Plötsligt händer det!
"Jag är in VARENDA dag på din blogg, men du uppdaterar ju ALDRIG!", sa min kompis när hon var förbi en kväll med en kjol som jag kortade lite. "Alright, jag ska, jag ska....", svarade jag.
Sanningen är att det tar en stund att skriva ett inlägg och jag sitter hellre och stickar eller kollar på datorn eller lagar mat eller.... jag kommer inte på några fler bortförklaringar i hastigheten. Ni är i alla fall några trogna som tittar in mest varje dag och det är ju jättekul!
Livet rullar på. Det är dans ibland, jobb varje vardag och kärbon i Umeå åtminstone varannan helg. Och månaderna går.
I mitten av april brev jag klar med min kofta Siri. Den var jätterolig att sticka och jag känner mig rätt duktig nu, faktiskt. Överväger att sticka ännu en till en vän i födelsedagspresent, i en annan färg. När jag var klar med den tog jag tag i ett s k UFO, unfinished object, en sjal som jag egentligen inte vet varför jag gjorde. Vad ska jag med den till? Den blev fin och jag har ett kapptyg som nog räcker till en rundhalsad kappa utan krage och den passar kanske till den. Vi får se.
Den var tråkig att sticka på så sätt att den krävde fullständig koncentration och koll på diagrammet. Lyfta maskor hit och dit. Den prickiga "tungan" gick dock snabbare än den andra.
Härom helgen kom Hans upp och hämtade mig efter jobbet och så styrde vi kosan mot Umeå. Efter att ha ätit på Stigs i Skellefteå körde vi mot Skråmträsk. Först passerade vi danslogen i Djupgroven.
Det vilar något sorgligt över övergivna danslogar. Här var det tjo och tjim förr i världen, men i min ungdoms dagar var jag bara här en gång. Då var det Sven-Erics som spelade och eftersom jag har en onödig fallenhet för detaljer så kommer jag till och med ihåg vad jag hade på mig den kvällen.
Säsongerna 2007-2008 bjöds det återigen upp till dans på logen, men då var det nya tider. Tyvärr. Det är ju inget nytt att vi som dansar har blivit kräsna så inibomben. Hittar vi en ojämnhet i golvet, går inte fikakön tillräckligt snabbt, eller spelar orkestern två låtar som går för snabbt så är det kört för det dansstället. Den nye ägaren började med att öppna entrén i samma ögonblick som orkestern slog an kvällens första ackord, och det var ju inte så populärt... Vid nästa tillfälle var det felet åtgärdat och folk hann gå och pudra näsan innan det var dags att dansa.
En annan gång hade han inte korrekturläst annonsen innan den gick i tryck och Streaplers annonserades 21-01 istället för 19-23. Inte bra. Men nog hade jag roligt de gånger vi var där!
Nu är parkeringen igenvuxen. Sly växer snabbt.
Nästa loge vi passerade var Bursiljum. Här har jag inte varit och dansat på flera år, men det är fyra danstillfällen där i år, tre av dem med s k modernband av det slag som jag inte tycker spelar särskilt dansvänligt. Undantaget Highlights, möjligen.
Annars är det ett himla fint ställe med anor!
Och cykelparkering har de också!
Helgerna går snabbt. På lördag åkte vi till Täfteå och dansade till Framed. De har jag "följt" nästan ända sedan de startade i och med att de brukade spela i Vemdalen och ligger under Tonart, och det har varit ett nöje att få följa deras utveckling. De började som "mini-Streaplers" men har nu skapat en egen profil med så otroligt mycket bra låtar (givetvis finns det några Streaplers-låtar kvar i repertoaren), utan att göra avkall på det härliga gunget.
Jag hittade ett par gamla snickisar i min garderob. Tanken var att jag skulle lägga ut dem på Tradera eftersom de var jättesnäva när jag provade dem senast, för ungefär två år sedan, men plötsligt passade de! Å, så bekväma byxor! Och roligt hade jag på dansen i dem! (Ni vet ju att en del outfits är roligare än andra...)
Ja, det blev söndag igen, och vi gjorde en liten avstickare till Bjursele och Hans faster på väg till Luleå. Vi stannade först i Vindeln för en kopp kaffe och en kaka.
Här ser man förresten hela långa koftan Siri. Ett hittills välanvänt plagg.
Nästa stopp blev i Mårdsele, också det en del av Vindelälven. Här tog vi en liten promenad runt området, bland annat gick vi på några hängbroar. Onekligen lite svajigt...
Mitt hem är äntligen i stort sett återställt efter vattenskadan. Jag "fick" nya tapeter i sovrummet, ny parkett i sov- och vardagsrum men dessvärre la de inte in det rutiga golvet i hallen utan en likadan linoleummatta som jag hade innan. Fult och tråkigt. De slet dessutom bort alla fyra lager mattor så hallgolvet är flera centimeter lägre nu. Dörrfodren liksom hänger i luften och de har satt kromfärgade lister in mot alla rum istället för platta trätrösklar. Lite trist. Jag får väl köpa ett par fina mattor att täcka det fula golvet med.
Och litegrann saknar jag mina guldgula sovrumstapeter, men de här är förstås mer neutrala om jag nu vill ha andra gardiner eller ett annat överkast.
Ja, detta var kvartalets inlägg! Jag ska verkligen försöka var lite mer aktiv här. Bloggen fungerar ju som en dagbok för mig, och det är roligt att sitta och titta tillbaka.
Dans
Det var längesedan jag skrev något om dans. Ja, det var ju längesedan jag skrev något överhuvudtaget... Jag är med i två dansgrupper på facebook, Danslogen.se och Dansare i Norrland och det är mer regel än undantag att det blir hätska diskussioner kring olika företeelser som gäller dans. Det slår mig att det som förut var ett folknöje där det fanns plats för alla, numera är att likna vid ett särintresse, som t ex golf, pistolskytte eller tennis, där förutsättningarna måste vara optimala för att man skall ta sig tid att åka på dans. Det måste vara rätt musik, rätt lokal och de andra gästerna skall helst dansa likadant som en själv. Alla är sin egen profet och tycker att just de har rätt. Många har svårigheter att ta till sig andra människors åsikter och argument och det stora egot får före allt annat.
Jag skulle kunna skriva en bok om "hur det har blivit på dans", men jag ska försöka begränsa mig.
Att nobba och bli nobbad
Precis som i livet i övrigt så bör man även på dans tillämpa "regler" om vett och etikett. Hyfs och vett. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Man nobbar till exempel INTE. Den "regeln" tycks dock mer och mer försvinna, åtminstone i "moderndanssammanhang" och söderut i landet. Nu kan man få råd och tips på bland annat ovan nämnda sidor, samt i olika bloggar, HUR man kan nobba "snyggt" och HUR man kan hantera en nobbning. Många tycker att de måste få nobba eftersom de ibland behöver vila. De får tips att ställa sig lite åt sidan och på det sättet markera att de inte vill dansa just då. Men nejdå, ett sådant förslag röstas genast ner av de som hävdar att de har betalat för sin kväll och då också har rätt att välja danspartner och att vistas intill dansgolvet för de vill ju ändå se på de som dansar och på orkestern fast de vilar. Här skall inga uppoffringar göras!
Jag har nobbat. Oftast fyllon men också en man som jag tidigare dansat med och som troligen inte hade hunnit till toaletten när det tryckte på... Jag har nobbat en man som jag dansat med två gånger innan och som båda gångerna förbehöll sig rätten att kommentera min längd och min kroppsbyggnad. Men jag har aldrig nobbat någon som jag inte ansett uppfyllt mina förväntningar på hur man ska dansa och jag har heller aldrig nobbat någon med något slags utvecklingsstörning. Jag brukar tänka att den här killen hade kunnat vara min bror eller min son, han har också betalat entré och jag kan mycket väl ägna 6-7 minuter åt honom. Det är ingen uppoffring utan bara en del av danskvällen.
Ni såg att jag skrev 6-7 minuter? Med andra ord två låtar, alltså en dans. Om jag dansar varje dans en kväll, så hinner jag med cirka 32 partners. Men ofta dansar jag ju två gånger med samma förare (ett könsneutralt uttryck som jag gillar) så i realiteten kanske jag bara dansar med 18-20 stycken olika. I Kusmark är det enkeldanser så då förstår ni själva hur många jag hinner dansa med under kväll.
Söderut, och då tydligen på "moderndanser" skall man dansa TVÅ danser med varje partner, alltså fyra låtar. Ja, då snackar vi plötsligt en kvart av kvällen! Även om man är på golvet varje dans så hinner man ju inte mer än kanske 14 danser på en kväll och då vill man inte offra en av dessa på något annat än på säkra kort. Och då nobbar man.
Här uppe har vi fortfarande kvar damernas/herrarnas. Många tycker det är förlegat, särskilt "moderndansarna" men även många orkestrar uttrycker ibland ovilja att sköta skyltarna, men faktum är att damernas/herrarnas är ett långt mer demokratiskt system än just demokratisk dans. Det är nästan alltid mer kvinnor (eller följare) än män (förare) på dans vilket innebär att förarna nästan aldrig hinner bjuda upp själv. De hinner nästan inte släppa den de nyss dansat med så är de uppbjudna på nytt. Den demokratiska ordningen blir i själva verket synnerligen odemokratisk. Föraren börjar boka nästa dans med någon hen gärna vill dansa med men först måste hen nobba någon som hinner före och bjuder upp.
Ja, som ni ser så är det här med dans inte lika enkelt nu som det var förr. Jag avslutar med ett tips. Vill ni bara läsa glada tillrop och uppmuntrande ord så kan jag rekommendera Online stickcafé på facebook. 23 000 snälla medlemmar. Fantastiskt!
Hösthelg i Piteå
Min omtänksamme kärbo, som läser mig som en öppen bok, tyckte att jag behövde ta det riktigt lugnt en helg och bokade hotell i Piteå från fredag till söndag. Underbart! Sedan vi checkat in åkte vi på Coop och köpte lite godis. De har ju Bis-Bis i lösvikt, likaså lakrits-Polly och några smaskiga choklad-salmiakbollar som jag aldrig smakat förut.
Lördagen bjöd på lite regn och rusk, men inte värre än att vi ändå kunde strosa omkring på stan. Vi avrundade eftermiddagen med att fika på Ekbergs. På kvällen var vi på folkan och dansade till Perikles.
Lunkan och jag skickade en liten hälsning till vår vän Cattis.
Jag var lite orolig för att jag inte skulle få dansa nåt men jag fick fel. Det var gott om trevliga, dansanta kavaljerer och jag dansade med en kille som jag dansade mycket med när jag var ute som mest, i början av 80-talet. Fantastiskt trevligt!
Perikles är ju hur kul som helst att dansa till och jag är så kolossalt glad över att jag är någorlunda flexibel när det gäller dansmusik. Vissa av de moderna banden spelar tyvärr inte särskilt dansant musik. Snabba och lugna låtar, säkert klanderfritt framförda, men utan känsla, dansgung och dynamik. Men Perikles är ju inte såna. Roligt att de är sig lika från förr och kul att de ALLTID varit ett modernband. Många tror ju nämligen att moderndans är en tämligen ny företeelse.
Om man, som jag, inte är så inskränkt så bjuds det ju på sååå många fler danstillfällen än om man bara kan dansa till vissa speciella band. Man ska gå ut och ha kul, inte hela tiden försöka optimera varenda danskväll.
När vi checkat ut på söndagseftermiddagen åkte vi till vänner i Bergsviken där vi bjöds på hembakta bullar och toscamazariner. Sen körde vi hemåt på bakvägar. Någonstans efter en av dessa såg vi ett ödehus. Jag blir alltid så nyfiken när jag ser såna hus. Hans vände bilen och så stannade vi och gick och kollade lite. Det fanns inga fönster och ytterdörrens övre del var borta.
Det fanns lite möbler kvar i varje rum, och här hade råttorna kalasat på halmmadrassen.
I ett annat rum var golvet täckt av broschyrer, böcker, tidningar och kataloger. Här och var låg det skor, kläder och sängkläder. Huset har haft många besök genom åren, det syns på väggarna.
Strax innanför dörren låg den här tidningen som var från 9 augusti 1970.
Kvinnokampen tog ordentlig fart på 70-talet!
Västgöta textil - sommarkatalogen 1969.
Vilka klänningar! Jag vill ha alla!
Vi gick inte in i huset. Golvet hade rasat i ett rum, och det var lite läskigt. Tänk om det hade kommit en stor, fet råtta och attackerat oss! Hujja! Jag nådde tidningen och katalogen från dörren. Spännande var det i alla fall. Det fanns tidningspapper bakom tapeterna på väggarna och om jag hade sökt så hade jag säkert hittat drevtrasor i timringen.
Never been there before
Jag tror inte att jag har varit i Halmstad förut. Jag är nästan helt säker på det, men när man har levt så länge som jag kan man snart inte vara säker på nånting. Jag åkte i alla fall dit på onsdag kväll för en och en halv vecka sen. Björn skjutsade mig i min bil (väldigt praktiskt) och Frida och Johan hämtade mig tre timmar senare i Ängelholm. Jag har ju inte träffat henne sen i julas, så det kändes fint att få krama om henne igen.
Hon jobbade på torsdag så jag fick ta ansvar för den lilla vovven, Ynk. En Staffordshire bullterrier som är det allra sötaste som finns.
Frida bor i en lägenhet i ett sekelskifteshus mitt i Halmstad, med Nissan utanför fönstret. Hon jobbade på torsdagen så jag fick reda mig själv. Vädret var ljuvligt och jag tog först en promenad med Ynk och sen gick jag på egen hand till Willys, nio minuter bort. Lagade mat och åt med Emma, som bor i samma lägenhet. Till slut kom Frida hem och kvällen ägnades åt att slappa i sofforna.
På fredagen gick vi ut på stan en liten sväng och efter lunch kom Johan och så åkte vi till Tylösand. Fascinerande för en som inte sett det förr. Konstaterade att man har byggt samma typ av drevskydd som man gör i fjällen, fast då för snön. Jag hittade några snäckor som jag plockade, men efter fem meter så insåg jag att stranden delvis bestod av snäckor. Häftigt.
När vi kom hem åt vi middag och plötsligt låg vi i varsin soffa och sov djupt. Vaknade 25 minuter innan Willys skulle stänga och rusade iväg för att hinna handla lite gott till fredagsmyset, som vi nästan sov över.
På lördag åkte vi på lite loppisar, och banne mig om jag inte hittade ett par saker som jag inte visste att jag behövde, bl a en läderväska från JOOP! för en spottstyver och ett par små Höganäspytsar, som jag ska ha på bänken med flingsalt i.
Frida är ju väldigt omtänksam och hade naturligtvis tagit reda på att Streaplers spelade i Ramshall, Veinge, endast två mil bort. Vi gav oss sålede dit på lördag kväll och det var ju en speciell upplevelse. Att man har dans en lördag mellan 20-24 är väl egentligen inget konstigt, men ENKELDANSER!!?? Vilket vansinne! Vi lyckades hitta ett bord som såg ledigt ut och fast vi satt där och gjorde ingenting så fick vi dansa båda två. Jag blev uppbjuden av Rolf, som varit och dansat på en av mina danser på Kanislogen för några år sedan. Det var roligt! Världen är liten ibland!
Det var dock ganska skönt när kvällen var över och vi fick åka hem. Själva dansstället luktade mögel och huvudet värkte ordentligt.
Så kom söndagen, den sista dagen. Alldeles för snabbt, förstås. Vi åkte till lasarettet så Frida och Emma fick hälsa på sin kollega som blivit så illa kattbiten att hon blivit opererad och inlagd på infektion. Under tiden tog jag en promenad med Ynk, som jag hunnit bli tokförälskad i.
Kände mig så otroligt rutinerad. Som att jag haft hund i hela mitt liv. När tjejerna kom tillbaka fick Emma köra hem kompisens bil och jag och Frida åkte upp på Gallberget och kollade utsikten över Halmstad. Sen åkte vi in till stan och tog ett smaskigt fika innan vi åkte hem och packade ihop mina grejer.
Vi käkade förstås lite middag så jag inte skulle svälta iväg, och sen bar det iväg.
Tiden går alldeles för fort ibland. Nu ses vi inte förrän till sommaren, men jag kommer absolut att åka ner en sväng till hösten också. Det är ju fort gjort.
I heard he sang a good song, I heard he had a style
Jag hade tänkt skriva lite om julen och visa mitt finaste julpynt, men jag väntar någon dag med det. I torsdags åkte Frida och jag ner till Umeå. Frida skulle till sin kompis/kollega/sambo i Holmen och jag skulle till den jag brukar vara med så mycket som det bara är möjligt när man bor 27 mil ifrån varandra. Frida och Emma skulle på Rex (typ krog?) medan vi skulle dansa till Highlights på Ersboda. Detta blev möjligt tack vara en snäll arbetskamrat. Nu har jag förstås bara snälla arbetskamrater, men den här bestämde sig för att jobba på fredag trots att hon fått ledigt, och på så sätt kunde jag få ledigt fast jag inte sökt.
Jag har inte dansat till Highlights sedan Michael Mårtensson tog över mikrofonen från Andreas Wistrand, men det jag hörde och såg av dem i Vemdalen i november var så bra att jag tänkte att det var helt klart värt att ägna en kväll åt dans med dem på scenen. Jag var lite orolig att jag inte skulle få dansa och den oron var förstås befogad. Jag kände verkligen inte igen många, men det gick bra så småningom ändå. Särskilt när jag själv vågade bjuda upp. På danser med lite mognare publik behöver man aldrig vara rädd för att bli nobbad, men det förekommer onekligen när publiken är lite yngre, eller nyare, ska man kanske säga. Det har aldrig hänt mig, men jag har vänner som råkat ut för det. En kompis blev t o m "tillbakaställd" av en drygputte med kommentaren "Du, det gick inte så bra det här." Jävla synd att jag inte var med den gången...
Själv har jag dock varit med om att personen jag bjudit upp suckat lite lagom högt samt himlat med ögonen, och en sån känns det ju inte så kul att dansa med. I torsdags spanade jag in en kille som såg ut att dansa jättebra. Han dansade enbart foxtrot, alltså även till de snabba låtarna, och han dansade RIKTIG foxtrot, i takt till musiken. I slutet ville det sig inte bättre än att han hamnade bredvid mig och eftersom det var damernas så slog jag till. Det var en snabb låt och jag frågade "Visst dansar du foxtrot fast det är en snabb?". Han skrattade och sa "Ja" och berättade att en tjej hade lämnat honom tidigare på kvällen för att han inte buggade. Men allvarligt... Her lost, får man ju ändå säga, för han dansade verkligen lika bra som det såg ut.
Att det var en nyare publik märktes också på att många av dem inte kan läsa. För trots att det står på dörren att man INTE får ta in jackor och större väskor i danslokalen så låg ryggsäckarna i drivor i hörnen. Tillsammans med ytterplaggen, förstås. Känns trist, tycker jag, för stämningen blir liksom inte lika festlig när lokalen ser ut som en omklädningsrum i en sporthall istället för en danslokal.
'Nej, jag ska inte klaga mer. Jag hade en riktigt trevlig kväll, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över skillnaderna i vad vi uppfattar som dans, och då menar jag inte bara själva dansen utan hela företeelsen.
Jag tänkte ägna lite text åt Highlights. Jag är helt såld! Alltså, jag gillar ju förstås fortfarande de band som somliga benämner som mogna, men det ena utesluter inte det andra, tycker jag. Omväxling förnöjer. Jag önskar att den blandade publik som brukar dyka upp när Jannez och Perikles spelar också kunde komma och dansa till Highlights, för dansbarheten i deras låtar är det verkligen inget fel på. Det förekom några danser efter paus som var lite för snabba för min smak, men nästan alla band har ju en eller flera danser som kanske inte faller alla på läppen.
Jag tycker i alla fall att de är otroligt bra och Michael Mårtensson är helt fantastisk. Han sjunger ofantligt bra och har en närvaro och utstrålning som få. Eller som en kille som jag dansade med sa: "Man blir så glad av att se honom!". Och det stämmer verkligen! Micke - och föralldel även de andra i bandet - sprider både glädje och energi som borde få den suraste på gott humör. Och då tycker inte jag att det gör så mycket att inte precis varenda låt är perfekt för just mig.
Sammanfattningsvis så var det en trevlig kväll i mysigt sällskap. Highlights dansar jag gärna till fler gånger.
Handen på hjärtat
Ja, jäklar vad det har bloggats här de senaste veckorna. Skoja. Vete tusan vad jag har ägnat kvällarna åt, men inte har det varit vid datorn i alla fall. Kvällarna försvinner ganska snabbt numera, tycker jag. Jag hinner bara hem och laga mat och sen går det undan tills det är dags att lägga sig. Hinner ingenting, inte ens städa... Utlystes det en tävling om vem som har den största dammråttan så vore jag den självskrivna segraren, det kan jag garantera. De börjar anta storleken grävling.
Men jag har i alla fall dansat. Förra lördagen spelade Titanix i Piteå och det blev en riktigt trevlig kväll. Fullt upp.
De är riktigt bra, Titanix. Bra orkester och kul folk, vad kan man mer begära?
Första fredagen på Folksam gick brandlarmet och vi fick skynda oss ut till vår samlingsplats. Förra veckan var det dags igen. "Nu måste jag lägga på för larmet går här. Jag ringer upp när jag kommer in igen" fick vi säga till kunderna innan vi gick ut. Sen stod vi och kollade när brandbilarna kom körande med påslagna sirener.Ut rusade brandmännen med syrgastuber på ryggen. Sen gick det några minuter innan de sprang tillbaka, slängde sig i bilarna och åkte iväg på nästa falsklarm.
I fredags blev jag hämtad precis när jag slutade och så bar det iväg till Umeå. Där spelade Perikles på Ersboda till allas stora förtjusning. Det var verkligen MASSOR med folk i blandade åldrar. Trevligt med så mycket "vanliga" människor, vilket antagligen berodde på att det varit middag innan och att det gick att köpa ett glas vin eller två. Inte något jag är så intresserad av men som ger fina och nödvändiga pengar till arrangören. Men Perikles drar ju ockå publik i olika åldrar. Vi äldre älskar dem för att de är så bra och för att vi känner oss trygga med dem. Ni vet, allt förgår utom Perikles som består.
Perikles skulle spela i Piteå på lördagkväll, men eftersom jag befann mig i Umeå blev det Donnez i Skellefteå istället. Någon hejd får det ju vara. Lördagen bjöd på strålande sol men trots det var det ingen som låg på stranden.
Trots att det inte var löningshelg var det jättemycket folk på stan. Var på Nya Konditoriet och fikade lääääänge. Där har jag inte varit på länge. Typ 30 år.
Nåmen Donnez då? Det fanns väl en viss oro för att "alla" skulle åka på Perikles i Piteå, men den visade sig vara obefogad. Det var kring 300 inbetalande så det var ju ändå rätt ok. Det är kul att dansa till Donnez. Unga, energiska killar som vet hur man spelar musik att dansa till. Det blev en bra kväll. Väldigt underbar, faktiskt.
Jag snor lite pressbilder, som ni kanske märker. Jag har sällan med mig kameran numera eftersom det blir bra bilder med iphonen, om jag nu överhuvudtaget kommer mig för att fota. Fast det här går ju lika bra, och pressbilderna får man ju låna. Annars ska man INTE använda bilder från nätet för det är nästan ALLTID upphovsrätt på dem, men det vet ni nog. Man ska alltså inte stjäla från fotografen.
Nu har det blivit kallt på riktigt. Biltermometern visade så lågt som -10 grader på väg från Skellefteå i lördags natt, men idag har solen lyst och det har stundtals varit ett par plusgrader. De här har nog frusit vid det här laget, men i torsdags kämpade de fortfarande.
Jag avrundar med den bästa låten ever. Jag har nog hört den sjutusen gånger och jag ledsnar aldrig. Sista dansen i fredags och jag känner fortfarande molnen under fotsulorna.
Fler av sommarens klänningar i höstmörkret
Jag har knappt sytt ett stygn på hela september. Ja, det blev inte många i augusti heller när jag tänker efter. Men i juli lyste flitens lampa över sybordet hos Boella! Jag visade ju några skapelser redan i juni i det HÄR inlägget men det har blivit några fler efter det. Nästan uteslutande sommarkläder visserligen, men jag är nästan säker på att innan vi hinner säga gudsåfruktansvärtdetärmeddenhärmörkakallalångavinternochfytusanvaddetsnöarmåstedetsnöasåinihelafriden så går vi omkring i sommarklänning igen! Med vintervita ben och allt!
(Superbra bilder, hehe...) Det här tyget är en stuv från min tid på Ohlssons. Förra året sydde jag en klänning av det som hamnade i papperkorgen eftersom jag lyckades skära till en värdelös halsringning, men i år gick det bättre när jag tog mig an det som fanns kvar av tyget.
Jag blev så förtjust i modellen att jag sydde ännu en. Den här gången i ett blommigt tyg som jag köpte i en helt fantastisk tygaffär i Karlshamn.
Förr, när jag hade överarmar som hälsenan på en talgoxe, ville jag inte ha ärmlöst men nu när jag har gått upp i vikt är det en annan sak. Fast jag vet att det finns de som inte vill ha ärmlöst av motsatt anledning. Det är ju helt galet! Tänk om vi bara skulle klä oss i det vi vill!
När jag var ung hade jag en strandklänning i frotté. Med den för ögonen köpte jag den här lila stretchfrottén i Rinkaby utanför Kristianstad. Och så sydde jag den här klänningen som har hängt i garderoben sedan den blev klar.
Men som sagt, det kommer väl fler somrar?
En gång, för tusen år sedan ungefär, närmare bestämt 1984, så sydde jag en svart och rödrutig bomullskjol med hög midja. Den bestod helt enkelt av ett par meter tyg som jag rynkade mot en linning. Den där kjolen har funnits kvar i mina kartonger och nu blev den en klänning! Man ska ALDRIG kasta NÅGONTING!
Mönsterpassningen blev ju lite si och så men så blir det ju när man har begränsat med tyg.
Malin köpte en tröja från Asos som var så himla fin i modellen. Jag ritade av den och sydde en likadan av lite viskostrikårester som jag hade. Den har jag inte heller använt ännu...
Och det sista jag sydde var en tunika till Christin! Jag har klippt ut tyg till två till, fast i andra modeller, men orken och inspirationen vill liksom inte infinna sig. Jag hoppas att den gör det snart, för jag behöver lite nya vinterklänningar.
Det var till den här jag skulle använda de fyra orange knapparna som jag köpt två gånger... Jag har ännu inte hittat påsen med de fyra första.
Ja, det var det! Trots att jag rensat och åter rensat garderoberna under sommaren så finns det ändå en hel del kläder kvar som jag förmodligen aldrig mer kommer att vilja ha (kommer att KUNNA ha) så det är nog dags att skiljas även från dessa. Håhåjaja, ut med det gamla, in med det nya!
Halleluja
Jag börjar med att vara lite förbannad. Jag halvlåg i allsköns ro i kökssoffan när det ringde på dörren. Det var inget litet plingeling, utan en rejäl ringning av den typen som mina bröder eller mitt ex brukar åstadkomma när de kommer på besök. Jag pallrade mig upp men kikade i titthålet och såg två farbröder utanför dörren. Fylld av onda aningar gläntade jag på denna och frågade "Var kommer ni ifrån?". "Jehovas vittnen" sa den ena varpå jag gav dem onda ögat, smällde igen dörren och återgick till kökssoffan. Nu undrar jag - dessa vittnen, når de något resultat med sina organiserade trakasserier av landets invånare? Händer det någonsin att någon normalbegåvad människa glatt öppnar dörren, bjuder in dem och ber dem berätta om vad de har att erbjuda? Får de någonsin någon att konvertera? Hur ofta avspisas de, procentuellt sett?
För lite mer än 20 år sedan bodde jag i ett parhusområde där det sprang omkring en stackars småbarnsmamma och gjorde sitt bästa för att få oss förtappade att förstå att vi var fel ute i livet. I regn och snömodd drog hon sin barnvagn med en snorig unge i, medan den lite större, lika snoriga, ungen fick plumsa bredvid. Av någon anledning gick hon samma runda, alltså ringde på samma hus, några förmiddagar i rad och till slut ledsnade min granne. "Om du visar dig på min uppfart en enda gång till så ringer jag polisen. Du måste väl ändå fatta att jag inte är intresserad?!" Tyvärr var det nog inte tillräckligt tydligt, för redan dagen efter försökte den stackars Jehovas vittne-småbarnsmamman baxa sin vagn förbi grannens bil på deras uppfart, varpå grannen kastade upp dörren och vrålade "Vad var det du inte förstod igår?" Men sen kom hon aldrig tillbaka.
Jag kan inte låta bli att tänka på det där ibland. Den där kvinnan med de snoriga barnen skulle kanske ha varit hemma med dem tills de slutat snora och därefter tillbringat sina förmiddagar på öppna förskolan. Jag har en liten skylt som satt på min dörrpost när jag flyttade hit. Jag tog ner den när huset renoverades men jag får nog sätta upp den igen. Kanske inte för att någon bryr sig utan mer för att den är från sent 60-tal och ändå lite rolig...
Nu var det ju inte detta jag skulle blogga om egentligen. Det föll sig bara så naturligt eftersom jag blev så irriterad. Nä, jag skulle ju berätta om helgen. Att jag var på Björknäsparkens säsongsavslutning i fredags och att Black Jack spelade och att det var jätteroligt trots att det var lite stök och fylla på dansgolvet. Jag tänkte skriva några ord om hur fantastiskt det är med ett dansställe som kör kontinuerligt varje vecka från första helgen i maj till sista helgen i september och att såna ställen inte växer på träd. Danserna drivs genom BBK och det är UTESLUTANDE ideellt arbetande eldsjälar som helg efter helg ser till att göra så att dansgäster och orkestrar bara har det bäst! Utan dem fick vi som gillar att dansa se oss i månen efter någonstans att utöva det vi tycker är så kul.
Fast det inte alltid är det band som man gillar mest så kan man faktiskt åka dit ändå. Eftersom fredagar är kritiska ur energisynpunkt har jag ofta blivit sittande och mest kollat på, men bara att träffa vännerna, skratta och surra med dem, har gjort att kvällen trots allt blivit lyckad. Man ska helt enkelt inte förvänta sig att alla danskvällar skall bli optimala ur just danssynpunkt. Det är så mycket mer än så.
Mysiga Björknäsparken blev ännu mysigare i fredags med Black Jacks snygga ljussättning och scendesign.
Det här är ett exempel på vad jag menar.
Ett kilo lakritscenter som jag fick av min kompis Märit för att hon vet att jag gillar såna. Den här påsen drog hon fram i pausen igår på Pitefolkan där Jannez spelade och det var precis vad jag behövde. Jag har nämligen ansträngt min högra fotled såpass att det gör ont att dansa och det är INTE roligt. Jag dansade bara en knapp timme efter paus, men sedan gick luften ur mig och jag åkte hem.
Nu skall jag ladda för nästa lördag då det blir en sväng till Skellefteå och maran. Skall till Stockholm på introduktionsutbildning med jobbet onsdag till torsdag, så det blir en lite annorlunda vecka.
Låt en morgon vakna
I morgon börjar min sjätte vecka på Folksam. Innan jag vet ordet av sitter jag här och skriver att nu har jag minsann jobbat hela sex år som personskadereglerare! Men än så länge är det som sagt bara fem veckor.
I fredags hörde Märit av sig och undrade om jag ville komma ner till Skellefteå, där de ställt sin husvagn över helgen, för att sen åka med dem ner till Umeå och Ersboda där Micke Ahlgrens skulle spela. Klart jag ville, det bestämde jag mig för på studs. Men först värmde jag upp till dem redan på fredag kväll på Björknäsparken. Eller värmde och värmde, det var ju att ta i. Jag var inte piggare än andra fredagar vilket innebar att jag släntrade in strax efter 22. Inte så vansinnigt mycket folk, men de viktigaste var på plats, alltså mina tjejer på avbytarbänken. Där satt vi och hade trevligt och dansade någon dans emellanåt. Ingen höjdarkväll dansmässigt, med andra ord, men det var kul i alla fall!
Kvart i sex på lördagkväll körde jag ner till Skellefteå och lastade in mina grejer i Hans och Märits husvagn och sen hoppade vi in i deras Merca och åkte till Umeå. När vi var framme hittade Hans en perfekt parkeringsplats och sträckte sig mot baksätet, där jag satt, för att ta sin jacka i vilken han hade plånboken. Tyvärr var både jacka och plånbok kvar i husvagnen i Skellefteå... Tursamt nog hade jag femhundraarton kronor i börsen, Märit hade en hunka och det visade sig att Hans hade lite mynt i ena byxfickan så efter ett snabbt överslag kunde vi lättat konstatera att vi förutom entrén också kunde unna oss fika i pausen för hela 45 kr var!
Men trots att ekonomin var i hamn så var herr Larsson lite uppjagad av situationen och vi hann inte mer än förbi kassan innan han upprört lät meddela att han måste ut till bilen igen. Jag och Märit sa "VA?" samtidigt som han pekade på sina fötter. På den vänstra foten hade han en brun danssko med snörning och på den högra en svart loafer. Tack och lov hade han ett likadant par i bilen.
Det var första gången jag var i Ersboda Folkets Hus och det var en väldigt trevlig lokal. Nu var det inte så mycket folk, men det var jättekul ändå. Trots att jag var ny på stället blev jag ändå uppbjuden mest hela tiden. Det var roligt att dansa till Ahlgrens igen för det var flera år sedan sist. I fredags, när jag var trött, tänkte jag att "Det var värst vad de spelar konstiga låtar", men igår när jag var pigg och glad så var de skitbra. Mycket stämsång, blås och dragspel. Vad kan man mer begära?
Det var skönt att slippa köra ända hem. När vi kom till husvagnen dukade Hans fram rostat bröd med gravad lax o leverpastej och till det drack jag jäger. Gott.
Jag sov som en stock och på morgonen vaknade jag av doften av nybryggt kaffe. Vi åt frukost i lugn och ro innan jag packade ihop mig och åkte hemåt. Tack, kära snälla Hans och Märit! Ni är så snälla och generösa.
När jag kom till Luleå var jag bara upp med packningen en snabbis och sen åkte jag en liten sväng till Boden och Max och Christin. Ikväll bakade jag en jättegod äppelpaj (hittade receptet på Bevemyrs blogg HÄR). Nu finns det så många olika sorters svenska äpplen och jag köper bara dem. De doftar så gott. Det här med att kärna ur äpplen är inte det lättaste. Fick köra två gånger på nästan alla för att få ut det mesta från kärnhuset.
Nu sitter jag här igen och låter timmarna gå, något jag kommer att ångra imorgon bitti... Men snart är det helg igen och även då blir det en tvådagars! Jäklarns, så kul det ska bli! Städning och andra trivialiteter får jag nog ägna mig åt till jul eller nåt, för just ni hinns det liksom inte med.
♪♫♪ Åh, om ni visste vad jag saknat er ♪♫♪
Efter ännu en vecka på Folksam blev det fredag igen. Min vana trogen åkte jag till Björknäsparken där Per-Håkans spelade. Det var inte alltför mycket folk, och det fanns kanske fler än en anledning till det. Älgjakt, fotboll och sen det faktum att folk verkligen inte vågar åka på en orkester de aldrig hört förut. Jag har ingen aning om vad de tror kan hända, men så är det i alla fall. Själv hörde jag Per-Håkans första gången förra hösten i Vemdalen så jag såg verkligen fram emot den här kvällen.
Tänk Sannex när de drog som mest folk. Det är Per-Håkans. Alla de där bästa låtarna som ingen annan längre spelar plus en mängd andra riktigt suveräna danslåtar. Jäklar vad bra.
Mr Per-Håkan himself
Ändå lite fräckt att kalla sig för Per-Håkans. Det där med dubbelnamn som bandnamn verkar ju inte vara det hetaste numera, men det är ju helt rätt!
Jag begär inte att ni som inte är ett spår intresserade av dans och dansband ska förstå mig, men jag är faktiskt jätteglad för att jag en gång i världen började dansa. Det är så himla kul! Nu är det bara fem dagar till nästa gång!
Vem är denne man?
Jag har varit till Täfteå TRE (3) gånger den här sommaren! Inte illa med tanke på att det är åtminstone 26 mil enkel väg. I lördags var det säsongsavslutning, Drifters spelade och det var ett jäkla drag. Av citronbiskvierna jag skulle baka och ta med blev det intet. Mandelmassan luktade konstigt och när jag hade gräddat bottnarna kunde jag konstatera att de också smakade osedvanligt illa. Troligen härsken mandel, och det var ju trist med tanke på att 1. det var kvalitetsmandelmassa (Anton Berg) och 2. den var nyligen inhandlad med aktuellt datum.
Nå, det var ingen ko på isen. Jag bredde ett gäng smaskiga smörgåsar med alspånsrökt skinka och supergräddig ost istället. Dessutom hade Hans och Märit med sig en burk kakor med päronsmak så det gick ingen nöd på oss. I vanlig ordning stannade vi i Ljusvattnet för en liten kaffepaus.
Höstpaus
Sommarpaus, samma pose...
Ni blir kanske spyless på mina superlativer över Drifters, men det kan jag tyvärr inte ta någon hänsyn till. Det är så roligt när de spelar. Och nu har de så många bra låtar från den nya skivan. Det blev alltså, som ni förstår, en mycket lyckad kväll.
Alla ser förstås vem mannen i den vita jackan är. Alltså kanske inte riktigt alla, men ni som var med när det begav sig, det vill säga under 70-talet, känner väl igen Mats Långström, legendarisk sångare i Max Fenders. Det var faktiskt lite stort för mig eftersom Max Fenders var så OERHÖRT stora i mina späda ungdomsår. Alltså Lasse Stefanz-stora! Vikingarna-stora! Förstår ni?
Dålig kvalite, men helt underbart!
Vem skulle skriva en sån text idag? Och få Sveriges största dansband att förstå hur bra den är? Det var inte så mycket pretto förr...
För en del år sedan, 2007, återförenades bandet och gjorde några spelningar, bl a i Norsjö. Thomas skulle göra ett reportage till Får jag lov. Foto-Micke följde med som fotograf, jag körde bilen och Sigge var vår bodyguard. Det blev en magisk kväll som inleddes med att Thomas intervjuade killarna som sen gjorde de ett par halvtimmeslånga set under kvällen. Det var rena LS-stämningen, med massor av unga människor som stod framme vid scenen och sjöng med i alla låtar. Vilket kulturarv!
Ja, där drog jag iväg i minnen, men det är väl ett ålderstecken. Att sticka sockar är kanske också det... Hursomhelst är det höst nu och jag har redan hunnit sticka två par. Då vet ni...
och den sol som värmt har blivit kall och blek
Jaha, här sitter man och har lite söndagsångest, precis som det ska vara när man jobbar. Eller...? Nä, jag har inte ångest över jobbet. Det är bara själva uppstigandet på morgonen som jag tycker är så fruktansvärt, men det har säkert framgått vid tidigare blogginlägg...
I fredags var jag på den första after worken. Vi var inte så många men det värmer i hjärtat att det finns kollegor som gärna vill lära känna oss och därför ser till att ordna en stunds umgänge på fritiden. Det blir bra, det här! Och fredag som kommer är det surströmmingsfest på jobbet. Bara så ni vet, alla som tänkt bjuda upp på Björknäsparken på kvällen när Drifters spelar. Kanhända jag rapar lite lök.
I fredags åkte jag till Boden och dansade till Jive. Det var Blender i Käcktjärn och där hade det förstås varit mycket folk, men det var en hel del i Boden också. Det händer att jag, när jag kommer in på parken, ser mig omkring och tänker "Herregud, vem ska jag dansa med här då?" men på nåt märkligt vis rullar det på och det slutar med att jag har haft jättekul. Fredagen var inget undantag. Jive spelade som vanligt jättefin dansmusik. Många goa bitar som man inte hör så ofta. I fredags stod Andreas Klar bakom (eller framför, beror på...) keyborden och vikarierade. (Ja, han spelade faktiskt också.)
På lördag morgon sken solen allt vad den orkade och jag och Malin drällde lite på stan. Satt ute och fikade på Condis, men sen blev det bråttom hem. Klockan 18:40 gick danstaxin från Boden och Bredsele var målet. Där spelade Jannez, men tyvärr var det nog inte fler än typ 160 gäster. Det var ju ändå gott om jobb för en händig kvinna, men trist för arrangörerna. Jannez var i alla fall jättebra som vanligt.
Här hemma är det rörigt något så fruktansvärt. Förutom att den vanliga städningen är våldsamt eftersatt så har jag planerat att göra en del lite större förändringar i lägenheten, men plötsligt är min fritid starkt begränsad. I morse skulle jag bara torka av köksbänkarna lite mer noggrant, men det ena gav det andra och innan jag visste ordet av hade jag torkat av alla skåpluckor och skurat ur diskbänksskåpet.
Det har, i ärlighetens namn, varit så jävla grisigt i flera månader. En massa stänk av odefinierbara substanser under hinkarna och på luckornas insidor. Nu är det rent och fräscht med rosa skyddspapper i botten.
Även idag har det varit sjukt varmt. Björkarnas blad har börjat gulna men temperaturen har legat en bit över tjugo grader i skuggan. Jag tog med mig Malin och Björn till kyrkbyn där vi köpte middag i grillkiosken där Katarina jobbar på helgerna. Det var fint att sitta ute i solen mitt bland alla kyrkstugor.
Sen blev det lite övningskörning med Malin. Trots att hon inte har kört på säkert ett par månader så kändes det som att hon satt vid ratten igår. Det är så roligt för varje övningskörningstillfälle är det bästa hittills, trots att jag är en helt värdelös pedagog. Nästa gång ska vi träna lite parkering, men fickparkeringen överlåter jag till den körskola hon väljer p g a min fickparkeringsfobi. En gång i världen fickparkerade jag med vår van på en plats där det redan stod en bil och sedan dess har jag stor respekt för dessa längsefterparkeringar. Volvon som redan stod på platsen blev duktigt skrynklig medan jag gick ut och torkade bord dess blå färg från vår van. Alla borde köra jänkare...
Jag tog en liten bild precis innan Malin körde över gamla Gäddviksbron. Vackert var det i kvällssolen.
I don't want to say goodbye for the summer
Så här på ålderns höst har jag kommit till insikt om vilket yrke jag egentligen skulle ha valt. Meteorolog, naturligtvis! En meteorolog kan göra fel varenda dag utan att förlora jobbet. Idag till exempel... Fanns ingenting som tydde på någon nederbörd. Yr, Klart och SMHI - alla hade lovat sol hela dan. Men när jag kom ut från jobbet stod regnet som spön i backen. Ett litet regnmoln hade visst, helt otippat, tagit en annan riktning än den meteorologerna förutspått. Eller gissat.
Jag hade förstås inte klätt mig för regn. Hade inte ens tagit med mig paraplyet. I rena ilskan gick jag hem och blev förstås sur utifrån och in. Tänkte slita upp dörren hemma, brista ut i gråt och slänga mina tomma matlådor omkring mig, men råkade först träffa en granne utanför tvättstugan, som muntert frågade om det regnade ute och i trappen blev det lite surr med en annan trevlig granne, så innan jag var uppe på tredje våningen hade den där ilskan lagt sig.
Igår började jag mitt nya jobb som personskadereglerare på Folksam. Skönt att kunna promenera till jobbet, men naturligtvis regnade det lite snett från sidan så jag var blöt in på bara skjortärmen när jag kom fram fast det torkade förstås så småningom. Det var i alla fall kul att vara där. Jobbar massor med folk på Folksam, men eftersom jag lider av ett visst mått av ansiktsblindhet kommer det nog att ta ett par år innan jag känner igen alla.
Vi är fem stycken helt nya medarbetare och en som redan jobbat flera år i företaget. Vi som är helt nya är alla över 1,75, vilket flera påpekade. "Åh, vad långa ni är!" Lite lustigt, faktiskt. Kanske jämnar ut sig med nästa grupp som börjar i september.
Och nu till väsentligheterna... I torsdag var det dags för sommarens sista torsdagsdans i Skellefteå. Det var Matz Bladhs som spelade och det var så roligt att jag nästan svimmade. Vi kom i vanlig ordning dit i tid så vi hann fika innan orkestern satte igång. Sen dansade jag faktiskt varenda dans och när det hände sist vete tusan. Jag hade min bil hos Hans och Märit och när Anneli och jag fortsatte norrut tjattrade vi så mycket att jag missade avfarten mot Gäddvik (där Anneli hade parkerat sin bil) från E 4:an. Jag fick fortsätta mot Storheden och köra den vägen istället.
Matz Bladhs spelade på Björknäsparken på fredagen och naturligtvis åkte jag dit. Även Anneli var där och flera andra bekanta så det blev ännu en fantastiskt rolig kväll! De vet hur man spelar dansmusik, de där killarna! Bilden har jag norpat från deras hemsida.
Men nu är den grå vardagen här och jag har varit tvungen att stiga upp omänskligt tidigt i två dagar. Jag har nu, efter tre och en halv månads arbetslöshet, insett att min naturliga dygnsrytm är en helt annan än den man som arbetstagare förväntas ha. Jag mår bäst om jag får vara uppe till tre på natten och sova till cirkus elva på förmiddagen. Åtta effektiva timmar. Tur att man snart är pensionär.
Veckans danskickar
Jag kände mig lite däven när jag kom från Blekinge. Ni vet, man har haft så himla kul och mysigt och så kommer man hem till vardagen och stöket. Nu hade Malin förstås städat och skurat så det var inte vidare värst rörigt, men ändå...
Det är i alla fall tur att man kan åka och dansa! På torsdag åkte vi till Skellefteå där Bengt Hennings stod för musiken. För två veckor sedan spelade Mats Bergmans och då tänkte jag att roligare än så här kan det bara inte bli, men det kunde det! Alltså så jääävulskt kul det var! Vi var som en knippe Cinderellor. Hann inte från dansgolvet innan nästa Astaire kom och drog en i armen och ville dansa. Och som jag tidigare skrivit så är karlarna i Västerbotten ena riktiga fenor på foxtrot. När vi åkte hem var Anneli och jag så danshöga att vi nästan bara kunde sucka.
Och hur är Bengt Hennings då, undrar ni? (Jag tycker att ni ska undra det för det passar så bra in i texten.) Den icke initierade läsaren tänker kanske att "De är väl som vilket mogenband som helst!" och det stämmer kanske i viss mån. Man kan nog säga att de generellt sett spelar traditionell dansmusik, men det som skiljer dem från ett och annat tröttisband (inte för att jag så här i hastigheten kommer på nåt sånt heller) är spelglädjen och energin. Drivet, liksom. De är helt enkelt väldigt glada och det smittar ju av sig. Så har de ju ett suveränt blås och lite dragspel, som ju är lite pricken över i. De är skitbra! De har verkligen DET! Suveränt kul att dansa till!
Igår städade jag en bil i sex timmar och fick uppbåda mina sista krafter för att komma mig iväg till Björknäsparken där, hör och häpna, Bengt Hennings spelade. Även detta blev en superkväll, även om godingarna inte duggade lika tätt som i Skellefteå. Det var å andra sidan en mycket mer uppsluppen stämning i Boden, men det är det ju alltid.
Jag fotade ingenting någon av kvällarna så bilden har jag helt enkelt snott från Bengt Hennings hemsida. Det är en pressbild så jag antar att det är ok...
Hemma igen
Det var ändå ganska skönt att komma hem, men jag var nog tröttare än jag ville erkänna för mig själv. Upptäckte det redan i Skellefteå när jag snäste av en gubbe som prompt skulle konversera med sin mun endast en decimeter från min. Kan ju vara trevligt om det rör sig om en pudding och inte som här, en snubbe som stank suröl. Jag pratar gärna, men när man dansar är det en fördel att prata i örat, eftersom det är med öronen man lyssnar. Rent generellt i alla fall. Jag försökte vända bort huvudet och svara kort, men han begrep inte så till slut upplevdes jag nog inte som särskilt trevlig. Sorry, men jag kan bli sån när jag behöver sova...
Det blev inte någon längre sovmorgon på fredagen och när jag väl pallrat mig upp var det full rulle. Följde Frida på varenda sportaffär i hela stan och sen åkte jag och lämnade igen bilen. (Snyft, jag MÅSTE ha en sån!) Fast Frida skjutsade mig raka spåret till Björx där den lilla Mitsubishin stod och väntade på mig! Tack, snälla Bosse och Ulla! Efter middagen lade jag mig i badet och där blev jag liggande. Planen var att åka till Parken där Flamingo spelade, och timmarna gick. Jag fick uppbåda mina sista krafter för att ta mig iväg. Väl där blev det ca 90 minuters bra dans till den drivna orkestern. Så bra de är! Kul med folk som observerade att de hade ny trummis och en karl jag dansade med tyckte det var kul med en så ung trummis, något som jag berättade för Uffe efteråt. Han skrattade gott och påpekade att han inte på något sätt sänkt medelåldern i orkestern, utan tvärtom. Han är nämligen äldre än den förre batteristen...
När jag åkte hem hände något märkligt. Jag kliade mig på min vänstra fotled och fick en tråd i handen. Tog tag i den och började rulla upp den. Det visade sig att det satt en nål i ena änden! Den klarsynte läsaren tänker nu (kan ju inte jag veta förstås) att nål och tråd var något som jag råkat få med mig hemifrån, men det var det faktiskt inte! Tråden var knallgrön (har inte sytt med den färgen sen urminnes tider), den var låååång (jag har aldrig så lång tråd vid handsömnad. Trasslar bara.) och jag hade inte varit in i syrummet sen jag kom hem från Malung.
Jag måste alltså ha befunnit mig väldigt nära någon som skulle sy i en knapp i sin gröna skjorta men tappade bort både nål och tråd... Den här passusen kan sorteras under rubriken Meningslöst pladder i skrift...
Men nu ska jag skriva om viktigare grejer! På lördag spelade nämligen Lasse Stefanz i Boden! Parkens ideella personal var taggade till tänderna och hade förberett sig minutiöst. Bland annat hade man satt upp ett stort tält med extra dansgolv och storbildsskärm.
Den här bilden är tagen precis första låten efter paus. Det var fler än det här paret som hittade hit.
Kolla grabbarna i keps i mitten av bilden. De var max 16-17 år och kunde varenda text.
Den ena sjöng Skattlösa bergen med Olle utan att staka sig eller tappa texten. Jag blev nästan lite rörd. Det finns hopp om framtiden!
Ungefär samma gällde för de här, något äldre ynglingarna i hatt. Förmodligen nyktra stod de vid scenen och även om de inte sjöng för full hals så rörde sig deras läppar till texten i varje låt.
Sigge gjorde en föredömlig insats där han vaktade vid scenen hela kvällen. Det blev faktiskt ett och annat avvisande av överförfriskade personer.
Olle
Jocke
Jonas
Christer
Gunnar
Turbo
Det blev något färre gäster i år än i fjol. Vad det beror på kan man bara spekulera i, men en inte alltför vild gissning kan vara att väderleken hade en viss betydelse. Det regnade några gånger under eftermiddagen och var inte särdeles varmt. Sen var det nog ganska mycket dansfolk som uteblev eftersom det ibland kan vara lite trångt och bökigt när LS spelar, eftersom de drar så mycket folk, men tack vare det andra dansgolvet gick det alldeles utmärkt att dansa inne där de spelade. Sen tycker inte jag att det gör något att det blir lite stökigt. Det blir lite speciella kvällar när LS spelar och det är väl bara kul?
Människor BLIR väldigt glada av LS, verkar det som i alla fall. Jag blir också glad av dem men en sak vet jag med säkerhet. Mina barn kommer aldrig att behöva se mig stå och spela luftgura framför Lasse Stefanz. Troligen inte framför något annat band heller. Lite behärskad är jag trots allt.
Det måste gå att dansa till
För ett par år sedan gick plötsligt luften ur mig och jag gick in i något slags dansvägg. Jag fick svårt att ta mig ut på dans och när jag väl var där så hade jag inte särskilt roligt, trots att jag fick dansa jättemycket. Men eftersom dans är ungefär det roligaste jag kan tänka mig så har jag ändå knogat på och varit ut en hel del. Många goda vänner, framförallt Hans och Märit, har nästan tvingat ut mig ibland och visst har jag haft kul, men mest p g a att de är himla trevliga att vara med.
Fast på sistone har det börjat kännas som förr. Vi har åkt ner till Skellefteå några torsdagar och då har jag och Anneli slagit följe från Gammelstad eller Gäddvik och sedan har vi passerat Bergsviken där vi flyttat över till Larssons bil. Det är så jäkla kul och igår var det kuligast!
Skellefteparken formligen dröp av dansanta karlar som inte ville något högre än att dansa med oss! Åtminstone kändes det så. Jag dansade med massor av nya, och alla var de jättebra! Och Mats Bergmans på scen var liksom bara grädden på moset.
Håhåjaja! Nog brukar jag ha kul och tycka det är allt bra trevligt på dans, men så sjukt kul som jag hade igår var det längesen jag hade. Det roligaste av allt var i alla fall att åtminstone Anneli hade lika kul som jag. Så ni kan ju gissa vilket kacklande det var i baksätet på hemvägen. Stackars Hans och Märit.
Nu är det nattinatti för mig. Klockan ringer halv sex imorgon och halv sju tänker jag åka och hämta min kumpan och därefter bär det av till Malung! Som sagt, det är tur att man är ung,
och för all evighet
I och med att min framtida sysselsättning och försörjning är säkrad känns det som att jag kan njuta ordentligt av den här sommaren och verkligen göra vad jag vill. Alltså inom vissa ekonomiska ramar, förstås... Men skiner solen en dag kan jag lägga mig i gräset och bara njuta. Jag kan åka till Skellefteå och dansa utan att behöva stiga upp på fredag morgon. En litet aber med all tid som står till mitt förfogande är möjligen att jag har en tendens att sova bort halva dagarna. I morse vaknade jag kl 11 och det var ju lite sent förstås. Särskilt med tanke på att jag INTE var vaken halva natten utan lade mig omkring 1.
Det har varit en intensiv vecka. Mycket dans, mycket tjosanhejsan, restaurangbesök och annat kul, så igårkväll kopplade jag av i tvättstugan. Nu laddar jag inför lördag, då jag åker till Malung. Jag har sällskap på resan ner av kompisen Bodil, tack och lov. Det blir roligt.
I torsdags dansade jag till Martinez i Skellefteå, ett rent nöje! Fräsch repertoar, lika dansant som vanligt och så Sandras vackra röst som grädde på moset. Det är roligt att dansa när orkestern har sån gnista!
I fredags åkte jag till parken där Claes Lövgrens spelade. De har bytt folk sedan sist, och utfallet av det är bara positivt. CL är ett oerhört kompetent dansband som har stenkoll på vad som funkar att dansa till. Och precis som Martinez har de förstås några låtar som är något alldeles extra.
Det var ju inte slut med detta, utan på lördag blev det dags att åka till Täfteå. Eftersom Hans textilbromsade sin motorcykel och tillbringade hela fredagen på Piteå älvdals sjukhus (skadat ledband i knät, ont i tummen och mörbultad axel) så tänkte jag att resan skulle bli inställd, men då Hans är en begåvad person som har fattat Streaplers storhet så tog han med sig kryckan, Märit och mig, ställde in farthållaren och menade att han skulle ha nästan lika stor behållning av att lyssna på dem och se oss dansa. Det är kanske som Annelie säger, "Den karln är för snäll för sitt eget bästa."
Jag behöver knappast säga hur bra det blev. Så kul att få dansa till Streaplers en hel kväll till. Skulle tro att det var kring 1000 pers i publiken så det blev ju stundtals lite småstökigt, men det får man faktiskt ha överseende med, tycker jag. Jättekul att folk kommer och har vett att uppskatta en orkester på scenen!
Jag fotade just inget, men här är i alla fall Märit och Hans. Känner mig lite småfånig när jag tar min relativt lilla kamera och går fram till scenen och fotar. Inte för att nån ska bry sig och gör de det så är det ju definitivt inte mitt bekymmer. Hade kanske känts bättre med en fläskig systemkamera. Nu är ju min Canon inte vilken skitkamera som helst. En ny, motsvarande går idag på ca 5500 och det är ju ingenting man hystar upp utan att fundera först.
Nåväl, det tar ju en stund att köra till Täfteå. Och lika lång är hemresan. Men det är så himla smidigt att bara behöva köra till och från Piteå, så jag tog mig friheten att blunda lite där i baksätet så att jag skulle vara pigg och alert de sista fem och en halv milen till Luleå. Solen sken och på en lååååång enfilig sträcka hamnade jag bakom en gräsklippare.
Fast det gjorde förstås ingenting. Klockan var strax före 4 på morgonen, solen sken och jag hade Streaplers nyaste skiva i bilstereon. Det kunde varit sämre.
Årets höjdpunkt
Ett år går fort och plötsligt blev det vecka 27 igen. Vecka 27 är synonymt med Streaplersvecka som blev lite annorlunda mot tidigare år. De spelade nämligen i Skellefteå redan under vecka 26, vilket antagligen var en fördel för Bodens räkning. Det inbillar jag mig i alla fall.
Onsdagen inleddes i alla fall med att Roger Kvarnström från P4 Norrbotten gjorde en intervju med mig, Kjetil Granli och nye basisten Per Lundin.
Här sitter Roger och jag i rännstenen utanför Scandic hotell och kollar in gamla Streaplersvinyler (alltså vi snackar sent 60-tal).
Därefter gick Roger in i bussen och pratade med Kjetil
och med Per.
Orkestern var tidigt på plats, roddade upp, soundcheckade och tränade litegrann.
Därefter blev det en ordentlig middag och så var klockan halv åtta och kassan öppnade.
Kön växte snabbt, men den effektiva kassapersonalen har alltid högsta växel i så ingen hann ledsna på att stå där. När kön var som längst plockades en extra stämpel fram och de som hade jämna pengar kunde gå före i kön. Sedan slogs givetvis dessa entréer in i kassan. Väldigt smidigt och kanske något att ta efter för folkparken i vårt sydliga grannlän. Där verkar man inte fundera så mycket på att effektivisera vid den värsta publiktillströmningen...
Nå, hursomhelst så rev Streaplers igång prick åtta och sen var det full rulle, både på orkester och gäster.
Ehh....
Det var förstås fullt på golvet hela kvällen. De här glada norrmännen nöjde sig dock med att lyssna och njuta av Streaplers härligt svängiga musik.
Som ni ser så sken solen över Boden den här kvällen. Underbart är kort och klockan blev midnatt alltför snabbt. Björknäsparkens personal sålde varmkorv i entrén och många trötta dansgäster passade på att fylla på med ny energi innan hemfärd.
Efter en sån här kväll fylls energidepåerna till max. Det är så oerhört närande med alla fantastiska människor som är så glada och goa. Det är så här dans skall vara!
Streaplers levererade förstås som vanligt, kanske med en ännu högre växel än veckan innan i Skellefteå. Det spelade med sånt jäkla driv och sådan energi och det är klart att det smittar av sig på publiken vilket i sin tur kanske taggar orkestern ännu mer. Bäst är de, i alla fall. Det går bara inte att stå still. Och jag håller med de som kom fram och sa att Streaplers är det absolut bästa bandet att bugga till om man nu vill göra det.
När lokalen var återställd i ursprungligt skick, det vill säga att borden var på plats igen och orkestern packat klart, var det så dags för den traditionella vickningen innan de gav sig iväg till hotellet.
och fröjdas åt att vingarna bär
Jag har lite svårt att somna ibland. Sömnen blev lite förryckt under de dagar jag skjutsade Katarina hit och dit när som helst på dygnet. När det blir jobbigt att hålla igen ögonen brukar jag läsa lite, en bok eller på telefonen. I förrgår kväll kollade jag Flight 24, en helt fantastisk app som visar alla flygplan som är uppe i luften. Flygplanstyp, destination, fart höjd och allt sånt skojigt.
Det förekommer inte några inrikesflyg mitt i natten, men det händer ju att flyg från andra länder tar genvägen över Sverige. Så var det med det här planet
som kom från Barcelona
men som inte hade någon slutdestination.
Det visste inte vart det skulle! Det var liksom bara uppe och cruisade! "Äh, vi tar en sväng till Murmansk och kollar läget."
Det var ju i och för sig inte roligare än att jag kunde somna, men igår var jag och fikade med tjejerna och när jag visade dem mina ps utbrast Katarina "Edward Snowden! De har hämtat honom i Ryssland och flugit honom nånstans!"
Jag blev helt exalterad. Det verkade faktiskt vara en rimlig förklaring. Men inatt, när jag landat i sängen efter en ruskigt kul kväll i Skellefteå, kunde jag inte heller somna och då hittade jag TVÅ plan som var uppe och flög, helt lost in space, för de visste inte ens var de startat.
Det var förresten Streaplers som spelade i Skellefteå. Så genuint äkta och så vansinnigt bra så man nästan blir gråtfärdig. Vilket driv, vilka musiker, vilken dansmusik!
Please Mr Postmen
Det är bara två veckor sedan Drifters var häruppe sist. Då valde jag att inte åka till Boden på fredagen och på söndagen, när de var i Bursiljum, var jag ganska trött och lite less på att köra efter lördagens Täfteå-tur (som faktiskt blev nära 70 mil totalt), att jag även då stannade hemma. Det är i alla fall nära 17 mil enkel väg till Bursiljum. Ganska långt, alltså.
Men igår var de i Skellefteå! Jag puttrade ner till Piteå och Bergsviken där jag plockade upp Märit och Anneli och tillsammans åkte vi vidare och var framme i god tid, vilket var tur. Det gick tydligen osedvanligt långsamt i entrékassan, och en stund efter start ringlade sig kön långt ner på parkeringen.
Under de första danserna satt jag kvar vid bordet och funderade på vad jag gjorde där överhuvudtaget, men efter att ha varit upp på dansgolvet fick jag lite flow och insåg att det är förjäkla kul att dansa! Särskilt till den suveräna dansmusiken som Drifters levererar!
Västerbottningar är ett allvarligt och stillsamt släkte. De tycks ha en smula svårt att visa sin uppskattning. Jag har skrivit det förut och gör det igen - applåder och leenden är bra. Kallas svarsignaler och är nödvändiga vid all kommunikation.
Torsdagsdanserna i Skellefteå är i alla fall jättekul. Jag har inte varit på så många under de senaste somrarna eftersom jag inte är hemma förrän kring halv två, vilket är alldeles för sent om man ska upp fyra timmar senare. Men just nu får jag ju sova ut.
Det verkar som om den fysiska posten har fått ett uppsving! Har vi slutat mejla? Att döma av antalet brevbärare på vår gård igår så verkar det inte bättre. Rena trängseln.
