...ifall man bara stannar inne på hotellet...
Jag blir lite kluven av att vara aktiv på två bloggar, men kan andra så kan jag. Landade i Vemdalen strax efter 17 igår. Snabbt som ögat infann jag mig hos Roger och Martin från Norrskedikaparken och där välkomnades jag som vanlig av härliga lakritsshots, serverade ur en enliters tillbringare.
Roger Martin
I lägenheten bor också Marco från Tors loge och Leif Wibron, Gävleparken.
Marco Leif
Det var mysigt att sitta ner och prata med dem man inte träffat på länge, men klockan 20 skulle vi äta på Hildings så jag fick duscha och fixa mig på rekordtid, och det gick ju bra det också.
Torsdagen är egentligen bästa kvällen ur dansbarhetssynpunkt, eftersom "alla" inte har kommit ännu och gårdagen utgjorde inget undantag. Expanders, Highlights och King Edwards stod på scenen, tre väldigt olika band. Det är alltid lika roligt att dansa till de förstnämnda, som givetvis har en särskilt plats i mitt norrbottenshjärta.
King Edwards var en jäkligt positiv överraskning! Det svängde som tusan så dem vill jag gärna höra mer av!
I vanlig ordning serverades pyttipanna hos Roger och Martin inatt och i morse fick jag sova uuuut! Klockan var nog närmare halv tolv innan jag åt min egen medhavda frukost. Det är sällan man kan äta hotellfrukost eftersom de envisas med att servera den i gryningen. Och då hade jag precis somnat...
Nu skiner solen och vi sitter här och tittar på alla utklädda människor som är på väg till after skin. (Hur blev det där? Efter skinn? Efter skidorna, menar jag ju.) Klockan 18 är det mingel och idag tänker jag inte stressa när jag gör mig i ordning så jag bör strax återgå till min lägenhet av den anledningen. Läs gärna min andra blogg också som förstås är kuligast för er som gillar dans, men ni andra kan också gott kolla in den.
Boellas Får jag lov-blogg!
Roger Martin
I lägenheten bor också Marco från Tors loge och Leif Wibron, Gävleparken.
Marco Leif
Det var mysigt att sitta ner och prata med dem man inte träffat på länge, men klockan 20 skulle vi äta på Hildings så jag fick duscha och fixa mig på rekordtid, och det gick ju bra det också.
Torsdagen är egentligen bästa kvällen ur dansbarhetssynpunkt, eftersom "alla" inte har kommit ännu och gårdagen utgjorde inget undantag. Expanders, Highlights och King Edwards stod på scenen, tre väldigt olika band. Det är alltid lika roligt att dansa till de förstnämnda, som givetvis har en särskilt plats i mitt norrbottenshjärta.
King Edwards var en jäkligt positiv överraskning! Det svängde som tusan så dem vill jag gärna höra mer av!
I vanlig ordning serverades pyttipanna hos Roger och Martin inatt och i morse fick jag sova uuuut! Klockan var nog närmare halv tolv innan jag åt min egen medhavda frukost. Det är sällan man kan äta hotellfrukost eftersom de envisas med att servera den i gryningen. Och då hade jag precis somnat...
Nu skiner solen och vi sitter här och tittar på alla utklädda människor som är på väg till after skin. (Hur blev det där? Efter skinn? Efter skidorna, menar jag ju.) Klockan 18 är det mingel och idag tänker jag inte stressa när jag gör mig i ordning så jag bör strax återgå till min lägenhet av den anledningen. Läs gärna min andra blogg också som förstås är kuligast för er som gillar dans, men ni andra kan också gott kolla in den.
Boellas Får jag lov-blogg!
Things
Allting har en ände och korven den har två. Fast helt slut kanske det inte blir i alla fall. Under en övergångsperiod måste jag nog få köra med två stycken. Tills jag har vant mig av med den ena, tänker jag. Nu pratar jag alltså om bloggar, om någon undrar. Från och med idag bloggar jag nämligen på Får jag lovs hemsida, och där kommer jag givetvis mest att skriva om dans och sånt, men också om lite annat. Så länge jag stannar kvar här kommer jag mest att skriva om mycket annat och lite dans och sånt... Annat, det är t ex det här:
Jag har hittat ett användningsområde för den meningslösa grej jag fick när jag slutade på mitt förra jobb. Nu pryder (eller vad man ska kalla det) den skrivbordet på mitt nya arbete. Men det är ju ok, så slipper jag dammtorka den hemma.
Imorgon åker jag till Vemdalen på orkesterforum. Självklart skulle jag ha packat ikväll, men jag har i alla fall hunnit kolla oljan samt tvättat och tankat bilen, och det är ju inte det sämsta. Självklart har jag skrivit en lista på vad jag ska ha med mig, från mobilladdare till dansskor, men för att utmana ödet och kanske göra livet lite mer spännande, har jag låtit bli att skriva upp tandborste. Sen får vi se hur det blir med den. Men kolla nu på min nya blogg också: http://www.fjl.se/BoelS/blogg
Jag har hittat ett användningsområde för den meningslösa grej jag fick när jag slutade på mitt förra jobb. Nu pryder (eller vad man ska kalla det) den skrivbordet på mitt nya arbete. Men det är ju ok, så slipper jag dammtorka den hemma.
Imorgon åker jag till Vemdalen på orkesterforum. Självklart skulle jag ha packat ikväll, men jag har i alla fall hunnit kolla oljan samt tvättat och tankat bilen, och det är ju inte det sämsta. Självklart har jag skrivit en lista på vad jag ska ha med mig, från mobilladdare till dansskor, men för att utmana ödet och kanske göra livet lite mer spännande, har jag låtit bli att skriva upp tandborste. Sen får vi se hur det blir med den. Men kolla nu på min nya blogg också: http://www.fjl.se/BoelS/blogg
Let it snow, let it snow, let it snow
Tiden var knapp när vi skulle till Skellefteå i fredags. Jag jobbade till strax efter 18 och anlände till Ingrid och Kent strax före 19. Jag hade hoppats att Ingrid skulle välkomna mig med ett glas päroncognac, något som alltid fanns i deras hem förut, men ack så besviken jag fick bli. Jag tvingade henne att inventera barskåpet och allt hon hittade var en slatt rom som vi glatt delade på. Ja, slatt och slatt, förresten. En REJÄL slatt kan man kanske kalla det.
Gunilla anlände så småningon, jag bytte om och fyllde sedan i vad som försvunnit ur ansiktet under dagen, d v s allt. Foundation, puder, rouge, ögonskugga o s v. Därefter packade vi in oss i bilen, en ny Folkvagn som Kent framförde på ett föredömligt sätt, och styrde kosan mot Piteå, där vi plockade upp Mats.
Lasse Stefanz väntade inte på oss och hade således redan börjat spela när vi kom. Men det gjorde ingenting. Som vanligt spelade de jättehögt och folk var arga, men de sänkte volymen efter en stund och decibelörat tangerade inte ens rött därefter.
Nu följer en väldig massa bilder. Dels för att jag numera har en kamera, dels för att det inte är varje vecka Lasse Stefanz spelar inom det rimliga avstånd som ju onekligen Skellefteå ligger.
Ja, här har vi Gunnar och Olle, medan Hans Sigfridsson skymtar i bakgrunden.
Grym backdrop...
Litegrann från ovan.
Olle, åh, Olle...
Jag dansade (jodå, det gick alldeles utmärkt att dansa, trots att det stod folk framför scenen) med en glad karl, som var mäkta fascinerad över alla unga människor som stod och sjöng med i alla låtar. Ja, man får väl tycka vad man vill om Lasse Stefanz, men det går inte att bortse från att det är de som har hållit dansbandsbåten flytande under de år som genren har varit på nedgång och inte haft något som helst utrymme i media.
En annan karl påpekade att ingen av orkestermedlemmarna är något charmtroll precis, men det var inte elakt sagt utan bara ett konstaterande. Det svänger, det är dansbart till hundratusen, och om någon tycker att Olle verkar blasé ska de kanske titta en extra gång. Inte många sångare fokuser så på det de sjunger. Det känns som om varje ord är viktigt för honom och jag upplever definitivt inte att han slentrianmässigt river av låt efter låt. För trots att jag inte är ett lika hängivet fan som en mycket nära vän till mig, f ö känd radio- och tv-profil, så kan jag inte annat än respektera den här orkestern, som gör en danskväll till något alldeles extra.
Christer
Lasse...
...och Hasse
Gunnar
P g a romslatten jag vräkte i mig i början av kvällen, så var jag tvungen att ta en uppfriskande promenad till Ingrid och Kent på lördagen. I snöstorm och motvind. Jag såg ut som en dränkt katt när jag kom fram. Något som också flickan i kassan på Stadium påpekade en stund senare. Ja, hon sa kanske inte precis så utan tittade muntert på mig och frågade:
- Snöar det så mycket?
Och det gjorde det ju faktiskt.
Gunilla anlände så småningon, jag bytte om och fyllde sedan i vad som försvunnit ur ansiktet under dagen, d v s allt. Foundation, puder, rouge, ögonskugga o s v. Därefter packade vi in oss i bilen, en ny Folkvagn som Kent framförde på ett föredömligt sätt, och styrde kosan mot Piteå, där vi plockade upp Mats.
Lasse Stefanz väntade inte på oss och hade således redan börjat spela när vi kom. Men det gjorde ingenting. Som vanligt spelade de jättehögt och folk var arga, men de sänkte volymen efter en stund och decibelörat tangerade inte ens rött därefter.
Nu följer en väldig massa bilder. Dels för att jag numera har en kamera, dels för att det inte är varje vecka Lasse Stefanz spelar inom det rimliga avstånd som ju onekligen Skellefteå ligger.
Ja, här har vi Gunnar och Olle, medan Hans Sigfridsson skymtar i bakgrunden.
Grym backdrop...
Litegrann från ovan.
Olle, åh, Olle...
Jag dansade (jodå, det gick alldeles utmärkt att dansa, trots att det stod folk framför scenen) med en glad karl, som var mäkta fascinerad över alla unga människor som stod och sjöng med i alla låtar. Ja, man får väl tycka vad man vill om Lasse Stefanz, men det går inte att bortse från att det är de som har hållit dansbandsbåten flytande under de år som genren har varit på nedgång och inte haft något som helst utrymme i media.
En annan karl påpekade att ingen av orkestermedlemmarna är något charmtroll precis, men det var inte elakt sagt utan bara ett konstaterande. Det svänger, det är dansbart till hundratusen, och om någon tycker att Olle verkar blasé ska de kanske titta en extra gång. Inte många sångare fokuser så på det de sjunger. Det känns som om varje ord är viktigt för honom och jag upplever definitivt inte att han slentrianmässigt river av låt efter låt. För trots att jag inte är ett lika hängivet fan som en mycket nära vän till mig, f ö känd radio- och tv-profil, så kan jag inte annat än respektera den här orkestern, som gör en danskväll till något alldeles extra.
Christer
Lasse...
...och Hasse
Gunnar
P g a romslatten jag vräkte i mig i början av kvällen, så var jag tvungen att ta en uppfriskande promenad till Ingrid och Kent på lördagen. I snöstorm och motvind. Jag såg ut som en dränkt katt när jag kom fram. Något som också flickan i kassan på Stadium påpekade en stund senare. Ja, hon sa kanske inte precis så utan tittade muntert på mig och frågade:
- Snöar det så mycket?
Och det gjorde det ju faktiskt.
Easy come, easy go
Förra veckan var Nordinz ett dansband med en någorlunda fylld spelplan. Förra veckan gjorde de också sin första(?) Norrlandsturné. Förra veckan spelade hos Sveriges hjärtligasta, gladaste och mest generösa arrangör. Och den här veckan lade de ner.
Lagt ner har däremot inte Lasse Stefanz gjort. Så det är ganska säkert att de är i Skellefteå imorgon. Förutsatt att vindrutetorkarna på deras buss förmår att hålla vulkanaskan borta.
Det är ju en jäkla tur att man inte har hunnit tvätta bilen...
A different kind of pain
Medan tre femtedelar av familjen tillbringade påsken i Tjåmotisfjällen så var Malin och jag hemma och tog det lugnt. Lyckades se flera filmer från början till slut, något som jag alltid har problem med eftersom jag är en orolig själ som gärna hittar på att göra annat mitt i filmen. Bio är alltså att föredra för mig, för då kan jag inte tömma diskmaskinen eller sy en t-shirt mitt i något mord. Fast om jag skall vara riktigt ärlig så blundade jag nog några minuter här och där under Luftslottet som sprängdes. Jag var faktiskt lite trött. Sommaren med Göran, detta filmiska mästerverk, trollband mig däremot från början till slut.
När man bara har sig själv att tänka på så hinner man göra en himla massa saker som annars inte skulle bli gjorda. Varken jag eller Malin äskar några storslagna middagar, utan klarar oss gott på ostmackor och ett glas O´boy om det behövs. Nu hade vi middagsfrämmande under långfredagen och kunde leva på resterna från denna under några dagar. Därför hann jag äntligen sortera mina cd-skivor...
Dansband i hyllan till vänster, allt annat till höger medan samlingsskivor och brända finns i de vita boxarna. Skivan till höger blev...
...en sänggavel. Klippte 22 cm breda remsor av svart galon som jag sedan sydde ihop och stickade med vit jeanstråd. Till slut tog jag fram min fina slagborr och satte upp både...
...ny sänglampa och...
...ny taklampa i köket.
Nu skall jag sy några nya kuddfodral till både den nyomklädda soffan och till sängen. Vitsen med att ha tråkigt brunt, svart och vitt är ju onekligen att man kan vräka på med färglada dukar, kuddar och ljus. Och jag är fortfarande sugen på den gröna ryan från Ikea. Jag passerar ju Sundsvall nästa söndag på väg från Vemdalen så jag springer nog in en snabbis och kollar om den finns där...
När man bara har sig själv att tänka på så hinner man göra en himla massa saker som annars inte skulle bli gjorda. Varken jag eller Malin äskar några storslagna middagar, utan klarar oss gott på ostmackor och ett glas O´boy om det behövs. Nu hade vi middagsfrämmande under långfredagen och kunde leva på resterna från denna under några dagar. Därför hann jag äntligen sortera mina cd-skivor...
Dansband i hyllan till vänster, allt annat till höger medan samlingsskivor och brända finns i de vita boxarna. Skivan till höger blev...
...en sänggavel. Klippte 22 cm breda remsor av svart galon som jag sedan sydde ihop och stickade med vit jeanstråd. Till slut tog jag fram min fina slagborr och satte upp både...
...ny sänglampa och...
...ny taklampa i köket.
Nu skall jag sy några nya kuddfodral till både den nyomklädda soffan och till sängen. Vitsen med att ha tråkigt brunt, svart och vitt är ju onekligen att man kan vräka på med färglada dukar, kuddar och ljus. Och jag är fortfarande sugen på den gröna ryan från Ikea. Jag passerar ju Sundsvall nästa söndag på väg från Vemdalen så jag springer nog in en snabbis och kollar om den finns där...
Who´s gonna drive you home
Dagar som denna, då breven från polisen är lika frekventa som reklambladen från Rusta, man går omkring och är irriterad på folk i största allmänhet och kanske några särskilda i synnerhet och man helt enkelt har fått en liten släng av existentiell livsångest, sådana dagar kan man i alla fall glädjas åt att ens parkeringsplats inte ser likadan ut som grannens.
Det är ju inte vatten precis...
Det är möjligt att jag utmanade ödet nu. När jag skall hämta Frida senare ikväll kanske bakaxeln ligger kvar på garagegolvet eller också släpper motorn igen. Men jag kunde inte låta bli, för himmel så mycket olja det kan rinna ur en Volvo!
Falling in love with myself again
Så går en helg ur våra liv och kommer aldrig åter. Igen. Men det gör ingenting, för det är fortfarande en underbar känsla att veta att jag är lika ledig nästa helg som jag varit den här. På fredag är det Lasse Stefanz i Skellefteå, och på något sätt måste jag försöka lösa det logistiska, eftersom det återigen är sexvecka. Alltså den vecka jag jobbar till sex. Arton noll noll.
I torsdags spelade Mats Bergmans på Cleo, tyvärr något som lite för många inte brydde sig om. Det var ganska ödsligt därnere, men några av mina vänner fanns bland gästerna så lite roligt var det i alla fall. Roligast var det när en cowboy (en yngling iklädd boots, skinnbrallor, westernskjorta och hatt) släntrade fram till vårt bord, posade, satte ner sitt glas och sa:
- Tjena snygging. Ska vi dansa?
Lika raffinerat som i en film. Klart vi skulle dansa. Det var inte bara jag som tyckte det var roligt. Vartenda sms jag har fått från en av mina vänner, har sedan i torsdags innehållit "Tjena snygging". Ha ha. Sånt får man bara höra på krogen...
Lördag morgon klev jag upp redan halv nio, så därför hade jag tid att bada i två timmar innan jag och Malin sent omsider åkte ut på stan. Bytte en blus, köpte nagellack och fikade.
På kvällen blev det återigen dans till Mats Bergmans, denna gång på Folkets Park i Skellefteå. Det var mer folk där, kanske omkring 300, men ändå alldeles för lite. Man undrar ju vad folk vill ha? Tydligen är det tvåmanna karaokeband som går hem bäst i de trakterna.
Mats Bergmans då? Jodå, alltid lika kul att dansa till dem. Jag buggar ju inte särskilt ofta och därför uppskattar jag deras snabba låtar som lämpar sig otroligt bra för snabb foxtrot. Detta förutsätter ju givetvis att man dansar med någon som kan hålla takten... Med Linus fick de på något sätt en välbehövlig vitamininjektion, och det har aldrig varit så roligt att dansa till dem som nu. Det är inte bara på dans de är bra, även på skiva håller de måttet. Jag ser verkligen fram emot deras nästa turné häruppe.
Good looking guys.
Dagen idag har varit kort. Det kan ha att göra med att jag åt frukost halv två. Resten av dagen har jag ritat av mönster och klippt ut tyg till både det ena och det andra. Någon inspiration till att sy har dock inte infunnit sig. Malin och jag tog en pytteliten promenad så jag fick posta brev och ta ut pengar till Katarina, som skall ut på stan med sin lillebror imorgon i syfte att ekipera honom lite.
Nu får man gå och lägga sig igen och imorgon är det äntligen måndag! Om en och en halv vecka åker jag till Vemdalen!
I torsdags spelade Mats Bergmans på Cleo, tyvärr något som lite för många inte brydde sig om. Det var ganska ödsligt därnere, men några av mina vänner fanns bland gästerna så lite roligt var det i alla fall. Roligast var det när en cowboy (en yngling iklädd boots, skinnbrallor, westernskjorta och hatt) släntrade fram till vårt bord, posade, satte ner sitt glas och sa:
- Tjena snygging. Ska vi dansa?
Lika raffinerat som i en film. Klart vi skulle dansa. Det var inte bara jag som tyckte det var roligt. Vartenda sms jag har fått från en av mina vänner, har sedan i torsdags innehållit "Tjena snygging". Ha ha. Sånt får man bara höra på krogen...
Lördag morgon klev jag upp redan halv nio, så därför hade jag tid att bada i två timmar innan jag och Malin sent omsider åkte ut på stan. Bytte en blus, köpte nagellack och fikade.
På kvällen blev det återigen dans till Mats Bergmans, denna gång på Folkets Park i Skellefteå. Det var mer folk där, kanske omkring 300, men ändå alldeles för lite. Man undrar ju vad folk vill ha? Tydligen är det tvåmanna karaokeband som går hem bäst i de trakterna.
Mats Bergmans då? Jodå, alltid lika kul att dansa till dem. Jag buggar ju inte särskilt ofta och därför uppskattar jag deras snabba låtar som lämpar sig otroligt bra för snabb foxtrot. Detta förutsätter ju givetvis att man dansar med någon som kan hålla takten... Med Linus fick de på något sätt en välbehövlig vitamininjektion, och det har aldrig varit så roligt att dansa till dem som nu. Det är inte bara på dans de är bra, även på skiva håller de måttet. Jag ser verkligen fram emot deras nästa turné häruppe.
Good looking guys.
Dagen idag har varit kort. Det kan ha att göra med att jag åt frukost halv två. Resten av dagen har jag ritat av mönster och klippt ut tyg till både det ena och det andra. Någon inspiration till att sy har dock inte infunnit sig. Malin och jag tog en pytteliten promenad så jag fick posta brev och ta ut pengar till Katarina, som skall ut på stan med sin lillebror imorgon i syfte att ekipera honom lite.
Nu får man gå och lägga sig igen och imorgon är det äntligen måndag! Om en och en halv vecka åker jag till Vemdalen!
Reality kicks in
Mulet. Fyra plusgrader. Slask. Det går i alla fall åt rätt håll. Har känt mig lite smålåg utan någon egentlig anledning, och då känns det bra att plocka fram något minne som riktigt retar upp en. Som när The Playtones spelade på Cleo, Anna var uppe och mitt humör likaså.
Då blev jag uppbjuden av en karl som visserligen dansar bra, men har den lilla egenheten att han, förmodligen rent reflexmässigt, brukar peta näsan med vänsterhandens tumme för att sedan, som det ser ut i alla fall, torka av den mot sitt vänstra lår. Ingen jag alltså springer och bjuder upp precis. Men nu bjöd han ju upp mig och jag kunde ju inte gärna säga:
- Bara du ger fan i att peta näsan så...
utan följde med honom ut på dansgolvet där följande konversation utspelade sig.
- Nå, vad tycker du om de här?
- Skitbra! Helt fantastiskt!
- Nå, jag tycker också de är bra, men jag gillade dem inte först. Tyckte de var ena riktiga pajaser. Nå, du vet, de hade ju träningsoveraller första gången de var med i Dansbandskampen.
- Nej, det var inte de som hade det.
- Nå, jo, det var det visst!
- Nej, nej. Det var ju Spootlajts.
- Nå, nej. Det var de här!
Här hade jag ju kunnat välja att vara tyst och låta knäppskallen tro att han hade rätt, men fan flög i mig och jag fortsatte argumentera.
- Nej. Det var Spootlajts som hade träningsoveraller och de var bara med i ett avsnitt.
- Nå, nu har du fel! Det var de här som hade träningsoveraller och var ena riktiga pajaser.
Nu släppte jag honom och tog ett steg bakåt.
- Tro vad fan du vill, men jag var i Strängnäs när The Playtones var med första gången. De hade 50-talsskjortor på sig och det var den femte december.
- Nå, du har väl rätt då...
- Precis...
En stunds tystnad.
- Nå men hörru, ska du ha nån dans då?
- Jodå. Streaplers spelar på Kanislogen den 30 juni.
- Nå, men hörru, du borde köpa den där restaurangen på Storheden där Lottas kök har varit och ha dans där! Det skulle komma massor med folk! Köp den!
- Ska jag KÖPA den?
- Nå, jo, det behövs ett dansställe i stan!
- (Storheden ligger ju inte precis i stan...) Köp den själv, vetja, om du nu tror att det skulle vara så lyckosamt.
- Nå, men, du måste ju ha VISIONER!
Därefter höll jag igen om replikerna och dansen var tack och lov slut. Jag gick tillbaka till mina vänner som ändå verkar gilla mig på något sätt. Folkilsk och utan visioner som jag är...
Då blev jag uppbjuden av en karl som visserligen dansar bra, men har den lilla egenheten att han, förmodligen rent reflexmässigt, brukar peta näsan med vänsterhandens tumme för att sedan, som det ser ut i alla fall, torka av den mot sitt vänstra lår. Ingen jag alltså springer och bjuder upp precis. Men nu bjöd han ju upp mig och jag kunde ju inte gärna säga:
- Bara du ger fan i att peta näsan så...
utan följde med honom ut på dansgolvet där följande konversation utspelade sig.
- Nå, vad tycker du om de här?
- Skitbra! Helt fantastiskt!
- Nå, jag tycker också de är bra, men jag gillade dem inte först. Tyckte de var ena riktiga pajaser. Nå, du vet, de hade ju träningsoveraller första gången de var med i Dansbandskampen.
- Nej, det var inte de som hade det.
- Nå, jo, det var det visst!
- Nej, nej. Det var ju Spootlajts.
- Nå, nej. Det var de här!
Här hade jag ju kunnat välja att vara tyst och låta knäppskallen tro att han hade rätt, men fan flög i mig och jag fortsatte argumentera.
- Nej. Det var Spootlajts som hade träningsoveraller och de var bara med i ett avsnitt.
- Nå, nu har du fel! Det var de här som hade träningsoveraller och var ena riktiga pajaser.
Nu släppte jag honom och tog ett steg bakåt.
- Tro vad fan du vill, men jag var i Strängnäs när The Playtones var med första gången. De hade 50-talsskjortor på sig och det var den femte december.
- Nå, du har väl rätt då...
- Precis...
En stunds tystnad.
- Nå men hörru, ska du ha nån dans då?
- Jodå. Streaplers spelar på Kanislogen den 30 juni.
- Nå, men hörru, du borde köpa den där restaurangen på Storheden där Lottas kök har varit och ha dans där! Det skulle komma massor med folk! Köp den!
- Ska jag KÖPA den?
- Nå, jo, det behövs ett dansställe i stan!
- (Storheden ligger ju inte precis i stan...) Köp den själv, vetja, om du nu tror att det skulle vara så lyckosamt.
- Nå, men, du måste ju ha VISIONER!
Därefter höll jag igen om replikerna och dansen var tack och lov slut. Jag gick tillbaka till mina vänner som ändå verkar gilla mig på något sätt. Folkilsk och utan visioner som jag är...
Kodachrome
I onsdags lämnade jag mina pendlingskamrater vind för våg, att klara sig själva efter jobbet. Själv hämtade jag Christin och Christina och tillsammans var vi på restaurangskolans examensservering. Jag älskar verkligen god och tjusigt upplagd mat, men dessvärre hade jag mobilen inställd på något annat än närbild så bilderna är höljda i ett intressant ludd.
Förrätten bestod av soppa, västerbottensostpinnar och limemarinerad räksallad. Mums.
Ädelostsås, potatis- och äppelpuré och oxfilé, kryddad med bl a MÖRK CHOKLAD!! En enorm smaksensation, ska jag säga!
Frukt, marshmallow, jordnötstypkex, svartvinbärssorbet (nja...) och över alltihop COINTREAU.
Eftersom jag körde blev det Loka citron (fanns inte Trocadero) men när vi kom hem till Max och Christin hade vi en stunds spritprovning. Vi konstaterade att Bacardi Melon och vanlig hederlig Sprite är en alldeles utmärkt kombination. Så då vet ni.
Och nu har jag köpt en ny kamera så i framtiden kommer ni att kunna se motivet på mina bilder.
Förrätten bestod av soppa, västerbottensostpinnar och limemarinerad räksallad. Mums.
Ädelostsås, potatis- och äppelpuré och oxfilé, kryddad med bl a MÖRK CHOKLAD!! En enorm smaksensation, ska jag säga!
Frukt, marshmallow, jordnötstypkex, svartvinbärssorbet (nja...) och över alltihop COINTREAU.
Eftersom jag körde blev det Loka citron (fanns inte Trocadero) men när vi kom hem till Max och Christin hade vi en stunds spritprovning. Vi konstaterade att Bacardi Melon och vanlig hederlig Sprite är en alldeles utmärkt kombination. Så då vet ni.
Och nu har jag köpt en ny kamera så i framtiden kommer ni att kunna se motivet på mina bilder.
Please don´t drag that string around
Förr i världen innebar påsken ett gränslöst dansande. Man brukade mjukstarta redan på onsdagen innan allvaret drog igång på skärtorsdagen. Sedan fortsatte det av bara farten och måndagen ägnades åt att varva ner. Under många år var jag övertygad om att påsken firades till minne av Cool Candys, men sedan fick jag historien om Jesus berättad för mig...
I år var det folkan i Piteå som hade äran att ha mig som dansgäst och det var Fernandoz som spelade. För sisådär en tio år sedan brukade Grönwalls spela på skärtorsdag och då var ALLA där. Numera åker inte ALLA på dans, inte på samma dans i alla fall, eftersom ALLA blivit mer och mer kräsna, eller vad det nu är. Hursomhelst så var det jäkligt kul att höra Fernandoz igen,då de tillhör den lilla exklusiva skara som jag kan kalla mina favoriter.
Förutom att deras pedal steel-guitar sätter en extra snits på soundet så är ju Anders Nordlund den som gör att man lika gärna som att dansa, också med stor behållning, lyssnar på Fernandoz. Hans röst blir helt enkelt bara bättre och bättre. För några år sedan pratade jag med en annan dansbandssångare som bittert hävdade att Nordlund har "Christer Sjögren-komplex". Hm, knappast... Att jämföra Anders och Christer vore som att jämföra Carola och Sissel. Två fantastiska röster, men helt olika varandra. Och ÄKTA. Inga konstlade vibratos eller liknande defekter, som faktiskt är ganska vanligt om man lyssnar ordentligt på många av de "folkkära" dansbanden. Diplomatiskt nog ger jag inga exempel.
Det var i alla fall kul att höra dem igen. Och det var nog precis vad jag gjorde, åtminstone efter paus. Denna helveteshalvtimme som gör mig så jäkla trött att jag skulle kunna lägga mig ner i en soffa och sova bort tiden fram till hemgång. Nu gjorde jag inte det utan satt och pratade med den ena trevliga människan efter den andra innan jag vid halv ettsnåret tog mig i kragen och äntrade dansgolvet. På det hela taget var det en lyckad kväll. Med dans inom parentes. Man kan inte alltid vara på topp.
I år var det folkan i Piteå som hade äran att ha mig som dansgäst och det var Fernandoz som spelade. För sisådär en tio år sedan brukade Grönwalls spela på skärtorsdag och då var ALLA där. Numera åker inte ALLA på dans, inte på samma dans i alla fall, eftersom ALLA blivit mer och mer kräsna, eller vad det nu är. Hursomhelst så var det jäkligt kul att höra Fernandoz igen,då de tillhör den lilla exklusiva skara som jag kan kalla mina favoriter.
Förutom att deras pedal steel-guitar sätter en extra snits på soundet så är ju Anders Nordlund den som gör att man lika gärna som att dansa, också med stor behållning, lyssnar på Fernandoz. Hans röst blir helt enkelt bara bättre och bättre. För några år sedan pratade jag med en annan dansbandssångare som bittert hävdade att Nordlund har "Christer Sjögren-komplex". Hm, knappast... Att jämföra Anders och Christer vore som att jämföra Carola och Sissel. Två fantastiska röster, men helt olika varandra. Och ÄKTA. Inga konstlade vibratos eller liknande defekter, som faktiskt är ganska vanligt om man lyssnar ordentligt på många av de "folkkära" dansbanden. Diplomatiskt nog ger jag inga exempel.
Det var i alla fall kul att höra dem igen. Och det var nog precis vad jag gjorde, åtminstone efter paus. Denna helveteshalvtimme som gör mig så jäkla trött att jag skulle kunna lägga mig ner i en soffa och sova bort tiden fram till hemgång. Nu gjorde jag inte det utan satt och pratade med den ena trevliga människan efter den andra innan jag vid halv ettsnåret tog mig i kragen och äntrade dansgolvet. På det hela taget var det en lyckad kväll. Med dans inom parentes. Man kan inte alltid vara på topp.
Quiz
I Skellefteå, förra fredagen, blev jag utsatt för ett mycket märkligt, vad jag misstänker, raggningsförsök. Ur en klunga öldrickande män i 45-årsåldern, lösgjorde sig en som kom och bjöd upp. Vi vandrade omkring en stund på dansgolvet. Då och då höll han mig på en armlängds avstånd och tittade på mig, innan han återigen tog mig i sin famn och vaggade vidare. Under tiden ställde han en massa frågor om varifrån jag kom och vad jag gjorde där o s v. Under andra låten utspelade sig följande konversation:
- Är du fotomodell?
- Eh, vad, jag? Öhh... Nä, verkligen inte.
- Jo, jag tror det. Det borde du vara. Men hur gammal är du?
- Hurså? (Skit i det du, jävla pucko!)
- Jamen alltså, du är väl 25?
- (Men allvarligt! Gud så dåligt.) Nej du. Jag är FEMTI!!! (He he.. Sarkastiskt flin.)
- Va!!? Det är inte möjligt! Det hade jag ALDRIG trott! Bla bla bla bla...
Och nu - dödsstöten:
- Har du opererat dig?
Vad svarar man? Mer än nej? Det var ju en lögn, förstås. Inte förrän under söndagen kom svaret på den frågan, då levererat av Katarina, 20 år och full av livsvisdom.
- Jajamen. Redan som tolvåring gjorde jag blindtarmen. Sedan gick det många år innan jag vågade mig på en ny och då blev det åderbråcken i ena benet. Och så sent som i fjol gjorde jag tårkanalen i höger öga. Men när jag tänker efter så är jag mest nöjd med blindtarmen, för det var ett bestående ingrepp som faktiskt har betytt en hel del. Just nu känner jag mig nöjd och har ingen mer inplanerad. Du då? Aldrig funderat på att amputera tungan?
Talent is an asset
Det blev förbaskat tungt att pallra iväg till Piteå och Dansbandskrampen i lördags. Ni vet, man badar och badar och sedan chillar man och tänker att det är lugnt men klockan går i alla fall. Sedan tar man sig samman och målar sig och fixar håret och plötsligt finner man sig själv bloggandes framför datorn. Och precis när man tänker att "Nej, jag skiter i det här och går och lägger mig istället." så kommer man på att man har lovat att hämta Frida i Bergsviken på natten, så då måste man ju åka. Och när man har kört nästan en mil kommer man på att man har glömt mobilen hemma så det är bara att vända och göra ett nytt försök. När man sedan kommer till Folkan så är det nästan åttahundra pers där och en massa gamla bekanta. Så man dansar bara en ynka dans med en lyckost som haffade en när man var och lämnade väskan på scenen. Sen ångrar man sig lite att man var så seg och inte kom dit förrän elva...
Nå, Piteå då... Jag ställer mig en fråga, nämligen varför man måste boka mainstream-band från södra halvan av vårt land, när vi har band som Lennes me Bitte, Anders Jans och Kjell Bertils? Förklaringen torde förstås vara att dessa band inte längre existerar. Det var sånt jäkla drag, sånt ljud, sån glädje över alla tre banden att man för ett ögonblick förflyttades till sjunde himlen. Och som en god vän och tillika känd radio- och tv-profil brukar säga:
- VILKA LÅTAR!
När Lennes till slut spelade Hur ska jag göra för att komma över vägen? var lyckan total. Trots att det gått nästan trettio år sedan det bandet lade ner så låter Bitte precis som då. Samma starka, vackra röst och lika bra på att texta. Jag hoppas verkligen få vara med om detta igen!
Lennes me Bitte
Något som däremot inte var lika roligt var upptäckten av ett litet hål, stort som en råttmun, på min Lennesjackas vänstra axel. Hm...
Jag hade planerat in en Ikea-resa någon gång under helgen. Lördagen gick bort, men söndagen återstod. Snuvad på en hel timme klev jag upp klockan 10, bara för att konstatera att snön vräkte ner. På radion utfärdade man något slags klass 1-varning längs kusten, men jag blev så förbannad och bestämde mig för att åka ändå. Fridas träning var inställd så familjens flickor packade in sig i Saaben och så drog vi iväg.
Härligt med lite snö...
Det blev en helt fantastiskt rolig dag! Alla var glada hela tiden och vi fikade kaffe (Frida drack Festis) och wienerbröd, samt köpte två Läkerol-askar i plåt, till det facila priset av 60 kr! Fullt så billigt blev det det dock inte i utgångskassan. Många bäckar små blir en stor å, men jag köpte ny taklampa till köket och en HEL bäddmadrass till min dubbelsäng. Däremot hittade jag ingen lampa som skulle passa ovanför soffbordet, och den gröna ryamattan jag spanat in var slut. Det innebär ju att det bör finnas en sådan matta i vart och vartannat hem så jag bestämde mig för att den inte behöver finnas i mitt också.
Numera skall man, när man besöker restaurangen på Ikea, parkera sin kundvagn på för ändamålet avsedda parkeringsplatser. Snabbt och snyggt parkerade vi vår nästan tomma vagn..
...men förfasade oss över de människor som parkerat som...
...ja, typ bakdelar!
På hemvägen stannade vi och åt på Frasses i Kalix, en himla mysig hamburgerrestaurang. Flickorna tyckte det var skojigt att höra lokalbefolkningen prata, men jag såg mig nödd och tvungen att informera dem om att deras mamma, om det velat sig illa, hade kunnat låta precis likadant. Mina föräldrar och syskon flyttade nämligen därifrån en månad innan jag föddes och därmed begåvades jag istället med det riksvensknära lulemålet.
Alltid lika tacksamma att fotografera...
Nå, Piteå då... Jag ställer mig en fråga, nämligen varför man måste boka mainstream-band från södra halvan av vårt land, när vi har band som Lennes me Bitte, Anders Jans och Kjell Bertils? Förklaringen torde förstås vara att dessa band inte längre existerar. Det var sånt jäkla drag, sånt ljud, sån glädje över alla tre banden att man för ett ögonblick förflyttades till sjunde himlen. Och som en god vän och tillika känd radio- och tv-profil brukar säga:
- VILKA LÅTAR!
När Lennes till slut spelade Hur ska jag göra för att komma över vägen? var lyckan total. Trots att det gått nästan trettio år sedan det bandet lade ner så låter Bitte precis som då. Samma starka, vackra röst och lika bra på att texta. Jag hoppas verkligen få vara med om detta igen!
Lennes me Bitte
Något som däremot inte var lika roligt var upptäckten av ett litet hål, stort som en råttmun, på min Lennesjackas vänstra axel. Hm...
Jag hade planerat in en Ikea-resa någon gång under helgen. Lördagen gick bort, men söndagen återstod. Snuvad på en hel timme klev jag upp klockan 10, bara för att konstatera att snön vräkte ner. På radion utfärdade man något slags klass 1-varning längs kusten, men jag blev så förbannad och bestämde mig för att åka ändå. Fridas träning var inställd så familjens flickor packade in sig i Saaben och så drog vi iväg.
Härligt med lite snö...
Det blev en helt fantastiskt rolig dag! Alla var glada hela tiden och vi fikade kaffe (Frida drack Festis) och wienerbröd, samt köpte två Läkerol-askar i plåt, till det facila priset av 60 kr! Fullt så billigt blev det det dock inte i utgångskassan. Många bäckar små blir en stor å, men jag köpte ny taklampa till köket och en HEL bäddmadrass till min dubbelsäng. Däremot hittade jag ingen lampa som skulle passa ovanför soffbordet, och den gröna ryamattan jag spanat in var slut. Det innebär ju att det bör finnas en sådan matta i vart och vartannat hem så jag bestämde mig för att den inte behöver finnas i mitt också.
Numera skall man, när man besöker restaurangen på Ikea, parkera sin kundvagn på för ändamålet avsedda parkeringsplatser. Snabbt och snyggt parkerade vi vår nästan tomma vagn..
...men förfasade oss över de människor som parkerat som...
...ja, typ bakdelar!
På hemvägen stannade vi och åt på Frasses i Kalix, en himla mysig hamburgerrestaurang. Flickorna tyckte det var skojigt att höra lokalbefolkningen prata, men jag såg mig nödd och tvungen att informera dem om att deras mamma, om det velat sig illa, hade kunnat låta precis likadant. Mina föräldrar och syskon flyttade nämligen därifrån en månad innan jag föddes och därmed begåvades jag istället med det riksvensknära lulemålet.
Alltid lika tacksamma att fotografera...
Something for the girl with everything
Detta var tredje veckan i "skarpt läge" på mitt nya arbete, den s k sex-veckan. Nu är det ju inte så roligt som det låter, utan sex-veckan innebär helt enkelt att man arbetat till klockan sex (18.00). Kvällarna har således varit tämligen korta, å andra sidan har det varit skönt med lite sovmorgon. På måndag börjar jag dock som vanligt igen, alltså klockan 8. Fast egentligen 7, eftersom det nu är dags för det sju månader långa helvetspåfundet som kallas sommartid. Det är inte så himla roligt att kliva upp typ fem-halv sex på morgnarna och veta att klockan egentligen bara är fyra! Det är vidrigt och helt mot naturen. Och jag vänjer mig ALDRIG utan lever uteslutande för den underbara helg i november när ordningen äntligen återställs.
Thomas har återigen varit uppe, den här gången som artist. Rolandz hade nämligen turnépremiär på Cleo i torsdags. Det blev en mycket lyckad kväll. Radioprofilen Roger Qvarnström spelade dansbandsmusik före och efter showen, som varade drygt en och en halv timme. Det var verkligen fullt ös, från start till stopp och absolut värt pengarna. Ja, för de som hade betalat, alltså...
Vem hade kunnat ana detta för några år sedan?
Rolandz spelade även i Skellefteå igår, och trots att det inte ens blev fyra timmars sömn mellan torsdag och fredag, så ville jag ju åka dit. Tack och lov skulle C-G också dit, så jag fick åka med honom . Av någon märklig anledning var det glesare i lokalen än vad det brukar vara på en "vanlig" dans. Micke Ahlgrens spelade före och efter Rolandz show, som när de äntrade scenen, fick uppleva vad det vill säga att vara ett "riktigt" dansband. I Skellefteå stod ingen framför scenen och diggade utan alla befann sig på dansgolvet. Rolandz spelar nämligen kolossalt dansvänlig musik och mellansnacket är kort och kärnfullt, så det är ju inte så att de ställer till det för dem som bara vill dansa d v s alla igår kväll.
Som rookie tvingas Thomas att i syster Janes skepnad skrida ut på scenen och sjunga sista refrängen i låten tillsammans med Roland Järverup, något han inte är helt bekväm med. Igår krånglade dessutom de svarta stay-upsen men det var nog bara bra, för nu förstår han hur vi har det. Hoppas jag.
Det blev en lång paus för Micke Ahlgrens, men den ägnade de åt att lyssna på sin egen repertoar. Ja, en låt då...
Petter vilade dock och såg allmänt nöjd ut.
Fördelarna med att jag inte satt bakom ratten blev på hemvägen påtagligt uppenbara. Jag somnade nog strax norr om Byske och vaknade inte förrän vid Storheden utanför Luleå. Så stackars C-G fick nöja sig med att lyssna på musik och försöka hålla sig vaken medan jag snarkade allt vad jag kunde. (Fast enligt C-G gjorde jag inte det.)
Idag har vi i vanlig ordning drällt på stan. Köpte en snygg scarf på HM samt fikade på nyöppnade Subway!
Ibland får jag för mig att mina flickor är less på att valla mamma på stan varenda lördag, men jag är nog snart avvand. Det känns bara så himla kul att slippa jobba på helgerna!
Nu måste jag snabbt fixa håret och åka till Piteå där Dansbandskrampen äger rum! Det är de tre kultdansbanden Lennes med Bitte, Kjell Bertils och Anders Jans (som jag faktiskt inte har en aning om vilka de är) som har en revivalkväll. Det skall bli skitkul! Och imorgon åker vi till IKEA!
Så här såg förresten jag och Anna ut förra helgen. Det finns fler bilder på Annas blogg. Ni följer väl den?
Thomas har återigen varit uppe, den här gången som artist. Rolandz hade nämligen turnépremiär på Cleo i torsdags. Det blev en mycket lyckad kväll. Radioprofilen Roger Qvarnström spelade dansbandsmusik före och efter showen, som varade drygt en och en halv timme. Det var verkligen fullt ös, från start till stopp och absolut värt pengarna. Ja, för de som hade betalat, alltså...
Vem hade kunnat ana detta för några år sedan?
Rolandz spelade även i Skellefteå igår, och trots att det inte ens blev fyra timmars sömn mellan torsdag och fredag, så ville jag ju åka dit. Tack och lov skulle C-G också dit, så jag fick åka med honom . Av någon märklig anledning var det glesare i lokalen än vad det brukar vara på en "vanlig" dans. Micke Ahlgrens spelade före och efter Rolandz show, som när de äntrade scenen, fick uppleva vad det vill säga att vara ett "riktigt" dansband. I Skellefteå stod ingen framför scenen och diggade utan alla befann sig på dansgolvet. Rolandz spelar nämligen kolossalt dansvänlig musik och mellansnacket är kort och kärnfullt, så det är ju inte så att de ställer till det för dem som bara vill dansa d v s alla igår kväll.
Som rookie tvingas Thomas att i syster Janes skepnad skrida ut på scenen och sjunga sista refrängen i låten tillsammans med Roland Järverup, något han inte är helt bekväm med. Igår krånglade dessutom de svarta stay-upsen men det var nog bara bra, för nu förstår han hur vi har det. Hoppas jag.
Det blev en lång paus för Micke Ahlgrens, men den ägnade de åt att lyssna på sin egen repertoar. Ja, en låt då...
Petter vilade dock och såg allmänt nöjd ut.
Fördelarna med att jag inte satt bakom ratten blev på hemvägen påtagligt uppenbara. Jag somnade nog strax norr om Byske och vaknade inte förrän vid Storheden utanför Luleå. Så stackars C-G fick nöja sig med att lyssna på musik och försöka hålla sig vaken medan jag snarkade allt vad jag kunde. (Fast enligt C-G gjorde jag inte det.)
Idag har vi i vanlig ordning drällt på stan. Köpte en snygg scarf på HM samt fikade på nyöppnade Subway!
Ibland får jag för mig att mina flickor är less på att valla mamma på stan varenda lördag, men jag är nog snart avvand. Det känns bara så himla kul att slippa jobba på helgerna!
Nu måste jag snabbt fixa håret och åka till Piteå där Dansbandskrampen äger rum! Det är de tre kultdansbanden Lennes med Bitte, Kjell Bertils och Anders Jans (som jag faktiskt inte har en aning om vilka de är) som har en revivalkväll. Det skall bli skitkul! Och imorgon åker vi till IKEA!
Så här såg förresten jag och Anna ut förra helgen. Det finns fler bilder på Annas blogg. Ni följer väl den?
Put on your red shoes and dance
Medan Thomas uppehöll sig i Galleria Enter i Boden tillsammans med Tobias Karlsson och Agneta Sjödin, så gjorde jag och Anna samma sak som många andra vanliga människor gör på lördagarna, nämligen drog på stan. Först gjorde jag misstaget att åka ut till Biltema för att köpa glödlampor till bilen och då upptäckte Anna att både Myrorna och HM fanns därute, så det blev ett besök i båda butikerna. Tack och lov var hon inte intresserad av Coop Forum, varför vi snabbt kunde förpassa oss till lugnet på Storgatan i centrala Luleå. Jag orkar inte med Storheden, särskilt inte Coop. Ja, inte Ica Maxi heller. Skulle aldrig komma på tanken att åka ditut för att handla mat. Never.
Väl på stan gick vi på vårt nya Systembolag innan vi tog en kaffe på Café Koppar.
Sedan strosade vi vidare mot Åhléns, där jag köpte lösnaglar. Mitt nya rosa nagellack indikerade Tabita-varning så jag behövde göra något snabbt och radikalt.
Grymt snyggt, men våldsamt begränsande. Kunde knappt sms:a...
Plötsligt var klockan mycket och vi åkte vidare till Boden där vi checkade in på hotellet. Det blev lite kort om tid, men tackochlov ringde Sigge och erbjöd sig att komma förbi och plocka upp oss med sin skjuts.
Väl framme på Western Farm började en magisk kväll när Bodens största dansfest gick av stapeln. Att det skulle bli en så välorganiserad och proffsig show hade jag aldrig kunnat drömma om! Men så blir det när två kreativa och driftiga personer slår sina pysselpåsar ihop. Sju lokala kändisar tävlade tillsammans med sju medlemmar ur Luleå Bugg och Swing i foxtrot, bugg och salsa. (Den sista dansade enbart de fyra finalparen.)
Juryn bestod av Tobias Karlsson, Agneta Sjödin, Tore Isaksson och Maria Öhrman och de var mycket roliga och mycket snälla. Paren bytte kläder inför varje dans och flera av paren satsade fullt ut på show- och underhållningsdelen, till publikens stora förtjusning. Ja, fy tusan så kul det var.
De fyra paren som fick dansa salsa. Janne är fyra från vänster. Vann gjorde Kenneth Harlin (i vita byxor), tätt följd av Hans Ericsson (i hatt).
Och så här ser mina barns far ut med foundation och mascara. Snyggt, om ni frågar mig. Fler män borde våga sminka sig.
Tore Isaksson, Tobias Karlsson, Anna Neah Olsson och arrangörerna Thomas Deuten och Carina Sundqvist.
Så vad är väl en bal på slottet mot ett så lyckat arrangemang i den helt fantastiska lokal som Chrystal Palace på Western Farm ju faktiskt är. Och tänk, allt detta i lilla Boden!
Söndagen inleddes med lite skjutsande hit och dit, mest för Thomas som skjutsade jurymedlemmarna till Kallax i två omgångar. Efter andra svängen hämtade vi upp honom, bara för att återvända till Boden och Sigge i Notträsk, där det serverades kantiner med älgköttsoppa.
Soppa på Blekingevis. Med ost.
Det var så jäkla skönt att vara hos Sigge. Vi åt och lyssnade på Thorleifs, Thor-Görans och andra dansband, låg i sofforna och vilade och sedan drack vi kaffe och käkade chips och godis.
Anna
Sigge
Och skogens djur kikade in genom fönstret...
När vi sent omsider hade chillat klart i Notträsk, åkte vi hem till mig och avrundade helgen med Black Jack. Filmen, alltså. Anna var kanske inte alltför förtjust, men hon var glad ändå.
Thomas i tv!
Glad var även jag, om än inte riktigt hela helgen. Någon av de drönare som avlönas av den entreprenör som renoverar mitt hus hade nämligen låtit bli att dra upp stegen och stänga takluckan utanför min lägenhet. I kombination med den byggnadsställning man har placerat där blev framkomligheten i stort sett obefintlig och vi har smidigt fått slinka in i i lägenheten eftersom dörren inte har gått att öppna särskilt mycket. Ännu värre har min våningsgranne haft det. Han har praktiskt taget fått krypa in och ut ur sin lägenhet. Men jag ringde områdesvärdinnan igår så på kvällen, när jag kom hem från jobbet, var den stängd. Och jag kan bara önska att någon har blivit ordentligt uppläxad....
Väl på stan gick vi på vårt nya Systembolag innan vi tog en kaffe på Café Koppar.
Sedan strosade vi vidare mot Åhléns, där jag köpte lösnaglar. Mitt nya rosa nagellack indikerade Tabita-varning så jag behövde göra något snabbt och radikalt.
Grymt snyggt, men våldsamt begränsande. Kunde knappt sms:a...
Plötsligt var klockan mycket och vi åkte vidare till Boden där vi checkade in på hotellet. Det blev lite kort om tid, men tackochlov ringde Sigge och erbjöd sig att komma förbi och plocka upp oss med sin skjuts.
Väl framme på Western Farm började en magisk kväll när Bodens största dansfest gick av stapeln. Att det skulle bli en så välorganiserad och proffsig show hade jag aldrig kunnat drömma om! Men så blir det när två kreativa och driftiga personer slår sina pysselpåsar ihop. Sju lokala kändisar tävlade tillsammans med sju medlemmar ur Luleå Bugg och Swing i foxtrot, bugg och salsa. (Den sista dansade enbart de fyra finalparen.)
Juryn bestod av Tobias Karlsson, Agneta Sjödin, Tore Isaksson och Maria Öhrman och de var mycket roliga och mycket snälla. Paren bytte kläder inför varje dans och flera av paren satsade fullt ut på show- och underhållningsdelen, till publikens stora förtjusning. Ja, fy tusan så kul det var.
De fyra paren som fick dansa salsa. Janne är fyra från vänster. Vann gjorde Kenneth Harlin (i vita byxor), tätt följd av Hans Ericsson (i hatt).
Och så här ser mina barns far ut med foundation och mascara. Snyggt, om ni frågar mig. Fler män borde våga sminka sig.
Tore Isaksson, Tobias Karlsson, Anna Neah Olsson och arrangörerna Thomas Deuten och Carina Sundqvist.
Så vad är väl en bal på slottet mot ett så lyckat arrangemang i den helt fantastiska lokal som Chrystal Palace på Western Farm ju faktiskt är. Och tänk, allt detta i lilla Boden!
Söndagen inleddes med lite skjutsande hit och dit, mest för Thomas som skjutsade jurymedlemmarna till Kallax i två omgångar. Efter andra svängen hämtade vi upp honom, bara för att återvända till Boden och Sigge i Notträsk, där det serverades kantiner med älgköttsoppa.
Soppa på Blekingevis. Med ost.
Det var så jäkla skönt att vara hos Sigge. Vi åt och lyssnade på Thorleifs, Thor-Görans och andra dansband, låg i sofforna och vilade och sedan drack vi kaffe och käkade chips och godis.
Anna
Sigge
Och skogens djur kikade in genom fönstret...
När vi sent omsider hade chillat klart i Notträsk, åkte vi hem till mig och avrundade helgen med Black Jack. Filmen, alltså. Anna var kanske inte alltför förtjust, men hon var glad ändå.
Thomas i tv!
Glad var även jag, om än inte riktigt hela helgen. Någon av de drönare som avlönas av den entreprenör som renoverar mitt hus hade nämligen låtit bli att dra upp stegen och stänga takluckan utanför min lägenhet. I kombination med den byggnadsställning man har placerat där blev framkomligheten i stort sett obefintlig och vi har smidigt fått slinka in i i lägenheten eftersom dörren inte har gått att öppna särskilt mycket. Ännu värre har min våningsgranne haft det. Han har praktiskt taget fått krypa in och ut ur sin lägenhet. Men jag ringde områdesvärdinnan igår så på kvällen, när jag kom hem från jobbet, var den stängd. Och jag kan bara önska att någon har blivit ordentligt uppläxad....
Hootchy Kootchy
Soffomklädningen hade ett slags förlösande effekt så i måndags breddade jag mitt svarta sängöverkast så att det numera täcker sängkläderna ända ut i kanterna när nu sängen någon gång råkar vara bäddad. Det kändes effektivt. Sedan klippte jag ut tyget till den klänning jag ska ha imorgon på Let´s Dance som äger rum på Western Farm i Boden. Jag skall tigga lite bilder av Anna, eftersom bilderna från mobilen har en tendens att bli helt värdelösa i dämpad belysning.
Igår var vi lite wild and crazy och åt på en annan restaurang än Corsica innan Cleo. Det var pastarestaurangen i backen som fick äran att ha C-G, Thomas och mig som middagsgäster. Åt en pizza med oxfilé, gorgonzola och bernaissås. Ruskigt gott.
Sedan blev det Cleo, och igår var det Scotts som stod på scenen. Det var ju kul med en orkester som kört upp själv och således hade backdrop och belysning så lite extra var det ju. Däremot är deras musik inte riktigt my cup of tea, åtminstone inte om vi pratar musik att dansa till. Många lugna går alldeles för sakta och många av de snabba känns helt enkelt inte som något man har lust att röra sig till De slaktar bl a Led Zeppelins Rock´n Roll på ett fullkomligen bestialiskt sätt, så nu skriver jag inget mer om varken den eller Scotts. Men jag har all respekt för de som tycker att de är ett alla tiders dansband. Eller ja, kanske inte riktigt ALL...
Kvällen blev inte särskilt sen och jag somnade nog vid kvart i ett, men det var ju givetvis tungt att lyfta ögonlocken redan klockan sex. Och nu, efter en lång och lyckad arbetsdag samt after work på Bodensia, så känns det som om jag skulle kunna däcka tämligen omgående, men klänning måste färdigställas och Björn skall hämtas inne i stan innan skiftet är klart. Det blir nog inget melodikryss imorgon heller...
New York, New York
Och nu kommer den spännande fortsättningen....
Hela veckan har vi dragit runt på trådar, små tygbitar, häftklamrar, småspik och sist men inte minst, pulvriserat skumgummi, i lägenheten. Det har varit mammavecka och kvällarna har ägnats åt matlagning, skjutsning, möten och teater så någon omklädning av soffan var inte aktuell förrän på fredag kväll och då var jag så trött att jag inte iddes.
Men på lördag morgon studsade jag ur bingen redan halv elva (inget melodikryss...) och hade väl egentligen kunnat ta itu med tapetseriet redan efter frukost, men eftersom jag numera lider av något slags lediglördagmåsteutpåstanensväng-syndrom så åkte jag in på Ohlssons och köpte textillim och en trådrulle. Därefter gick jag till min svägerskas butik, Handarbetshörnan, och tränade upp hennes simultanförmåga d v s pratade sju stugor full medan hon räknade kassan. Därefter åkte vi till mamma och firade hennes 84-årsdag och plötsligt var klockan fyra och det var dags att gå i kyrkan.
Där var det nämligen konsert med Malins kör Nova och en annan kör som heter Pax. De framförde Stabat Mater av G B Pergolesi samt, som slutnummer, Må Gud välsigna och leda av J Rutter. Jag ÄLSKAR verkligen att gå i kyrkan och lyssna på musik. Det är något med rummet som gör mig så förvånansvärt lugn och tillfreds. Vare sig det är, som nu, kör och stråkar eller enbart orgel, så blir jag nästan euforisk. Helt fantastiskt.
Nåväl... Klockan var åtta innan jag spottade i nävarna och satte igång med ryggstödet. Trots blixtrande huvudvärk arbetade jag ihärdigt fram till strax före två (på natten, alltså). Då var det klart! Jag är dessvärre inte helt nöjd, då hörnen inte blev riktigt perfekta, men på det hela taget blev det riktigt bra!
Tjädrarna (stavas de så?) och knapparna är i samma fuskmocka som jag använde till fåtöljen.
Nedre långsidan kortsidorna är fastsydda för hand.
Ja, det blev jäkla bra, men ack så färglöst mitt vardagsrum är numera. Från orange tapeter med grön bård (jultapeter) och knallgrön soffa till vita tapeter och brun soffa är steget traumatiskt stort och kan kanske kräva en smula terapi. Eller möjligtvis en ny matta och nya kuddfodral. Tyg till nya gardiner har jag i källaren. Ett skitläckert Designers Guild som jag fyndat på stuvavdelningen på Ohlssons...
Men nu har jag större problem att tampas med, nämligen den hybris som tenderar att ta över mitt ego. Hur bra kan man bli egentligen? Att jag är en jäkel på att sy kläder visste jag ju redan, men att jag kunde klä om en hel soffa hade jag ingen aning om! Det här med att borra i tak och väggar, förlänga sladdar och byta elkontakter till höger och vänster är ingenting i jämförelse. Lägg därtill att jag numera, som jag skrev i förra inlägget, jobbar med TEKNISK support och därmed troligen bör betrakta mig själv som TEKNISKT lagd, innebär att min kompetens knappast har några gränser. Ja, det skulle väl vara det där med slalom då...
Nämen, om man skulle ta och gå ner till bilen och byta växellåda då...!
Hela veckan har vi dragit runt på trådar, små tygbitar, häftklamrar, småspik och sist men inte minst, pulvriserat skumgummi, i lägenheten. Det har varit mammavecka och kvällarna har ägnats åt matlagning, skjutsning, möten och teater så någon omklädning av soffan var inte aktuell förrän på fredag kväll och då var jag så trött att jag inte iddes.
Men på lördag morgon studsade jag ur bingen redan halv elva (inget melodikryss...) och hade väl egentligen kunnat ta itu med tapetseriet redan efter frukost, men eftersom jag numera lider av något slags lediglördagmåsteutpåstanensväng-syndrom så åkte jag in på Ohlssons och köpte textillim och en trådrulle. Därefter gick jag till min svägerskas butik, Handarbetshörnan, och tränade upp hennes simultanförmåga d v s pratade sju stugor full medan hon räknade kassan. Därefter åkte vi till mamma och firade hennes 84-årsdag och plötsligt var klockan fyra och det var dags att gå i kyrkan.
Där var det nämligen konsert med Malins kör Nova och en annan kör som heter Pax. De framförde Stabat Mater av G B Pergolesi samt, som slutnummer, Må Gud välsigna och leda av J Rutter. Jag ÄLSKAR verkligen att gå i kyrkan och lyssna på musik. Det är något med rummet som gör mig så förvånansvärt lugn och tillfreds. Vare sig det är, som nu, kör och stråkar eller enbart orgel, så blir jag nästan euforisk. Helt fantastiskt.
Nåväl... Klockan var åtta innan jag spottade i nävarna och satte igång med ryggstödet. Trots blixtrande huvudvärk arbetade jag ihärdigt fram till strax före två (på natten, alltså). Då var det klart! Jag är dessvärre inte helt nöjd, då hörnen inte blev riktigt perfekta, men på det hela taget blev det riktigt bra!
Tjädrarna (stavas de så?) och knapparna är i samma fuskmocka som jag använde till fåtöljen.
Nedre långsidan kortsidorna är fastsydda för hand.
Ja, det blev jäkla bra, men ack så färglöst mitt vardagsrum är numera. Från orange tapeter med grön bård (jultapeter) och knallgrön soffa till vita tapeter och brun soffa är steget traumatiskt stort och kan kanske kräva en smula terapi. Eller möjligtvis en ny matta och nya kuddfodral. Tyg till nya gardiner har jag i källaren. Ett skitläckert Designers Guild som jag fyndat på stuvavdelningen på Ohlssons...
Men nu har jag större problem att tampas med, nämligen den hybris som tenderar att ta över mitt ego. Hur bra kan man bli egentligen? Att jag är en jäkel på att sy kläder visste jag ju redan, men att jag kunde klä om en hel soffa hade jag ingen aning om! Det här med att borra i tak och väggar, förlänga sladdar och byta elkontakter till höger och vänster är ingenting i jämförelse. Lägg därtill att jag numera, som jag skrev i förra inlägget, jobbar med TEKNISK support och därmed troligen bör betrakta mig själv som TEKNISKT lagd, innebär att min kompetens knappast har några gränser. Ja, det skulle väl vara det där med slalom då...
Nämen, om man skulle ta och gå ner till bilen och byta växellåda då...!
Ring ring
Idag tog jag mitt allra första samtal och det gick faktiskt jättebra. Efter att ha mottagit kollegornas jubel och applåder så svävade jag iväg på fikarast. Sedan tog jag emot ännu fler samtal. Några fick jag behålla och klarade dessutom av dem på ett förvånansvärt tillfredsställande sätt, medan min 21-årige mentor fick ta ett par stycken, vars ärenden visade sig inte tillhöra mitt gebit.
- Vad trevlig du låter i telefonen! sade Jens, som bistår mig. Har du jobbat med support förut?
- Nej, men jag satt i Vägverkets växel 1978, sa jag.
- Hm, ok. Men du har kanske pratat mycket i telefon?
Huvet på spiken. Det har jag. Särskilt förr, när jag hade fast telefon. Numera är jag väl lite kortare i luren, särskilt när det är jag själv som ringer.
Men att jag jobbar på TEKNISK support är väl inget annat än stor humor? Fast å andra sidan - varför inte? Jag kan ju trä om en overlock och byta glödlampor i bilen...
- Vad trevlig du låter i telefonen! sade Jens, som bistår mig. Har du jobbat med support förut?
- Nej, men jag satt i Vägverkets växel 1978, sa jag.
- Hm, ok. Men du har kanske pratat mycket i telefon?
Huvet på spiken. Det har jag. Särskilt förr, när jag hade fast telefon. Numera är jag väl lite kortare i luren, särskilt när det är jag själv som ringer.
Men att jag jobbar på TEKNISK support är väl inget annat än stor humor? Fast å andra sidan - varför inte? Jag kan ju trä om en overlock och byta glödlampor i bilen...
Skumt
Min ambition i mitt nya liv var att sitta på Mat och Prat varenda lördag, precis som alla andra vanliga människor. Istället har det blivit Café Koppar när det har blivit, för där kostar en cookie bara 8 kr (att jämföra med Mat och Prat som tar hutlösa 18!) Men igår åkte jag och Malin in på stan när vi hade ätit frukost (vid 14-snåret), sammanstrålade med Katarina och gick sedan upp på det förstnämnda fiket. Och , ja, det kändes jävulskt bra. Trots att jag återigen missat Melodikrysset, som dessvärre sänds i ottan.
Katarina visar alltid rätta jag...
Vi hann också med att strosa i affärer, just like ordinary people, och på Åhléns kände jag att jag nog varit alldeles för snäll och timid på sistone och tog därför en bild på denna skylt.
Jag undrar bara hur den som skrev skylten tänkte. OM den tänkte, vill säga. Det verkar inte så...
Väl hemma kände jag att jag ville borra litegrann. Det var alldeles för tyst i huset så jag flyttade kökslampan
och borrade upp några krokar i hallen så jag har något att hänga upp handväskan på.
Städskåpet har varit rörigt som tusan och dammsugaren har inte fått plats. Nu tog jag en hylla från ett överskåp och satte in längst ner, så att verktygslådan och skoputslådan fick plats under den. Sedan sänkte jag medicinskåpet och lådorna under det, samt översta hyllan, så att flaskor, hinkar och annat skulle rymmas där.
Det är skönt att göra sånt man länge tänkt. Det tog inte så himla lång tid i alla fall. Men därefter gjorde jag slag i saken och slaktade soffan. Jag köpte tyg till den för ett par år sedan, men har inte kommit mig för att börja klä om den. Men igår insåg jag att den inte skulle klä om sig själv och tog helt enkelt tjuren i hornen. Det gick förvånansvärt smidigt och i förmiddags var sitsen och armstöden klara och monterade. Sedan tog jag itu med ryggstödet och där stötte jag på patrull. Först misslyckades jag med inte mindre än fyra knappformar (måste köpa fler imorgon) och när jag började slita loss tyget hände det som jag visste skulle inträffa.
Min soffa heter New York och ingick i serien Bra Bohag, en ekonomisk förening som bildades i början av 1950-talet och i den ingick elva stora heminredningsföretag. Bra Bohag står alltså för kvalité och mellan 1959 och 1962 gav man också ut en tidning med samma namn.
Soffan är tillverkad av Ljungs Industrier AB och är således en Dux-soffa. Det har stått ute i stugan i många år och legat risigt till varenda vår, när all bråte skulle eldas upp i majbrasan. Men den har klarat sig och för sisådär en tolv år sedan, när vår hörnsoffa gett upp, bestämde jag att vi skulle klä om den långa, vackra soffan och ta in den till stan. Vi valde ett asdyrt ylletyg som skulle hålla "livet ut". Tapetseraren trodde nog inte att jag skulle bli så gammal som 50, för nu har tyget på dynan sett sina bästa dagar. Tack och lov, skulle jag vilja tillägga. Soffan har nämligen varit skarpt grön, med svarta kroki, men jag har under sju år lyckats leva med den gröna färgen i kombination med mörkorange tapeter, spetsade med en dekorativ julgrön bård högst upp. Trots detta mår jag hyfsat.
En gång, för flera år sedan, kände jag med handen mellan ryggstödet och sitsen, och fick ett tjockt lager gulaktigt pulver på fingrarna. Min första tanke var att ungarna mosat ostbågar och klämt dit, men ganska snabbt insåg jag att något slags skumgummi i ryggen hade sett sina bästa dagar. Inte så mycket att göra åt, annat än att dammsuga soffan ordentligt då och då. Men när jag nu tog bort tyget, och den torkade skumplasten kom i dagen, hade jag inte så svårt att hålla mig för skratt. Eftersom ryggstödet hade ett tunt tyglager under yttertyget, antar jag att slöpickarna på tapetserarverkstaden inte iddes riva bort det och sy dit ett nytt, utan lät alltihop vara. Soffan är från 1960 så det var 50 år gammalt skumgummi som i pulvriserad form spred sig i mitt hem vartefter tyget försvann.
Förutom att jag fyllt en dammsugarpåse med pulvret, har jag också fyllt mina lungor och andningsvägar med detsamma. Jag har dessutom misslyckats med fyra knappformar (det skall vara elva klädda knappar i ryggstödet) så nu tänker jag faktiskt gå och lägga mig.
Projekt Extreme Couch Makeover fortsätter imorgon.
Katarina visar alltid rätta jag...
Vi hann också med att strosa i affärer, just like ordinary people, och på Åhléns kände jag att jag nog varit alldeles för snäll och timid på sistone och tog därför en bild på denna skylt.
Jag undrar bara hur den som skrev skylten tänkte. OM den tänkte, vill säga. Det verkar inte så...
Väl hemma kände jag att jag ville borra litegrann. Det var alldeles för tyst i huset så jag flyttade kökslampan
och borrade upp några krokar i hallen så jag har något att hänga upp handväskan på.
Städskåpet har varit rörigt som tusan och dammsugaren har inte fått plats. Nu tog jag en hylla från ett överskåp och satte in längst ner, så att verktygslådan och skoputslådan fick plats under den. Sedan sänkte jag medicinskåpet och lådorna under det, samt översta hyllan, så att flaskor, hinkar och annat skulle rymmas där.
Det är skönt att göra sånt man länge tänkt. Det tog inte så himla lång tid i alla fall. Men därefter gjorde jag slag i saken och slaktade soffan. Jag köpte tyg till den för ett par år sedan, men har inte kommit mig för att börja klä om den. Men igår insåg jag att den inte skulle klä om sig själv och tog helt enkelt tjuren i hornen. Det gick förvånansvärt smidigt och i förmiddags var sitsen och armstöden klara och monterade. Sedan tog jag itu med ryggstödet och där stötte jag på patrull. Först misslyckades jag med inte mindre än fyra knappformar (måste köpa fler imorgon) och när jag började slita loss tyget hände det som jag visste skulle inträffa.
Min soffa heter New York och ingick i serien Bra Bohag, en ekonomisk förening som bildades i början av 1950-talet och i den ingick elva stora heminredningsföretag. Bra Bohag står alltså för kvalité och mellan 1959 och 1962 gav man också ut en tidning med samma namn.
Soffan är tillverkad av Ljungs Industrier AB och är således en Dux-soffa. Det har stått ute i stugan i många år och legat risigt till varenda vår, när all bråte skulle eldas upp i majbrasan. Men den har klarat sig och för sisådär en tolv år sedan, när vår hörnsoffa gett upp, bestämde jag att vi skulle klä om den långa, vackra soffan och ta in den till stan. Vi valde ett asdyrt ylletyg som skulle hålla "livet ut". Tapetseraren trodde nog inte att jag skulle bli så gammal som 50, för nu har tyget på dynan sett sina bästa dagar. Tack och lov, skulle jag vilja tillägga. Soffan har nämligen varit skarpt grön, med svarta kroki, men jag har under sju år lyckats leva med den gröna färgen i kombination med mörkorange tapeter, spetsade med en dekorativ julgrön bård högst upp. Trots detta mår jag hyfsat.
En gång, för flera år sedan, kände jag med handen mellan ryggstödet och sitsen, och fick ett tjockt lager gulaktigt pulver på fingrarna. Min första tanke var att ungarna mosat ostbågar och klämt dit, men ganska snabbt insåg jag att något slags skumgummi i ryggen hade sett sina bästa dagar. Inte så mycket att göra åt, annat än att dammsuga soffan ordentligt då och då. Men när jag nu tog bort tyget, och den torkade skumplasten kom i dagen, hade jag inte så svårt att hålla mig för skratt. Eftersom ryggstödet hade ett tunt tyglager under yttertyget, antar jag att slöpickarna på tapetserarverkstaden inte iddes riva bort det och sy dit ett nytt, utan lät alltihop vara. Soffan är från 1960 så det var 50 år gammalt skumgummi som i pulvriserad form spred sig i mitt hem vartefter tyget försvann.
Förutom att jag fyllt en dammsugarpåse med pulvret, har jag också fyllt mina lungor och andningsvägar med detsamma. Jag har dessutom misslyckats med fyra knappformar (det skall vara elva klädda knappar i ryggstödet) så nu tänker jag faktiskt gå och lägga mig.
Projekt Extreme Couch Makeover fortsätter imorgon.
Bullshit
Och så har den andra veckan i mitt nya liv passerat. I måndags fann jag mig plötsligt vid köksbänken, knådandes en bulldeg. Helt otroligt! Björn blev orolig, men glad förstås, ända tills han smakade de färdiggräddade bullarna.
Jag kände faktiskt redan när jag tog dem ur ugnen, att allt inte stod rätt till. Bakom den härliga doften av nybakat kunde man skönja en omisskänligt stank av typ diesel. Eller något annat kemiskt. Aceton, kanske. Men hoppet är ju det sista som överger en och Björn och jag tog givetvis varsin. Han tuggade stoiskt i sig sin innan han t o m tog en till. Han funderade en stund och sa:
- Du har kanske tagit för mycket kanel?
Nej, jag hade inte tagit för mycket kanel, och jag hade inte hällt diesel i degspadet. Ändå smakade de fan, rent ut sagt. Tja, vad ska man göra om inte spola upp ett skummande bad och ligga däri och deppa ett par timmar? Bullarna fick stå framme på bänken över natten och förpassades till soporna dagen efter. Det är möjligt att margarinet hade tagit smak av något annat i kylskåpet, kanske en delad lök, därav den vämjeliga smaken.
Men skam den som ger sig. Dagen efter tog jag nya tag, denna gång med nyinköpt margarin och utan kanel, och se! Det varde bullar! Fula men goda!
Igår spelade Larz Kristerz på Cleo, något jag länge sett fram emot med en viss ångest. Förr började jag ju halv tolv på fredagar, men i mitt nya liv måste jag åka hemifrån kl. 7. Men eftersom min chef utfärdade tantvarning på mig när jag sa att jag bara skulle stanna två set och åka hem redan vid midnatt, så såg jag till att hålla mig vaken riktigt länge. Omständigheter gjorde att jag inte låg i min egen säng förrän efter halv fem på morgonen. Men med hjälp av äpplen, energidryck och en massa vatten, lyckades jag ändå klara arbetsdagen, som tackochlov slutade redan 14.30. Detta var ju den sista vardagen i frihet ever, så därför gick jag en sväng på stan när jag var tillbaka i Luleå. Hälsade på Katarina på Kläder och Form, där hon praktiserar och stötte därefter ihop med Frida, som jag följde på HM. Därefter åkte jag hem men hade bara ro att sova en timme. Så John Blund kommer tidigt ikväll.
Larz Kristerz då? Jajamen! Lika livfulla och roliga att se på som vanligt, och självklart spelade de lika dansvänligt som alltid. På sitt sätt, förstås. Stefan var tillbaka efter ett halvårs tjänstledighet och det var ju kul. Han gjorde en Date i Förr eller senare, men det märkte nog bara textpolisen som hängde vid ett barbord bredvid scenen...
Till sommaren spelar de TRE kvällar häruppe, om man räknar med Täfteå, 25 mil härifrån. Och tänk, att det är ju ändå snart!
Jag kände faktiskt redan när jag tog dem ur ugnen, att allt inte stod rätt till. Bakom den härliga doften av nybakat kunde man skönja en omisskänligt stank av typ diesel. Eller något annat kemiskt. Aceton, kanske. Men hoppet är ju det sista som överger en och Björn och jag tog givetvis varsin. Han tuggade stoiskt i sig sin innan han t o m tog en till. Han funderade en stund och sa:
- Du har kanske tagit för mycket kanel?
Nej, jag hade inte tagit för mycket kanel, och jag hade inte hällt diesel i degspadet. Ändå smakade de fan, rent ut sagt. Tja, vad ska man göra om inte spola upp ett skummande bad och ligga däri och deppa ett par timmar? Bullarna fick stå framme på bänken över natten och förpassades till soporna dagen efter. Det är möjligt att margarinet hade tagit smak av något annat i kylskåpet, kanske en delad lök, därav den vämjeliga smaken.
Men skam den som ger sig. Dagen efter tog jag nya tag, denna gång med nyinköpt margarin och utan kanel, och se! Det varde bullar! Fula men goda!
Igår spelade Larz Kristerz på Cleo, något jag länge sett fram emot med en viss ångest. Förr började jag ju halv tolv på fredagar, men i mitt nya liv måste jag åka hemifrån kl. 7. Men eftersom min chef utfärdade tantvarning på mig när jag sa att jag bara skulle stanna två set och åka hem redan vid midnatt, så såg jag till att hålla mig vaken riktigt länge. Omständigheter gjorde att jag inte låg i min egen säng förrän efter halv fem på morgonen. Men med hjälp av äpplen, energidryck och en massa vatten, lyckades jag ändå klara arbetsdagen, som tackochlov slutade redan 14.30. Detta var ju den sista vardagen i frihet ever, så därför gick jag en sväng på stan när jag var tillbaka i Luleå. Hälsade på Katarina på Kläder och Form, där hon praktiserar och stötte därefter ihop med Frida, som jag följde på HM. Därefter åkte jag hem men hade bara ro att sova en timme. Så John Blund kommer tidigt ikväll.
Larz Kristerz då? Jajamen! Lika livfulla och roliga att se på som vanligt, och självklart spelade de lika dansvänligt som alltid. På sitt sätt, förstås. Stefan var tillbaka efter ett halvårs tjänstledighet och det var ju kul. Han gjorde en Date i Förr eller senare, men det märkte nog bara textpolisen som hängde vid ett barbord bredvid scenen...
Till sommaren spelar de TRE kvällar häruppe, om man räknar med Täfteå, 25 mil härifrån. Och tänk, att det är ju ändå snart!
Galet
Igår kväll hade jag plötsligt ett, för mig, hisnande stort antal besök på min blogg.
-Vafalls? tänkte jag. Vadan denna anstormning av nya besökare?
Förklaringen fick jag när jag ögnade igenom min sida på FB och upptäckte att The Playtones hade länkat till min inlägg där jag ondgör mig över de självutnämnda proffstyckare som inte godkänner gruppens status som dansband. Jag tycker det är roligt med så många läsare, men har samtidigt full förståelse för att de flesta bara tittade in som hastigast och kanske inte återkommer. Jag inbillar mig att min blogg är roligast för de som känner mig, eller åtminstone har träffat mig någon gång. Men det är ju möjligt att några helt enkelt bara tycker att jag har en läsvärd blogg, och det är ju förstås jättekul!
När Drifters spelade i Skellefteå i somras så tog jag en bild på Erica och en kinesisk nakenhund. Hundägarinnan fick min bloggadress och nästa gång vi träffades berättade hon glatt hur hon, när hon haft lite att göra på jobbet, läst vartenda inlägg i min blogg! 247 stycken (vid den tiden)!! Det är ju för farao som en hel Harry Potter-bok! Och inte nog med det. Mot slutet upptäckte hon kommentarerna och var alltså tvungen att gå igenom hela bloggen igen för att läsa alla dessa. Jag tyckte det var jättekul och smickrande. På något sätt har vi lärt känna varandra bättre nu.
Idag inleddes min andra utbildningsvecka på mitt nya jobb. Det är mycket att lära och det kommer nog att ta ett tag innan man får rutin på grejerna och exakt vet vad man skall göra, men jag tänker att om alla andra har klarat det så gör väl jag det också. För varför skulle jag vara den första att faila?
Jag har skrivit en liten lista på saker jag MÅSTE göra. Mail som skall mailas, samtal som skall ringas, blanketter som skall fyllas i. Ack, hur lätt är det inte då att grotta in sig i sitt eget galgbestånd? Har ni tänkt på hur vackra klädgalgarna kunde vara förr?
Herrekiperingen Büréns fanns både på Sandviksgatan och i Svartöstaden!
Lägg märke till den fina formen på den här galgen från Kläd-Olles. Var den butiken fanns framgår inte.
Detsamma gäller för Valerius Hansson AB.
Från två olika Boden-butiker. Den vänstra verkar väldigt gammal.
Det var lättare att minnas telefonnummer förr....
Numera har man kanske inte trägalgar på NK.
Många av klädgalgarna har hängt med från min barndom, medan många är inköpta på loppis för 1 kr styck. Förutom att de förmedlar ett slags historia så tycker jag att de är fina. Jag har också ett par stycken som någon ambitiös själ har klätt in med sammet och dekorerat med band. Nej, om man skulle maila litegrann då...
-Vafalls? tänkte jag. Vadan denna anstormning av nya besökare?
Förklaringen fick jag när jag ögnade igenom min sida på FB och upptäckte att The Playtones hade länkat till min inlägg där jag ondgör mig över de självutnämnda proffstyckare som inte godkänner gruppens status som dansband. Jag tycker det är roligt med så många läsare, men har samtidigt full förståelse för att de flesta bara tittade in som hastigast och kanske inte återkommer. Jag inbillar mig att min blogg är roligast för de som känner mig, eller åtminstone har träffat mig någon gång. Men det är ju möjligt att några helt enkelt bara tycker att jag har en läsvärd blogg, och det är ju förstås jättekul!
När Drifters spelade i Skellefteå i somras så tog jag en bild på Erica och en kinesisk nakenhund. Hundägarinnan fick min bloggadress och nästa gång vi träffades berättade hon glatt hur hon, när hon haft lite att göra på jobbet, läst vartenda inlägg i min blogg! 247 stycken (vid den tiden)!! Det är ju för farao som en hel Harry Potter-bok! Och inte nog med det. Mot slutet upptäckte hon kommentarerna och var alltså tvungen att gå igenom hela bloggen igen för att läsa alla dessa. Jag tyckte det var jättekul och smickrande. På något sätt har vi lärt känna varandra bättre nu.
Idag inleddes min andra utbildningsvecka på mitt nya jobb. Det är mycket att lära och det kommer nog att ta ett tag innan man får rutin på grejerna och exakt vet vad man skall göra, men jag tänker att om alla andra har klarat det så gör väl jag det också. För varför skulle jag vara den första att faila?
Jag har skrivit en liten lista på saker jag MÅSTE göra. Mail som skall mailas, samtal som skall ringas, blanketter som skall fyllas i. Ack, hur lätt är det inte då att grotta in sig i sitt eget galgbestånd? Har ni tänkt på hur vackra klädgalgarna kunde vara förr?
Herrekiperingen Büréns fanns både på Sandviksgatan och i Svartöstaden!
Lägg märke till den fina formen på den här galgen från Kläd-Olles. Var den butiken fanns framgår inte.
Detsamma gäller för Valerius Hansson AB.
Från två olika Boden-butiker. Den vänstra verkar väldigt gammal.
Det var lättare att minnas telefonnummer förr....
Numera har man kanske inte trägalgar på NK.
Många av klädgalgarna har hängt med från min barndom, medan många är inköpta på loppis för 1 kr styck. Förutom att de förmedlar ett slags historia så tycker jag att de är fina. Jag har också ett par stycken som någon ambitiös själ har klätt in med sammet och dekorerat med band. Nej, om man skulle maila litegrann då...
