A very special Christmas
Så här i jultider låter jag min bitterhet blomma gränslöst. Jag har faktiskt firat så många jular att jag vid det här laget börjar bli less. Från att ha varit kvinnan som bakat kakor och bullar, gjort egen leverpastej och varit sjukt pysslig i största allmänhet, har jag övergått till att köpa det som går att köpa färdigt. Ja, förutom pepparkakorna, jullimpan och skinkan. Den senare måste kokas, för annars får man inget spad att doppa limpan i. 
Men det är jäkligt trist när man upptäcker att skinkan består av mer fett än skinka... Blä.
Jo, jag har gjort en sak till. Egen marsipan. Runt den samlades familjen (Kalle var stand in för Björn som hade annat för sig) i måndags. 
Kalle och Frida
Katarina...
...gjorde ett avhugget barnfinger medan vi andra gjorde...
...grisar...
...svampar, flickor...
...och fyllda dadlar, alltså "normalt" marsipangodis.
Jo, så svängde jag ihop lite knäck också. Men tusan så irriterande det är när formarna välter!
Själva julaftonen blev väldigt otraditionell. Den inleddes med familjefrukost (Jonas var stand in för Björn som hade annat för sig). Medan vi åt frukost griljerade jag skinkan och bakade limpor.
Därefter dök Björn upp och även Janne hälsade på en stund.
Frida hade bakat bullar som hon tagit med sig.
Det var väldigt mysigt...
...och alla var glada.
Sen gick Janne hem för att förbereda julmiddagen och då fick jag öppna julklappar.
Detta är ett moment som jag mer än gärna skulle vilja rationalisera bort. Men jag har tydligen varit alldeles för snäll i år, för paketen var många. Hmm, det är något att jobba på till nästa år.
Under tiden roade sig barnen med min kamera. 
Frida hade jobbat hårt med paketen.
Mums!
Av Katarina fick jag en t-shirt med en bild på en filmaffisch. Attack of the 50 ft woman. Handlar visst om mig... (En feet är 0,30480 m. Fullt så lång, 15,24 m, är jag ju inte...)
Hela julklappshögen! Inte illa!
Sedan skulle Fridas hår lockas...
...innan de små liven gav sig iväg till Janne.
Ja, och sedan satt jag faktiskt här helt ensam, med undantag av svängen ut till brorsan på Björkskatan. Om jag ska vara riktigt ärlig så var det inte alls oangenämt. Det var ju inte så att jag satt och tyckte synd om mig själv precis, även om jag försökte. Lite självömkan är ju aldrig fel, som en vän - lika bitter som jag - sade. Men timmarna rusade iväg och jag hade lovat att skjutsa Frida till Jonas i Piteå, vilket jag också gjorde, så klockan hann bli över ett innan jag lade huvudet på kudden, väldigt nöjd med dagen.
Favorit i repris
Är det inte likt, så säg?
No spitting on the bus (reviderat 20110516)
Precis som i världen utanför bussen är inte den ena chauffören lik den andra. Det finns ett par äldre herrar som uppenbarligen lider av något slags svårartade tics i sina högerfötter. De gasar, släpper gasen, gasar, släpper gasen och så här håller de på tills min frukostgröt annonserar att den vill ut samma väg den kom in.
Sedan finns det chaufförer som uppenbarligen inte ens hittar gaspedalen. Och så finns den mörkhårige unge mannen som ler så glatt när man kliver på att man nästan för en stund inbillar sig att han verkligen trivs med sitt jobb. Han kör dessutom väldigt bra. Hög och jämn hastighet och det bästa av allt - han kör om alla långsamma biljävlar som ligger och mesar i 80 knyck!
Men när jag skulle hem i fredags satt chauffören from hell bakom ratten... Efteråt insåg jag att jag redan när jag klev på, såg att denna äldre dam var en ulv i fårakläder. Eller en ulv i ulvkläder, kanske. Allt gick hyfsat tills vi kom till sjukhuset i Sunderbyn, där först en vanlig vuxen människa klev av. Precis när bussen återigen började rulla, kom en mamma, en mormor och två små barn på att inte heller de skulle åka längre. Medan de baxade sig själva och sina väskor genom mittgången, passade chauffören på att tända varenda lampa i bussen. När den återigen rullade iväg, ropade några typ 12-åriga pojkar som satt längst bak "Kan du släcka lyset?" När ingenting hände fick den minst omtyckte av dessa gossar vingla fram till chauffören för att vördsamt be henne släcka. Han såg dock mycket missbelåten ut när han kom tillbaka med det dystra beskedet att "hon tänker inte släcka för att vi skrek...".
Hur skulle de annars ha förmedlat sin önskan, kan man ju undra? Man skall ju faktiskt sitta fastspänd, även i bussar. Att detta beslut även drabbade bussens övriga passagerare tycktes inte bekomma henne det minsta. Tack och lov hämnades de driftiga pojkarna genom att trycka på stopp-knappen tre gånger på väg mot stan. Vid nästa hållplats stannade således bussen och när ingen klev av gick chauffören bak och frågade grabbarna vem som hade tryckt.
- Inte nån av oss! sa de unisont och jag kunde känna vinddraget i nacken av deras änglavingar...
Jag har jobbat både lördag och söndag och igår hände det som inte fick hända. Jag gick för sakta, eller också körde bussen för fort. Jag vet inte. Men jag fick vända hem och hämta bilen och det gick ju bra det också. Vis av skadan gick jag tio minuter tidigare i morse och då gick det bättre. Men vem tror ni satt bakom ratten och log ett jävulskt leende när jag skulle hem? Stel av skräck försökte jag le mitt vackraste leende och om det var det vet jag inte, men vi fick vila ögonen i behagligt mörker hela resan.
Det finns för övrigt många användningsområden för Länstrafikens bussar. Martinez köpte en som de hottade upp rejält.
Före
Efter
Jag misstänker att det skulle vara bra mycket trevligare att färdas till Boden i den nedre upplagan.
Nu är det för övrigt bara några dagar kvar till julafton! Jag har ännu inte köpt en enda julklapp, men jag har i alla fall både kokat knäck och bakat pepparkakor. Och vad är väl en jul utan älg? Den här finns hos Max och Christin. På fullt allvar.
Hockey enligt Boella (reviderat 20110516)
Så igår kväll ville det sig inte bättre än att jag plötsligt fann mig sittande på läktaren i Coop Arena där mötet mellan Luleå Hockey och AIK skulle äga rum. Och det är klart att det hade hänt en massa sedan jag var där på hockey sist. Framförallt så var stolarna bekvämare. Å andra sidan var det första gången jag SATT på hockey...
Först var isen blank och fin med stjärnor på. Så åkte gubbarna in och körde runt litegrann, utan hjälmar, och Jan Sandström fick blommor för han var den sjunde spelaren i laget som var uppe i femhundra matcher. Ja, och så kom det andra laget in och åkte runt lite de också och hejaklacken sjöng och klappade.
Därefter började själva matchen. Det fanns ju väldigt mycket att titta på, men jag förstod ju att det var pucken som jag skulle fokusera på. Ändå kunde jag inte låta bli att göra vissa observationer. Det är t ex väldigt många män som går på hockey. Män i svarta jackor. Och reservmålvakterna måste stå och glo hela matchen för de kan inte böja benen. Åtminstone tror jag det.
De vita gubbarna är AIK...
Första perioden blev mållös. I andra perioden gjorde först AIK ett mål och sex minuter senare kvitterade Luleå. Tack och lov. Tredje perioden blev också mållös men matchen förlängdes och då gjorde Luleå 2 - 1. Pust. Det var ju en väldig tur att de vann, när jag nu för en gångs skull var på plats.
...och de svarta är Luleå Hockey!
Eftersom det var så himla länge sen så visste jag inte riktigt hur jag skulle bete mig, men det löste sig på bästa sätt när autopiloten slog till. Man klappar när alla andra klappar, man buar när de andra buar, man skriker NEEEEEJ samtidigt som alla andra och så där håller det på. Jag gjorde den fasansfulla upptäckten att mitt ordförråd var starkt decimerat under en stund. Jag åkallade till exempel SATAN typ tre gånger i minuten. Vad det får för konsekvenser i framtiden vet jag inte.
Ja, som jag berättade så blev det förlängning och det var i denna som Luleå gjorde det avgörande målet. Då hände det som jag bara trodde hände på bio, nämligen att folk reste sig upp och rusade mot utgångarna. Jag ville ju stanna kvar och titta på när de tog i hand och tackade varandra, eller vad det är de gör, de båda lagen. De kanske blänger på varandra och säger "Fuck you", vad vet jag? Så medan jag långsamt knäppte min kofta sneglade jag ner på rinken och hann i alla fall se litegrann.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Luleå Hockey var bäst på alla sätt. Inte nog med att de vann, de slogs minst också. AIK hade massor av utvisningar medan Luleå inte hade en enda. Jag kan nog tänka mig att gå på fler matcher. Den sjätte januari sjunger Streaplers nationalsången när Luleå spelar hemma mot hmmm... ett annat lag och då måste jag givetvis vara där.
För övrigt har det varit fredag hela dagen och nu är det kväll. Eftersom det bara är skit på de få kanaler jag har (Nobelfest och Idolfinal) så tittar jag på pilotavsnittet av Twin Peaks, den bästa serien ever, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Imorgon blir det konsert med Malin och firmafest på kvällen. Jag vet redan nu vad jag ska göra på söndag. Vila, vila lite mer och till sist - vila ordentligt.
Holy night
- Du ska alltid vara värst! sa Maria...
Helgen har inte bara bestått av böter och stulna mobiltelefoner. I lördags åkte jag till Max och Christin där jag återigen bjöds på oxfilé. Men hellre skörbjugg av oxfilé än av korv och makaroner. Därefter såg vi först på Dansbandsbrudar och sedan på Dansbandskampen.
Den lille gossen växer så det knakar och är värsta fotomodellen...
...men han har ruskig stora fötter...
...som han luktar på ibland...
...när han inte stoppar dem i munnen på morbror Rousseau.
Jo, även på fredag kväll lyste flitens lampa i mitt kök då jag sydde gardiner med öljetter till Olof samt svängde ihop två julkuddfodral. Istället för julgran.
De här sydde jag till Max o Christin för typ tusen år sedan. De har inte heller någon gran...
Förutom Katts mobil så blev det bra till slut i alla fall. Det kan ju vara bra att få vara riktigt förbannad ibland. Man kan prestera en hel del när adrenalinet pumpar så igår kväll gick jag först till Ingrid och Kent med gardinerna och där tillbringade jag flera timmar. Blev bjuden på middag och gratis psykoterapi. Därefter gick jag en jättejättelång promenad i ett hisnande tempo. Och med The Playtones Rock´n Roll Christmas Party i hörlurarna blev den uteslutande angenäm. Faktiskt.
There's thieves among us
Pepparkakor...
...och pepparkatter (till Max och Christin)
För utsocknes kan jag berätta att Varvet består av fyra sjuvåningshus, klädda i röd s k Plannja-plåt, med vardera fyra portar i varje hus. Inalles 336 lägenheter. Till området hör ännu ett hus (men med grön plåt) som förut inhyste både socialförvaltningen och Vägverket men som även detta numera enbart innehåller ett för mig okänt antal lägenheter. Under hela området sträcker sig ett jättegarage i vilket de flesta av de bilägande hyresgästerna förvarar sina fordon. Ovan jord är nämligen antalet parkeringsplatser starkt begränsat. Så begränsat att det inte fanns en enda ledig på hela området när jag anlände. Men vid infarten till det som en gång var en fotbollsplan finns den här skylten:
Dessutom stod det några bilar parkerade på planen så jag ställde mig också där förstås. När jag en och en halv timme senare lämnade mamma och satte mig i bilen hade jag denna på rutan.
Jag är naturligtvis rasande. FRUKTANSVÄRT arg! Ja, i ärlighetens namn är jag så jävulskt irriterad att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. En tanke är i alla fall att jag ska ta mig samman och mejla parkeringsbolaget samt bifoga bilderna på skylten. Och imorgon ska jag ringa fastighetsägaren och fråga vad som menas. Lägg märke till att boten dessutom är på HUTLÖSA 500 kr! Jag skulle ha parkerat utanför porten...
Ett annat slags tjuvar har min lilla Katt råkat ut för i London. Hon är inte längre ägare av en Sony Ericsson Xperia x10. Och det är ju väldigt, väldigt trist. Nu vill jag att det snabbt skall bli onsdag för då kommer hon hem. Sen ska hon aldrig mer få åka nånstans.
Taking all of my energy
Det här blev en dag som började på det mest mardrömslika sätt man kan tänka sig i ett välfärdssamhälle. För första gången sedan januari 1979 FÖRSOV jag mig!! Ja, inte så våldsamt som min kollega, som vaknade kvart över tio, två timmar och en kvart efter att han skulle börjat jobba, utan mer humana fem i sju. Det värsta är att jag inte riktigt fattade vad klockan var utan skulle precis slänga mig i duschen när Malin frågade:
- Börjar du senare idag, eller...?
- Nä, sa jag. Jag blir hämtad typ tjugo över sju.
- Men klockan är ju fem i! fortsatte hon.
Och när jag stirrat på köksklockan i åtminstone 30 sekunder insåg jag att hon hade rätt. Jag fick således slänga på mig kläderna i en hast, borsta tänderna och trycka ner matbacken i handväskan medan Malin bredde två mackor, vilka jag för övrigt givetvis glömde ta med mig när jag rusade iväg.
För att inte utgöra en fara för mig själv och min omgivning bör jag äta på morgonen, så därför gick jag lös på min kollega Marias hårdbrödmackor och långsamt kände jag livsandarna vakna till liv. Då kom nästa jävelskap. En annan kollega vände sig mot mig och sa:
- Du har ju varit på xxx-utbildning, eller hur? X vill ha en blabla och en blablabla till en xxx. Jag cc:ar honom till dig.
Då höll jag jäklar i min låda på att bryta ihop på riktigt. Febrilt började jag söka i mina dokument efter vad som efterfrågades och blev så vansinnigt uppgiven att jag faktiskt nästan kände hur tårarna steg i ögonen och jag var en halv minut från att istället skriva en avskedsansökan.
Nå, jag tror att det löste sig när min arbetsledare ringde en annan, semestrande, kollega för sen blev allt som vanligt.
I tisdags åkte vi förbi Biltema, den enda butik på Storheden som jag kan gå in i utan att känna vansinnet komma krypande uppför ryggraden rätt in i mitt medvetande. Köpte ett skitsnyggt batteri som, när det senare hamnade på plats, visade sig vara i ett helt suveränt skick. Tusen spänn fattigare blev jag dock så hade jag fått välja hade jag föredragit denna utgift någon annan månad en denna...
Ännu några timmar kvar av dagen och dessa skall jag ägna åt att skrapa två trisslotter samt äta lite julkorv med mos och starksenap. Sedan är det bäst att lägga sig, antingen i sängen eller badet, det får jag avgöra då. Kanske det första är att föredra eftersom jag vill läsa ut min bok, Pappersväggar av John Ajvide Lindqvist. Bra något så fruktansvärt! Och nu längtar jag väldigt väldigt mycket efter Katarina, som har nästan en vecka kvar i London.
