Plötsligt händer det!

"Jag är in VARENDA dag på din blogg, men du uppdaterar ju ALDRIG!", sa min kompis när hon var förbi en kväll med en kjol som jag kortade lite. "Alright, jag ska, jag ska....", svarade jag.
 
Sanningen är att det tar en stund att skriva ett inlägg och jag sitter hellre och stickar eller kollar på datorn eller lagar mat eller.... jag kommer inte på några fler bortförklaringar i hastigheten. Ni är i alla fall några trogna som tittar in mest varje dag och det är ju jättekul!
 
Livet rullar på. Det är dans ibland, jobb varje vardag och kärbon i Umeå åtminstone varannan helg. Och månaderna går.
 
 
I mitten av april brev jag klar med min kofta Siri. Den var jätterolig att sticka och jag känner mig rätt duktig nu, faktiskt. Överväger att sticka ännu en till en vän i födelsedagspresent, i en annan färg. När jag var klar med den tog jag tag i ett s k UFO, unfinished object, en sjal som jag egentligen inte vet varför jag gjorde. Vad ska jag med den till? Den blev fin och jag har ett kapptyg som nog räcker till en rundhalsad kappa utan krage och den passar kanske till den. Vi får se.
 
 
Den var tråkig att sticka på så sätt att den krävde fullständig koncentration och koll på diagrammet. Lyfta maskor hit och dit. Den prickiga "tungan" gick dock snabbare än den andra.
 
Härom helgen kom Hans upp och hämtade mig efter jobbet och så styrde vi kosan mot Umeå. Efter att ha ätit på Stigs i Skellefteå körde vi mot Skråmträsk. Först passerade vi danslogen i Djupgroven.
 
 
Det vilar något sorgligt över övergivna danslogar. Här var det tjo och tjim förr i världen, men i min ungdoms dagar var jag bara här en gång. Då var det Sven-Erics som spelade och eftersom jag har en onödig fallenhet för detaljer så kommer jag till och med ihåg vad jag hade på mig den kvällen. 
 
Säsongerna 2007-2008 bjöds det återigen upp till dans på logen, men då var det nya tider. Tyvärr. Det är ju inget nytt att vi som dansar har blivit kräsna så inibomben. Hittar vi en ojämnhet i golvet, går inte fikakön tillräckligt snabbt, eller spelar orkestern två låtar som går för snabbt så är det kört för det dansstället. Den nye ägaren började med att öppna entrén i samma ögonblick som orkestern slog an kvällens första ackord, och det var ju inte så populärt... Vid nästa tillfälle var det felet åtgärdat och folk hann gå och pudra näsan innan det var dags att dansa. 
 
En annan gång hade han inte korrekturläst annonsen innan den gick i tryck och Streaplers annonserades 21-01 istället för 19-23. Inte bra. Men nog hade jag roligt de gånger vi var där!
 
 
Nu är parkeringen igenvuxen. Sly växer snabbt.
 
Nästa loge vi passerade var Bursiljum. Här har jag inte varit och dansat på flera år, men det är fyra danstillfällen där i år, tre av dem med s k modernband av det slag som jag inte tycker spelar särskilt dansvänligt. Undantaget Highlights, möjligen. 
 
 
Annars är det ett himla fint ställe med anor! 
 
 
Och cykelparkering har de också!
 
Helgerna går snabbt. På lördag åkte vi till Täfteå och dansade till Framed. De har jag "följt" nästan ända sedan de startade i och med att de brukade spela i Vemdalen och ligger under Tonart, och det har varit ett nöje att få följa deras utveckling. De började som "mini-Streaplers" men har nu skapat en egen profil med så otroligt mycket bra låtar (givetvis finns det några Streaplers-låtar kvar i repertoaren), utan att göra avkall på det härliga gunget.
 
 
Jag hittade ett par gamla snickisar i min garderob. Tanken var att jag skulle lägga ut dem på Tradera eftersom de var jättesnäva när jag provade dem senast, för ungefär två år sedan, men plötsligt passade de! Å, så bekväma byxor! Och roligt hade jag på dansen i dem! (Ni vet ju att en del outfits är roligare än andra...)
 
Ja, det blev söndag igen, och vi gjorde en liten avstickare till Bjursele och Hans faster på väg till Luleå. Vi stannade först i Vindeln för en kopp kaffe och en kaka.
 
 
Här ser man förresten hela långa koftan Siri. Ett hittills välanvänt plagg.
 
Nästa stopp blev i Mårdsele, också det en del av Vindelälven. Här tog vi en liten promenad runt området, bland annat gick vi på några hängbroar. Onekligen lite svajigt...
 
 
Mitt hem är äntligen i stort sett återställt efter vattenskadan. Jag "fick" nya tapeter i sovrummet, ny parkett i sov- och vardagsrum men dessvärre la de inte in det rutiga golvet i hallen utan en likadan linoleummatta som jag hade innan. Fult och tråkigt. De slet dessutom bort alla fyra lager mattor så hallgolvet är flera centimeter lägre nu. Dörrfodren liksom hänger i luften och de har satt kromfärgade lister in mot alla rum istället för platta trätrösklar. Lite trist. Jag får väl köpa ett par fina mattor att täcka det fula golvet med.
 
 
Och litegrann saknar jag mina guldgula sovrumstapeter, men de här är förstås mer neutrala om jag nu vill ha andra gardiner eller ett annat överkast.
 
Ja, detta var kvartalets inlägg! Jag ska verkligen försöka var lite mer aktiv här. Bloggen fungerar ju som en dagbok för mig, och det är roligt att sitta och titta tillbaka.

Dans

Det var längesedan jag skrev något om dans. Ja, det var ju längesedan jag skrev något överhuvudtaget... Jag är med i två dansgrupper på facebook, Danslogen.se och Dansare i Norrland och det är mer regel än undantag att det blir hätska diskussioner kring olika företeelser som gäller dans. Det slår mig att det som förut var ett folknöje där det fanns plats för alla, numera är att likna vid ett särintresse, som t ex golf, pistolskytte eller tennis, där förutsättningarna måste vara optimala för att man skall ta sig tid att åka på dans. Det måste vara rätt musik, rätt lokal och de andra gästerna skall helst dansa likadant som en själv. Alla är sin egen profet och tycker att just de har rätt. Många har svårigheter att ta till sig andra människors åsikter och argument och det stora egot får före allt annat.
 
Jag skulle kunna skriva en bok om "hur det har blivit på dans", men jag ska försöka begränsa mig.
 
Att nobba och bli nobbad
 
Precis som i livet i övrigt så bör man även på dans tillämpa "regler" om vett och etikett. Hyfs och vett. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Man nobbar till exempel INTE. Den "regeln" tycks dock mer och mer försvinna, åtminstone i "moderndanssammanhang" och söderut i landet. Nu kan man få råd och tips på bland annat ovan nämnda sidor, samt i olika bloggar, HUR man kan nobba "snyggt" och HUR man kan hantera en nobbning. Många tycker att de måste få nobba eftersom de ibland behöver vila. De får tips att ställa sig lite åt sidan och på det sättet markera att de inte vill dansa just då. Men nejdå, ett sådant förslag röstas genast ner av de som hävdar att de har betalat för sin kväll och då också har rätt att välja danspartner och att vistas intill dansgolvet för de vill ju ändå se på de som dansar och på orkestern fast de vilar. Här skall inga uppoffringar göras!
 
Jag har nobbat. Oftast fyllon men också en man som jag tidigare dansat med och som troligen inte hade hunnit till toaletten när det tryckte på... Jag har nobbat en man som jag dansat med två gånger innan och som båda gångerna förbehöll sig rätten att kommentera min längd och min kroppsbyggnad. Men jag har aldrig nobbat någon som jag inte ansett uppfyllt mina förväntningar på hur man ska dansa och jag har heller aldrig nobbat någon med något slags utvecklingsstörning. Jag brukar tänka att den här killen hade kunnat vara min bror eller min son, han har också betalat entré och jag kan mycket väl ägna 6-7 minuter åt honom. Det är ingen uppoffring utan bara en del av danskvällen. 
 
Ni såg att jag skrev 6-7 minuter? Med andra ord två låtar, alltså en dans. Om jag dansar varje dans en kväll, så hinner jag med cirka 32 partners. Men ofta dansar jag ju två gånger med samma förare (ett könsneutralt uttryck som jag gillar) så i realiteten kanske jag bara dansar med 18-20 stycken olika. I Kusmark är det enkeldanser så då förstår ni själva hur många jag hinner dansa med under kväll.
 
Söderut, och då tydligen på "moderndanser" skall man dansa TVÅ danser med varje partner, alltså fyra låtar. Ja, då snackar vi plötsligt en kvart av kvällen! Även om man är på golvet varje dans så hinner man ju inte mer än kanske 14 danser på en kväll och då vill man inte offra en av dessa på något annat än på säkra kort. Och då nobbar man. 
 
Här uppe har vi fortfarande kvar damernas/herrarnas. Många tycker det är förlegat, särskilt "moderndansarna" men även många orkestrar uttrycker ibland ovilja att sköta skyltarna, men faktum är att damernas/herrarnas är ett långt mer demokratiskt system än just demokratisk dans. Det är nästan alltid mer kvinnor (eller följare) än män (förare) på dans vilket innebär att förarna nästan aldrig hinner bjuda upp själv. De hinner nästan inte släppa den de nyss dansat med så är de uppbjudna på nytt. Den demokratiska ordningen blir i själva verket synnerligen odemokratisk. Föraren börjar boka nästa dans med någon hen gärna vill dansa med men först måste hen nobba någon som hinner före och bjuder upp.
 
Ja, som ni ser så är det här med dans inte lika enkelt nu som det var förr. Jag avslutar med ett tips. Vill ni bara läsa glada tillrop och uppmuntrande ord så kan jag rekommendera Online stickcafé på facebook. 23 000 snälla medlemmar. Fantastiskt!

Mars igen!

Nu är det så långt mellan inläggen att jag måste gå tillbaka och se vad jag skrev om sist. LIvet går sin gilla gång med dans, stickning, lite sömnad och ett compact living som aldrig verkar ta slut. I fredags var det nio veckor sedan vattenskadan uppkom och jag kan ju inte tillskriva Rikshem några höga poäng när det gäller deras engagemang i detta. Kalles bud och transport har i alla fall varit här och flyttat ner mitt möblemang till ett rum i källaren och nu har vi en avfuktare som är kopplad till ventilationen i badrummet. Det går alltså inte att stänga dörren dit in, men alternativet var köksfläkten och vi har ju bara ett kök, men två toaletter.
 
Vi har det alltså inte så himla mysigt hemma just nu och ca 6 veckor framåt. Jag ägnar inte kvällarna åt så mycket mer än stickning och nu, under senaste veckan, lite sömnad. Christin har fyllt år och i fredags åkte jag dit och hade med mig hennes present, ännu en jacka. Denna gång i ett bomull/lin som jag beställt från Japan. Christin har en hög kroppstemperatur och vill helst vara ute utan ytterplagg, även på vintern, men det skulle ju se konstigt ut, så därför kan nog den här jackan vara användbar. Ofodrad i ett svalt tyg, som en skjorta fast en jacka. Jag slog in den i ett fint papper.
 
 
Rousseau tittade på medan Christin öppnade paketet.
 
 
Det visade sig att jackan var perfekt i både storlek och utförande. 
 
 
Min lilla mamma, som fyller hela 90 år idag, har börjat ligga till sängs mer och mer. Personalen på hennes boende vill gärna att hon skall vara klädd under dagtid och inte ha nattlinne dygnet runt, men det blir väldigt varmt för henne med långbyxor, även om det är tunna trikåbyxor. Jag sydde därför två stycken kjolar som jag hoppas kan vara bättre att ha på sig.
 
Båda två är i tunn viskostrikå och sydda i sex våder. Upptill har jag sytt muddväv istället för en resårkanal, då jag tänkte att det kanske känns lite mjukare i midjan för henne.
 
 
 
 
Annars blir det väldigt mycket stickning. Katarina tappade bort sin ena tunna vante när hon sprang till bussen och när jag stickade en ny så blev det en skarp övergång i garnet, som nog kan betraktas som ett produktfel. 
 
 
Jag stickade då ett helt nytt par i ett annat garn. Det garnet skiftade så långsamt att vantarna blev helt olika varandra, men väldigt vackra och Katarina blev mycket nöjd.
 
 
Till Björn har jag stickat ännu ett par torgvantar med huva. Han har använd de gråa hela vintern så nu får han variera lite.
 
 
 
 
Vantarna är stickade i Alafoss, men garnet tog slut så toppen på den ena huvan är stickad i svart lovikka. Det är lite grövre men det gjorde inget.
 
Min svägerska Ulla och hennes väninna Nina har ägt Handarbetshörnan i tio år, men trots ett ökande intresse för stickning och handarbete så har kundunderlaget minskat med åren. Förklaringen torde vara att de fått större och större konkurrens av internet men också av Rusta, Dollarstore, matvaruaffärer och andra butiker. Till och med Ohlssons har börjat sälja garner. Handarbetshörnan har haft ett otroligt sortiment, men för en tid sedan bestämde de sig för att sälja. Flera intressenter har hört av sig, men då hyresvärden krävde att de skulle binda hyresavtalet flera  år så var det ingen som vågade satsa och nu är butiken stängd, efter ett par månaders utförsäljning. Jag hann fynda lite garner och ett broderi och av ett av garnerna har jag stickat en jättefin sjal. Jag borde fotat den utsträckt för den är stickad lite på skrådden och verkligen jättefin.
 
 
Nurmilintu heter mönstret och det var gratis på Ravelry. Här ser ni också mitt eget instickade headset. Det har blivit några till. Först gjorde jag dem helt för hand efter denna tutorial:
 
https://www.youtube.com/watch?v=HueHUb1GtFw 
 
Jag lycksdes inte göra länken klickbar, men kopiera den och och öppna i nytt fönster.
 
 
Men så köpte jag en Prym stickkvarn och med den gick stickningen i en rasande fart. Från delningen får man dock sticka för hand, men ett par lurar tar högst ett par timmar att göra. Jag skall göra en liten film och lägga upp på Youtube så får ni se. Återkommer med den...
 
 
 
 
Som ni förstår så tycker jag det här är skitkul! Jag älskar att producera! Nördic Knitting hade en liten mysteriestickning i vintras och det här är resultatet av den.
 
 
Jag är supernöjd! Men nu ska nog stickorna få vila ett litet tag. Jag har en del grejer som jag vill sy, så jag får väl passa på medan inspirationen flödar.

Wade in the water

Jag har inte bara garn i huvudet, även om det verkar så. Nej, här flyter det även vatten under golven sedan nästan en månad tillbaka. Fredagen den 8 januari spelade Martinez i Kusmark och självklart skulle Annelie och jag dit. Alltså lika självklart som att björnen bajsar i skogen, påven har en lustig hatt o s v.... Men ödet ville annat. Klockan 17:36 tittade Malin på klockan och konstaterade att hon strax skulle börja gå till bussen. I samma ögonblick letade jag efter ett par benvärmare i höstolen i hallen. Då hördes ett porlande någonstans ifrån. Malin, som stod i badrummet med dörren öppen, frågade vad jag pysslade med och jag undrade vad HON gjorde. Gemensamt konstaterade vi att det porlade bakom vägen utanför badrummet.
 
 
Det rann så fina rännilar utmed väggen, och medan jag under en nanosekund tappade hakan och insåg att det inte skulle bli någon dans, så handlade Malin betydligt mer handlingskraftigt. Hon öppnade överskåpet till garderoben bredvid och fick en vattenkaskad över sig. Det bekymrade henne föga. Istället tömde hon skåp och garderob på nolltid innan hon var tvungen att lämna slagfältet. Själv ringde jag först till Annelie och sa att hon kunde svänga av mot Piteå och glömma mig, åtminstone den här fredagen. Sen ringde jag Rikshems felanmälan. 
 
Efter 20 minuter dök det upp två herrar från Bravida. Vid det här laget hade jag hunnit tömma hela linneskåpet på frottéhanddukar i något slags förhoppning att kunna stoppa vattenflödet. Även grannarna i våningarna under kom upp och det visade sig att de var i samma prekära situation. Jag vet inte vad jag trodde, men jag hoppades nog att det skulle sluta rinna i samma ögonblick som Bravida klev över tröskeln. Det gjorde det inte, kan jag säga. Som illrar sprang herrarna omkring i huset och vred av varenda vattenkran men i väggen rann det alltjämt. De hämtade upp en vattendammsugare som jag med frenetiskt sugande försökte hindra vattnet från att rinna in i kök och vardagsrum.
 
Målarfärgen på väggen bubblade och det började droppa från taket. Den yngre av Bravidakillarna tittade på mig och sa: "Jag måste riva väggen". Så sprang han ner i bilen och kom upp med en slägga.
 
 
Och fort var det gjort. Halvvägs in i arbetet vände han sig mot mig och sa entusiastiskt: "Det här gillar jag!" Men vattnet rann fortfarande...
 
 
När väggen var borta tog den unge mannen en spade, gick upp på vinden och genom att skotta sig genom isoleringen däruppe så hittade han det sönderfrysta röret från fläktrummet som åsamkat mig det lidande det innebar att inte få åka till Kusmark. Då hade vattnet runnit i precis en timme. På minuten.
 
Den kvällen sköttes allt mycket tjusigt. En timme efter att Bravida lämnat min bostad ringde det på dörren och där stod det två personer från Ocab. Den ena satte in en avfuktare (MYCKET högljudd) och den andra städade. Innan kvällen var slut såg det ändå rätt okey ut, förutom väggen som inte längre fanns kvar.
 
Så långt skötte sig alla som de skulle, och även efter det har entreprenörerna varit bra. Men Rikshem... Efter två veckor hade fortfarande ingen från fastighetsbolaget hört av sig. Ocab konstaterade att golvet i hall, vardagrum och stora sovrummet måste bytas. Alltså måste rummen tömmas. Jag talade om för killen på H Ö Allbygg att jag för det första inte har plats för möblemanget från de två rummen någonstans i lägenheten och för det andra inte kan bära tungt överhuvudtaget. Han tog då kontakt med kvartersvärden (jag hade inte en aning om att det fanns en sån) som ringde upp mig. Då hade det, som sagt, gått precis två veckor efter det inträffade. 
 
Kvartersvärden uppmanade mig att göra en anmälan till mitt försäkringsbolag, vilket visade sig vara helt onödigt då inget lösöre förstörts. Rikshem menar att min hemförsäkring skall bekosta flytthjälp ner till ett förråd som mina möbler skall stå i under golvbytet, medan försäkringsbolaget informerade om att min hemförsäkring endast bekostar flytt vid evakuering. Kvartersvärden var på min sida och lovade återkomma på måndagen och uppmanade mig samtidigt att börja packa böcker. Det gjorde jag, så långt som kartongerna räckte - 13 stycken. 
 
Jag borde kanske frågat VILKEN måndag hon skulle ringa, för hon ringde varken förra eller denna, som f ö snart är slut. Det har således gått tre och en halv vecka och här sitter vi, mellan flyttkartonger och med innehållet från två garderober lagt över några stolar. Visst finns det de som har det värre, de rumänska tiggarna som sitter ute hela dagen i -25 grader t ex, men jag känner mig ändå jäääävulskt irriterad och vill ha tillbaka mitt hem. 
 
 
Visst kan man väl få vara det?

Producerar mera

Jag producerar sjukt mycket småstickning och förutom att det är så vansinnigt roligt så är det också oerhört lugnande. Jag stickar hemma och jag stickar på rasterna på jobbet.När jag har slutfört ett projekt, fäst trådarna och blockat, så känner jag mig så himla nöjd. 
 
Även mottagarna till mina stickade produkter verkar nöjda. Björn önskade sig ett par såna här vantar och att uppfylla den önskan var fort gjort. 
 
Jag stickade dem i ett grått garn jag hade i min garnbyrå och eftersom det var tämligen tjockt så var de klara på ett par kvällar.
 
 
Min fina vän Ingrid fyller år i februari och till henne har jag stickat flera saker.
 
 
Ett par vantar Martjärn med mönster av Dödergök och jag har stickat dem i Drops Alpaca. Det var ett jätteroligt mönster att sticka efter så jag kommer nog att göra fler par.
 
 
Ett par tunna yllevantar att ha under blir nog inte fel, så dem ska hon också få. Jag har hunnit sticka ganska många par i vinter, men jag har bara stickat under rasterna på jobbet. 
 
 
I tredje och sista paketet kommer strumporna Petter, också av Dödergök, att ligga. Det är andra paret jag stickar efter det här roliga och välkomponerade mönstret.
 
Min kompis dotter fyller år månaden efter och hon kommer att få ett par Gudrun. Inte av mig utan av sin mamma, men det är jag som har stickat dem.
 
 
Nu har jag stickat fem par så nu lär det dröja ett tag innan jag gör fler. 
 
Katarina behövde ett par lite tunnare ullstrumpor i sina dr Martens och eftersom jag har en hel del Fabel hemma så gick det ganska snabbt att sticka dessa.
 
 
Till sist har jag stickat ett par reflexvantar. Även det garnet var jättetjockt så de var klara på några timmar. Förutom reflexvantar har jag sytt på ett traditionellt, gammeldags reflexband bak på jackan samt köpt en liten lampa som hänger i nederkanten av jackan. Plus ett gäng Folksam-reflexer som hänger och dinglar från jackfickorna. Det har varit så jäkla mörkt ute när det inte har varit någon snö. En stund efter att jag kommit till jobbet i måndags kom min kollega Linus förbi min arbetsplats: "Du, jag släckte lite lampor på din jacka i kapprummet." 
 
 
Hoppsan.
 

Cry Cat och varmt om händer och fötter

Jag har blivit en garnnörd. Jag har förvisso alltid stickat, men från att ha stickat sockar och tröjor lite nu och då till husbehov är jag numera i det närmaste besatt. Detta kommer sig förstås av alla inspirerande stickbloggare. Många gör egna mönster som de generöst bjuder läsarna på, alternativt lägger upp dem på stickarnas egen community - Ravelry - där en kan köpa mönster för en billig penning.
 
Maria Lärkäng, Asfaltsflickan, är en av dessa duktiga stickare. Det är hon som skapat vanten Gudrun.
 
 
Jag har hittills stickat fyra par Gudrun. På dessa, som är till Katarina, gjorde jag en egen variant av mudden. Det är många som frågat om jag stickar på beställning, men där säger jag nej. Att sticka tar tid och ingen vill betala det jag vill ha för ett par sådana här vantar. Jag kommer däremot att sticka ett femte par till en väns dotter, men det gör jag för att den här vännen står mig väldigt nära och har betytt mycket för mig genom åren. Vi har känt varandra sedan början av 80-talet. Men så kan det vara. Osjälvisk vänskap kan vara hela livet. Jag har några sådana, och det är jag oerhört tacksam för. Hursomhelst så kan man köpa Gudrunvantar i Marias Etsyshop som heter Asfaltsflickandesign.
 
Fridas kommer hem över jul och har med sig kompis och kompisens lilla vovve. Jag har ingen julklapp till vovven, men till kompisen har jag stickat ett par lovikkavantar
 
 
med broderier av växtfärgat garn. Hon ska också få ett par sockar.
 
 
Dessa är stickade i Drops Fabel efter ett mönster av Dödergök som heter Petter. Lättstickade, vackra och väldigt bra passform.
 
Katarina stod på Kulturens Hus igår och målade en tavla till Musikhjälpen.
 
 
Den ligger ute på Tradera och just nu, med tre dygn och 18 timmar kvar av auktionen, är det högsta budet 815 kronor. Spännande att se var det slutar.
 
 

Lite måndagssömnad

Ikväll har jag sytt två par trosor, tro det eller ej. Slaktade ett par som jag trivs bra med (jag har fler i samma modell) och svängde ihop två par som blev minst lika bra som originalen. Lite skojigare i färgen bara.
 
 
 
Jag har inte använt overlocken alls utan sytt med den vanliga maskinens flatlocksömmar. Provade mig fram lite innan jag bestämde mig för att den här var mjukast. 
 
 
Upptill har jag använt vikresår. Den funkar alldeles utmärkt. Återstår att se hur den blir efter tvätt i 60 grader. Jag kan konstatera att det hade gått bra mycket snabbare med en coverlock men jag känner inget behov av att skaffa ännu en maskin. Vem har bråttom?

En kall måndag

 
Det är lite snöigt, luften är skön att andas och det är ganska kallt. I morse var det -11 grader. Men underbart är kort och snart blir det regn och blida igen. Tur att jag har icebugs och broddar.
 
Jag har en väldigt produktiv helg bakom mig då jag har hunnit väldigt mycket på min to do-lista. Här kommer några bilder på klänningen jag sydde. Tyget köpte jag på Ohlssons tidigare i höst. Blev lite inspirerad av Lisa Pähns klänning i samma tyg, men modellen är min egen. Eller ja, jag ritade av en klänning som jag köpte på Kapp Ahl i somras.
 
 
Fast jag lade till två fickor som jag mönsterpassade såpass att jag knappt hittar dem!
 
 
Min syhörna ser numera ut såhär:
 
 
Det lilla sybordet är från Ikea. Det är tungt och stadigt och rymmer de två maskiner jag använder mest. Det är så litet att risken för att det också skall fungera som något slags avlastningsyta är i det närmaste obefintlig. Stolen är också från Ikea och under den har jag ett golvskydd.
 
De två lådorna rymmer de sybehör jag behöver ha inom räckhåll när jag sitter och syr.
 
 
Den högra lådan har jag inrett med små vita plastlådor från Clas Ohlson som finns flera olika storlekar och som kan sammanfogas som man önskar. Helt perfekt.
 
Ja, och så har vi soffan då. Jag som svurit på att aldrig skaffa ett sånt där groteskt monster med schäslong. Den här har två schäslonger. Jag valde i alla fall tyg med omsorg. 33000 martindale innebär att den bör hålla min livstid ut i alla fall. 
 
 
Bilderna är väldigt mörka men den här årstiden är inte de ljusa stunderna så långa. 

I wish it would rain

är en låt på Rodney Crowells album The Houston kid och jag vill skriva en låt som heter I wish it would snow. Nu har det ju, i ärlighetens namn, snöat lite men underbart är, som vanligt, kort och på onsdag skall allt regna bort. Fast meteorologerna har ju haft fel förr...

Veckorna rullar på i en rasande fart och på tisdag är det bara en månad till julafton! Idag har jag adventspyntat. Egentligen mot mina principer, men jag åker till Umeå nästa helg och det är ju onekligen väldigt mysigt med lite pynt.

Tidigare i höst köpte jag en ny soffa. En stor, brun jättesoffa med två divaner. En stor, ful jäkel som jag svurit på aldrig skulle komma över min tröskel, men jag börjar bli gammal och sätter bekvämlighet före estetik, åtminstone till viss del. SÅ hemskt ser det faktiskt inte ut. Ska lägga in ett par bilder någon dag. 

Nå, hursomhelst så fick jag göra om i syhörnan för att bamsesoffan skulle rymmas. Jag köpte ett mindre bord på Ikea på vilket bara overlocken och den vanliga maskinen ryms. Och en lampa till vardera maskin. Måste fota det också för det blev så jäkla bra! 

Men sedan denna rockad har jag inte sytt! Egentligen slutade jag långt före det. Jag tror att det har med min viktuppgång att göra. Jag måste tänka om när det gäller mönster och modeller och jag har liksom inte hunnit eller orkat. Någon klänning har det förstås blivit men inte som förr. 

Igår hamnade jag dock i ett flow och förlängde ett täcke och ett påslakan till Björn. Han är numera 1,96 och då vill gärna fossingarna sticka ut längst ner på täcket... När jag ändå höll på så fållade jag två par jeans till en kollega och slutligen sydde jag en klänning som jag klippt till för ett tag sen. Åh, vad nöjd jag kände mig!



Annars stickar jag mest faktiskt. Jag älskar att läsa stickbloggar och jag tänker hela tiden på tröjor, vantar och sockar. Nästan. Häromveckan stickade jag in ett headset bara för att testa och det blev så himla bra!



Det tog förstås lite tid och jag tänker inte göra om det men de trasslar inte ett dugg nu!

Jag brukar också sticka på rasterna på jobbet och hittills har det blivit bl a handledsvärmare till en kollega och tre par tunna vantar att ha under tjockare vantar när det är riktigt kallt.


Ett par till varje dotter har det blivit. Nu är planen att sticka en tröja till vardera unge och de får välja själv vad de vill ha för modell. Frida vill ha en lusetröja och jag hoppas att någon vill ha en islandströja, för de är också så kul och lätta att sticka.

Ikväll har jag inte stickat utan färgat en ullkofta som jag köpte på Indiska förra vintern.


Jättesöt modell, tillräckligt långa ärmar men en menlös mörkvit kulör som nästan slog mot rosa. Kände mig som en magnecyl i den men hoppas den kommer till användning efter detta. Ska bara fixa nya knappar också.

Det är lördag, det är kväll och nu är det dags för en skräckis! Bu!





Kärleken

Det har blivit lite resande under de senast två veckorna. För två veckor sedan åkte jag ner till Halmstad och Frida. Hon har flyttat sedan jag var där förra sommaren. Då delade hon en stor våning i ett sekelskifteshus mitt i stan med två kollegor: Nu har hon flyttat ett par-tre kilometer utanför till ett område som heter Kärleken. Där har hon en ganska stor och mysig etta i ett äldre hus.
 
 
Frida var ledig hela veckan och hämtade mig på Landvetter och så körde vi söderut. Stannade till i Kungsbacka och besökte Freeport innan vi fortsatte. Det var lite kallt och blåsigt, men vi tog en snabb promenad på kvällen. Skönt att röra på sig efter att ha suttit i flyg och bil mest hela dagen.
 
På onsdag kväll var vi på bio och såg en svensk film. Kvällens behållning var den gamla anrika biografen och definitivt inte filmen. En del uppföljare skulle aldrig ha gjorts...
 
Fridas kollega och kompis har precis varit och hämtat en liten valp vid namn Theodor. Han är en korsning samojed/bordercollie och helt underbar. Både hans mamma och pappa är av samma blandning. Lille Theo är förstås busig som valpar brukar vara, men förvånansvärt lydig och lättlärd. Trevlig vovve, helt enkelt.
 
 
En dag åkte vi ut i skogen, egentligen för att leta efter svamp, men vi hittade just inga.
 
 
 
Jo, vi hittade denna, men Fridas kompis Patricia (sällskapets svampexpert) var lite osäker så vi lämnade den, vilket visade sig vara ganska dumt. Det var nämligen en blomkålssvamp som rankas högt och tydligen är en riktig delikatess. Jaja, jag tog en bild på den i alla fall...
 
Skogen var vacker och helt olik våra skogar häruppe. Det växte mossa på allting, fast jag undrar om det är så himla positivt. Jag tänker på vår skägglav som ju är ett resultat av luftföroreningar.
 
 
En stengärdsgård mitt i skogen. Undrar hur det såg ut här för hundra år sedan?
 
 
Ett träd som vuxit över en stor sten.
 
 
Mina tankar gick till Resan till landet Längesen när jag såg den här stocken. Tänk om den kommer att förvandlas till en drake!
 
 
Jag kan också känna mig rätt mossig ibland.
 
 
Theo tyckte om att springa omkring och busa i skogen.
 
 
Före skogsturen blev jag avsläppt vid det gamla tegelbruket som håller på att rivas. Där fanns det hur mycket grafitti som helst! Överallt!
 
En kväll var vi på O´Learys och åt och på väg därifrån träffade vi en bekant figur.
 
 
Dagarna rusade iväg och till slut blev det söndag och jag skulle åka hem. Vi åkte ut på landet till World of Riccardo och svullade i italiensk glass och varsin rejäl latte. Sen var det bara att bege sig till stationen och tåget mot Götelaborg.
 
 
Hejdå, Halmstad och hejdå, Fridahjärtat! Vi ses!

Hösthelg i Piteå

Min omtänksamme kärbo, som läser mig som en öppen bok, tyckte att jag behövde ta det riktigt lugnt en helg och bokade hotell i Piteå från fredag till söndag. Underbart! Sedan vi checkat in åkte vi på Coop och köpte lite godis. De har ju Bis-Bis i lösvikt, likaså lakrits-Polly och några smaskiga choklad-salmiakbollar som jag aldrig smakat förut. 
 
Lördagen bjöd på lite regn och rusk, men inte värre än att vi ändå kunde strosa omkring på stan. Vi avrundade eftermiddagen med att fika på Ekbergs. På kvällen var vi på folkan och dansade till Perikles.
 
 
Lunkan och jag skickade en liten hälsning till vår vän Cattis.
 
Jag var lite orolig för att jag inte skulle få dansa nåt men jag fick fel. Det var gott om trevliga, dansanta kavaljerer och jag dansade med en kille som jag dansade mycket med när jag var ute som mest, i början av 80-talet. Fantastiskt trevligt! 
 
Perikles är ju hur kul som helst att dansa till och jag är så kolossalt glad över att jag är någorlunda flexibel när det gäller dansmusik. Vissa av de moderna banden spelar tyvärr inte särskilt dansant musik. Snabba och lugna låtar, säkert klanderfritt framförda, men utan känsla, dansgung och dynamik. Men Perikles är ju inte såna. Roligt att de är sig lika från förr och kul att de ALLTID varit ett modernband. Många tror ju nämligen att moderndans är en tämligen ny företeelse. 
 
Om man, som jag, inte är så inskränkt så bjuds det ju på sååå många fler danstillfällen än om man bara kan dansa till vissa speciella band. Man ska gå ut och ha kul, inte hela tiden försöka optimera varenda danskväll. 
 
När vi checkat ut på söndagseftermiddagen åkte vi till vänner i Bergsviken där vi bjöds på hembakta bullar och toscamazariner. Sen körde vi hemåt på bakvägar. Någonstans efter en av dessa såg vi ett ödehus. Jag blir alltid så nyfiken när jag ser såna hus. Hans vände bilen och så stannade vi och gick och kollade lite. Det fanns inga fönster och ytterdörrens övre del var borta. 
 
 
Det fanns lite möbler kvar i varje rum, och här hade råttorna kalasat på halmmadrassen. 
 
 
I ett annat rum var golvet täckt av broschyrer, böcker, tidningar och kataloger. Här och var låg det skor, kläder och sängkläder. Huset har haft många besök genom åren, det syns på väggarna.
 
 
Strax innanför dörren låg den här tidningen som var från 9 augusti 1970.
 
 
Kvinnokampen tog ordentlig fart på 70-talet!
 
 
Västgöta textil - sommarkatalogen 1969.
 
 
Vilka klänningar! Jag vill ha alla!
 
Vi gick inte in i huset. Golvet hade rasat i ett rum, och det var lite läskigt. Tänk om det hade kommit en stor, fet råtta och attackerat oss! Hujja! Jag nådde tidningen och katalogen från dörren. Spännande var det i alla fall. Det fanns tidningspapper bakom tapeterna på väggarna och om jag hade sökt så hade jag säkert hittat drevtrasor i timringen.

Holmön del 2

När vi hade fikat från vår medhavda matsäck, fotat och vandrat omkring runt Berguddens fyr, satte vi oss på cyklarna och trampade vidare mot nästa anhalt - ödekyrkogården. Där finns idag endast ett kors kvar. Där ligger min morfars två äldsta syskon som dog med bara fyra dagars mellanrum. Den ena av difteri, den andra av scharlakansfeber. Man kan nog inte föreställa sig smärtan som föräldrarna fick utstå. Från att ha varit tvåbarnsföräldrar hade de inget. Året efter föddes dock en son, följd av inte mindre än ytterligare nio barn, däribland min morfar, men inget barn kan ju ersätta ett annat.
 
 
I slutet av 1800-talet hade Holmöns befolkning blivit så stor att man fick bygga en ny kyrka och anlägga en ny kyrkogård. Den gamla kyrkogården låg dessutom på rörlig mark, så kistorna kröp upp ur jorden och man flyttade nästan alla gravar till den nya kyrkogården. Den gamla kyrkan var rivningshotad men flyttades 1955 till Gammlia i Umeå. Jag har skrivit om den i det här inlägget.
 
 
Det här är en modell av den gamla kyrkan som är placerad på den gamla kyrkogården.
 
Vi trampade vidare till den nya kyrkan och kyrkogården. På vägen dit passerade vi den gamla butiken, som stängdes 1993. Där har man också kunnat tanka bilen.
 
 
 
 
 
Min morfars fars familjegrav.
 
Det roligaste med hela trippen var mötet med min mammas kusin, Siv Brakander, som bor på ön med sin Sven. Vi blev sittande i deras kök och blev bjudna på kaffe och gott fika. 
 
 
Siv och jag på deras förstukvist.
 
Slutligen besökte vi återigen Holmöns båtmuseum, där morfars far har en central plats.
 
 
 
 
Utsikt från båtmuseets utsiktstorn.
Det var en helt fantastisk dag och jag vill verkligen åka dit fler gånger. Gärna när vandrarhemmet är öppet så jag får se rummet där min mamma föddes för 89 och ett halvt år sedan.

Holmön del 1

Mamma föddes i fyrvaktarbostaden intill Berguddens fyr på Holmön 1926. Uppe på vinden i ett rum som vätter åt norr. Numera är det STF som förvaltar huset och man kan bo där om man besöker ön under sommaren. Jag har aldrig någonsin varit på ön, trots att det inte är så fasligt långt. Min bror Bo, min svägerska Ulla och mamma var dit i början av 90-talet. 
 
Men för några veckor sedan blev det av! Hans och jag packade våra ryggsäckar, körde till färjan och åkte över. Där hyrde vi cyklar och trampade iväg mot Bergudden. Det var fantastiskt att äntligen få komma dit och se allt på riktigt. Jag blev oerhört berörd och grämer mig faktiskt över att jag inte tog med mamma hit ut medan hon fortfarande orkade. Fast det är svårt att ta över bilen, förstås. Rätt var det är ryms den inte med tillbaka och då blir det krångligt.
 
 
Här står jag på samma plats som min mormor...
 
 
... 1950, alltså för 65 år sedan. Hon håller min äldsta kusin Ulf på armen och hon är lika gammal, 56 år, som jag är i år. Jag tror inte att mormor och morfar bodde på ön vid den här tiden, utan var och besökte den eftersom de fortfarande hade släkt där. Jag kan ha fel. Enligt mammas kusin bodde de i ett annat hus senare, men jag vet inte riktigt när.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det här är själva Berguddens fyr, men det förstod ni säkert.
 
 
Här uppe, på övervåningen, föddes mamma. Jag hoppas vi kan åka över nästa sommar när vandrahemmet är öppet så jag får se hur det ser ut inne i huset. Känslan att ha varit där är svår att beskriva och jag är väldigt glad att det blev av.

Nolia-tur

Jag minns inte riktigt när jag var på Nolia-mässan senast, men det var väldigt, väldigt längesedan. Typ 2000 skulle jag tro. Jag åt i alla fall langos för första gången då. I Piteå.
 
För ca en månad sen var jag och min käresta på Nolia i Umeå men snåltarmen slog till och jag hittade just inget jag behövde. Smarteyes lockade dock med gratis synundersökning om man bokade tid där och då så jag slog till. 350 spänn tackar man inte nej till och jag behövde nya glasögon. Passade på att delta i en tävling också. Man skulle gissa hur många glasögonbågar de klämt ner i en glascylinder. Jag gissade att det var 74 stycken, för när jag var sju år vann jag med det numret en spargris i porslin på Sparbanken i Luleå på skyltsöndag. (När jag var barn var bankerna öppna på skyltsöndag. De sålde lotter, handarbeten och det fanns ALLTID tombola. Vet ens dagens barn och ungdomar vad tombola är?)
 
Nå, hursomhelst så skrev jag också en lite motivering till varför Smarteyes är så himla bra. Den löd "Bågar och glas av hög kvalité till förmånligt pris är Smarteyes idé". På tisdagen efter ringde en Adam från Smarteyes och berättade att jag vunnit inte mindre än TRE par glasögon! Jag hade tid för synundersökning på onsdagen, och nu hade jag verkligen möjlighet att gå bananas bland bågar och glas. Det höll på att sluta med tre par pilotbågar. (Den minnesgoda läsare vet att jag haft pilotbågar i tre år...) I sista sekund roffade jag åt mig ett par rejäla plastbågar, som jag bestämde skulle vara kromatiska.
 
Så här blev det!
 
 
Solglasögon med styrka! Progressiva dessutom! Guldfärgad pilotbåge med sköldpaddsfärg runt glasen.
 
 
Kromatiska. Ändrar alltså färg utomhus. Skalmarna är guldfärgade.
 
 
Och till sist de "vanliga" glasögonen. Alla tre paren har alla behandlingar man kan få. Jag är supernöjd med alla tre och har hittills använt både dessa "snälla" och de andra lite tuffare lika mycket. Solbrillorna har jag förstås i bilen.
 
Det kan man kalla en rejäl vinst!
 
 
 
 
 

Sommaren som gått

Jag har jobbat mest hela sommaren. Hade ledigt vecka 27 och därefter tre dagar v 29, men det har inte gjort så mycket. Vädret har varit lite si och så (en skön kontrast mot förra sommaren som var vidrig på dagarna men ljuvlig på kvällarna) och jag hade en och en halv vecka att se fram emot nu i slutet av august, då solen sken från en klarblå himmel varje dag. Hans och jag har varit till Holmön, ön där min mamma föddes, och det var en omtumlande upplevelse som jag ska skriva mer om en annan dag.
 
Sytt har jag däremot inte gjort på väldigt länge. Ändrat lite kläder åt en mycket god vän, lagat litegrann åt en annan, men inget klädskapande. Istället har jag stickat en hel del. Vantar, sockar och en kofta. Tog tag i ett UFO, ugglesockar till Nellie, så att hon skulle kunna ha en på varje fot. Den första färdigställde jag i våras och det var lite segt att komma igång med den andra, men när jag väl satte igång gick det ganska snabbt.
 
 
Parallellt med mina småstickningar har jag också stickat en kofta. Den har till och med ett namn, nämligen Rusty/Rydraud. Mönster på Ravelry. Garnet är ett entrådigt ullgarn, Plötulopi, och jag har inte använt något förstärkningsgarn. Det gick av ibland, men eftersom det var ospunnet var det inga problem att få ihop tamparna och fortsätta sticka. 
 
 
 
 
Hade jag följt mönstret hade oket blivit jättekort med vid hals och trånga ärmhål. Jag stickade därför på en bit och gjorde några förkortade varv i nacken så att den skulle bli högre där. Jag är nöjd, men kommer kanske att sticka om vänster kant som blev lite fladdrig.
 
Bilderna är från i söndags då Katarina, Björn och jag var i Laver och tittade på de gamla husgrunderna och hade lite picknick. En riktigt härlig dag i det vackra vädret.
 
 
 
En gruvgång. Det var alldeles för blött för att gå där med vanliga skor. Nästa gång får vi ta gummistövlar och en riktig ficklampa.
 
 
Lite laglig graffitti från 1936.
 
 
Björn och Katt gjorde upp en eld. Tyvärr hade vi ingen korv att grilla med oss.
 
 
 
 
 
 
Så här såg gruvsamhället Laver ut. Efter elva år plockades hela byn ner då koppargruvan bara gett en tiondel av vad man räknat med.

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0