörren och det var ju välbehövligt, eftersom jag i hastigheten glömt att äta middag. Så där satt vi och hade det trevligt i någon timme innan vi insåg att vi nog borde sova lite också.



Ute är det vackert och inne börjar det bli ordning. Imorgon är det äntligen måndag!

Jag skulle nog behöva några veckors ledighet för att kunna slutföra flyttprojektet, som nästan har gått i stå. Nu känns det plötsligt helt normalt att i princip klättra över ouppackade kartonger och på något sätt känner jag ett visst obehag när jag tänker på dagen de är borta. Om den någonsin kommer, vill säga. Det är så mycket annat jag vill göra, men det ena är avhängigt det andra. Jag måste t ex kunna gå in i det som skall vara syrum om jag överhuvudtaget skall kunna sätta igång med något större projekt, som att klä om min numera fula vardagsrumssoffa. Igår satte jag dock upp symaskinen i köket, och sedan jag befriat kökssoffelocket från fyra lager tyg (det femte fick sitta kvar) klädde jag det i samma svarta canvas som jag har på stolarna. Jag satte nämligen det tyget på min brors soffa för något år sedan, och hälften blev ju över så det kom ju till användning nu när jag t o m hade turen att hitta det!

Därefter svängde jag ihop fyra kuddar. Det skall vara bekvämt att ligga och vila en stund efter middagen! Sedan gör det ingenting om det är snyggt också. 

Innerkudden i det bakre fodralet har dock helt gett upp och skall bytas ut å det snaraste.

Och inte finns det innerkuddar som är 35 X 70 cm, så det tillverkade jag av lösvadd och en bit istoppstäcke.
Det är väl ganska uppenbart att jag sitter här och skryter så jag fortsätter väl med detta, som jag har skrivit under en grym tidspress...

 http://www.kuriren.nu/noje/artikel.aspx?articleid=5213278

Helt perfekt och underbar är jag nu inte. Klockan 21.58 kom jag ihåg att jag två minuter senare skulle hämta Frida på Hälsans Hus i andra änden av stan. Tack och lov är Luleå en tämligen liten stad, så jag var där redan 22.06. Och ändå bromsade jag in vid alla sjutusen fartgupp som är utplacerade lite här och där. Eller närmare bestämt överallt.

När jag satt där och kände mig som Björn Waldegårds kvinnliga motsvarighet (eller rent av Tina Törner, som ju redan är kvinna) slog det mig plötsligt att jag glömt att besiktiga bilen! Jag hade tydligen en tid den 18 december som jag nu måste betala halva avgiften för. Dessutom MÅSTE jag ju verkligen besiktiga den före januari månads utgång, och när farao ska jag hinna det? När ska jag tvätta den? Och ettan jag fick för handbromsen då? Ska jag riskera att bli utskälld för att jag inte åtgärdat den?

Det blev jag nämligen en gång när jag tvingades åka till Boden för att besiktiga min gamla Opel Omega. Jag hade helt enkelt glömt bort att fixa något som jag hade fått en anmärkning på, och besiktningsmannen blev så vansinnigt arg och skrek: 
- Du måste ju för farao åtgärda felen du har på bilen! Du kan ju för inihelvete inte komma hit med samma fel som i fjol! 
Och där satt man, nyduschad och stylad upp till tänderna, men han var uppenbarligen inte imponerad av långa blondiner...

Jag är medveten om att jag borde lägga min energi på annat, att det finns värre saker att reta upp sig på, men farao så vansinnigt irriterad jag blir när jag kommer på dans och ryggsäckarna ligger i DRIVOR utmed väggarna! Jag blir helt enkel jävulskt provocerad! Och detta trots att jag känner, och rent av GILLAR, flera av dessa ryggsäcksägare. Lika provocerad blir jag av det där ålandet som äger rum på dansgolvet och som anhängarna kallar för "utveckling av foxtroten". Att en del gnussar kan jag köpa (förutsatt att jag slipper) så länge som de dansar vanligt foxtrot och RÖR sig i dansriktningen. Men alltför många liksom hasar ett par dubbelsteg (hoppsansteg) åt ena hållet, stannar och juckar en stund, hasar ett par steg åt andra hållet, stannar och juckar en stund till innan de plötsligt BÖJER sig framåt i nittio grader över sin partner som helt enkelt måste 
1. inta limboställning
2. be till Gud att han inte släpper henne, eftersom hennes lårmuskler inte på egen hand klarar att hålla upp kroppen när skuldrorna befinner sig tio centimeter från golvet.
Detta sätt att "dansa" är visst så fantastiskt underbart att vi som kritiserar det inte alltför sällan anses vara bakåtsträvare och torrbollar. Men det blir de facto jäkligt stökigt på dansgolvet när folk helt sonika parkerar.
- Då får ni väl dansa förbi! säger kanske någon.
Men det är inte alltid så lätt att förutse när paret man dansar bakom ska tvärstanna. Och på ett fullt dansgolv kan man kanske heller inte dansa vid sidan av. Nej, det här är stora frågor som bör lyftas till en högre nivå... Kanske en grupp på FB? Vi som tycker att man skall röra på fötterna när man dansar....

Jag var alltså och dansade till Jannez i Piteå igår, och de var, som vanligt, hur bra som helst! Varma, glada, skickliga killar som människor i alla åldrar gillar! (Poeten i mig känner inga gränser....) Men som sagt, för många är danskvällen ett träningspass och det förstår jag inte, hur jag än försöker.

Och när jag nu ändå är på gnällhumör kan arrangören i mig inte låta bli att uppröras över detta:

Det finns servering på Piteå Folkets hus. Kanske inte det billigaste fikat, men å andra sidan är dans troligen ett av de mest prisvärda nöjena som finns. Tre och en halv timmes förnöjelse (för vissa motion) till det facila priset av 150-160 kr. Plus garderob (som många struntar i utan slänger sina ytterkläder i de möbler som är avsedda att sitta i). Ändå tar somliga med sig egen förplägnad som de t o m har fräckheten att inmundiga inne på dansstället. Visserligen i foajén och inte i serveringen, om det nu kan ses som en förmildrande omständighet. Jag tycker inte det. Som att gå på Max och köpa hamburgare och sedan gå över till Valdino och äta... Vattenflaskorna, sportbagarna och bullpåsen ville sällskapet som huserade vid det här bordet ta med sig hem, men de tomma petflaskorna och fruktskalen låg kvar på bordet sedan de lämnat det. Fast vad vet man? De har kanske en hushållerska hemma som plockar efter dem.

Men det var en rolig kväll. Inte för att jag dansade särskilt mycket, utan för att jag träffade många trevliga människor som jag satt och pratade med och för att det blir så bra stämning när Jannez spelar. 

I helgen har jag inte barat roat mig på det för mig traditionella sättet! I fredags upplevde jag en pubkväll med ett ölpimplande utan dess like! Det var min gamla studiekamrat och exjobbspartner Johan (som ju unikt nog faktiskt försörjer sig som lärare idag) och jag som fick för oss att vi skulle göra Luleå by night. Vi började på Bishops tillsammans med Madde (också lärare) och Micke (VM-silvermedaljör i basket!) där jag bjöds på mörkt jättegott öl, serverat i enorma glas. Sedan gick vi till Allstars, där åldersgränsen på fredagar är 18 år och Johan fick träffa nästan alla sina elever. 

Johan och Micke
Själv satt jag längst in på en soffa med ansiktet bortvänt, och hoppades att ingen skulle få för sig att ringa färdtjänst. Jag klarade mig och det blev en helt vanlig taxi hem. Och när jag vaknade kl 13.25 på lördag eftermiddag hade jag jättejättejätteont i huvudet...

Men idag klev jag upp redan halv ett så jag och Malin åkte ut på stan och shoppade lite livsnödvändiga saker. Typ strumpor. Sedan tog vi en cappuccino på trevliga Mat och Prat i Shopping (Sveriges mest oförutsägbara köpcentrum) och nu är plötsligt dagen och helgen slut! Snopet!
   

Det är ju inte så himla konstigt att man blev darrhänt och skakade till när man klev upp klockan 7 på morgonen och möttes av denna utetemperatur? Den sjönk dessutom ytterligare under dagen.

Men jag hade turen med mig. Vid en närmare utgrävning i hallgarderoben fann jag äntligen min täckkjol. Därmed blev promenaden till jobbet inte så plågsam som jag föreställt mig. Jag svettades i alla fall inte. Dessutom blev min unga kollega Karin hejdlöst glad av att se mig. Ja, hon hade rent av svårt att sluta skratta!
- Men gå och titta dig i spegeln! frustade hon mellan gapflabben.
Och visst, det var en spännande upplevelse. Jag hade ingen aning om att jag var så hårig i ansiktet, men nu, när vartenda hårstrå (fjun) liksom var glaserat av frost, så insåg jag att även jag är släkt med aporna. Dessutom var mitt hår alldeles vitt så jag fick också en aning om hur jag kommer att se ut som gammal. Äldre.

Men imorgon måste det vara mildare för då ska jag på lokal och dricka mörkt öl som smakar julmust.
 
Ca 1:40 in börjar den. Han lyckades verkligen tonsätta minusgrader.