Strength To Say Goodbye
- Det är lugnt, Frida! Jag skjutsar dig! Ska bara ringa igång motorvärmare så den hinner gå en stund!
Och så gjorde jag det. Efter sju minuter ringde tösen upp igen och sa:
- Mamma. Du har ingen bil.
Och det hade hon faktiskt rätt i för den hade jag tagit till Piteå kvällen innan och lämnat den hos en vänlig själ som skulle utreda varför det låter KLONK KLONK KLONK när jag vrider på ratten. Samt åtgärda den förbaskade parkeringsbromsen som är anledningen till att jag än en gång måste besöka Bilprovningen. Så nu undrar jag om mitt ibland helt värdelösa minne är en konsekvens av stress eller om jag helt enkelt börjar bli gammal.
I lördags åkte vi till Skellefteå och dansade till Zekes. Jag hade nog trott att det skulle vara mer folk, och att det skulle stå åtminstone några trånande tonårsflickor framför scenen, men icke. Det var som vilken danskväll som helst, men eftersom den ägde rum i Skellefteå så var den givetvis helt fantastiskt jättekul! Sällan har jag hört ett så nybildat band spela så bra! Alldeles förträfflig och varierad repertoar, allt i dansvänligt tempo. Om jag inte är helt ute och cyklar så spelade de endast en låt två gånger, Aj aj aj, och detta eftersom de gjorde ett extranummer. Lite skillnad mot ett av de band som i fjol hade en framskjutande placering i Dansbandskampen som, åtminstone då, körde samma repertoar före och efter paus...
Men givetvis dansade jag väl med någon sjuk karl för nu har jag varit förkyld hela veckan. Och jag som inte har varit krasslig på ååååår!
I måndags flög fan i mig och jag tömde återstående flyttkartonger. I onsdags gjorde jag i ordning vardagsrummet och Björns rum och särskilt det senare blev jättefint. Men eftersom jag lider av det s k Blåa bunken-syndromet så fick jag hela tiden säga "Nej, nej, Boel. Nu låter du bli cd-skivorna." till mig själv. Annars hade jag blivit sittande i en hög med osorterade skivor. Det är ett projekt som jag skjuter på framtiden. Att sortera skivor, alltså. Jag tänker mig kategorierna dansband, klassiskt och övrigt med underkategorierna SAMLINGSSKIVOR. Jag kan knappt bärga mig...
Familjens yngste medlem, snart 15 år, ryms med lite god vilja fortfarande i en flyttkartong.
Igår kom Thomas upp och hade Kindbergs på Cleo. Det var kul att träffa honom, för det har jag inte gjort sedan jag var ner till Strängnäs i början av december, och det var kul att höra Kindbergs, som ju är ett kolossalt kompetent och roligt band att dansa till. Det var också kul att träffa de utflyttade norrbottningarna Ethel och Roland, som var på besök. Att se dem på Cleo gav mig flashbacks till förr i tiden, då torsdags-Cleo var ett incitament i Luleås nöjesliv. Och det är det på god väg att bli igen, tack vare Thomas.
Jag har, by the way, fått ett nytt jobb! Från och med den 22 februari skall jag sprida ljus och glädje (Ok, lite bitterhet också) på säkerhetsföretaget G4S i Boden. Heltid, månadslön, pendling sju mil tur och retur dagligen, men fy tusan vad kul det ska bli! Så idag har jag sagt upp mig från mitt arbete som butiksbiträde i tygbutiken, ett arbete som jag i och för sig trivs alldeles förträffligt med, men som jag dessvärre inte kan försörja mig och min familj på. Och eftersom jag är en smula rastlös till min natur så är det läge att byta jobb nu. Det är dessutom i elfte timmen eftersom jag inte kommer att bli yngre än så här och åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden är ett långt större problem än diskrimineringen av utlandsfödda och andra generationens invandrare.
Imorgon är jag ledig och skall för första gången på evigheter lösa melodikrysset! Sedan skall jag sy, därefter syr jag nog lite till innan jag kokar palt. Efter middagen kan det hända att jag fortsätter sy litegrann.
I Wanna Rule The World
Tänk, man ser knappt taken på husen!
Min unga kollega upplyste mig igår om att de har två Saltlakritsplopp för tio kronor på Dollar Store! Och som om inte det vore nog så har de också Fazers Salmiakki för samma pris. Fast en då. Så när jag och Katarina sprang in i butiken och köpte lite spets till projektet hon jobbar med, kom jag ihåg att jag skulle åka dit när jag nu ändå var ute och rörde på mig. Fast Katarina stannade i stan och istället plockade jag upp Malin på vägen.
Om man gillar saltlakritsfyllningen så är nog Plopp att föredra, medan den mer chokladsugne troligtvis får sitt lystmäte tillfredsställt i en något högre grad av Salmiakki. Ja,som ni förstår så var det stora frågor som diskuterades runt det skarinska köksbordet över kvällschokladen, vilken f ö var toppad med minimarshmallows.
Jag har förmodligen något långt långt viktigare att ägna mig åt, eftersom jag håller på med sånt här svammel... Men det är ju en dag imorgon också. Fast då jobbar jag ju. Attans.
Zekes är i Skellefteå på lördag, så där lär nog även jag vara.
The great snowman
Att köra i riktigt djup snö kräver sin kvinna. Framhjulsdrift är ett måste, det insåg också föraren av den glassiga BMW:n som körde fast utanför garaget. Å andra sidan skulle jag också gladeligen skotta om jag hade en sån bil. Det är ju inte snöstorm varje dag. Antalet vägskrapor i Luleå (och Sverige) har kraftigt decimerats de senare åren och förekomsten av dessa är numera nära nog obefintlig. Bilturen hade således stora likheter med en sväng över en upplöjd potatisåker. Oj, oj, det kan inte ha varit bra för mina motorfästen som är så känsliga. Men man får vara glad att man inte bor i typ Uzbekistan, för en och annan traktor var i alla fall ute och körde. Och idag har det slutat snöa, termometern visar -17 och det blåser fortfarande litegrann.
Det finns miljarder saker att göra i ett hem. Särskilt i ett nytt hem. Jag satte en skarvdel på sladden till fönsterlampan i köket, sedan reste jag mig upp och drog ner den på golvet och så var jag utan fönsterlampa. Men Claes Ohlssons har fina till en hyfsad peng, så efter skarvning och montering av ny kontakt så hänger där en lampa i alla fall!
Orkidén fick jag av Ingrid och Kent som inflyttningspresent. Jag vill VERKLIGEN få den att överleva! Jag älskar orkidéer men kärleken verkar inte vara besvarad eftersom de brukar vilja lämna in efter en tid i mitt kök, trots omsorg efter konstens alla regler..
I Katarinas rum (syrummet) har jag spikat upp en hylla som matchar det 50-60-talsstuk som råder därinne. Hyllan är från mitt barndomshem och en av de saker jag sparat sedan jag sålt stugan.
Skorna är min mammas första skor. Hon är född 1926 och hon hade dem när hon var två år. Ganska häftigt, tycker jag. Särskilt bekväma var de nog dock inte.
Ibland känns det som om jag inte kommer någonvart. Det är så mycket som behöver fixas och mitt i alltihop så måste man STÄDA! För trots att man inte kommit i ordning riktigt så dammar det som tusan... Brödsmulor ramlar på golvet i köket och toaletterna måste skuras. Märkligt. Men när middagen var intagen bortemot 21-tiden igår kväll så pimpade jag den grådaskiga, slitna, fula, men dock oumbärliga, trappstolen. En liten bit vaxad dukväv och Gütermanns suveräna textillim var allt som behövdes!
I swear
Sakta men säkert återtar mitt hem till viss del sitt ursprungliga utseende. Många är de kvällar jag har legat i min säng och betraktat bokhyllornas fula baksida medan jag försökt komma på någon bra och snygg lösning. Det svarta tyget som satt fastspänt där förut slets sönder och hamnade i soporna vid flytten, och lika bra var det eftersom det alltid var så jäkla dammigt. Ett tag funderade jag på att köpa spånplattor i samma mått som bokhyllorna och tapetsera dem med vardagsrumstapeten, men det blev ju ett besvärligt projekt och eftersom jag hellre syr än ägnar mig åt heminredning så föll även den idén. Slutligen kom jag på den optimala lösningen. Vit galon! Billigt (med personalrabatt) och bra. Borde gå att fästa med dubbelhäftande mattejp. (Alltså matt-tejp, inte mat-tejp...) Men det går inte. Mattejp är helt värdelöst. Det satt så länge som jag spände upp galonet för att det skulle bli snyggt och utan veck, men därefter ramlade alltihop ner.
Sen försökte jag en gång till. Var lite mer noggrann när jag tryckte fast galonet mot tejpen och svor dessutom litegrann för säkerhets skull, men resultatet blev detsamma. Då slog jag i små mässingsnubb med 20 centimeters mellanrum och tänkte att tejpen eventuellt skulle kunna tänka sig att fästa mellan nubben, men det var ju bara att hoppas på för mycket. Man kan nästan tro att tejpen inte vill veta av galonet, utan stöter det ifrån sig, med små vågor mellan nubben som resultat. Imorgon kommer jag således att köpa en tub av vårt textillim, som jag vet fäster på både trä och plast, och LIMMA mellan nubben. Annars får jag väl spika tätare. Bökigt och inte särskilt snyggt.
Daughter
Bilen gick som ett skållat nivetvad och jag konstaterade att vi skulle hinna fram innan orkestern spelade upp till första dansen. Den ryckte till lite då och då, men jag tänkte att det var is och ojämnheter på vägen som var orsaken men när ratten plötsligt nära nog slets ur mina händer, förstod jag att felet satt i bilen. Vi stannade vid vägkanten och Mats (som råkar vara lärare på fordonsprogrammet på Strömbackaskolan i Piteå) gick ut och kollade att alla fyra hjulen satt fast ordentligt och de gjorde de. Jag körde betydligt lugnare den sista milen och inte förrän vi kom fram till parken började ratten att rycka igen. Mats kröp in under bilen, men kunde inte se något ovanligt, så vi gick in och dansade istället för att bekymra oss. Men självklart ringde jag till Janne och berättade med hög och gäll röst vad som hänt och han lovade att sätta i motorvärmaren i sin egen bil så att han skulle kunna komma och bogsera om det behövdes. Det är ju ändå bara 14 mil...
Tyvärr innebar det inträffade att jag blev lite i obalans, men när jag efter en stund dansade med en karl, som själv har en Saab 9-5 och som t o m jobbar i en Saab-verkstad, så blev jag lite lugnare.
- Om inte oljelampan lyser eller tempmätaren åker upp eller ner så är det ju bara att köra så länge bilen går, sa han.
- Okey då, sa jag. Och ju närmare Luleå jag kommer, desto bättre är det för min f d man som skall bogsera oss.
Då skrattade han stort och sa:
- Jaha, och det gör han så gärna bara för att han har fått vara gift med dig, förstår jag!
Nu tror jag mer att det handlar om att han inte vill att hans barns mor skall stå på E 4:an mitt i natten, men det var väl ändå en fin komplimang. Tror jag...
Några fina ord om Sannex då... Och dem finns det onekligen gott om. Alla ÄLSKAR Sannex! Den annars så allvarliga skelleftepubliken applåderade livligt efter varje låt och det var en fantastiskt härlig stämning. De spelar så otroligt bra DANSBANDSmusik, med allt vad det innebär, och de hemfaller aldrig åt något Radio Rix-skval. De drar den där åldersblandade publiken som jag tycker är den optimala, och det misstänker jag har en del att göra med deras charm och relativa ungdom.
Trots att parken igår besöktes av ett tämligen stort antal unga människor som buggade och dansade märklig foxtrot, så förekom det inte en ryggsäck eller vattenflaska så långt ögat nådde! Om det beror på att Skellefteå Dansklubb har fostrat sina dansare till lite hyfs och vett, eller om arrangören helt enkelt inte tillåter att ryggsäckar, ytterkläder och medhavda vattenflaskor kantar väggar och "pryder" bord, högtalare och andra plana ytor, vet jag inte. Men med detta kändes det mycket trevligare än i Piteå, där alltför många inte har begripit att en danskväll bör vara en festkväll och inte ett rejält motionspass.
Mats, för att ta ett exempel, har alltid med sig minst en extra skjorta och denna lämnar han in i garderoben och hämtar när han tycker att han behöver byta. Och vatten dricker han vid "vattenhålet", något som faktiskt finns på alla dansställen häruppe. T o m på nattklubben Cleo. Och eget fika tar man ju själklart inte med sig in på ett ställe som har servering, men det borde väl ändå vara självklart för alla normalbegåvade individer. Eller...?
Och hemfärden gick bra. I makligt takt rullade vi ända hem till Luleå. Visserligen med lite märkliga utfall, särskilt i nerförslut, men hem kom vi. Och Janne har lovat att bogsera mig till Bilprovningen på fredag morgon klockan 7.20. Ha ha...
Malin och Katarina hade precis bakat en kladdkaka när jag framåt gryningen klev in genom dörren och det var ju välbehövligt, eftersom jag i hastigheten glömt att äta middag. Så där satt vi och hade det trevligt i någon timme innan vi insåg att vi nog borde sova lite också.
Ute är det vackert och inne börjar det bli ordning. Imorgon är det äntligen måndag!
Win or lose
Därefter svängde jag ihop fyra kuddar. Det skall vara bekvämt att ligga och vila en stund efter middagen! Sedan gör det ingenting om det är snyggt också.
Innerkudden i det bakre fodralet har dock helt gett upp och skall bytas ut å det snaraste.
Och inte finns det innerkuddar som är 35 X 70 cm, så det tillverkade jag av lösvadd och en bit istoppstäcke.
Det är väl ganska uppenbart att jag sitter här och skryter så jag fortsätter väl med detta, som jag har skrivit under en grym tidspress...
http://www.kuriren.nu/noje/artikel.aspx?articleid=5213278
Helt perfekt och underbar är jag nu inte. Klockan 21.58 kom jag ihåg att jag två minuter senare skulle hämta Frida på Hälsans Hus i andra änden av stan. Tack och lov är Luleå en tämligen liten stad, så jag var där redan 22.06. Och ändå bromsade jag in vid alla sjutusen fartgupp som är utplacerade lite här och där. Eller närmare bestämt överallt.
När jag satt där och kände mig som Björn Waldegårds kvinnliga motsvarighet (eller rent av Tina Törner, som ju redan är kvinna) slog det mig plötsligt att jag glömt att besiktiga bilen! Jag hade tydligen en tid den 18 december som jag nu måste betala halva avgiften för. Dessutom MÅSTE jag ju verkligen besiktiga den före januari månads utgång, och när farao ska jag hinna det? När ska jag tvätta den? Och ettan jag fick för handbromsen då? Ska jag riskera att bli utskälld för att jag inte åtgärdat den?
Det blev jag nämligen en gång när jag tvingades åka till Boden för att besiktiga min gamla Opel Omega. Jag hade helt enkelt glömt bort att fixa något som jag hade fått en anmärkning på, och besiktningsmannen blev så vansinnigt arg och skrek:
- Du måste ju för farao åtgärda felen du har på bilen! Du kan ju för inihelvete inte komma hit med samma fel som i fjol!
Och där satt man, nyduschad och stylad upp till tänderna, men han var uppenbarligen inte imponerad av långa blondiner...
That´ll be the day
1. inta limboställning
2. be till Gud att han inte släpper henne, eftersom hennes lårmuskler inte på egen hand klarar att hålla upp kroppen när skuldrorna befinner sig tio centimeter från golvet.
Detta sätt att "dansa" är visst så fantastiskt underbart att vi som kritiserar det inte alltför sällan anses vara bakåtsträvare och torrbollar. Men det blir de facto jäkligt stökigt på dansgolvet när folk helt sonika parkerar.
- Då får ni väl dansa förbi! säger kanske någon.
Men det är inte alltid så lätt att förutse när paret man dansar bakom ska tvärstanna. Och på ett fullt dansgolv kan man kanske heller inte dansa vid sidan av. Nej, det här är stora frågor som bör lyftas till en högre nivå... Kanske en grupp på FB? Vi som tycker att man skall röra på fötterna när man dansar....
Jag var alltså och dansade till Jannez i Piteå igår, och de var, som vanligt, hur bra som helst! Varma, glada, skickliga killar som människor i alla åldrar gillar! (Poeten i mig känner inga gränser....) Men som sagt, för många är danskvällen ett träningspass och det förstår jag inte, hur jag än försöker.
Och när jag nu ändå är på gnällhumör kan arrangören i mig inte låta bli att uppröras över detta:
Det finns servering på Piteå Folkets hus. Kanske inte det billigaste fikat, men å andra sidan är dans troligen ett av de mest prisvärda nöjena som finns. Tre och en halv timmes förnöjelse (för vissa motion) till det facila priset av 150-160 kr. Plus garderob (som många struntar i utan slänger sina ytterkläder i de möbler som är avsedda att sitta i). Ändå tar somliga med sig egen förplägnad som de t o m har fräckheten att inmundiga inne på dansstället. Visserligen i foajén och inte i serveringen, om det nu kan ses som en förmildrande omständighet. Jag tycker inte det. Som att gå på Max och köpa hamburgare och sedan gå över till Valdino och äta... Vattenflaskorna, sportbagarna och bullpåsen ville sällskapet som huserade vid det här bordet ta med sig hem, men de tomma petflaskorna och fruktskalen låg kvar på bordet sedan de lämnat det. Fast vad vet man? De har kanske en hushållerska hemma som plockar efter dem.
Men det var en rolig kväll. Inte för att jag dansade särskilt mycket, utan för att jag träffade många trevliga människor som jag satt och pratade med och för att det blir så bra stämning när Jannez spelar.
I helgen har jag inte barat roat mig på det för mig traditionella sättet! I fredags upplevde jag en pubkväll med ett ölpimplande utan dess like! Det var min gamla studiekamrat och exjobbspartner Johan (som ju unikt nog faktiskt försörjer sig som lärare idag) och jag som fick för oss att vi skulle göra Luleå by night. Vi började på Bishops tillsammans med Madde (också lärare) och Micke (VM-silvermedaljör i basket!) där jag bjöds på mörkt jättegott öl, serverat i enorma glas. Sedan gick vi till Allstars, där åldersgränsen på fredagar är 18 år och Johan fick träffa nästan alla sina elever.
Johan och Micke
Själv satt jag längst in på en soffa med ansiktet bortvänt, och hoppades att ingen skulle få för sig att ringa färdtjänst. Jag klarade mig och det blev en helt vanlig taxi hem. Och när jag vaknade kl 13.25 på lördag eftermiddag hade jag jättejättejätteont i huvudet...
Men idag klev jag upp redan halv ett så jag och Malin åkte ut på stan och shoppade lite livsnödvändiga saker. Typ strumpor. Sedan tog vi en cappuccino på trevliga Mat och Prat i Shopping (Sveriges mest oförutsägbara köpcentrum) och nu är plötsligt dagen och helgen slut! Snopet!
Big man
Men jag hade turen med mig. Vid en närmare utgrävning i hallgarderoben fann jag äntligen min täckkjol. Därmed blev promenaden till jobbet inte så plågsam som jag föreställt mig. Jag svettades i alla fall inte. Dessutom blev min unga kollega Karin hejdlöst glad av att se mig. Ja, hon hade rent av svårt att sluta skratta!
- Men gå och titta dig i spegeln! frustade hon mellan gapflabben.
Och visst, det var en spännande upplevelse. Jag hade ingen aning om att jag var så hårig i ansiktet, men nu, när vartenda hårstrå (fjun) liksom var glaserat av frost, så insåg jag att även jag är släkt med aporna. Dessutom var mitt hår alldeles vitt så jag fick också en aning om hur jag kommer att se ut som gammal. Äldre.
Men imorgon måste det vara mildare för då ska jag på lokal och dricka mörkt öl som smakar julmust.
Ca 1:40 in börjar den. Han lyckades verkligen tonsätta minusgrader.
Back on my feet
Under mina sju år i det här huset har jag haft ett alldeles för litet förråd. Det insåg jag när jag blev anvisad det förråd som egentligen hör till min lägenhet. Och självklart bör en stor lägenhet ha ett stort förråd, även om jag tycker att motsatsen också kan vara logisk. Hursomhelst så har jag i två år hyrt ett extra förråd för hutlösa 178 kr i månaden eftersom mina grejer inte rymdes i det pyttelilla som hör till lägenheten. Och nu är jag givetsvis skitarg och skall kräva pengarna tillbaka. Kan ju inte vara mitt problem att Lulebo inte klarar av att hålla koll utan låter folk ta vilket ledigt förråd som helst i besittning. Hå hå ja ja, alltid är det något. Ena stunden måste man anmäla en indolent rektor, andra är det någon maktfullkomlig tjänsteman på bostadsbolaget som behöver få lagen läst för sig...
Nu har jag i alla fall tömt de 50 kartonger jag lånat av Lulebo och dem tänker jag återställa på fredag. De skulle buntas tio och tio, men når jag runt tio flyttkartonger med mina händer? Nix. Har silvertejpat dem fem och fem.
På ett möte inför renoveringen upphävde en småbarnsmamma sin stämma och tyckte att köket skulle målas istället för tapetseras. Och tänk, denna önskan beviljades på ett ögonblick. I ALLA lägenheter, även hos mig, vars barn numera är stora och även om de inte varit det, aldrig skulle ha kladdat på tapeterna eftersom de alltid intog sina måltider sittande vid köksbordet. De här målade väggarna i hall och kök ger lite "Välkommen till Sunderby sjukhus!"-känsla, trots tavlor, tidskriftsamlare och ett ljushuvud. I källaren hittade jag dessutom en klocka (som jag misstänker tillhör TD Media) och den spikade jag upp över kökssoffan. Dessvärre räckte inte kroken ända fram till hållaren, varför jag var tvungen att dra ut den och ersätta den med en betongspik. Men då lossnade det en stor bit betong från väggen (hade aldrig hänt om den varit tapetserad) så nu döljer klockan en smärre krater.
Men den går tyst i alla fall...
Flyttkartonger smiter ingenstans, så därför kunde jag ansvarslöst kasta mig ut i nöjeslivet både fredag och lördag. Hade skitkul i Skelleftehamn där Drifters spelade. Ett fint ställe som tyvärr alltför ofta befolkas av sportklädda individer som iklädda prasselbyxor och träningströjor klämmer sina finniga pannor mot varandra och gör sitt yttersta för att sprida svininfluensan. I fredags var självklart medelåldern betydligt högre, men det gjorde ingenting eftersom de flesta visste hur en foxtrot skall dansas.
Ja, jag var nöjd med kvällen och tänkte inte åka till Sunderbyn (Drifters igen), men märkligt nog finns det en och annan som tycker att mitt sällskap är angenämt och jag lät mig faktiskt övertalas att åka. Inte ens entrén behövde jag betala. Det är ju lite mer fart på publiken i Norrbotten så självklart hade jag jättekul också den här kvällen, även om jag satt och häckade en hel del. Lite trött måste man ju få vara när man har jobbat. Träffade Maria som jag inte sett sedan början av 80-talet! Men hon var sig lik! Kanske till och med lite snyggare än då, och lika glad och lättsam! Var tar åren vägen egentligen?
Och Drifters? Av förståeliga skäl var inte formen den bästa när de var upp sist, men trots detta levererade de det publiken ville ha. I helgen hade de lagt in en högre växel och var helt enkelt suveräna! Alltså ROLIGA att dansa till och lyssna på! Och även om nye basisten Henrik "Turbo" Wallrin inte tyckte att det gick så bra i fredags så var det i alla fall inget som märktes. Nä, ruskigt bra var de. Japp.
Cross that bridge
Malin kör en annan metod. Hon öppnar en kartong, vräker upp innehållet i skåp och hyllor och frigör därmed lite golvyta. Jag, däremot, kan bli stående med en bok i handen och fundera över vilken hylla jag skall sätta den i. Men Malin är skoninslös. Hon påstår också att vi skall rensa i mitt bestånd av cd-skivor eftersom hon anser att det mesta är dynga. Och då antar jag att jag bara får behålla Led Zeppelin. Men mina vinyl rör hon inte!
I lördags kväll glimmade jag till och hängde upp gardiner i alla rum. Detta delvis för att det blir lite hemtrevligare men också för att reta grannarna lite... De vet ju inte att man ännu inte kan röra sig obehindrat härinne. Mina fönster är stora och höga, vilket innebär att även jag, trots mina 180 cm, är tvungen att stå på en stol för att nå upp till stängerna. För att slippa kliva upp och ner på stolar klev jag på de möbler som råkade stå lägligt till. Dessvärre är jag uppenbarligen inte så fjäderlätt som jag trodde. Eller också var locket på den gamla radiogrammofonen som jag använder som tv-bänk till min tjocktv, ovanligt klent.
Det går antagligen att laga. Om man bara lyckas skruva lös locket så kan man ju limma ihop faneret igen. Men jag skall inte göra det ikväll.
Eftersom jag bor i en så ofantligt stor lägenhet (102 kvm) har Lulebo bestämt att jag, och alla andra som har bostäder större än tvårummare, skall ha diskmaskin! Hurra!
Tyvärr tycks detta faktum ha gått hushållets övriga medlemmar (de som måste ha fulla tandkrämstuber hela tiden) förbi och diskbänken är ingalunda så tom som jag kanske hade väntat mig att den skulle vara. Det liksom bara lämnas disk där.
Men som sagt, somligt är bra. Att min bror kom hit med min mormors gamla kökssoffa t ex. Tyget råkar vara orange, men det skall åtgärdas snarast. Dock inte ikväll.
Det är möjligt att köket är en smula övermöblerat nu, men så får det vara till vidare. Till vänster står både en enorm köpmandisk, som jag helt enkelt MÅSTE ha eftersom det är så mycket som inte längre ryms i köksskåpen, och en amerikansk gungstol som jag inte heller kan leva utan eftersom det är så mysigt att sitta och gunga lite ibland.
Idag hade jag fått Annas årliga skiva! Tänk att hon hunnit med det, trots att hon också ägnat ett par månader åt att packa, flytta och packa upp...
Skivan innehåller både eget material, gamla klassiker, ett gästspel av Thomas (han blir bara bättre och bättre...) och sist, men inte minst, Annas tolkning av Invitation - en av Schytts bästa låtar ever! Och den har hon gjort till mig! Finns på Spotify. Med Schytts, alltså. Fast jag hoppas att Anna också finns där snart för det borde hon göra, så bra som hon är!
All the reasons
Egentligen är det mormödrar som skall sticka tjocksockar till sina barnbarn, men ibland glömmer mormödrarna bort hur man gör eller också vill eller orkar de helt enkelt inte och då måste mammorna rycka in. Så idag fick Katarina sina välbehövliga yllesockar. Det är andra paret som jag stickat mellan banankartongerna. Det går faktiskt förvånansvärt snabbt och är onekligen rätt tillfredställande, liksom allt annat skapande. 
Fullt så nöjd är jag däremot inte med den mjukisdress i pälsfleece som jag sydde på uppdrag till Max... Han är betydligt nättare i kroppen än vad både jag och Christin trodde så nu har han verkligen något att växa i.
Och nu börjar det likna nåt...
Nu är det jäklar i min låda RIKTIG vinter! Snöigt, kallt och jävligt. Enda trösten är att det är likadant i hela landet. Ha, det kan ni gott ha... Kom bara ihåg att dieseln man tankar på macken inte klarar lägre temperatur än minus 37...
Och på mina nya fönster har det bildats vackra mönster. (Vilket rim! Melodifestivalen nästa!)
Rolling home
När jag är 80 år, sitter på hemmet (eller fattigstugan) och Zekes firar 30 år som dansband (finns det dansband då?) så kommer jag att stolt kunna berätta för de som fortfarande kan höra att när Zekes för allra första gången spelade en hel danskväll, då var jag där. Kanske minns jag att de första tre låtarna framfördes lite trevande och smånervöst men jag kommer nog också ihåg att de vartefter kvällen led blev varmare i kläderna och att deras debut på dansbandsscenen inte kunde betraktas som annat än mycket lyckad.
- Så kan det bli när hjärtat är med! kommer jag att säga.
Jag inbillar mig att unga dansband ofta är synonyma med "lite tuffare" musik, alltså hitlistepop, men Zekes repertoar är väldigt blandad. Och det svänger. I stort sett hela tiden. Självklart låter det kanske inte perfekt, men det gjorde det kanske inte om Streaplers heller när de började.
Fredag eftermiddag klockan 16 fick jag återigen tillgång till mitt hem. Det kändes helt fantastiskt så jag och Malin bar genast upp lite grejer bara för att markera revir.
På lördag förmiddag satte Den stora flytten igång. Två bröder, fyra egna barn och deras pappa samt ena brorsans två grabbar kavlade upp ärmarna och jag tackade min lyckliga stjärna att det inte snöade och att det inte var 20 minusgrader. Under några timmar hade vi två släpvagnar så redan vid fyratiden var lägenheten och ena källarförrådet tömda och jag bjöd kvarvarande hjälpredor på Bergvikens grill- och pizzeria. För enkelhetens skull och för att de inte skulle bli kinkiga eftersom det jättestora förrådet väntade.
När jag öppnade dörren till detta, där kartongerna var travade upp till taket, såg min ena brorson skeptiskt på mig och utbrast:
- Men är du allvarlig, eller...?
Tack vare mitt fantastiska märkningssystem (ljusblå lappar på kartonger som skulle upp i lägenheten, gröna lappar på de som skulle ner i källaren) så gick det hela ganska snabbt. Tre släpvagnslass senare var det tomt och när vi åkte på släpet den sista svängen tittade jag upp mot husen som står i tur att renoveras och konstaterade skadeglatt att de har allt detta framför sig. En skön känsla... 
Trots att Katarina ägnat dagen åt att tömma kartonger, företrädesvis i köket, så återstod på måndag kväll inte mindre än 104 stycken att packa upp. Detta antal har förstås decimerats under veckan vartefter jag har fyllt bokhyllorna, men det är fortfarande väldigt väldigt många kvar. Jag har ju jobbat som vanligt de här dagarna och så blev det plötsligt julafton mitt i alltihop. Idag skall jag i alla fall koncentrera mig på garderoberna. Rom byggdes ju inte heller på en dag har jag hört.
JUL!?
Going nowhere
Eftersom vi är så oerhört viktiga personer så gick vi in genom Guldentrén förra helgen när vi var på Dansbandskampen. Nytt för i år var att alla damer/tjejer/kvinnor fick en papperskasse från Året Runt. Den var fylld med bl a tidning, cd-skiva, antirynktabletter, ansiktstvätt och ansiktskräm. Nånting måste man ju reta upp sig på för att hålla blodtrycket i rätt nivå och därför valde jag att reta upp mig på detta. Varför fick inte männen antirynkpreparat? Jag råkar veta flera som skulle behöva...
Feministdottern Katarina och jag var rörande ense när plötsligt Frida visade upp en tillåtande solig sida som jag inte visste att hon ägde.
-Var glad för att du är kvinna! sa hon. Sedan påpekade hon att män i allmänhet tjänar bättre än kvinnor och har därmed större utrymme för ansiktskrämer i sin budget.
Anna har förresten lagt upp lite bilder från helgen. Kul att kolla, åtminstone för oss som var med...
Det finns individer som på fullaste allvar tror att Playtones är med i Dbk tack vare att Thomas fixat in dem. Och detta skulle han ha gjort därför att han känner dem. Samma sak gäller för Zekes, som enligt vissa är med för att de ligger på samma skivbolag som Thomas. I verkligheten förhåller det sig så att åtminstone mer än hälften av banden är mer bekant med honom än vad just dessa två band är. Alla tre i juryn har ohjälpligt relationer med många av de tävlande banden. Det är inte så konstigt. Sjunger man i ett dansband, arrangerar dans eller gör ett radioprogram som enbart handlar om dansband så träffar man också många band. Ganska naturligt, vill jag påstå. Och det är inte bara Thomas i juryn som ligger på samma skivbolag som ett (två?) av dem. Men många människor ser sina egna hypoteser som sanningar och det är väl egentligen ingenting att ödsla energi på. Fast lite irriterad blir jag...
Ingen riktig helg har det varit för min del eftersom jag har jobbat lördag och söndag. Inatt, innan jag gick och lade mig, försökte jag komma på något positivt med att jobba söndag, men antagligen var jag för trött för att komma ihåg att fem timmars arbete ger tio timmars lön och det är väl inte så dumt i alla fall!
Cream of the crop
Oj, oj, så spännande det var ikväll! Och oförutsägbart! Jag höll givetvis tummarna för The Playtones, vilket också flertalet av de röstande tv-tittarna gjorde. Trist var det förstås att mina andra favoriter, Bhonus, inte fick spela sin andra låt. Jag hade hellre sett dem än Casanovas. Östh är kanske inte den optimala frontsångaren men å andra sidan är han rutinerad och vet hur man för sig framför kameran. Nu räckte inte det tyvärr och liksom för drivna Schytts blev sejouren i Dansbandskampen åtminstone en låt för kort. Fast de blir ju inte sämre för det precis.
Förra året rasade "dansarna" över Larz Kristerz scenkostymer som de ansåg var ett hån mot och en drift med dansbandskulturen. Själv förstod jag inte varför inte ett dansband får se ut som de gjorde i begynnelsen när ett hårdrockband får ha lack och läder, ett band som spelar 50-talsrock (The Bobbers?) får ha ducktail och myggjagare och ett countryband får ha boots och cowboyhatt utan att någon protesterar. Jag förstår det fortfarande inte. The Playtones klär sig tidsenligt (ruskigt läckert om ni frågar mig) och ännu har jag inte läst en enda kommentar någonstans om att de genom sina scenkläder gör narr av den musik de spelar. Detta torde väl ändå visa hur skamligt många människor tycker det är att älska dansbandsmusik? Ingen vill kännas vid ursprunget, kan man också säga.
Jag noterar också intresserat att Sveriges största skvallerblaska, den som ges ut dagligen, har en soffbloggare som tvärsäkert uttalar sig om både det ena och det andra som han inte har en aning om. Ikväll hävdade han att Stefan Jonasson sjöng på svengelska, något som han en stund senare fick ta tillbaka eftersom Melissa berömde just Stefans engelska uttal. Han menar också att The Playtones inte är något dansband, vilket också är ett märkligt påstående av en som enligt egen utsago är "livrädd" för att beträda ett dansgolv. The Playtones är, enligt mitt förmenande, flera gånger mer dansband än coverbandet Titanix som ändå givetvis kan sin sak och säkerligen gör människor glada från en dansbandsscen.
Christer Björkman var säsongens bästa gästdomare. Han vågade ge kritik men gjorde det inte på ett elakt sätt utan mer i all välmening. Ska bli kul att se vad Maria har för frisyr nästa lördag... Och det var trevligt när han gav The Playtones stående ovationer. Ja, vad skall man tro om finalen? Jag misstänker att det kommer att stå mellan Zekes och The Playtones, och för min del har det ingen större betydelse vilket av de två banden som vinner. Men som sagt, svenska folket är till viss del oförutsägbara. Tänk om Blender plötsligt bubblar till...
