Min dag idag!
"Miss Decibel
Hejsan morsan.
Tänkte bara passa på att skriva grattis, men kom på att det är lika bra att tacka också, när jag väl är igång.
Tusen tack för all värdelös musik som du under mina få levnadsår hunnit introducera i mitt liv och på något sätt fått mig att tycka om. Tack för att du fått mig att vilja veta precis allt som hänt de senaste femhundra åren och tack för att du tycker att jag ska läsa Populär Historia. Tack för att du stod och buggade i vardagsrummet när jag knappt kunde gå och tack för att du gav mig en del av din skarpa hjärna. Tack för att du har fyra barn och värsta många jobben och värsta dansintresset och ändå är värsta coola bruden. Miljoners tack för att du födde mig och mina fina syskon och några hundra tack för de tusentals svordomar som du under otaliga bilfärder har lärt mig. Tack för att du har delat med dig av ditt intresse för svensk litteratur och tack för att du skrattar så högt och stort att det smittar av sig och tack, tack mamma för att du födde mig.
Grattis morsan för att du är en mamma och grattis för att du är just min mamma! "
Världens stad
Så har jag ännu en gång varit till Stockholm en liten sväng över dagen. Den här gången åkte jag med 6:55-planet vilket innebar att jag fick stiga upp OKRISTLIGT tidigt. Ändå blev det lite snärjigt att få till frisyren eftersom flygtaxin var på plats fem minuter för tidigt.
Egentligen finns det inte så mycket att säga om den här dagen. Min kollega från växeln har också varit nere men vi har åkt i olika plan. Hon väntade dock på mig imorse så vi åkte in till Stockholm tillsammans men där skildes vi åt. Hon åkte direkt till huvudkontoret medan jag först var på ett morgonmöte/föreläsning innan jag åkte vidare till det kundmöte som var syftet med resan.
Nu sitter jag här på Arlanda och konstaterar att det nästan alltid finns något att glädjas åt, trots att allt inte blir som man hoppas ibland. Just för ögonblicket är jag vansinnigt glad åt att slippa bo i Stockholm. Luleå känns plötsligt så himla.... FANTASTISKT! Påminn mig gärna om det här i januari när jag svär över kylan.
The owls are not what they seem
Mina samåkningskumpaner och jag gav upp en timme innan arbetsdagens slut, kompade och åkte hem. Därefter satt jag vid köksbordet och velade. Skulle jag stanna hemma och svära över min 558 kronors hyreshöjning eller skulle jag åka till Boden och dansa till Fernandoz? Av den händelse att jag skulle välja det senare så spolade jag upp ett bad och gjorde mig därefter iordning för en danskväll. Då ringde Fridolina och frågade om jag ville hänga med och springa på Ormberget, men det är ju inte det första man vill göra när man har fixat sig. Efter fem minuter ringde hon upp igen och frågade om det var ok att hon följde med till Boden. Åh, men gissa! Så skitkul att åka med sin glada unge på dans!
Frida var förstås helt klart yngst på Parken, men hade inga problem med det. Hon blev uppbjuden och hade jättekul, vilket gör mig väldigt glad. Det finns nämligen människor på 50+++ (-60) som kan klaga på att det är "gammalt" på dans. Och visst kan jag tycka att det är roligt om det är lite mer blandat, men man ska inte kasta sten när man sitter i glashus...
Och Fernandoz då? Som vanligt levererade de massor med fantastisk dansmusik, och jag ledsnar ALDRIG på Anders Nordlunds röst. Han sjunger så oerhört bra!
Snart, snart - den 4 juli - är det Streaplers som står på den scenen för första gången. Jag bestämde mig redan förra sommaren att lämna Kanislogen till förmån för Björknäsparken, då det är så tokmycket jobb med att ställa iordning Kanis för denna enda kväll.
Igår tvingade jag Katt att stiga upp i den arla gryningen, närmare bestämt strax efter 12. Sen åkte vi till Arcus och kollade på Luleå Rytmik & Balettförenings show. Frida är danslärare och hennes grupp var med i showen tillsammans med sjutusen andra ungar.
På vägen dit hände detta
och pessimisten i mig kan inte låta bli att fundera över huruvida detta var sista gången jag får se jämna tusen på den här mätaren.
Idag är det 8 plusgrader och regn. Det första som hände i morse var att en pajform i glas kastade sig ut ur ett skåp och jäklar så många bitar det kan bli av en sån! Jag fick anledning att både använda dammsugaren samt uppdatera svordomsvokabulären. Det gäller att se ljusglimtarna i tillvaron!
Blocket
Nu har jag i alla fall köpt nya bromsbelägg så det ska väl bli någon ordning på det också framåt veckan. Fast det känns så jäkla läskigt med bilen. "Men det är väl bara att köra tills den rasar!" utbrister mitt ex och då vill jag förstås veta NÄR den kommer att rasa. Kan jag köra den till jobbet idag? Tar jag mig hem? Kan man tänka sig att den orkar till Malung? Ska jag gå på banken? Börja kolla nyare Saabar (annat bilmärke är otänkbart)? Fast jag får väl vara lite wild and crazy, gasa på och hoppas att den väljer att ge upp på "ring en vän"-avstånd och inte i Ljusdal...
Eftersom jag tillhör en liten unik skara med hög arbetsmoral och känsla för vårt lands och G4S väl och ve, är jag nu på väg till mitt arbete, fullt medveten om att de flesta av er ligger och grisar och sover i era sängar. Men snarka på ni, jag och några fler ansvarskännande individer kommer att se till att Sverige fungerar även idag. Fast det där med hockeyn kunde jag tyvärr inte göra något åt...
In the wake of Saturday
Efter den lyckosamma middagen gick jag först med alla mina PRISER till lägenheten innan jag gick till dansarenan. Först ut var Dolbyz från Sölvesborg, orkestern i vilken Tjalles mamma och pappa spelar.
Vi bekantade oss lite mer med Tjalle.
Tjalle hade hade en guldring i vänstra örat. Jättefint tyckte jag. "Men då skulle du se min pappa!" utbrast Tjalle. "Han är helt GALEN! Han har ring i BÅDA öronen!" Och jag fick ju hålla med. Vilken tokig pappa...
Nästa band på scen var värmländska Pia Pihlgrens som bland annat gjorde en underbar svensk version av Smokies If You Think You Know How To Love Me av Mike Chapman och Nicky Chinn.
Nästa på tur var fantastiska Barbados, som under middagen fått motta priset för Årets dansband på Manifestgalan. Läs mer om det på Får Jag Lovs hemsida. 
Barbados spelar, trots sin "moderna" framtoning, kolossalt dansvänlig musik. Och de är ju onekligen så etablerade att de kan framföra låt efter låt som faktiskt är deras egna hits, precis som t ex Flamingokvintetten och Arvingarna. De är dessutom väldigt trevliga att se på, med snygga färgmatchande kläder.
Så blev det äntligen dags för Kertz. Ett alldeles nytt band bestående av jätteunga grabbar, bl a Cattis son Hampus, som spelar bas. 
Hampus
Jag måste få säga att jag blir så jäkla glad när så unga killar verkligen har ambitionen att spela dansmusik! När de fattar att det är inte så enkelt som att folk dansar foxtrot till långsamma låtar och buggar till snabba. När de begriper att det måste till något mer för att folk överhuvudtaget ska vilja dansa. Det hade de lyckats med. Det svängde från första till sista takten, de hade en fantastisk stämsång och de spelade 100% live! (Det sista gäller glädjande nog majoriteten av lördagens band.)
Ankies, som var nästa band, var även med i höstas. Med stor säkerhet levererade de bara riktigt härlig dansmusik.
Sista bandet vi lyssnade på var Framed. Det är nåt speciellt med dessa västkustband som fostrats i Streaplers och Flamingokvintettens anda. Förutom att de spelar live så lägger de sig vinn om att få det rätta gunget i låtarna. Hör bara här...
Ja, fy farao sånt drag det var. Åh, så mycket jag fick dansa! Så jäkla kul!
Sista bandet var Chapelle, men dem hann jag inte lyssna på eftersom jag ville gå och lägga mig för att inte vara så trött under den långa hemresan. Jag lyckades komma mig iväg såpass tidigt att de inte ens hunnit sätta upp poliskontrollen som jag alltid brukar få stanna vid... Bilen gick skrämmande bra men i vanlig ordning hann jag knappt hem innan det började skrapa och låta från den. Låter som någon broms ligger an, fast ibland klonkar det till som att det ramlar lös nånting. Tja, vad ska en stackars kvinna veta. Jag har lämnat den hos Skarin, tillsammans med Famous Grouse-flaskan och hoppas att det ska hjälpa...
På förekommen anledning
Thomas och Lina
Lördagen är alltid den mest fullspäckade dagen då det är då DEN STORA FRÅGESPORTEN äger rum. Jag är alltid mer nervös inför denna än inför höstens tipsrunda då frågesporten liksom kräver mer. Man sitter ju vi bord vilket gör det svårare, för att inte säga omöjligt, att fuska ringa en vän. I år var det riktigt svårt, och för att få ihop några pluspoäng skrev jag en dikt i vilken man mellan raderna kunde läsa om konsekvenserna av att hälla cider på bastuaggregatet.
När frågesporten var över gick vi hem och började fixa oss inför kvällen och strax ramlade det in folk.
Ungefär så här såg det ut i vår lägenheten hela helgen. En massa killar i alla åldrar (utom min). Rena ungdomsgården. Och allihopa hör de till Cattis stall. Att de för ögonblicket såg ut som tända ljus berodde på detta:
Oerhört imponerande, om ni frågar mig.
Sedan blev det återigen dags för middagen och det var nu som det skulle visa sig vem som var smartast på hela forumet. Det var hela femton stycken som hade sex rätt och bara en som hade sju. Och när Lars Heaster började med att säga "På förekommen anledning" så anade jag att det var jag. Och det var det!
Jag har snott bilden av Cattis och här syns det tydligt hur vansinnigt glad Thomas är för min skull!
Det var ett stycke s k värdelöst vetande som gav mig en flaska Famous Grouse, en vistelse för två personer under nästa höstforum samt en skiva med Roger Westblom & The Inlaws. Man skulle nämna två medlemmar i Gasolin. Kim Larsen minns väl alla, men sen blev det svårt. Precis när jag skulle lämna in papperet kom jag ihåg att det fanns en snubbe som hette Björn Ugglenånting så jag chansade på Uggleberg och det godkändes. Bara ett litet minne jag hade att det är ganska fräckt att ha två djur i sitt namn...
Under middagen underhöll Janne Krantz (från Iggesundsgänget) och Framed. Jääääkligt bra!
Framed
Och så här ser Roger Westblom & The Inlaws ut. Dem hade vi förmånen att få njuta av till minglet före middagen.
Man kan inte skriva hur långa blogginlägg som helst. Ingen orkar läsa och jag har annat och göra. Jag återkommer alltså med resten av lördagskvällen, som också blev den bästa danskvällen med flera suveräna band.
You´re the Voize
Solen sken med sin frånvaro vilket innebar att det inte blev något stekande på det stora däcket utanför hotellet. Vi gjorde ingenting på hela dagen, bara slappade. Först hemma, sen nere hos Martin och Markku, sen hemma igen. Och däremellan gick vi ner på pizzerian och käkade lite.
För en gångs skull blev det inte särskilt snärjigt inför middagen. Eftersom i princip vartenda band på hela forumet skulle använda våra duschar så gällde det att vara ute i god tid, för sen blev det kö. Vi duschade alltså tidigt och kunde därefter, i godan ro, måla oss och naglar medan grabbarna hönsade omkring i lägenheten.
Klockan 18 var det i vanlig ordning mingel, men för en gångs skull var vi lite sena och hann inte vara med så länge utan fick nästan omgående gå ner till restaurangen och sätta oss. Där bjöds vi förstås på mat och som vanligt lite underhållning, denna kväll av det hyfsat nybildade bandet Voize samt Rot-Harrys. Jättebra!
Jesper och Axel 
Christoffer, Daniel och Robin
Efter middagen gick vi multiarenan och dansen. Det tillhör god ton att vara där och lyssna även på de första banden eftersom det oftast inte har kommit så mycket folk då. Under denna fredag spelade bl a
Edge
Holiday
Voize
men också "torsdagsbanden" Perikles, Pure Divine och Glennartz. Största överraskningen var Voize, som jag förstås aldrig hört förut. De var jättebra! Bra låtar, bra gung i något slags mellanklass. Ett band som bör passa alla åldrar, typ som Sannex. Vilket i o f s kanske inte är så konstigt eftersom sångaren Magnus Meinertz sjungit i just Sannex en gång i världen...
Å så lite vimmelbilder...
Thomas, Monica och Cattis. De två senare var mina sambos under helgen.
Cattis och Anders 
Arrangör Lasse och Thomas
Jag och Pex
Ronnie, Lina och Carl-Martin
Lars-Göran, jag och Fredrik
Tjalle är åtta år och kommer från Sölvesborg. Han var i Vemdalen tillsammans med sin mamma och pappa som spelar i dansbandet Dolbyz, som förstås också kommer från Sölvesborg. Tjalle har inte bara Thomas som sin störste idol, han ser också ut som honom. Att det uppstod kemi mellan de båda förstår ni kanske.
Tjalle
Apropå ingenting
Klockan sju igår morse startade jag min nära 75 mil långa resa till Vemdalen. Det är mitt elfte forum och det blir bara roligare och roligare. Numera är jag sambo med Cattis och i år även med Monica.
Världen badade i sol och Saaben gick helt klanderfritt, så när som på några ryckningar vid acceleration, med en bränsleförbrukning på 0,77. Inget att klaga på, alltså. Jag höll hastighetsbegränsningarna och var framme rekordtidigt, typ 15:40.
På kvällen åt vi middag på hotellet, härlig plankstek med bernaisesås.
Åke och Lina
Carl-Martin och Thomas
När vi hade ätit gick vi förstås in till dansen och som vanligt var det tre band som delade på denna torsdagskväll, nämligen Glennartz, Perikles och Pure Divine.
Perikles
Den tidiga morgonen gav sig tillkänna så vi skippade efterfest och gick och la oss, uppskattningsvis strax före tre. Efterfestsugna vänner bankade dock på vår dörr men vi låtsades inte höra utan somnade istället gott. Dagen idag har inte inbjudit till några utomhusaktiviteter så efter att ha slappat, slappat, ätit pizza och slappat lite till tror jag att jag måste vila lite middag så jag orkar med kvällen.
Om dagarna
Det var verkligen jobbigt. Jag fick smuts på både handskarna och byxorna. Men jobbigast var det nog kanske ändå för Håkan, min bror, som faktiskt var den som utförde själva bytet.
Nu ska ju de här däcken bara sitta på ett drygt dygn, eftersom Håkan konstaterade att de var i de närmaste blanka. Jag fattar ingenting - hur kan de bli det?
När alla fyra satt fast åkte jag till OK och fick köa för att fylla luft och det behövdes, ska jag säga, även om de bara var platta på undersidan. Och som grädde på moset bestämde jag mig för att tvätta min fina Saab. Även på Nordiska Bil var det kö, men jag passade på att spruta lite extra avfettning på fälgarna och nederdelen av bilen medan jag väntade på min tur. När jag sedan kört in den så gick det bra i en halv minut, sedan fastnade själva biltvättningsapparaten mitt på bilen.
Det här var på sluttampen, efter väktarbesöket, då man återigen kunde se vilken färg den har, min fina Saab...
När det gått fem minuter och den ännu inte återhämtat sig och velat fortsätta så ringde jag Securitas (Ja, jag vet. Värre än en svordom.) och han var där på två röda. Han gick in i ett litet rum på sidan, tryckte på några knappar och fick klia sig lite i huvudet innan den plötsligt startade och fortsatte programmet som om ingenting hänt. "Den brukar fastna lite då och då" sa väktaren. Då känns det förstås tryggare att spola av den själv, men jag iddes faktiskt inte.
I lördags hade jag fint främmande från Skellefteå. Det var min kompis Anna som kommit till Luleå med sin mamma Ann-Katrin och lilla gullfian Maja, två år.
Maja är en liten solstråle som, till skillnad från många andra småttingar, går att ha i möblerade rum. Hon klättrade med stor framgång på kökspallen
och i sängen.
Innan hon åkte hem till Skellefeå bytte hon om och tog på sig solbrillorna. Vi har nämligen vår här. Var har ni er...?
Nu jobbar jag bara onsdag och tidigt, tidigt på torsdag morgon kör jag till Vemdalen för elfte gången. För farao, så kul det ska bli!
Favorite waste of time
Det här med att det MÅSTE snöa i april för att vinterns snö ska smälta tror jag ärligt talat är kvalificerat skitsnack. Jag fattar inte varför det skulle vara mer effektivt än strålande solsken? Sen finns det förstås ett tredje alternativ och det är ÖSREGN, något som vi har begåvats med idag. Paraplyväder. Tyvärr var jag tvungen att ta en promenad eftersom jag skulle till mamma och det känns så jäkla slött att ta bilen för att köra en dryg kilometer. Sen gick jag ner till Kvantum och därefter en liten extra sväng. Man blir lite beklämd när man ser såna här gigantiska snöhögar.
Men de är antagligen borta om ett par veckor. Man har väl varit med förr.
Personalen på min mammas äldreboende är helt fantastisk. Jag gillade dem förut och nu tror jag att jag älskar dem. När jag kom dit så var mammas dörr låst, men det kom en personal och låste upp och när jag gick in ropade jag "Hej, mamma! Det är jag!" Så gick vi och satte oss och efter en stund kom en annan personal in och vi småpratade lite. Då kom hon som låst upp dörren åt mig in och sa:
"Ursäkta, jag måste bara få fråga... Jag hörde att du sa mamma när du gick in, men är verkligen Britt din mamma?"
"Jodå" sa jag.
"Men du är ju så ung!!! Jag trodde du var ett barnbarn!!"
Hahahaha, gissa om jag är egoboostad så att det räcker ett par veckor! Jag vet att det är förenat med vissa risker att skriva om det, men jag kan faktiskt inte låta bli. Och Katarina tyckte jag skulle göra det...
Det har varit pappavecka vilket som vanligt inneburit att jag inte varit så petnoga med middag när jag kommit hem, utan har satt mig vid symaskinen direkt. Den här veckan sydde jag färdigt mina baggyjeans. Eller mina och mina, det kanske blir någon av tjejerna som får ta dem.
Jag lade ner ganska mycket möda på finishen.
Men stolpfickorna ska man nog inte titta närmare på...
Fickpåsarna och infodringarna visar dock min mörka insida (som Karin brukar säga...)
Det blir ingen bild när jag har dem på mig, för det var nämligen ingen vacker syn.
Snart är det lördag igen och jag vet fortfarande inte om jag ska gå på mogendisco på Movies i Boden eller ha tvättstugan. Livet är fullt av svåra val.
Det kommer från hjärtat
Att Mats Bergmans besöker den här landsändan hör inte till vanligheterna, men i fredags spelade de i Luleå och igår var de i Skellefteå så jag valde givetvis att åka 28 mil t o r igår. Eftersom jag är så lyckligt lottad att jag har vänner i Piteå, så behövde jag bara köra dit och fick åka resten. Bekvämt och väldigt trevligt.
Det är ofta väldigt kul i Skellefteå. Lokalen är otroligt fin och publiken är oerhört dansant, men också i högsta grad stillsam. Det innebär att de gör det de är där för, d v s dansar och inget mer. Att applådera är uteslutet, trots att man troligtvis tycker att orkestern gör ett bra jobb.
Men det vet väl alla som någon gång har stått framför en samling människor, att det känns väldigt bra med något slags svarsignal. Bara så man vet att folk lever. Står man framför en skolklass är man ju ändå lite glad om de kanske någon gång tittar på en och kanske t o m nickar ibland, medan en applåd för musikanten är ett kvitto på uppskattning.
Igår kom dock folk igång efter paus och stämningen blev lite mer uppsluppen. Med fler norrbottningar i publiken brukar det applåderas redan från början. Jag försökte lite, ett par klapp bara, men ingen hängde på och min danskavaljer tittade vämjeligt på mig och frågande bestört "Applåderar du?". "Ja, vad f-n ser det ut som?" hade jag kunnat svara, men jag valde att titta föraktfullt på honom istället fast jag vet inte hur pass jag lyckades med det...
Jag hade nämligen otroligt roligt så mina mungipor befann sig mestadels uppe vid öronen. Det berodde förstås på att jag fick dansa jättemycket, men också på den helt fantastiska orkestern. För Mats Bergmans är så jäkla bra! Här kan vi snacka om dansband all the way! Finns förbaske mig inte en tveksam låt på hela repertoaren. Det är TAKT och DANSGUNG i varenda ton. Och så har de ju både dragspel och saxofoner, inte att förglömma...
Magnus
Micke
Jonathan vikarierade för Tobbe (som f ö fanns bakom ryggen på Jonathan hela kvällen) , och det gjorde han kanonbra!
Magnus och Linus
Här skymtar också Gullmar på keyboard...
För några år sedan var jag med och arrangerade de s k Boden Alive-danserna och båda åren hade vi Mats Bergmans ena kvällen så för mig är den orkestern synonym med publikrekord. Tyvärr finns det många som väljer att inte åka på dans när en lite mognare orkester spelar och det är ju väldigt trist för dem. Varför jag tycker det skall jag utveckla en annan dag.
Själv fick jag i alla fall en energikick av gårdagen som bör hålla i sig om inte hela veckan så i alla fall några dagar. Efter en rejäl promenad idag så skall jag låta symaskinerna jobba ett tag, naturligtvis med Mats Bergmans senast CD Det kommer från hjärtat som soundtrack.
Klippet nedan kommer från På dans med Kurt och är filmat på Ersboda Folkets Hus i slutet av november 2011.
Här är polisen...
Att i runda slängar ägna en timme om dagen till att ta sig till och från sitt arbete kan väl i och för sig ibland kännas lite som waste of time. Å andra sidan kan det vara riktigt kul att pendla, och däremellan ruskigt spännande. Som idag när vi åkte hem. Min kollega körde sin Renault med en bara-ibland-fungerande hastighetsmätare och jag satt på passagerarsidan och blundade lite sporadiskt när hon hann upp en mörkblå Volvo XC70. Tanken slog mig att det skulle kunna vara polisen, men tja, det stannade vid tanken. Min kollega lade sig som ett frimärke bakom och gjorde ett antal omkörningsförsök innan hon slutligen pressade pellen i botten och tog sig upp jämsides.
- Kan det vara polisen? sa hon samtidigt som hon tittade in i Volvon och observerade två stadiga män i framsätet, en i röd jacka och en i svart.
- Näää, fortsatte hon. Har de röda jackor?
Vad vet man? En civilpolis, som går omkring som en vanlig människa, har kanske det. Lite osäker blev hon dock och saktade in sedan hon tvärt kastat sig in framför, medan jag och Jenny försökte se registeringsnumret genom Renaultens tämligen skitiga bakruta, dock utan att lyckas. Vi såg däremot två små runda typ "extraljus" i fronten, vilka höjde oddsen för polismisstanken.
Hursomhelst så körde Anna till slut så sakta att de körde om oss men inte heller nu kunde vi säkert säga om det var poliser, för mannen på passagerarsidan höll nämligen upp armen, som att han höll sig i handtaget. Alltså handtaget ovanför sidorutan, inget annat... Detta fick oss att börja spekulera i huruvida poliser brukar göra så, alltså en ytterst konstruktiv diskussion, fylld av substans.
Däremot syntes ju registreringsnumret bättre i den här positionen, så jag slängde snabbt iväg ett sms till bilregistret och nu vet vi att poliser både kan ha röd jacka och hålla fast sig i handtaget när de åker bil.
Tråkigt på ett sätt
Det här med att se på film här hemma är kritiskt, det har jag berättat förut. Jag är så rastlös av mig att jag har svårt att bara sitta och titta utan att göra något annat samtidigt. Därför är bio det bästa sättet att få mig att se en hel film. Nerklämd i en biofåtölj har man ju inte så många alternativ.
Nu såg vi i alla fall Darjeeling limited som var så fruktansvärt värdelös att jag höll på att gå i bitar innan den äntligen var slut. Så fruktansvärt tråkig och fullspäckad med en övertydlig symbolik. Jag höll ut hela filmen i alla fall, men stöp sedan i säng och hann läsa lite Kepler innan jag somnade av ren leda.
När jag var ner till Blekinge i februari hann vi ju åka till Sommarlust i Kristianstad en sväng efter Olle Jönsson på Bykrogen och då tog Peter en bild på mig och Thomas som jag inte kollat på förrän nu.
Men det är ju inte klokt så snygga vi är!
Kurt Sundin var förresten och filmade Fernandoz i Skellefteå förra helgen. Här är filmen:
Och om man tittar lite extra noggrant ca 13:35 så kan man se mig sväva in från vänster...
Thomas Deutgen Show - FINAL
Förutom husbandet bestående av Gunhild Carling och Hans Inge "Singe" Magnusson, var kvällens gäster Peter Settman, Angelica Alm och Bo Selinder. Självklart blev även detta en oförglömlig afton.
En liten pratstund med var och en av artisterna
Vadan detta allvar? Det minns jag inte.
Gunhild Carling spelade på tre trumpeter - samtidigt!
Bo Selinder skriver helt fantastiska texter!
När showen var över och lokalen var tömd, gick vi och satte oss i restaurangen längst in och de flesta beställde in något att äta och dricka, nöjda med ännu en kolossalt lyckad kväll, väl sammanhållen av skickliga Thomas. Jag kan inte låta bli att vara så himla stolt!
Sedan hälsade vi till Anna, som fyllde år igår på Sveriges vanligaste födelsedag!
Först i mörker
och sen i ljus
Och så var vårens fyra fantastiska tisdagar till ända.
Final och Fernandoz
Otroligt vad tiden kan gå fort. Redan söndag och jag har ännu inte hunnit göra något av det jag föresatt mig. En gång i tiden hade jag till och med tänkt att jag skulle ha en liten förrådsrensning samt dessutom ligga i en snödriva och lapa sol någonstans. Istället sitter jag här med en Iphone som jag skulle behöva komma igång med och en deklaration som skall vidarebefordras.
Å andra sidan har jag haft kul i helgen. I fredags åkte jag till Max och Christin efter att ha hämtat två pizzor på Da Vinci i Boden. Drack lite rom och cola till pizzan och körde alltså inte hem utan sov över. Tog dessutom en rejäl sovmorgon, så de där timmarna jag tänkte jobba, när jag ändå var i Boden, hoppade jag över. Åkte hem och lagade middag, fixade mig och åkte till Hans och Märit i Piteå. Tillsammans fortsatte vi sedan till Skellefteå Folkets Park där Fernandoz spelade. 
Men allvarligt, det var jättekul! Fernandoz kan knappast räknas till de spralligaste orkestrarna, men man kan inte bortse från att Anders Nordlund har en helt fantastisk röst och att de onekligen spelar kolossalt dansvänligt. Det bästa med att dansa i Skellefteå är att alla är så himla dansanta. Det dansas riktig foxtrot, vilket innebär att paren rör sig runt dansgolvet i samma riktning och dessutom i takt till musiken. Det flyter på väldigt bra när man slipper de stillastående gungande paren, som plötsligt galopperar iväg med ett par hoppsansteg, för att därefter parkera en stund igen. I och med att de inte är där så förekommer det heller inte några ryggsäckar, handdukar och vattenflaskor. Man känner helt enkelt att man är på dans och det är ju kul!
Skellefteå AIK krossade förresten AIK igår vilket innebär att de nu är i final. Jättekul, och jag håller tummarna för att de håller hela vägen till guld. Intressant är också att tidningarna skriver att det är två norrlandslag i finalen. Brynäs ligger i Gävle, 17 mil från Stockholm... Förvisso i Norrland, men jag är tveksam till att man hade använt samma uttryck om det rört sig om två lag från Svealand. Fast detta var bara en gnällig passus...
Nu hade jag tänkt gå en jättelång promenad i solen, men samtidigt är jag sugen på att få igång min nyinköpta Iphone. Det finns ju för guds skull ingen bruksanvisning, vilket jag hysteriskt påpekade för min support, brorsonen Christoffer, som skrattande påstod att det inte behövs. "Det är världens enklaste operativsystem, det där fixar du. Det är bara att prova sig fram." Må dä?
