I den nedersta kökslådan i min egen lägenhet förvarade jag plastkassar, en tratt och en köttyxa. Allt detta är nu för evigt förlorat eftersom jag glömde tömma den lådan. Lite spill får man räkna med.

Det har varit mammavecka och Katarina har haft middagen klar varje kväll när jag kommit från jobbet. Jag har alltså ätit vegetariskt hela veckan.

Ser kanske inte lika präktig ut som Mat-Tina, men skenet bedrar faktiskt.

Jag är lite less på qourn, så därför var det med stor glädje jag lät mig inbjudas på middag hos Janne i lördags. Det hade blivit över massor med cateringmat efter Luleå Bugg & Swings buggtävling.

Bernaissåsen var rejält tilltagen.

Igår var det dags att lägga handen vid det sista i lägenheten, vilket visade sig inte var gjort på en kafferast. Om det var vår Herre eller försynen som såg till att det äntligen var dags att ställa tillbaka klockorna just denna söndag vet jag inte, men jävulskt skönt var det att kunna sova ut och finna att klockan ändå bara var halv tio när jag utan tvång steg upp. Jag lät Katarina sova ett par timmar till, men sen var det dags. Det kan finnas mer än man tror i en tom lägenhet.

Och i ett intilliggande rum stod det ytterligare nio fulla flyttkartonger och väntade... Plus två trädgårdsstolar.

Till sist skulle vissa delar av lägenheten städas. Badrum, lilltoa, kyl, frys och spis samt lättare sopning av resten. Jag var fast besluten att jag skulle bryta ihop när allt var klart. Det var nästan så att jag såg fram emot att ligga i badkaret och gråta bittert av ren utmattning.

Men när vi bortåt åttasnåret slutligen kunde konstatera att vi faktiskt var helt klara, så infann sig istället ett slags euforiskt glädjerus! Vi beslutade oss för att fira och det gjorde vi med stekta bananer i sirapssås och glass. Så det där sammanbrottet kanske jag sparar till återflytten.

I den gigantiska (91 kvm) trea jag nu har mina möbler, är diskbänken säkert en decimeter högre än i min egen lägenhet. Bara därför hade jag nästan kunnat tycka att det var lite roligt att diska, förutsatt att inte diskhon och slasken varit tillverkade för en dockfamilj.

Diskhon är lika bred som en ordinär mattallrik.
Ordet dishwashers har ungefär samma sludderfaktor som ett kvastskaft ska va kvistfritt.

Torsdagen blev annars en riktig höjdardag som, när den var över, kunde stavas LOGISTIK. Det är inte alltid tidsplaner stämmer men den här dagen blev ett riktigt skolexempel på god planering. Den avslutades, som alla förstått, på nattklubben Cleo där Thomas väckte liv i de anrika torsdagsdanserna. Med arrangören själv i entrén och Streaplers på scen ( Ha ha, vilket rim!) var succén givetvis given. Folk var glada, några var både fulla och glada, och det dansades så det stod härliga till. Lite knuffigt kanske, men det gjorde inget. Det gick bra ändå. Och redan nästa torsdag är det dags igen. Då är det Kindbergs tur och självklart ska jag dit.

Efterfesten, med den i Streaplerssammanhang obligatoriska löjrommen, ägde rum i Thomas rum där några gäster gjorde sig riktigt hemmastadda.

"Jag orkar inte min macka... Tror du jag kan...?"

"Va fan, såg du? Han har en tunnbrödmacka under täcket! Fan, va grisigt!"
Men eftersom Thomas har mer än ett jobb att sköta och således skulle upp i ottan, så blev det inget långvarigt samkväm. Sammanfattningsvis kan man nog säga att Cleo-premiären uppfyllde åtminstone alla mina förväntningar med råge. Ett lovvärt initiativ av Thomas!

Fredagsmys...

På lördag kväll tog jag en paus i flyttandet och åkte till Skellefteå med fyra goda vänner. Det var visserligen Black Jack i Sunderbyn, men Bhonus lockade mer. Tyvärr var tydligen inte lokalbefolkningen särskilt danssugen så det var nog inte ens trehundra gäster på parken. De kan ju haft svininfluensan, men det är också möjligt att de sparade sig till måndagens motionsdans som tydligen alltid besöks av minst fyrahundra människor. Två personer och en dator på scen, 70 spänn i entré. Tja, vad är väl en bal på slottet...? För det kan väl inte ligga någon sanning i att västerbottningar är ett snålt släkte?

Magnus poserade glatt. Så slapp jag ta en bild från deras hemsida...

Det är inte alla hobbybloggare som har en egen webbdesigner! Jag, däremot, har begåvats med en av de bästa. Plötsligt hade min header bytt utseende till ett betydligt mer fördelaktigt, om jag får säga det själv, och vem hade på eget initiativ utfört den förändringen? Jo, Anna givetvis. Sånt kommer hon på att pyssla med, fast hon, liksom jag, egentligen är i flyttartagen.

Igår kom kvartersvärden upp med två sådana här. De har gjort att det inte är fullt så plågsamt att vistas i bostaden. Idag har de tagit bort väggarna i alla lägenheter i porten bredvid, så det är inte att undra på att det är kallt. Burr.

Nu skall vi köra lite kartonger, jag och Malin. Tänker försöka köra så mycket som möjligt innan vi skall flytta möblerna på söndag, allt för att göra det så lindrigt som bara tänkas kan för alla de som skall hjälpa till.  

Imorgon är det, som sagt, Streaplers på Cleo och som VIP-gäst vill jag givetvis vara representativ och har därför inhandlat både klänning och skor. Inget hemsytt den här gången, men det är enbart p g a tidsbristen. Jag är i alla fall väldigt nöjd med mina inköp som jag skall ta bild på imorgon. Men nu är det mysbyxor, fleecejacka och arbetshandskar som gäller! 

Efter en månad är den äntligen hemma hos mamma igen! Frisk och kry!

Och jag skall hädanefter ta det lite lugnt över fartguppen....

När det känns som att röra runt i en geléburk med en sked när man skall växla sin bil, ligger det nära till hands att tro att växellådan har sagt upp sig. Detta kan även de som praktiskt taget är födda på ett verkstadsgolv få för sig. Därför vidtar man lämpliga åtgärder, d v s lämnar över bilen till någon som kan köpa och byta växellåda. Dock inte till någon bilverkstad eftersom man aldrig vet om de som jobbar där är bilmekaniker eller bara bildelsbytare, utan förslagsvis till honom, vars första ord som liten parvel var oljefilter.

Det skulle bli dyrt, det visste jag, men ändå bara en spottstyver om man jämförde med märkesverkstadens priser. Nygammal växellåda inhandlades och det visade sig att det tursamt nog följde med ett urtrampningslager (måste också bytas. Kostnad: typ 2000 bagis). Mitt nya positiva jag kunde alltså glädjas alldeles oerhört över att få betala ett ganska stort antal lakan för något jag inte ens visste hur det såg ut. Ungefär som att gå till tandläkaren och hosta upp tretusen för en rotfyllning...

Idag stod Janne lutad mot den vita Golfen och såg alldeles kolossalt nöjd ut.
- Hur går det? undrade jag.
- Den är färdig! svarade han.
Då hade han kört den fram och tillbaka till Rutvik och den gick alldeles utmärkt bra.
- Och billigt blir det för dig, fortsatte han och berättade att det inte var växellådan som skurit utan ett motorfäste som hade gått av. Reparationen var visserligen av det mer omfattande slaget men i bildelar som bytts ut pratar vi EN BULT! Och en bult kostar inte en näve tusingar. Fy farao, så glad jag är!!! Hurra för Saab och för världens bästa Janne!

Katarina är i Stockholm och kan således inte hjälpa till med packningen, vilket ju är jäkligt trist. För mig, alltså. Hon har säkert kul och det ska hon ha, tycker jag faktiskt. Men det finns risk för att hon får ta igen det när vi ska hem igen. Tar det tid att packa ner så tar det troligen ännu längre tid att packa upp.

Våningssäng till råttor. Kolla svansarna!

Förut tyckte jag att händerna och svansarna var det äckligaste på råttor. Men Kungen och Hjärtrud är inte som andra...
Igår var jag bjuden på middag hos Ingrid och Kent så dit skyndade jag mig direkt efter jobbet. Kent hade lagat jättegod mat, varmrätt och efterrätt. Vi lyssnade på min födelsedagsskiva, Lars Kristerz och Drifters, drack gt och hade det väldigt trevligt. Och så uppvaktade de mig med en present som blir en del i det som alldeles snart, tack vare motorfästesbulten, kommer att bli min! Vilka vänner jag har!

Så småningom åkte vi i alla fall till Piteå Folkets Hus, där Flamingokvintetten stod för musiken, och som vanligt gjorde de det med bravur! Dansmusik när den är som bäst! Det märktes också på publiken, som kanske inte var den yngsta precis, men ack så dansant!

Här är männen som vet hur Guitarboogie skall spelas! Tight! Impressive!

Dennis var nöjd och glad. Alla satt uppenbarligen inte hemma och såg på fotboll...
En lyckad kväll med goda vänner gör att veckan jag har framför mig möjligen känns lite lättare. Nu måste dansskorna putsas, för redan på torsdag är det dags igen! Streaplers på Cleo, kan det blir bättre? Sedan laddar jag på fredag inför Bhonus i Skellefteå på lördag! Och på söndag går flyttlasset...

Helgens bil har varit, och är fortrarande, en Volkswagen Golf av 1988 års modell. Tror jag. Vit med rostfärgade inslag i lacken och ett underbart hål-i-ljuddämparen-sound. Samt liten. Väldigt liten till och med. Ryms bara en banankartong i skuffen och baksätet kan man överhuvudtaget inte räkna med eftersom de har glömt att sätta dörrar där bak. Men den går som ett skållat nivetvad och det hörs när man kommer. 

Därför var Frida först att lämna träningslokalen i fredags när jag hämtade henne. Blixtsnabbt kastade hon sig in i bilen och skrek:
- Kööör!!! Kör innan de andra kommer!
 

Ibland när man har en ledig dag så händer det att man får åka på akuten med ett barn som har gjort sig illa. Det är något man skall tänka på innan man skaffar barn. Inte för att det är någon anledning att låta bli, men det kan ju vara bra att vara förberedd på vad som komma skall. Ju fler barn, desto mer hemma känner man sig på vårdcentraler (såväl för tänder som för kropp) och lasarett. Man bör också vara varse om att besöken snarare ökar i frekvens än minskar vartefter telningarna växer. De får liksom mer kropp att göra illa... I torsdags knäckte Frida några fingrar när hon skulle ta emot en kompis som hon hade slängt upp i luften och som landade snabbare än vad Frida hade räknat med, därav denna svullna högerhand. De tejpade fingrarna är Fridas...

Det tar vanligtvis minst ett halvt dygn att genomföra hela proceduren med besök på jourcentral för att få remiss till Sunderby sjukhus, röntgen på detta sjukhus samt ett förhoppningsvis avslutande läkarbesök. Vill det sig illa skall det gipsas och man får räkna med ett par timmar till i något av sjukhusets många väntrum, vars lockande lektyr jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Men igår gick det som smort och allt var över på mindre än två timmar. Hon hade stukat handen ordentligt och en flisa hade lossnat, men det blev inget gipsande den här gången och på kvällen tränade hon igen. Cheerleading, alltså.

Jag kunde således ägna dagen åt att packa. Banankartonger är bra till böcker men de tjugo jag samlat på mig fylldes i ett nafs.

På kvällen tog jag itu med sybehör och mönster. Eftersom jag inte har för avsikt att packa upp mer än nödvändigt under de åtta veckor vi är evakuerade så måste jag sortera ut det jag tror att jag kommer att behöva. Detta gäller även tyger. Mönstertidningar väger mycket, och jag bestämde mig för att kasta gamla Burda och Neue Mode från 70- och 80-talet. Jag köpte en stor bunt på loppis för några år sedan men nu har jag tittat färdigt i dem. För kommer jag någonsin att sy en sådan här bamsekappa?

Pinhead-looken är inget för mig och kommer heller inte att bli...

Och ingen "schick und schlank" skidoverall vill jag ha. För jag åker ju inte skidor...
Trots att mitt hem ibland (särskilt nu) ser ut som något som skulle kunna kvalificera sig till Rent Hus, så är jag en ordentlig människa såtillvida att jag vill veta var jag har saker. Därför sätter jag säkerhetsnålar, patentknappar, öljetter och tryckknappar i små burkar av olika slag. Igår hittade jag den här burken i sybehörslådan som kommer från min stuga som jag sålde för två år sedan.
 
Min mamma har i alla tider använt hudkräm från Apoteket och just den här burken är troligen från början av 60-talet. Jag tycker den är fin och jag kan nästan känna doften av den ljusrosa krämen som den innehöll innan den blev knappburk.

För att göra packningen lite enklare investerade jag i en rulle packfilm med hållare. En helt fantastisk pryl som borde finnas i varje välutrustat hem.

I helgen har det varit dansmara på parken i Skellefteå med Blender som spelat med Shake och Highlights vardera kvällen. Men jag sparar mig till Flamingokvintetten i Piteå nästa lördag! Istället såg jag HELA körslaget, vilket aldrig hänt förut. Tänkte i mitt stilla sinne att nu kommer det väl att klagas på att hela Älvdalen återigen solidariskt tokröstar på bygdens hjältar, men jag tror faktiskt inte att de var ensamma om att rösta på Team Stefan. Jag vet t ex en kvinna i Luleå som minsann skänkte laget inte mindre än två röster....