Det här skulle bli en redogörelse av alla skojigheter jag varit med om sedan Thomas och Anna landade på Kallax på torsdag eftermiddag, och det är möjligt att det blir det också så småningom, så därför börjar jag med det värsta. Efter 30 år, 6 månader och 12 dagar lyckades jag få min första fortkörningsbot ever. Och ni skall veta att jag har kämpat...

Eftersom helgen har varit nästan onödigt kul på alla sätt så tänkte jag att jag skulle försöka lägga lite sordin på den uppsluppna stämningen i bilen på vägen hem från Gällivare, men inte förrän i Börjelslandet lyckades jag. Där blev jag invinkad av en polisdam som undrade om jag visste vilken som var den påbjudna hastigheten på den sträcka jag befann mig.
- 70? svarade jag dumt, trots att jag mycket väl visste att det INTE var det.
Det visade sig att jag kört 106 km/h men att hon dragit ner det tre km eftersom de alltid gör så. Ja, så fick jag gå in i deras mysiga buss och där satt en bekant från min tid som pistolskytt, och även från dans, och han kunde väl inte göra så mycket annat än sin plikt, vilken var att skriva ut en bot på 2000 lakan. Precis vad man behöver tre dagar efter en rotfyllning. Så fick jag blåsa och jag hann tänka att det vore ju verkligen pricken över i om det blev grönt, men tack och lov visade det negativt. Positivt för mig, alltså.

  
Man har ju undrat ibland hur det är att bli tagen av polisen och nu vet jag. Men något säger mig att det finns trevligare sätt...

Men annars är det bra! I torsdags åkte vi till Ann-Marie i Avan och åt underbar champinjonsoppa med sherry, och hade det sådär trevligt och mysigt som man alltid har hos henne i hennes lilla hus. På fredag morgon åkte Thomas ner till Karlskrona över dagen eftersom han skulle vara konferencier på Wachtmeister (ett köpcenter) då Scotts och Larz Kristerz besökte detta. Anna var i Sigges goda händer hela dagen och han körde runt med henne för att hon "skulle få se saker som hon aldrig har sett förut eller ens visste fanns." Kvart i elva på kvällen hämtade vi Thomas och åkte sedan på Invit en stund. Bara för att kolla.

På lördag morgon åkte vi ut till Hindersön och Jopikgården för att äta våfflor. Det är en lite speciell känsla att åka bil på isen rakt ut i skärgården, och trots att jag bor här var det lika nytt för mig som för Anna. Jag har kanske åkt någon gång, men definitivt aldrig kört. Vacker var det i alla fall.

Anna var lite rädd först...

...men sen gick det över.

Vägvisare till havs.

På Jopikgården serverades det också en underbar palsternackssoppa som ingen av oss kunde motstå.
  
Den skall säkert vara vriden åt ett annat håll...

Bara 25 mil kvar till Gällivare...
Jag skall, skam till sägandes, erkänna att jag ALDRIG varit i Gällivare! Jo, jag har suttit på ett tåg som har stannat på stationen och ifrån detta blickat ut över Karlgrens slakteri, men icke desto mer. Jag såg alltså med spänning fram emot kvällen. Men först körde jag till Töre och därefter typ hundra mil till som var lika spännande som ett nummer av Vår Kyrka i väntrummet hos tandläkaren. Gran, tall, gran, tall, gran, tall, tall, gran och när man tänker att man snart är framme dyker det upp en vägskylt som det står Gällivare 128 km på.

Men till slut kunde vi ändå parkera bilen och checka in på fina hotellet! Jag hängde upp min dunjacka på en krok i hallen bredvid något som jag trodde var en garderob, mest för att det är där man brukar placera garderoben i hotellrum, men när jag tittade en gång till upptäckte jag att det var hotellrummets duschkabin som man gett en så finurlig placering!

Efter att ha bättrat på make upen, bytt om och fixat frisyren åkte vi vidare till Malmberget där Thomas skulle vara konferencier på Konsum Malmfältens 100-årsjubileum. Där sammanstrålade vi med Martinez som skulle spela på kvällen för de ca 300 gästerna. Och inte nog med det! På plats fanns också Anders Mattsson, Martinez forne keyboardist som numera studerar på musikhögskolan i Piteå.

Lillan, Anders och Jouni

Krister i grym raggarfrilla

Thomas, Danne och Anna
Det var kallt som tusan i logen, där vi också fick äta, men allteftersom timmarna gick och Thomas insatser var tämligen utspridda, vilket innebar ett jäkla springande fram och tillbaka genom köket om vi ville lyssna på honom, så ledsnade Anna och fann för gott att åka till hotellet och mysa istället. Jag skjutsade henne och hann precis tillbaka för att se illusionisten Peter Varg, bl a känd från Robert Bronetts show Stormen.

Jag, och många med mig, har dock en liten undran. Här har Konsum Malmfälten anlitat en av Europas främste illusionister, troligen för att de ville bjuda på något alldeles extra, men vad gör folk? Jo, de sitter och snackar! Ett tämligen stort antal oförskämda, ouppfostrade, ohyfsade individer kunde inte hålla käft under den halvtimme som föreställningen pågick. En bedagad berusad kvinna satt till och med och pratade i telefonen! SKÄMMES!!!

Peter Varg
När Martinez började spela så dansade jag och Thomas några danser och sedan gjorde han ett bejublat framträdande tillsammans med Lillan när de sjöng En dans i morgonsolen på sitt eget speciella vis. Sedan åkte vi till hotellet där hela huset gungade. Vi hämtade Anna och gick tillsammans med Peter ner till diskoteket som den här kvällen sköttes av Skilda världar-Bengt Dahlqvist. Där stannade vi tills lamporna tändes klockan 02.00.

Efter en god natts sömn åt vi frukost som serverades hela förmiddagen! Mycket humant! Bengt slog sig ner vid vårt bord och berättade lite om sin karriär som bl a diskjockey.
 
Mycket var bra med hotellet. Rent, fräscht, skön säng, varmt på  rummet (till skillnad mot Mälarblick i Strängnäs) men koka ägg så de blev hårda, det kunde de inte...

Sen åkte vi hem samma väg som vi kom. Stannade till hos Vippa-Tore utanför Överkalix där de har gigantiska Aromatburkar på borden. Anna blev djupt imponerad.
 
Och det bittra slutet på den roliga helgen känner ni redan till. Men av någon anledning lyckas jag omge mig med människor vars hjärtan är av guld, och mina gäster utgör inget undantag. Så den här är inte längre min, och jag har slutat gråta för idag.