And it´s so funny funny what you do honey honey
Lördag morgon. Vaknade halv elva, gjorde frukost som jag intog halvliggande i soffan medan jag tittade på Lyxfällan. Har jag berättat att jag på kort tid gått från tjock-tv till en platt och från denna till nästan hemma-bio? En alla tiders kille visste vilka kablar som behövdes och hur de skulle kopplas. Så nu kommer allt ljud från datorn ut i mina suveräna Jamo-högtalare som sitter så fint uppborrade under taket. Strålande. Nu tillbringar jag mer tid i soffan än vid köksbordet, vilket kanske inte är så bra i längden... Lördagens enda förpliktelse bestod i att laga mat och närvara vid en konsert i Öjeby kyrka. Den senare för en recensions skull.
Det blev alltså en halv spa-dag eftersom jag inte behövde göra mig någon brådska. Mätt och med lockar i håret drog jag mot Piteå prick 17. På kvällen skulle det vara Dansbandskrampen på Folkan och sist det var, för typ två och ett halvt år sedan, var det nog 800 pers där och ruskigt kul. Då var det Lennes me Bitte, Rolf Åhmans och ett band till som jag inte minns vilket det var, som spelade. Vi pratar alltså lokala band, världsberömda i hela Norrbottens kustland och ENORMA dragplåster på dansbanorna när det begav sig på det ljuva 70-talet och tidiga 80-talet. Själv kom jag inte med förrän i början av 80-talet, men hann med några år innan äktenskap, pistolskytte och barnafödande tog över för en tid.
Jag tog med mig kläder lämpliga att dansa i bautifallatt och åkte till Hans och Märit efter konserten. Och såklart bytte jag om och hängde på. Man måste ju herregud få ha kul! Jag tog inga bilder på dansen, men väl en bild i Larssons nyrenoverade badrum. Mest för att jag matchade inredningen så kopiöst bra och för att jag också skulle vilja ha skjutdörrar med spegelglas någonstans.
Polisen hade kontroll efter Sundsgatan och stoppade både mig och Hans. Det blev kö och under tiden plockade jag fram mitt körkort som polisen tittade på medan jag blåste i alkomätaren. "Jaha!", sa han glatt "Det här körkortet såg ju väldigt bra ut!" och lämnade tillbaka det. "Jodå" svarade jag. "Jag är jättenöjd med det. Funkar skitbra!" Och så fick jag köra.
I Luleå har vi en arrangör som tycker det är kul att ordna dans samtidigt som andra i närområdet. Han ordnade bl a gratisdans samma kväll som Thomas hade sin allra första dansgala för ett antal år sedan. Nu skall han äntligen lägga ner (igen) och passade på att ha sin sista dans samtidigt som Piteå hade sin sedan länge planerade Dansbandskramp. Det var ju förstås lite trist eftersom det inte kom så himla mycket folk, men å andra sidan var det skitkul människor i Piteå. Ni vet, såna där som var på dans för 150 år sen och som man inte sett sen dess. 75 % av de som var där hade säkerligen inte varit ute sen -75.
Jag överdriver lite. Jo, det stämmer att det var många oldies där men också flera goldies. Såna jag dansade med när jag var 20 och de dansade precis lika bra foxtrot nu. De tre liveorkestrarna Kjell Bertils, Focus Fem och Silvertones (den sista en för mig okänd orkester) gjorde sitt bästa och spelade bara helt underbara låtar. Inga gamla dansbandslåtar (vilket jag i och för sig inte har något emot) utan mest det man dansade till på min tid. If i said you have a beautiful body, Jag blundar och drömmer, I can fel your heartbeat och lite sånt. Och sen var alla så GLADA. Det är möjligt att det hade något att göra med de flaskor och glas som stod på borden, men även jag och mitt sällskap var glada, trots att vi bara drack kaffe så det berodde nog mer på den allmänna stämningen. Jubel och applåder.
Idag har jag suttit åtskilliga timmar framför datorn i ett försök att få ihop närmare 3000 tecken innan kl 14. Jag fattar inte hur det kan ta sån tid! Formuleringar och ångest trängs i skallen men idag blev jag klar strax efter 13, så lite rutinerad börjar jag kanske bli.
Därefter gick jag till mamma. Frida var redan där och hade hunnit koka kaffe och duka fram fika. Det blev ett jättefint besök med mycket prat om hur det såg ut i Luleå när jag var liten, hur det var att handla i kiosker med lucka och vilka butiker som fanns där vi bodde.
Som vanligt har helgen gått alldeles för fort men än är den inte slut och jag ska nog hinna sy några timmar.
Kanske bara idag
På något sätt blir det alltid fredag igen fast det var knappt att jag trodde det var sant när klockan blev 16:45 och jag kunde logga ut, kasta mig i bilen och åka hem till Luleå. Det fanns ingenting negativt i det. I Boden föll snön, men tack och lov inte i Luleå.
Efter en snabb sväng på stan åkte jag hem och klippte Björn innan han skulle dra iväg och nu är jag faktiskt något så ovanligt som ensam hemma. Naturligtvis skulle jag göra en massa nytta och la ut ett byxmönster
men sen kände jag att det vore skönt att lägga sig i soffan och bara slappa. Så nu gör jag det istället. Jag stickar inte ens. Skickade ett paket till Alingsås i måndags, fullt med sockar och torgvantar som jag svängt ihop så nu känner jag mig en smula less på en avig och en rät. Men roligt är det och fint blir det. Och varmt.
Efter att ha ägt min Iphone i snart sju månader har jag nu äntligen kommit mig för att uppgrader Spotify till premium. Jag kan alltså lyssna i mobilen. Samtidigt slår det mig ibland hur förgänglig musik har blivit. Det började med cd-skivorna och nu är den flyktigare än någonsin och det beror förstås på att det knappast längre finns några begränsningar i tillgängligheten.
Förr köpte man en lp-skiva och man var mer eller mindre tvungen att lyssna på varenda låt eftersom det var besvärligt att lyfta tillbaka pickupen igen och igen. Dessutom kunde man nöta ut ett spår genom att spela det om och om igen. Det var också nödvändigt att vända skivan manuellt för att kunna lyssna på baksidan och det bidrog till att musiken från en lp-skiva aldrig skvalade på samma sätt som en spellista på Spotify eller fem-sex skivor i en växlare kan göra.
Förra lördagen hörde jag en låt på radio när jag åkte in till stan på förmiddagen. Den gick liksom "rakt in i hjärtat" om jag tillåts sno ett utryck från min vän Thomas. Jag trodde att det var någon trubadurgubbe som sjöng och tänkte att det var ovanligt att höra en sådan på Radio Rix. Döm om min förvåning när det visade sig vara Mando Diao som framförde den vackra visan, som är en tonsatt dikt av Gustav Fröding.
Det bästa med den här helgen är att det äntligen blir vintertid igen. Ärligt talat fattar jag inte vitsen med att klockan skall ställas om till sommartid och man skall plågas varenda vardagsmorgon i sju långa månader. Jag misstänker att det har något med soltimmar att göra men för min del har det inte den minsta betydelse alls. Vi har ju ändå ljust dygnet runt hela sommaren. Nej, nu blir det ordning på torpet och lite mer balans i tillvaron. Godnatt!
Silvermåne över bergen
Igår morse vaknade jag av mig själv, förvånande nog. Klockan var 06:53 och det var ju inte så bra med tanke på att jag måste gå ner till garaget prick 7 för att hinna hämta mina kamrater. Jag hade alltså hela sju minuter till mitt förfogande och på dessa skulle jag hinna klä på mig, måla mig samt äta frukost. Kanske något mindre, eftersom jag förvånat stirrade på telefonen i kanske en minut innan det i mitt omtöcknade tillstånd gick upp för mig att det inte var läge att snooza. Jag fick förstås prioritera bland göromålen och jag valde att klä på mig eftersom det var minusgrader ute.
Allt gick bra och väl på jobbet blev jag omhändertagen av mina fina arbetskamrater. Då jag inte hunnit äta något (överhängande risk för svimning) blev jag erbjuden frukt och yoghurt och jag fick låna kontanter så jag kunde köpa en smörgås när Opalen-David kom med mackor och lunch. Dagen blev alltså inte alls sådär förryckt och obalanserad som man skulle kunna tänka sig utan mer som vilken dag som helst. Bortsett från sminket då.
På kvällen var Ulrika och jag på spökvandring i Gammelstad. Medan fjolårets vandring ägde rum bland kyrkstugorna och runt kyrkan så var den här placerad på friluftsmuseet Hägnan. Vi träffade en bödel, en mara, flera gengångare och lite andra väsen. Förra året ösregnade det men i år var det stjärnklart och nästan fullmåne. Det blev en jättehäftig kväll men jag hann bli ordentligt genomkall, så det blev ett varmt skumbad när jag kom hem.
I morse hade jag planerad sovmorgon och det är förstås att föredra framför ovan nämnda variant. Min kollega skulle till tandläkaren så därför bytte vi pass och jag jobbade till 18 istället för henne. Imorgon är det återigen fredag och om två veckor är jag i Vemdalen!
Nu när planeterna har ställt sig på rad
Jag pendlar ju varje dag till grannstaden Boden, om det nu är någon som har missat det. Det är en sträcka på ca 3,7 mil enkel väg, alltså inte allra värst långt. Vi är tre stycken som samåker och förutom den ekonomiska fördelen så är det väldigt roligt. Vi är duktiga på att känna av varandra. Ibland kan det vara knäpptyst hela vägen och ibland slåss vi nästan om luften.
En av oss har en vinylsamling som antagligen kan få vem som helst att bli grön av avundsjuka. Förlåt, vilken dansbandsälskare som helst, menar jag. R har tusentals dansbandsskivor och ibland, när jag kör, har han med sig en kasse fylld av skivor med band man inte hade en aning om ens existerade. Och det gör de förstås inte längre, av förståeliga skäl. Härom morgonen fick jag mig ett gott skratt när han drog upp en skiva med The Gayes, ett band från Skåne som gjorde åtminstone fyra lp-skivor. Själv hade jag aldrig någonsin hört talas om dem, men efter att ha googlat lite fann jag dem där de hör hemma, på Katastrofala omslag (förstås).
Bara namnet är ju ytterst intressant. Det finns inte på världskartan att någon idag skulle komma på att kalla sitt band för The Gayes, hur muntra och glada medlemmarna än må vara. Hursomhelst så var de i alla fall riktigt bra, om man får tro han som äger skivorna...
Idag när vi åkte från jobbet transformerades jag till en människa så iskall, stenhård och skoningslös att Arnold Schwarzenegger hade framstått som Bamse i jämförelse. Nu när man har byggt så många rondeller att det inte finns plats för några fler så har man börjat bygga refuger lite här och där för att hålla folk sysselsatta i arbete och trafikanter lagom irriterade. Vi passerar ett sådant refugbygge när vi skjutsar hem R. Idag stod jag bakom en bil och väntade på att det skulle bli vår tur att köra, vilket det också blev till slut. Vi gasade på, jag och bilföraren framför, och när han svängde höger fortsatte jag rakt fram. Men vad stötte jag på, om inte en galning som på något sätt fått för sig att HAN skulle köra före mig, trots att jag kört mer än halva biten. (Det var alltså för smalt för att mötas.) Eftersom jag innerst inne är ett riktigt mes (snäll är väl ett positivare ord) så hade jag säkert försökt backa (trots tio bilar bakom mig) men då höjde R vid min sida rösten: "GE DIG INTE!"
"Nä, f-n heller" tänkte jag och körde mot den mötande bilen. Vi stannade båda två. Han blinkade med helljuset. Jag blinkade med helljuset. (Fel. R blinkade med mitt helljus.) Den runde lille mannen i den mötande bilen öppnade dörren och viftade åt mig. R öppnade sin dörr och viftade åt den lille, nu tämligen ilskna gubben som fann för gott att börja backa. Han hade problem, stannade, svettades förmodligen, backade lite till och till slut hade han backat så långt att jag kunde komma förbi. Men oj så arg han var! Han riktigt hoppade där han satt och gav mig fingret, men jag kände mig bara så himla lugn och STOLT över att jag inte gett mig. Det var ju faktiskt jag som skulle köra först!
Det är ljus över stränder och näs
Jodå, jag är medveten om att uppdateringarna på bloggen inte duggar särskilt tätt. Har som inte haft tid bara. Men nu tar jag fem minuter från min värdefulla sömn för jag sitter här och är sådär nöjd som man kan vara när man fått nånting gjort som man gått omkring och gruvat sig för ett tag. Vi pratar alltså däck. Vinterdäck. Sist jag rörde vid ett däck, för några veckor sedan, blev jag liggande i nästan en vecka och jag är fortfarande inte återställd. Det kritiska läget är just rulladäckhöjden men också diskmaskinshöjden. För högt för att böja benen och för lågt för att kunna vara rak i ryggen. Min snälle bror Håkan har i alla fall offrat flera av helgens timmar på mig. Jag har inte behövt göra något tungt alls. Bara flyttat centrumplopparna (ni vet, de där som det står SAAB på) mellan däcken samt märkt upp sommardäcken med vit krita. Det senare lyckades jag väl inte så bra med eftersom jag såg att jag skrivit VF på två stycken...
Det var i alla fall soligt och fint så det gick ingen nöd på mig där jag satt och övervakade arbetet.
I morse var fick jag än en gång dra på mig arbetsbyxorna och jag insåg att jag faktiskt trivs i dem. Kan man gå till arbetsförmedlingen och säga att "Jag tar gärna ett jobb där jag får ha arbetsbyxor!"?
Jag insåg också att hallspegeln behöver putsas...
Efter att ha hämtat min bror och sommardäcken åkte vi till hans jobb där min brorson redan väntade. Så tvättade vi av bil och sommardäck. Ja, eller vi och vi... Jag sprayade i alla fall på avfettningen.
Min brorson Peter har en välskött Volvo. Väldigt välskött.
Nu känns det riktigt riktigt bra. Håkan erbjöd mig att ha däcken i hans garage och det känns så jäkla skönt att slippa rulla dem genom källargången och klämma in dem i mitt redan överfulla förråd. Bilen är ren på utsidan och hyfsad på insidan. Kupévärmaren är på plats fast jag hoppas ändå att vintern dröjer ett tag till. Det var riktigt nära i tisdags.
Snö på bilen innebär att badsäsongen inleds. Det är det enda som hjälper när man fryser ända in i märgen. Ja, det finns kanske andra metoder också...
Nåmen, det var väl allt då? Förutom att jag har sytt en klänning.
70-talsinspirerad av ett kraftigt jerseytyg som jag köpt på Gittes i Rinkaby. De svarta detaljerna på fickorna samt kragen är av lack.
Jag är riktigt nöjd. Faktiskt.
...som sitter där i havets djup och trampar symaskin
Min jacksömnad kom av sig när jag hamnade i vertikalläge i soffan med jättejätteont i ryggen. Sen är det ju så mycket annat man ska hinna med och som förmodligen är viktigare. Söka jobb, till exempel. Igår sydde jag i alla fall klart min konstiga bikerjacka i rosigt ulltyg som jag köpte massor av på Ohlssons en gång i världen.
Jag är faktiskt oerhört nöjd, men inser att det är ganska korkat att varmfodra en jacka som bara når några centimeter nedanför midjan. Jag har nämligen satt ett mellanfoder, s k shetlandsull. Fast det är inte ull. Hursomhelst så brukar jag använda det eller tunnaste tinsulaten för att plagget skall bli lite varmare och jag ska slippa ha kofta. Enklaste sättet är att lägga ut fodret på shetlandsullen, nåla och därefter grovklippa.
Sedan overlockar jag runt fodrets kanter. Smidigt som tusan.
Anna köpte den här boken för ett tag sedan.
Jag blev jätteinspirerad och beställde också en. 218 pix på Bokus. Som hittat. Den innehåller mönster
på massor av fina klänningar och kjolar. Det är Gertie själv som är modell på bilderna. Nu är ju inte detta skrädderi på särskilt hög nivå utan precis i min nivå. Jag tycker nämligen att mönsterkonstruktion tar alldeles för lång tid men i den här boken får man massor med råd och tips av allehanda slag. Det behöver inte vara så märkvärdigt, vilket Katarina alltid brukar säga. Alltså att jag gör det svårare än vad det i själva verket är.
Jag ska absolut sy något ur boken alldeles snart. En toile kanske till att börja med. Sen vet jag ju att jag kommer att förlänga varenda trekvartsärm för är det något som jag inte trivs i så är det för korta ärmar.
Åh, regniga natt
Det har väl knappast undgått någon att det regnat en hel del. Tyvärr verkar det inte finnas någon ände på nedfallet. Jag tycker det är jättejobbigt. Det är ingen idé att fixa håret och nio regniga grader känns kallare än lika många torra. Natten mot lördag åkte jag och hämtade Björn som var ute på tjosanhejsan och det var så förbaskat mycket vatten på vägarna att man utan svårighet tagit sig fram med båt. Likadant var det natten efter, då jag efter en trevlig kväll i Skellefteå körde hem från Hans och Märit i Piteå.
Det var nämligen dansmara i Skellefteå helgen som var. Zlips och Blender på fredagen, Barbados och Kindbergs på lördagen. Jag valde rätt kväll. Det var flera år sedan jag dansade till Kindbergs men de var lika bra som förr. De har ju sina låtar och håller bra danstempon samtidigt som de har en energi som smittar av sig.
Barbados var så sent som i våras i Vemdalen men där spelade de bara omkring trekvart, så det var ju himla kul att få dansa till dem en sån här kväll. De är riktiga proffs och även de är duktiga på spela riktigt bra dansmusik. De har ju dessutom så många egna riktigt stora hits. Ett alldeles utomordentligt bra band således!
Det blev alltså en jäkligt kul kväll. Tyvärr var det inte så himla mycket folk, uppskattningsvis omkring 350-400 och det är ju trist för arrangören men, ärligt talat, rätt bra för oss som dansar. Men Skellefteå är Skellefteå och när vi kom strax före 20 (eftersom det var nonstop så började dansen då) hade de inte öppnat kassan än. Vakterna och killen i kassan hade blivit tillsagda att de inte skulle öppna förrän kl 20 och det blir ju lite galet för de som absolut vill dansa från allra första början.
Vi hann i alla fall med lite fika innan det ramlade in lite mer publik.
Enligt vittnen hade det varit omkring 550 personer på fredagen, vilket ju inte heller är så särdeles bra, men det är bara att konstatera att det inte finns fler människor som dansar häruppe. Inte samtidigt i alla fall.
När mina glasögon just sparkats av
Efter år av mammaledighet blev jag till slut uppsagd från Posten. Inte för att jag fött fyra barn på raken och knappt jobbat på tio år, utan för att mitt yrke - postkassörska - skulle utplånas. Jag skulle fylla 38 och trodde fortfarande att man som kvinna kunde välja mellan att bli lärare eller sjuksköterska. Eftersom jag inte passar i landstingets ljusblå tunikor så blev valet enkelt och jag började läsa på Komvux hösten -97.
Ganska snart upptäckte jag att jag klarade mig bra utan glasögon och slutade helt enkelt använda dem. Det var jätteskönt. En riktig befrielse. Men optikern tog ner mig på jorden och hävdade att glädjen skulle bli kortvarig. Om ett halvår skulle det vända och mina armar skulle plötsligt kännas för korta.
Det där halvåret blev långt och jag klarade mig alldeles utmärkt fram till för några år sedan, då jag fick börja använda läsglasögon när jag satt vid symaskinen. På sista tiden har jag dock varit tvungen att ständigt ha med mig ett par i jackfickan eller handväskan då jag haft uppenbara svårigheter att läsa prislappar och sms.
Så jag gav upp.
Jag gick hela vägen och tog med progressiva glas.
Right back where we started from
Man skriver ju inte med ryggen, men eftersom jag tillbringade i princip hela förra veckan liggande i soffan så fanns det faktiskt inte så mycket att blogga om. Jag pallrade mig upp, stapplade ner till bilen och åkte till jobbet på fredagen och det var väl ungefär vad jag mäktade med. Det blev inget Martinez i Kalix på lördagen, det orkade varken jag eller Ingrid och Kent. Men jag tog mig i kragen och åkte till min gulliga svägerska på söndagen för hon fyllde år. Det bjöds på massor av gott fika. Huset var fullt av mina brorsbarn med fruar och ljuvliga barnbarn. Det var verkligen kul.
Plötsligt var det måndag igen men vartefter dagarna har gått så har jag blivit mer och mer rörlig så det är ju på rätt väg. Får väl bara passa mig och inte hålla på och lyfta i tunga saker på ett tag. Jag tror soppåsarna räknas dit.
I tisdags var jag tillsammans med några kollegor, först på Harrys och åt och sedan åkte vi till Coop Arena i hopp om att få se Luleå Hockey spöa Brynäs, men tyvärr så blev det tvärtom.
Fast det gjorde egentligen ingenting. Det var roligt i alla fall. Jag konstaterade än en gång att jag ser som en örn, när jag från min plats kunde läsa vad som stod på lappen på sargen (längst till höger på bilden). Väldig imponerande tycker jag själv, och jag uppfattade det som att de andra också tyckte det.
Vi hade också en hiskelig tur som hade en tvättäkta sportkommentator bakom oss. En bankman som visste precis ALLT.
"Ja, spela puck nu, spela puck!"
"Nu är isen blöt, så nu får de vara försiktiga"
"Vilket spel! Vilken dynamik!"
"Gunnarsson har ett bättre driv än Fransson!"
"Fantastisk hockey! Vilken energi!"
"Den här femman gillar jag!"
Och så vidare, och så vidare, och så vidare - matchen igenom.
En del hockeyspelare klär sig så slarvigt. Nr 16 hade t ex inte dragit ner tröjan baktill. Den hade fastnat innanför det där ryggskyddet och det såg ju inte så snyggt ut. Men jag kunde inte göra något för går man för nära sargen blir man avstängd från ALLA elitseriearenor under två år och det vore ju FRUKTANSVÄRT.
Sent igårkväll hämtade jag Katt som är hemma på besök över helgen och det är så himla kul.
Nu sitter hon här vid köksbordet och har just bakat cookies i brist på jäst (det är ju kanelbullens dag).Vi spelar Gilbert O´Sullivan och har det bara mysigt. Fast Malin gick härifrån när jag började sjunga.
Och på badrumsgolvet ser det ut som förr...
