Det var längesedan jag skrev något om dans. Ja, det var ju längesedan jag skrev något överhuvudtaget... Jag är med i två dansgrupper på facebook, Danslogen.se och Dansare i Norrland och det är mer regel än undantag att det blir hätska diskussioner kring olika företeelser som gäller dans. Det slår mig att det som förut var ett folknöje där det fanns plats för alla, numera är att likna vid ett särintresse, som t ex golf, pistolskytte eller tennis, där förutsättningarna måste vara optimala för att man skall ta sig tid att åka på dans. Det måste vara rätt musik, rätt lokal och de andra gästerna skall helst dansa likadant som en själv. Alla är sin egen profet och tycker att just de har rätt. Många har svårigheter att ta till sig andra människors åsikter och argument och det stora egot får före allt annat.

 

Jag skulle kunna skriva en bok om "hur det har blivit på dans", men jag ska försöka begränsa mig.

 

 

Precis som i livet i övrigt så bör man även på dans tillämpa "regler" om vett och etikett. Hyfs och vett. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Man nobbar till exempel INTE. Den "regeln" tycks dock mer och mer försvinna, åtminstone i "moderndanssammanhang" och söderut i landet. Nu kan man få råd och tips på bland annat ovan nämnda sidor, samt i olika bloggar, HUR man kan nobba "snyggt" och HUR man kan hantera en nobbning. Många tycker att de måste få nobba eftersom de ibland behöver vila. De får tips att ställa sig lite åt sidan och på det sättet markera att de inte vill dansa just då. Men nejdå, ett sådant förslag röstas genast ner av de som hävdar att de har betalat för sin kväll och då också har rätt att välja danspartner och att vistas intill dansgolvet för de vill ju ändå se på de som dansar och på orkestern fast de vilar. Här skall inga uppoffringar göras!

 

Jag har nobbat. Oftast fyllon men också en man som jag tidigare dansat med och som troligen inte hade hunnit till toaletten när det tryckte på... Jag har nobbat en man som jag dansat med två gånger innan och som båda gångerna förbehöll sig rätten att kommentera min längd och min kroppsbyggnad. Men jag har aldrig nobbat någon som jag inte ansett uppfyllt mina förväntningar på hur man ska dansa och jag har heller aldrig nobbat någon med något slags utvecklingsstörning. Jag brukar tänka att den här killen hade kunnat vara min bror eller min son, han har också betalat entré och jag kan mycket väl ägna 6-7 minuter åt honom. Det är ingen uppoffring utan bara en del av danskvällen. 

 

Ni såg att jag skrev 6-7 minuter? Med andra ord två låtar, alltså en dans. Om jag dansar varje dans en kväll, så hinner jag med cirka 32 partners. Men ofta dansar jag ju två gånger med samma förare (ett könsneutralt uttryck som jag gillar) så i realiteten kanske jag bara dansar med 18-20 stycken olika. I Kusmark är det enkeldanser så då förstår ni själva hur många jag hinner dansa med under kväll.

 

Söderut, och då tydligen på "moderndanser" skall man dansa TVÅ danser med varje partner, alltså fyra låtar. Ja, då snackar vi plötsligt en kvart av kvällen! Även om man är på golvet varje dans så hinner man ju inte mer än kanske 14 danser på en kväll och då vill man inte offra en av dessa på något annat än på säkra kort. Och då nobbar man. 

 

Här uppe har vi fortfarande kvar damernas/herrarnas. Många tycker det är förlegat, särskilt "moderndansarna" men även många orkestrar uttrycker ibland ovilja att sköta skyltarna, men faktum är att damernas/herrarnas är ett långt mer demokratiskt system än just demokratisk dans. Det är nästan alltid mer kvinnor (eller följare) än män (förare) på dans vilket innebär att förarna nästan aldrig hinner bjuda upp själv. De hinner nästan inte släppa den de nyss dansat med så är de uppbjudna på nytt. Den demokratiska ordningen blir i själva verket synnerligen odemokratisk. Föraren börjar boka nästa dans med någon hen gärna vill dansa med men först måste hen nobba någon som hinner före och bjuder upp.

 

Ja, som ni ser så är det här med dans inte lika enkelt nu som det var förr. Jag avslutar med ett tips. Vill ni bara läsa glada tillrop och uppmuntrande ord så kan jag rekommendera Online stickcafé på facebook. 23 000 snälla medlemmar. Fantastiskt!