Jag har ibland en förmåga att befinna mig på rätt plats vid rätt tillfälle. Åtminstone tyckte nog Frida det igår när hon ringde och undrade var jag var.
- På väg till Apoteket, svarade jag.
Och då blev hon jätteglad, för hon var också på stan och ville väl kanske spara busspengar, alt. visa ett par skor hon hade kollat in. Det kan eventuellt finnas en liten, liten möjlighet att hon ville träffa människan mamma också.
- Jag kommer till Apoteket, sa hon. Måste köpa skavsårsplåster.
Jag gick dit, tog en lapp och hade precis satt mig ner att vänta när det durrade till i kappfickan. Jag hann dock inte ta upp telefonen, varken ur fickan eller ur den läckra lilla glampåsen som skall skydda den mot hugg och slag, förrän tösen gled runt hörnet på en hylla och fick syn på mig.
- Jag skickade just ett sms! Jag undrade hur en kvinna på nästan två meter kan göra sig osynlig på ett apotek men nu vet jag!
Jag vet ju inte vem hon menade för jag är ju varken två meter eller osynlig.

Vi åkte hem till mig och två av Fridas pite-kompisar kom och hälsade på och vips var den dagen nästan slut. Och nu vill hjärtat ha en plats hos mig, så till helgen skall jag göra lite omdisponeringar i mitt syrum så att hon får plats med sig själv och lite saker. Får bara lite ångest när jag tänker på mitt källarförråd som redan är proppfullt men som nu också skall svälja några kartonger tyg. Rent volymmässigt får de ju säkert plats, men grejen är att jag vill ha kontroll över dem också d v s ha ett slags system som gör att jag lätt som en plätt kan gå på rätt kartong och plocka fram en bit svart muddväv om det skulle behövas. Men det blir väl någon råd med det. Mer akut är kanske att frigöra lite utrymme för de fyra däck som inte används just nu. Jag sneglar på grannens förråd som är tomt sånär som på en demonterad våningsäng och en pinnstol...

Ja, så var det söndag kväll igen! Ingen dans i helgen heller och inte är jag ledsen för det. Malin fyllde år i fredags och jag tyckte väl att hennes födelsedag var viktigare än Matz Bladhs. Nog för att det hade varit kul att lyssna på dem, nu när Conny sjunger, men man kan inte vara överallt. Så det blev lite myspys hemma istället, med hembakade kakor (Malin), muffins (Frida) och köpt djupfryst tårta (jag).

Själva födelsedagsbarnet. 23 år och äldst i syskonskaran.

Helgens höjdpunkt har dock varit de nya mobilerna från Cyberphoto som jag och Malin hämtade på Ica i fredags. Eller ja... Detta var nog en större händelse för mig än för henne. Mina gamla har fungerat alldeles utmärkt i tre års tid. Aldrig några problem förrän på sista tiden, då knapparna inte fungerat som önskat. Nu på slutet kunde jag inte avsluta ett samtal utan att bita på den knappen, vilket har varit ganska påfrestande. Jag har alltså inte heller kunnat använda knapplåset med följd att jag har ringt upp folk helt oavsiktligt och sedan varit tvungen att stoppa telefonen i munnen snabbt för att avsluta uppringningen. Man behöver inte ha någon livligare fantasi för att föreställa sig hur sjukt det ser ut när en kvinna plötsligt stoppar mobilen mellan käkarna och biter till...

Fönsterputsning och bilvaxning har således fått stå åt sidan till förmån för ett evigt tryckande. Jag hade stora problem att få över alla kontakter, då sim-kortet visade sig vara fullt och de senaste kontakterna satt på telefonen. Jag har flyttat sim-kort fram och tillbaka, raderat och flyttat tillbaka igen ett oräkneligt antal gånger. Sedan skulle jag lägga in lite musik, men då visade det sig att det skulle installeras program som heter PC Company och PC Suite och när jag hade gjort det så var jag så less på att sitta framför datorn, så det där med musiken får vänta till en annan dag.


Malin läser användarhandboken till sin egen telefon medan hon spelar hamsterspel i min.


Jag sydde två glamourpåsar till mina fina saker. Mobilen och kameran alltså...

Jag har inte bloggat här idag. Jag har, som sagt, begränsningar. Däremot har jag bloggat HÄR och inkluderat ett ruskigt skojigt klipp med Bhonus som visar hur kul man kan ha, trots en skuren motor... 

En del helger hinner man ingenting, medan man andra helger hinner hur mycket som helst, som den här t ex. Jag stannade INTE i Boden i fredags. Björn ville gå på Udden, på gratisfestivalen Musikens Makt, och se Familjen och då tänkte jag att jag också skulle dit och hålla lite koll på honom. Men tack och lov verkar han ha ärvt min folkskygga sida, så han bestämde sig för att stanna hemma och spela dataspel istället. Det kändes bra att ligga i soffan och sova istället för att stå och trängas med fulla ungdomar och lyssna på musik som man inte begriper något av, alternativt flänga runt på Björknäsparkens dansgolv.

Igår hann jag alltså MASSOR. Medan Frida skurade badrummet sydde jag färdigt alla gardiner jag hade klippt till tidigare. Jag visste var jag skulle hänga dem, men Malin fick syn på de jag tänkt ha i vardagsrummet och vips hängde de i hennes istället...







Tyget till gardinerna på de två översta bilderna kommer från Designer Guild och är asdyrt. Kostar typ nånstans mellan 5-700 kr/m men jag fyndade det på stuvavdelningen på tygaffären för under femtilappen metern. Det övre heter Marienlyst och det nedre Zakharov. Båda produceras i flera olika färger och också som tapeter. Köksgardinerna är ett skitläckert (tycker jag alltså) 70-talsinspirerat lite tunnare tyg som kom in till affären innan jag slutade i februari. Jag begrep att ingen ville köpa det till ordinarie pris, så jag har väntat ut det och fyndade fem meter förra veckan. Och ska jag vara riktigt ärlig så sydde jag dem FÖRRA helgen och inte denna... Tyvärr sitter köksfönstret snett, något som jag inte tänkte på, så den ena längden är flera centimeter för lång, men jag ids inte göra något åt det. Faktiskt. Det känns nog vidrigt att jag ska behöva putsa fönsterna, kanske redan nästa helg. Så jag gör väl bort både det och tvätt av bil så kan jag kanske göra något roligt sen.

Nå, efter gardinsömnaden städade jag äntligen min bostad, som under de senaste veckorna varit intill förväxling lik en kvart, eller något av objekten i Rent Hus. Så lördagskvällen kunde med gott samvete tillbringas i soffan. Malin och jag avnjöt ett filmiskt mästerverk vid namn Freddy vs Jason.

Gossen var våldsamt sugen på aioli när han vaknade strax efter det somliga människor kallar lunchtid. Och den ömma modern (alltså jag) ställde mig givetvis vid köksbänken och fixade denna. Själv älskar jag aioli, men mår inte särskilt bra av det. Smakade ändå lite.



Därefter tog bakningen vid. Idag gick min provanställning över till tillsvidareanställning och traditionen kräver tydligen att det skall bjudas på fika. Allt har gått bra och jag har inte misslyckats med en enda plåt. Däremot tappade jag en mugg innehållande tre äggvitor, i golvet. Fatta hur svårt det är att få upp ägg. Det liksom slemmar och glider undan och jag fick moppa och moppa och moppa innan det blev fint igen.

Plötsligt insåg jag att ALLA barnen var hemma samtidigt! Passade på att fota medan de satt och försökte komma överens om vilken film de skulle se.









Vilket var lika omöjligt som att få alla fyra att se någorlunda normala ut på en och samma bild....

Det har sakta men säkert smugit sig på... När jag tittar tillbaka på de senaste månadernas bloggande så märks det klart och tydligt. Mina inlägg saknar spets och det kan bara bero på en sak - jag känner mig förvånansvärt tillfreds med tillvaron.

När jag jobbade i butiken fanns det alltid något/någon att reta sig på. Inte för att antalet korkskallar på jorden har minskat men jag träffar inte på dem i samma utsträckning som förr och om jag någon gång gör det så gitter jag inte hetsa upp mig.

Lite roligt var det i alla fall förra veckan när jag var in i butiken och köpte tyg till nya köksgardiner på tok-rea. Bäst jag stod där och fick mina fem meter tillklippta, passerade en kund bakom min rygg. Hon bar på några rullar reatyg som hon förmodligen ville lägga undan för när hon såg mig stannade hon till och sa:
- Åh, är du på den här sidan disken? Jobbar du imorgon?
- Jodå, svarade jag.
Så var jag tyst några sekunder innan jag log och fortsatte:
-...men inte här.
Ja, jag är antagligen en jävligt elak människa, men det kändes alldeles otroligt bra.

Jag har varit på TJÄNSTERESA! Först tänkte jag att det var min första tjänsteresa sedan hösten -94, då jag fortfarande var anställd på posten, men sedan kom jag ihåg att jag ju faktiskt jobbar litegrann på frilansbasis på Får jag lov och var i Malmö på förlaget så sent som i juni, så där fick jag revidera en smula...

Hursomhelst så har jag varit i Stockholm två dagar med lika många kollegor. Jag kan inte säga vad vi har gjort där, för det förstår jag inte riktigt, men roligt var det! Efter arbetsdagens slut igår enades vi om att ta en promenad till hotellet eftersom det bara låg typ tre kilometer bort. Alltså bara marginellt längre än avståndet Kallkällan-Shopping, vilket jag övertygade en ganska motvillig Håkan om. När jag tänker närmare på det kan det vara så att jag och Maria enades och lämnade honom utan talan... Det kanske var därför vi då och då hörde honom ironiskt påpeka att det i alla fall inte regnade...

För vi gick ju inte raka spåret precis. Jag hade skrivit upp vägbeskrivningen på en liten lapp, men vi förleddes av två andra kollegor, en från Göteborg och en från Malmö, att gå nerför en trappa och följa Kungsholms strand. Dessvärre råkade vi gå över fel bro, hamnade på S:t Eriksgatan som vi därefter följde alldeles för länge. Istället för att vika åt höger innan Vasaparken gick vi av någon outgrundlig anledning RUNT den och därmed förlängde vi vår lilla vandring med åtminstone två kilometer. När vi äntligen kom fram till hotellet var vi lättade och trötta men inte särskilt glada. Inte blev humöret bättre av att receptionisten tyckte att vi skulle BETALA för hotellrummet! Jag ringde chefen samtidigt som jag fick hjälp av en annan receptionist, som utan att tveka lämnade ut en nyckel till mig, förmodligen fast förvissad om att det hela på något sätt skulle reda upp sig, medan mina kollegor blev utan. Nå, chefen ringde upp och pratade förstånd med hennes motsträviga kollega och jag slapp dela mitt enkelrum med mina kumpaner...

Efter en stunds rekreation gick vi till Jensens Böfhus (jag visste var det låg så vi gick inte fel en enda gång) där vi åt varsin smaskig köttbit. Jag tvingades dricka öl till maten eftersom de inte serverade gt, men jag tog en irish till efterrätt. Thomas, du hade varit stolt över mig...

I morse förklarade en mycket bestämd Håkan att vi skulle åka tunnelbana, vilket vi givetvis fann oss i. Och det gick alldeles utmärkt. Man kan säga att det var färdigpromenerat på den här resan.

Jag fotograferade givetvis litegrann. Det här är utsikten från mitt rum:

Alla rum låg en trappa ner i ett system liknande Finlandsfärjornas, vilket innebar att massor med rum inte hade något fönster. Så hellre utsikt över ett parkeringshus än ingen utsikt alls, eller hur man nu brukar säga.

Hotellet var alldeles nytt så det var faktiskt jättefräscht. Toalettlocket var dämpat, en lyx jag bara hört talas om men inte var säker på existerade irl.


Självklart tog jag också några fina bilder på mina kollegor, men med tanke på deras ovilja att bli fotograferade så väljer jag att inte publicera dem. Vi ska ju ändå vara arbetskamrater i åtminstone femton år till och jag har hellre vänner än ovänner...

När jag var hos Max och Christin och åt surströmming för en tid sedan hade de även besök av Max barndomsvänner från Vännäs. (Vänner från Vännäs, hahahahaha! Jag har faktiskt aldrig tänkt på hur roligt det är!) En av dem samlar på ALLT! Och då menar jag ALLT! Alltså nästan... Kanske inte tomma Bregottpaket precis, men tidningsartiklar, serieslipar, insändare, brev o s v i all oändlighet... Och DANSBANDSKORT! För några år sedan visade han stolt upp en jättebunt som han köpt på Röda korset och nu var det alltså dags igen! Jag fick i alla fall känna på dem. Ja, och fotografera, förstås...

Lars Eric Thorbjörns kom från Luleå

Johan Harrys var ett Älvsbyband

Carl-Görans utgick från Kiruna och jag tror faktiskt att de fortfarande finns!

Norrlänningarna bestod huvudsakligen av Pitepojkar, om jag inte har helt fel.

Lulebandet Nordpolarna

I Gällivare kunde man svinga sina lurviga till Fyra Toner

Hermanssons sponsor KRÄVDE att få vara med på framsidan

Är det måhända Gunborg´s (med akut accent, kanske med tanke på kommande utlandslansering?)som varit Face84:s förebild?

Ett mer troligt alternativ är kanske Flips från Vännäs.

Streaplers forever... Det söndertummade orkesterkortet vittnar om den gränslösa kärlek den tidigare ägaren av kortet kände för orkestern som firar 51 år i år!

I fredags dansade jag till Bengt Hennings på Björknäsparken. Fy farao, så bra de är!!! Läs mer HÄR.

Jag målar mig i stort sett varje dag. Det skulle aldrig falla mig in att åka på Kvantum eller på jobbet utan make up. Jag är så fruktansvärt blek och genomskinlig utan smink att jag knappt syns. Men min hud är känslig, likaså ögonen, så jag använder sedan säkert femton år tillbaka nästan uteslutande produkter från Clinique. Dessa är allergitestade och de är inte heller särskilt parfymerade. Men även om de är enormt dryga så kostar de en hel del när man ska köpa dem, så igår köpte jag en ansiktsrengöring på Apoteket som jag tyckte verkade helt ok, Aloe vera från CCS. Men försök att tvätta ansiktet utan att få något på läpparna... Så nu sitter jag här med en obehaglig parfymstank från ansiktet och en ännu äckligare stank i munnen. Huga.

Detsamma gällde den bodylotion jag införskaffade. Den doftade härligt fruktigt, men väl på kroppen spred sig en omisskännlig doft av sur disktrasa. Nå, det har ju ingen betydelse. Man kan väl gott gå omkring och lukta lite disktrasa någon gång emellanåt. Värre dofter har man ju känt. På dans.