I Got The Hippy Hippy Shakes
Jag hade planerat en resa till Täfteå i sommar, men veckorna har gått och det har liksom inte blivit av. Största anledningen är nog att det ligger så smärtsamt långt bort att det kräver en minutiös planering. Redan tidigt på lördag eftermiddag måste man börja piffa sig och halv sex bör man vara på väg. Har man tur och allt går bra så är man hemma mellan halv fem och fem på morgonen. Så försvinner förstås mer än halva söndagen eftersom man helt enkelt MÅSTE sova.
Det faktum att jag under tisdag eftermiddag återigen hade denna utsikt
gjorde att jag bestämde mig för att ligga i soffan och jäsa istället för att ge mig ut på det vådliga äventyr en resa till Täfteå kan innebära när den bil man har till sitt förfogande är en Golf-94 med tjutande fläktrem och en spektakulär wonderbaumvariant i backspegeln.
Fast jag plockade ner den rätt snabbt, faktiskt... Men att köra den bilen 52 mil t o r var uteslutet. Då hörde Märit och Hans av sig och frågade om jag ville följa med dem från Piteå och det var ju en helt annan femma, så jag dånade iväg. Med tanke på att sommaren dragit sin kos fick alla mina fina sommarklänningar stanna i garderoben och jag fick tillfälle att använda mina svarta långbrallor av 50-talssnitt som jag sydde innan Malung. Blusen är dock köpes och kommer från dansskor.se.
Lite drygt tre timmar senare var vi framme. Hans är numera tvungen att hålla hastighetsbegränsningarna för att fortsättningsvis slippa cykla eller åka buss till de orter på vilka han skall arbeta. Vi som inte körde, flickorna, satt och kacklade och käkade körsbär hela vägen. Jättemysigt!
Väl framme hann jag träffa Jörgen och Anna som var där med lilla Maja och nytillskottet Otto. Sedan satte Drifters igång och logen fylldes snabbt med folk. Det är roligt att åka och dansa på "nya" ställen men jag kan samtidigt känna mig smått obekväm. Medelåldern i Täfteå är ganska hög och det faktum att det var rätt stökigt gjorde att jag parkerade på scenkanten bakom en högtalare och längtade till paus.
Om det var Birgittas kokkaffe, tigerkaka o fudgerutor eller Hans och Märits brieost, kex och päron som gjorde mig piggare och mer positiv skall jag låta vara osagt, men jag hade mycket mycket roligare efter paus. Blev faktiskt uppbjuden hela tiden av den ene dansante herren efter den andra. De kan dansa, västerbottningarna.
Och Drifters var förstås så jäkla bra som de brukar! Kanske t o m lite bättre! Rätt skojigt att jag ena veckan dansar till dem i Skåne och bara en vecka senare hemmavid (nästan...).
Och ni som såg tv-serien om Täfteå... Ja, alla var där. Damen med kattkadavret, mamma, moster och dotter (som f ö fick komma upp på scenen och sjunga sista dansen) i blingeling-kläder (fast inte likadana den här gången), Mats-Ove med portföljen, småhundsuppfödarna, försäljarnissen vars namn jag inte minns och säkert någon mer också. Taxi-Kjell har skrotat mercan och kör numera en lång Volvo.
Så tog kvällen slut och den långa resan hem började. Först pladdrade vi länge, men när vi närmade oss Skellefteå somnade jag och sov en ganska lång stund. När vi anlände hemma hos Hans och Märit kändes det inte så himla kul att sätta sig i den kalla Golfen och köra vidare.
Jag hade bara kört några mil och befann mig strax norr om Rosvik, när det small till i bilen och laddningslampan började lysa. Jag är inte blondare än att jag fattade att det var fläktremmen som flugit sin kos. Jag vet också att man genast skall sluta köra därför att motorn kan gå varm och börja koka och som en direkt följd av det så ryker toppen och det är ju jäkligt onödigt. Nu drabbades jag i alla fall av lite panik. Slog av stereon och fläkten och gasade på utav bara... Det faktum att tempmätaren inte rörde sig vare sig uppåt eller neråt gjorde att jag vågade fortsätta.
Det kändes inte särskilt frestande att behöva stanna invid vägkanten halv fem på morgonen, i dimma och sex plusgrader, därav min våghalsighet. Jag skall erkänna att jag bad en stilla bön att jag åtminstone skulle hinna in mot Luleå innan den stannade. Precis när jag svängde av mot Gäddvik och Bergnäset lade mätarna och halvljuset av och min puls ökade. Måtte jag inte bli stående på Bergnäsbron! Men jag klarade även denna och i en rasande fart fortsatte jag mot Kallkällan. Tänkte att det vore smartast att åka ner och lämna den hos Janne direkt, vilket jag gjorde. Och precis när jag svängde in på hans gata la den av. Dog. Men jag höll så god fart att den kunde rulla ner till hans hus, där jag lämnade den och lade nycklarna i brevlådan. Tänkte nästan skriva en lapp också.
"Tack för lånet. Tyvärr gick den sönder så här får du tillbaka den. Wonderbaumen ligger framför växelspaken." Fast jag gjorde inte det utan vandrade bara den sju minuter långa promenaden hem i gryningen, smått religiös. För nog hade jag änglavakt ändå som klarade mig ända hem.
Sunday, monday or always
Det var i alla fall en väldig tur att Gunilla envisades med att vi skulle plocka ihop och tömma borden redan under natten, innan de åkte. Det var nämligen nog mycket att ta hand om ändå dagen efter. Sigge tog hand om de stora grejerna, bord och bänkar, Thomas styrde upp inne i köket medan Anna och jag bar undan flaskor, burkar, tomma burkar och annat löst.
Den här dagen var den i särklass varmaste jag fått uppleva på länge. Det var 31 grader men ändå var hettan inte särskilt tryckande utan det var bara skönt. Anna åkte iväg och tränade inför onsdagens konsert i Asarums kyrka och då satte jag mig i skuggan i hammocken och bara njöt.
När hon kom hem packade vi oss iväg till Diana och Sven-Göran, som är bland de mest gästfria man kan tänka sig. Där brukar vi alltid bada bubbelbad, men idag badade vi i havet. Helt underbart!
Sedan blev vi bjudna på kräftor till förrätt nere på bryggan. Det serverades bubbel till de som inte körde, d v s alla utom jag, som drack fläderdryck av cidertyp. Från Coop...
Det blåste rätt friskt och även vindarna var varma. Tyvärr ville ett sällskap getingar dela vår samvaro och plötsligt bar det sig inte bättre än att en av dem stack mig i lillfingret. Han levde inte så många sekunder till, men jäklar vad ont det började göra efter en stund.
Så småningom började solen dala
och vi förpassade oss inomhus innan den gick ner för gott den kvällen.
Där blev det mer mat, kel med kattungar, bubbelbad för Sigge och S-G, discodans samt besök av en kär vän.
Men även den kvällen hade ett slut. Anna skulle upp och jobba på måndagen, precis som en vanlig människa, och Thomas och Sigge skulle köra bort scengolv och lite annat. Även måndag bjöd på sol och värme och jag hann med en stund i hängmattan
innan det var dags för den oundvikliga hemfärden. Det var bara att ta på sig långbyxor eftersom jag hade en känsla av att det kunde tänkas vara lite svalare i Luleå. Jag hade så gärna velat stanna men jag är jätteglad för den underbara helgen och för alla fina vänner. Jag kommer ju förhoppningsvis tillbaka
I can't sleep in the wake of Saturday
Jag vaknade av att Anna rörde sig i köket och eftersom det var en del att göra under dagen fann jag för gott att kliva upp. Tillsammans bar vi fram badkaret, fyllde det med ved och tände på.
En stund senare kom Silvio och Mattias och satte igång med grisen, som såg ut såhär efter några timmar.
Annas syskonbarn Vilma och Matilda tog en liten paus i hjälprederiet. Dagen innan hade de bakat mängder av kakor och muffins!
Strax kallade plikten igen och Anna visade hur man gör bollar av silkespapper. Samma princip som servettrosor. Vi massproducerade ett gäng i olika färger och storlekar som Anna därefter hängde upp lite här och där, runt huset, i partytältet och i trädgården.
Lille Knas undrade förstås vad hon pysslade med.
Sedan var det dags för lunch
och på det en kopp kaffe.
Så småningom var alla förberedelser klara och gästerna började strömma in. Först gick vi en tipsrunda med kluriga frågor innan det var dags för mat. Anna hade ställt fram lyckohjulet på bardisken och någon snurrade fram en historia av och med Olle som alla skrattade gott åt.
Självklart hade Thomas megafonen till hjälp när han påannonserade festens olika programpunkter.
Tiden går fort när man har roligt och plötsligt var det mörkt, men fortfarande väldigt varmt. Frampå nattkröken flyttade vi inomhus och avrundade med lite flygelhäng.
Anna spelade och sjöng dels själv, men också Jonas och Olle. Ja, till och med jag sjöng Invitation - tonsatt bitterhet....
Sedan var kvällen obönhörligen slut. När de sista gästerna gav sig av hade det blivit lite morgon och det var dags att gå och lägga sig. Jag vaknade förvånansvärt tidigt på söndag morgon och låg kvar rätt länge för jag ville inte väcka de andra och det är svårt att smyga ljudlöst i ett gammalt hus. Men till slut var jag tvungen att gå upp och göra frukost för magen kurrade högt.
Solen sken och jag kan inte säga hur skönt det var att sitta på bron i värmen.
Jag hade inte ont i huvudet, jag var inte bakis men nog kände jag mig lite matt...
Last Friday night, yeah, we danced on table tops
Jag landade hårt i Luleå igår kväll. Tretton grader och blåst. Kortärmad blus och jeansjacka skyddade föga mot kylan och jag ville bara springa in och ta ett plan tillbaka till Blekinge.
När jag lämnade Luleå i fredags var det högsommarvärme och bra mycket varmare än söderut. Jag hade några timmar till övers i Stockholm och passade därför på att träffa Lina och äta en bit. Eftersom jag betalade själv så blev det inte Arlanda Express denna gång, utan den vanliga - och betydligt billigare - flygbussen, vilket innebar att jag fick bevittna bilköer vars längder vi inte kommer i närheten av häruppe. Åh, det tar på nerverna, men det är ju bara att ta det lugnt, man kan ju ändå inget göra.
Det gick snabbare att åka tillbaka till Arlanda och när jag så småningom landade i Ronneby blev jag hämtad av Thomas. Sedan fick jag 40 minuter på mig att fixa till mig och byta om och så bar det iväg till Bäckaskog slott utanför Kristianstad där det både var dans och inspelning av Stjärnorna på slottet. Av den anledningen stod Rolandz en stund på scen innan Drifters tog över för resten av kvällen.
Bäckaskog var ett himla trevligt ställe där folk fick ta in egna fikakorgar, innehållande både det ena och det andra, utan att någon sa till dem. Det här med dans är så himla fantastiskt på många sätt. Man möter så mycket folk från olika delar av landet och här träffade jag flera stycken som jag lärt känna både i Malung och när jag varit och dansat runt Skåne och Blekinge.
Drifters var förstås lika bra som vanligt. Vemdalsforum o Drifters i Piteå innebär att jag faktiskt nästan längtar till november, otroligt nog.
När Rolandz bytt om till civila kläder kom de och satt med oss. Ludde, närmast mig, känner jag från den tiden han spelade med Joyride och de var bl a på Thomas ställe Mogenlogen ett antal gånger. Anders, längst till höger, är från Luleå, och det kändes tryggt och bra i skåneland...
Vi stannade förstås till slutet, men eftersom allting därnere ligger så oerhört nära världsmetropolen Mörrum, så var hemresan ingen match. Det var jag som körde och fast jag inte var särskilt trött så var det skönt att få gå och lägga sig efter den händelserika och roliga dagen.
Fler bilder från Bäckaskog finns på Drifters hemsida HÄR.
Let's take the whole day off
Efter att ha jobbat i tre veckor har det återigen blivit dags för lite semester. Under vardagarna händer det oftast ingenting värt att blogga om, därav lite torka här. Min kompis och tillika kollega brukar säga att " nu farao får du väl skriva nåt!" men det skall nog till en ledig dag för det.
Dagen började med att jag sov ut ordentligt. Ända till sju. När jag lade mig igår kväll lät jag bli att dra för mörkläggningsgardinerna enbart för att det onekligen brukar vara lättare att stiga upp när solen strålar in mellan persiennerna. Jag och Malin pysslade på litegrann innan vi åkte in på stan för att gå på Waldorf och äta deras lunchbuffé, stans bästa tror jag. Jag äter ju oftast min lunch i Boden.
För att allt skulle bli lite extra spännande parkerade vi i parkeringshuset under Kulturens Hus, i vilket taket rasade ner för några veckor sedan. Det fanns gott om lediga platser där.
Solen sken och det var så himla varmt och mysigt så vi satt givetvis ute på Waldorf.
Medan vi satt där fick jag ett glädjande sms från Jenny som handlade om förändringar på jobbet som inte kan bli annat än positiva, så jag blev ännu gladare än vad jag var innan. Så ringde Katarina och ville ta en kaffe på TA:s och då gick vi förstås dit. Där satt vi också ute, men det blev faktiskt lite väl varmt... Så varmt att jag kände att jag ville gå på Handarbetshörnan och köpa garn till tjocksockar vilket vi genast gjorde. Så nu, Gugge, nu är de på gång!
Vi fortsatte till Kvantum där jag bl a inhandlade en del torkat renkött att ta med mig söderut och sedan skjutsade jag Katt till ett av hennes jobb, detta på Kronan. Efter att ha suttit i gräset där utanför en stund skulle vi köra hem, men plötsligt ville inte Saaben vara med längre.
Det har ju hänt ibland och även denna gång var jag glad att det inte hände på väg till Malung eller Vemdalen. Med förenade krafter rullade vi bilen åt sidan och ringde Janne som anlände på stört. Han försökte starta, öppnade huven, lyssnade, öppnade skuffen, knackade på bränslepumpen (jag hade inte en aning om att den satt där bakom även om placeringen är väldigt logisk) men det fanns inget att göra på plats så det blev bogsering till hans jobb.
Det är jobbigt att bli bogserad. Tungt att styra, tungt att bromsa och jag är alltid livrädd att jag ska rulla på den som bogserar. Som oftast är Janne...
Det var bara att lämna den där, tömma den på det vi hade handlat för att därefter bli hemskjutsade. Jag är så kolossalt glad och tacksam över att mina barns pappa är så himla snäll!
Hur omåttligt förtjust jag än är i min bil måste jag inse att den eventuellt börjar sjunga på sista versen. Alternativet, ett ännu äldre fordon, vill jag knappt tänka på. Frida har dock, med Jannes hjälp, köpt en Mercedes 190, en 91:a, som är jättefin. Inte tillstymmelse till rost på hela kärran. Och en merca kan ju aldrig vara fel, hur gammal den än är.
Jag får alltid lite småångest när jag ska resa bort. Är osäker på vad jag ska ta med mig och denna gång landar jag på Arlanda kring halv 12 och har således flera timmar tillgodo innan jag skall åka vidare till Ronneby så jag åker in till Stockholm för att luncha med Lina. Det innebär att jag än en gång måste åka tunnelbana på egen hand... Åhhhh.... Fast det går väl bra, det också.
Den sista dansen
Thorleifs är ett av de band vars musik jag vuxit upp med under den tid då dansbandsmusik var samma sak som svensk populärmusik och spelades i radio. Alltså innan den började behandlas som paria. Nu, efter 50 år som band, gör Thorleifs sin avskedsturné och deras besök på Björknäsparken i Boden i fredags var alltså deras sista. Jag åkte direkt efter jobbet till goda vänner och där blev jag mottagen med en välkomstdrink, GT, serverad i ett saftglas. Men det gick ruskigt bra det också.
Sedan blev jag bjuden på trerätters och så fixade vi till oss inför kvällen. Det gick ändå ganska snabbt, faktiskt.
Dansen var i full gång när vi anlände till parken och vi kunde konstatera att vi var väldigt många som ville höra Thorleifs en sista gång. Jag hade jäkligt ont i knät och tänkte ta in kryckorna för att på så sätt kunna nobba trovärdigt. Men gin kan lindra smärtor i muskelfästen, det märkte jag strax, så kryckorna fick stanna i bilen.
50 års sjungande har satt sina spår och de senaste åren har man tydligt hört att Thorleif haft problem med rösten och utan att veta tror jag att de anpassat sin repertoar utifrån detta. Man spelade således inte alla goa låtar utan hade fyllt upp med annat som de andra killarna turades om att sjunga. Men när Tholle och Hans stämde upp med saxofonerna - jiiiiisses! Vad jag kommer att sakna dem!
Det blev en rätt okey kväll. Jag höll mig lite i bakgrunden och dansade inte så mycket eftersom jag hade ganska ont i knät. Riktigt j-a ont, om jag ska vara ärlig... Jag är i alla fall glad att jag åkte dit. Det finns nog ingen dansbandssångare som haft så karakteristisk röst som Thorleif. Min äldsta bror köpte skivorna (vinyl, givetvis) trots att han själv aldrig dansat. Så var det ju, folk köpte dansbandsskivor som vilken populärmusik som helst och idag är det nog i princip bara Lasse Stefanz som säljer skivor på de premisserna, oavsett vad "dansarna" tycker om dem. Och här skulle jag kunna skena iväg i mina åsikter om folks uppfattning om yttrandefrihet, men jag avstår och återkommer med detta.
Det är tråkigt när folk inte har något positivt att säga om Thorleifs. Visst, de har sin bästa tid bakom sig, men tänk er själva att ha jobbat med något i 50 år som man faktiskt har varit riktigt bra på och sedan bara få höra skit. Att det är på tiden att man slutar. Visst kan man ha åsikter och tycka saker, men det kan man ventiler face to face med någon man känner och inte spy ut det i offentliga medier. Respektlöst men tyvärr vanligt förekommande.
Vi åkte i alla fall hem efter sista dansen. Fikade te och smörgås (surdegsknäcke från Pyramidbageriet - grymt gott) innan vi gick och lade oss. Jag körde naturligtvis inte hem eftersom jag druckit litegrann. Det var fint att sova borta. Det borde jag göra oftare. Till frukost serverades nämligen kvarblivna krustader med västerbottensoströra och löjrom samt färska smultron att ha i filet.
Jag är så glad att jag har vänner som vet hur man tar hand om någon som kanske inte alltid tycker att allt är så tjosanhejsan.
Morgon mellan fjällen
Helgen var planerad in i minsta detalj när jag fick ett sms från Frida i vilket hon föreslog att jag skulle komma upp till Kvikkjokk för att därifrån vandra till Njunjes och sova över. Jag bestämde mig ögonblickligen för att lämna wo till Bengt-Hennings, Sannex och Retrorally.
På fredag efter jobbet packade jag ryggsäcken med det jag kunde tänkas behöva, provianterade på Kvantum och gav mig därefter iväg. Det blev en liten avstickare till Björknäsparken där jag bjöds på kaffe och äppelkaka med vaniljgrädde och fick en skiva av Bengt-Hennings så jag skulle kunna njuta av dem i bilen när jag nu inte skulle hinna dansa till detta fantastiska band, som utan tvekan vet hur en danslåt skall spelas.
Därefter fortsatte jag de återstående 25 milen och anlände till Kvikkjokks fjällstation omkring midnatt. Jag stannade strax söder om Årrenjarka och tog en bild på den fina fulla månen som lyste upp min väg.
Eftersom vi skulle upp ganska tidigt blev det sängen tämligen omgående och jag somnade snabbt till bruset av forsen utanför fönstret.
På morgonen åt vi frukost på hotellet innan vi tog våra ryggsäckar och gick ner till båten. Vi blev skjutsade de första fem kilometerna och då återstod endast 13 km vandring.
Vid första hängbron hittade vi denna. Förmodligen lämnad av någon som insett det omöjliga i att dra den bakom sig över stock och sten.
Humöret var på topp!
Vad kunde det annars vara? Strålande sol, vackra vyer och underbart sällskap!
Vi fann både mogna och, som här, mindre mogna hjortron.
En kvarleva låg på en stubbe. Var de månne efter en bjärv?
Ungefär halvvägs rastade vi och här var vattnet alldeles grönt
och det växte blåklockor i stenen.
Vi hittade ett hus som Frida skall bo i när hon drar sig tillbaka
med tillhörande lada
Så hittade vi ett hus till men det var ganska trasigt
med många lager tapet på väggarna
lite inredning kvarlämnad
och isolerat med gamla mjölsäckar. Läs texten! Vetemjöl ända från Kalmar!
Så småningom var vi framme i Njunjes. Det var högsommarvarmt och vi hämtade vatten i forsen, bredde ut våra liggunderlag och sov sedan middag en stund.
När vi vaknade satte vi upp tältet och åt litegrann, så tog vi ännu en liten promenad på några kilometer. Långt därnere är Njunjesstugan.
Den syns bättre på den här bilden.
När vi kom tillbaka till stugan så åt vi en varma koppen till kvällsfika medan vi satt och pratade med stugvärden en stund. Han gav mig en linda till mitt knä, som helt otippat börjat krångla och jag var onekligen lite orolig inför promenaden tillbaka till Kvikkjokk. Jag har aldrig i hela mitt liv haft några som helst bekymmer med knäna, så det var helt oväntat.
Vi gick och lade oss i tältet och somnade snabbt, men både jag och Frida vaknade under natten av att vi frös, hon värre än jag då jag i alla fall hade dunsovsäck. Sen är det ju faktiskt inte så himla bekvämt att sova på liggunderlag... Lite hårt, minst sagt. Men så hemskt var det nog inte i alla fall, för vi vaknade inte förrän kvart över åtta morgonen efter, alltså ungefär den tid vi tänkt ge oss iväg.
Solen sken även denna dag
och när vi packade tältet kom stugvärden ner till oss och sa:
- Jag har funderat och vi gör så att jag går med er en bit och bär din ryggsäck och sedan springer jag tillbaka.
Jag protesterade förstås. Jag ville ju inte ställa till något besvär, men han bara sa att "jag har tiden". En så ofattbart god människa. En sådan handling är svår att återgälda, men jag tror han förstod hur tacksam jag var.
Det blev en trevlig promenad tillbaka och efter kanske sju-åtta kilometer bytte vi ryggsäckar. Han tog sin lilla löparsäck och jag min stora fjällsäck och sedan vände han och började springa. Han räknade med att det skulle ta ca 50 minuter tillbaka till Njunjes. Frida och jag fortsatte mot Kvikkokk och med vandringsstav i handen kunde jag ändå avlasta knät hyfsat och vi höll en tämligen bra fart.
Det började inte göra sådär olidligt sjukt ont förrän sista kilometern kanske. Alltså ont hade det gjort innan men nu blev det nästan outhärdligt, men det var bara att ta ett steg i taget. Det som inte dödar härdar fast det var skönt när båten kom och hämtade oss.
Hemma hos Frida packade jag och så åkte vi ner till Årrenjarka där vi åt en underbart god renskav med ljuvligt fluffigt potatismos till. Åh, fy tusan vad vi var hungriga.
Årrenjarka Fjällby har en alldeles ny anläggning som är helt otroligt fin, väl värd ett besök.
Innan vi skildes åt, Frida och jag, så åkte vi ner till Tjåmotis där vi hälsade på Fridas farfar, min f d svärfar. Det var jättekul för det var så väldigt längesedan vi sågs.
Ja, och därefter återstod bara de 25 milen hem till Luleå. Med farthållaren på 90 kom jag ner i den lägsta bränsleförbrukningen ever. 0,7 l milen och jag kände mig som världens bästa bilförare. Tjejerna bar upp min packning och jag stapplade efter upp till tredje våningen. Sedan slängde jag mig först i badet och därefter i sängen där jag somnade ovaggad. Så var sommarens mest intensiva men ändå mest avkopplande helg till ända.
Tack, underbara påhittiga Fridolina! Vilka fantastiska ungar jag har!
