cause it took so long to bake it
Flera av mina grannar har haft julstjärnor och ljusstakar i sina fönster länge. Minst en månad eller så. Själv har jag alltid adventspyntat till första advent (Vad annars? Man kan ju inte adventspynta till allhelgona? Då är det väl inte adventspynt...?) Resten av julpyntet har åkt fram dagen före julafton, men numera kör jag alltihop till första advent. Förmodligen för att jag inte längre har julgran. Efter renoveringen fanns det helt enkelt inte plats för någon gran längre.
Ikväll har jag satt jullimpan och advents/julpyntat. Det är så jäkla fullt upp fram till jul och det här är den enda kvällen med efterföljande hemmavarande ledig morgon som jag har att tillgå så det är bara att köra. Jullimpan heter egentligen Mormors limpa och den har bakats i generationer! Det är ett bröd som lämpar sig alldeles ypperligt till såväl dopp i grytan som skinksmörgås. Här är receptet, nedskrivet av min mamma.
Rör samman 1 liter kokande vatten med rågsikt till en fast deg. Linda in bunken i tidningpapper eller en filt, den håller sig varm, och låt vila 2 1/2 - 3 timmar. Tag bort filten (papperet) och degen svalna (ej riktigt kall). Jag brukar sticka ner en kökstermometer och ställa in den på 37 grader.
Rör ett paket (50 gram) jäst i lite socker flytande, blanda i degen och sätt om så erfordras till mer rågsikt. Lägg över bunken och låt degen jäsa över natten.
Tillsätt 1 knapp kaffekopp strösocker, 1 dl sirap, lite salt (ca 1 tsk) och vetemjöl. Degen får jäsa och naggas och bakas sedan ut till runda limpor, som naggas med gaffel, får jäsa igen, gräddas i medelvarm ugn, 200-225 grader. Pensla med sirapsvatten medan limporna är varma, både på över och undersidan.
That´s it. Det kursiva är min egen notering. Nu är det inte så enkelt som att jag bara gör en sats. Vanligtvis göra jag två, men i år gör jag tre. Jag känner nämligen ett visst ansvar gentemot mina två bröder, Bo och Håkan, och deras familjer. De kan ju inte dippelidoppa köpesvört! Den blir ju bara slem i grytan!
Bilbesiktningen gick i alla fall alldeles utmärkt. Jag åkte visserligen till fel station först, men insåg mitt misstag och hann köra ut till Storheden där jag hade bokat tid. Det kändes bra att ha tvättat bilen innan även om själva tvätten lämnade lite att önska.
Men jag orkade inte klaga. Det var den sjätte tvätten på ett stämpelkort så den var ändå gratis.
Jag har uppdaterat min informationstavla. Katarina undrade om jag kommer hem till jul. Nåja, så farligt är det ju inte. Man måste ju få roa sig medan man är ung...
Santa Claus is coming to town
Jag ville ha klänning idag fast det blåste så ini bomben. Därför tog jag bussen till jobbet. Gossen fick körkort då förra måndagen och sedan dess har jag inte sett min bil. (Mild överdrift, han har bara haft den knappt en vecka.) Jag bestämde mig i alla fall för att köpa ett busskort med tio resor omutifallatt och det kortet nyttjade när jag åkte hem. Men fy farao så fruktansvärt åksjuk jag blev. Mörkt ute (såg inte var jag var) i kombination med bussens rörelser (gasa, bromsa, svänga, gunga) gjorde att jag utan svårighet själv hade kunnat köra buss, gustavsbergsbussen...
Jag brukar kolla på Lyxfällan ibland och för en tid sen var det med en tjej som brukade jobba som väktare.
Kolla in boken längst till vänster i hyllan bakom lyxfällandeltagaren.
Jag är ju inte helt purung och trots att jag varit mammaledig en massa år och dessutom pluggat så har jag också hunnit jobba en hel del. När man jobbar brukar man få julklapp av arbetsgivaren. Från posten fick jag handdukar, kopparburkar och lite annat smått och gott. Från Ohlssons fick jag biobiljetter, middag och konsert, margretheskålar (bästa julklappen från en arbetsgivare ever) och från G4S fick vi ett år en kokbok.
Det var inte vilken kokbok som helst. Det var G4S Secure Solutions ledningsgrupp som sommaren 2011 kläckte idén under en strategikonferens. De skulle hyra in Paolo Roberto och tillsammans med honom skulle de laga mat som sedan skulle bli en kokbok som skulle föräras samtliga medarbetare, alltså vi som slet vårt anletes svett för att upprätthålla ordningen i företaget (till en lön som närmast kan liknas vid en allmosa) medan ledningen deltog i världsmästerskapet i navelskådning. Ledningens förtjusning visste uppenbarligen inga gränser, då vi i god tid innan julklappsutdelningen uppmanades att göra plats för en utrymmeskrävande julklapp på arbetsplatsen.
Jag hade egentligen inte tänkt skriva om den här boken, men jag kan tamejtusan inte låta bli. Hur en företagsledning för en enda sekund kunde tycka att det var en bra idé övergår mitt förstånd. I kokboken, som förutom en mängd italienska recept (som i o f s säkert är bra) också innehåller instruktioner på hur man brer en smörgås
och andra, för vuxna självgående människor, självklara saker som att "En bra kosthållning handlar om att ha koll på vad man stoppar i sig och hur mycket." Really?
För mig, drygt 50 år gammal, var hela kokboken i sig en enda stor förolämpning. Det faktum att många av mina kollegor helt enkelt lämnade boken på jobbet när de slutade visar att det inte bara var jag som kände så. En kille använde den till att tända en brasa. Med framgång, skall tilläggas.
Året efter, julen 2012, fick vi en liten högtalare till mobilen. En tusen gånger bättre julklapp.
Apropå julklappar så har de jättefint julklappspapper på Biltema. Då vet ni.
Love me tender
Vintertid tar det förstås lite längre tid att promenera till och från jobbet, men inte mer än några minuter. Normalt går jag de ca 2,7 kilometerna på typ 25 minuter och då går jag i tämligen maklig takt. Idag har det regnat och alla som har varit med några år vet hur genomjävligt väglaget blir med minusgrader ena dagen och plus med regn dagen efter. Jag trodde i min enfald att det bara skulle vara halkigt där det var is, men två steg utanför Folksamhuset insåg jag att jag borde haft broddar. Eller bilen.
Idag tog det alltså 45 minuter att halka sig hem. Stundtals var jag nästan gråtfärdig av rädsla. Jag vill verkligen inte ramla och bryta något. Har nog bekymmer med korsbenet. Men det gick, som ni kanske förstår, himla bra och imorgon blir det broddar på skorna.
Ni tittar väl på På dans med Kurt? I det här inslaget, från logen Täfteås säsongsavslutning, var det Erica Sjöström som fick vara reporter i en stor del av reportaget. Hon är inte bara helt suverän bakom mikrofonen utan också framför kameran.
Ungefär 5:53 in i filmen är faktiskt undertecknad med en liten stund och efter ytterligare en stund också Mats Långström, från Max Fenders.
Jo, jag vet att det är glest mellan uppdateringarna på bloggen. Det kanske blir bättre. Fast just nu syr jag inget. Jobbar på dagarna och sover på nätterna. Däremellan lagar jag mat, tvättar och på helgerna dansar jag. Så är det. Men endera dagen ska jag berätta om mina tänder...
Vemdalen, fortsättning fredag och resten
Nåväl, efter vår make over tog Cattis ett glas vin medan jag gjorde en irish. Sen drog vi från rum till rum och drack varandra till. Och dansade och log. Typ. Hur det än blev så blev det lite för mycket. Inte så att jag skämde ut mig, men jag mådde INTE bra på lördag morgon... Jag ska inte gå händelserna i förväg.
Middagen serverades kl 18 och till den blev det underhållning av bl a Peter och Agneta, som helt oförberedda tvingades spela ett par trudelutter för oss.
Anna och Annis sjöng väckelsesånger och fick igång publiken.
Efter maten gick vi till vårt rum och Martin hittade genast en kompis som han inte riktigt kunde slita sig ifrån.
Sen gick vi till arrangörsdelen av hotellet och där hittader vi en massa skojigheter på bänken. Eftersom jag var den enda som hade en handväska värd namnet så stuvade mina roliga vänner ner vad de tyckte att vi behövde. Fast i ärlighetens namn skall jag erkänna att det enda jag behövde just då var ingenting starkare än Trocadero.
Men vi var ju på dansen också! Den här kvällen spelade King Edwards (De är så himla bra! Man blir så glad!),
Umbrella och Zlips. Markku var uppe på scen och rev av ett häftigt solo tillsammans med Umbrella.
Fotograf är Martin Jonsson, som gjort sig hemmastadd i min handväska.
Fredagen tog slut, och Cattis och jag rundade av med att sitta och prata i godan ro en stund. Dock glömde jag bort att dricka rejält med vatten innan sänggåendet. Det var förstås lite trist. Nåja, jag mår bra idag (tisdag).
På lördag var det först diskussionsstund då vi pratade om dansens framtid och hur vi ska kunna locka "vanliga" människor på dans. Den pågick i drygt en timme och därefter var det tipspromenad. I år presenterades de två sista frågorna inomhus och jag misstänker att det var för att minska risken att vi skulle "ringa en vän", alltså fuska. Nu ville det sig inte bättre än att jag var den enda som visste att det var Ann-Louise Hansson som sjöng duett med Cornelis Vreeswijk i Jag hade en gång en båt typ 1967. Utan att fuska.
Sedan blev det middag igen, och eftersom jag skulle upp och köra på söndag morgon så drack jag Sprite. Gott.
Els-Marie och Leif Wibron, Gävleparken
Markku Hannuksela, Tors Loge
Martin Jonsson, Norrskedikaparken (saligen nedbrunnen) och Cattis, min sambo, från LS Tonart
Skånska Canyons hade åkt längre än jag. Ett riktigt bra band med en mycket duktig sångerska!
Och så kvällens överraskning - Highlights!
Jag har inte hört dem sedan Michael Mårtensson började och jisses, vilken kille! Jättefin röst och hans scennärvaro var helt fantastisk. Dem måste jag dansa till om de kommer uppöver!
Och vem vann tipsrundan?
Zlatan vann Guldbollen för åttonde gången igår. Lasse Stefanz vinner Guldklavar och Grammisar. Boel och/eller Cattis vinner tipsrundor. Så är det bara. Är man bäst så är man!
Underbart är kort och ett dansbandsforum i Vemdalen är inte längre. Tjugo i nio på söndag morgon vände jag extraljusen hemåt.
Stannade och åt i Umeå hos den finaste, innan jag tog itu med de sista 27 milen. Volvon gick så himla bra, men nu väntar jag bara på den självrengöring som min vän Anneli påstår att vita bilar liksom har inbyggt.
Höstforum i Vemdalen - torsdag och halva fredag
För fjortonde gången styrde jag kosan mot Vemdalen, men den här gången åkte jag inte i ottan på torsdagen utan direkt efter jobbet på onsdagen. Stannade i Umeå och låg således 27 mil plus när jag kom mig iväg tjugo i nio på torsdag morgon. I ett nafs var jag i Sundsvall där jag lunchade med Carola, som valde att stanna hemma från forumet på grund av flytt med tillhörande stök. Cattis hann fram till Vemdalen före mig och hade redan installerat sig i "vår" fina lägenhet när jag anlände. Vi tog det lugnt och jag hann duscha och fixa mig innan kvällens middag som traditionsenligt avnjöts på Hildings, tvärs över vägen.
Där spelade goa, glada, roliga, fina, super-Jannez! Och vid deras sida stod Zlips, som jag inte hört på tusen år, inte sen Melissa slutade i alla fall.
Det är möjligt att vi börjar bli gamla, men vi stannade inte till slutet klockan 2. Det kan också bero på att Cattis inte hade med något band, för då brukar vi alltid stanna. Ja, det är nog det senare alternativet...
Trots att vi sov ut på fredag så hann vi med frukosten. Därefter packade vi in oss i Cattis och min bil och drog in till själva Vemdalen city för att bowla. (Det var för övrigt första gången jag var där. I Vemdalen city, alltså.) Det var skitkul. Min rygg är ju inte riktig sig själv sedan mitt ryggskott/diskbråck/ligamentskada eller vad det nu var förra hösten så jag fick inte riktigt till schvungen, men någon gång då och då ramlade käglorna även när jag rullade klotet.
Wibron laddar mentalt medan Zell provar klot.
Det gick kolossalt bra för Cattis, särskilt den sista serien. Då visade hon verkligen hur man ska göra för att få alla käglor att ramla samtidigt.
Även Tigerström lyckades rulla rätt ibland.
Martin var inte blyg utan gladdes mycket åt sina goda resultat. Susanne ser väldigt imponerad ut...
Åh, kolla! Jag! Bowlingklänning...
Trots min taffliga teknik så tog jag faktiskt ledningen en liten, liten stund...
När vi kom tillbaka till Skalet gick vi till Hildings igen, den här gången för att äta spaghetti Carbonara, även den enligt tradition. Sen blev det dusch och fix, men jag fortsätter skriva imorgon, för jag är sjukt trött och MÅSTE gå och lägga mig nu.
Don´t forget to smile
Jag läser ju lite bloggar här och där, mestadels sy- och retrobloggar och så följer jag Bloggfrossa & Mannen som blev trött, HÄR. Skitkul. De här sy- och retrobloggarna är trevliga. Oförargliga. Inte en massa åsikter som nödvändigtvis måste ventileras, vilket är precis det jag är på väg att göra nu. Ventilera åsikter. Dock utan att hänga ut någon, vara elak eller på annat sätt chikanera någon eller några individer.
Jag hittade nämligen följande text i en blogg. Inlägget var ett referat från en danstillställning, vilken är oviktigt.
"Jag brukar ju vara väldigt hård mot våra band och nästan alltid ha massa åsikter som jag tycker de borde ändra /…/"
Meningsbyggnaden lämnar förstås en del att önska, för det skribenten skriver är att han brukar ha en massa åsikter som han tycker banden borde ändra på, vilket förmodligen många band gladeligen skulle ta itu med.
Nej, läser jag vidare i bloggen förstår jag att det skribenten menar att han brukar ha åsikter gällande banden. Utan att veta misstänker jag att han tillhör den typen av publik som har åsikter om danstempon, framföranden, ljudinställningar med mera (vilket ju i och för sig inte är fel, tycka får man ju) men som på något sätt har fått för sig att dennes åsikter mynnar ur (van)föreställningen att han på sitter inne med facit för hur/vad det optimala, perfekta dansbandet skall spela. Dock utan insikt om att andra kan vara av en helt annan åsikt.
I helgen har jag dansat både fredag och lördag. Expanders på fredag i Piteå och Drifters i Skellefteå på lördag och jag hade skitkul båda kvällarna. Att sedan Expanders, på hela kvällen, spelade typ två lugna och två snabba danser som gick åt pipsvängen för långsamt respektive snabbt för att falla mig i smaken, hade ingen betydelse när allt annat, både repertoar och framförande, var alldeles fantastiskt bra. Även Drifters har några låtar som JAG tycker är helt värdelösa, men inte farao går jag fram till dem och säger att de borde ändra si eller så, för det finns ju faktiskt en möjlighet att det finns andra i deras och Expanders månghövdade publik som tycker att just de låtarna är alla tiders. Och jag DÖR ju inte precis av att inte exakt ALLT är min kopp te.
Om jag vore dansbandsmusiker skulle jag tamejfan bli bli galen om någon kom fram och började snacka bpm eller andra trivialiteter när jag spelat en hel kväll och därefter har kanske en och en halv timmes tungt kroppsarbete framför mig. Jag skulle bli tokig när jag har gjort allt för att folk ska dansa och ha kul om någon kom fram och kritiserade mitt arbete. Visst ska man kunna ta kritik, men i dansbandsvärlden är ju uppfattningen om rätt eller fel synnerligen relativ. Det handlar mest om individens tycke och smak.
Kan man inte bara slappna av och ha lite kul? Om nu några låtar inte faller en på läppen, kan man inte bara gå och sätta sig och prata med någon under den eller de danserna? Det är ju också ett sätt att ha kul! Prata med folk, alltså.
Jag tycker bara att vi ska vara snälla mot varandra och faktiskt vara tacksamma för att det finns de som vill tillbringa åtskilliga timmar i en buss och slita hårt med upp- och nerpackning för att för några timmar stå på scenen och spela musik så att vi, som älskar att dansa, för en billig peng kan ägna oss åt det roligaste som finns!
Livet kan snabbt förändras. Det vi har idag kan vara borta imorgon. Möjligen lite floskelvarning på den, men icke desto mindre sant.
Bort i fjärran land
Det är ingen idé att jag packar upp resväskan så den får ligga uppslagen på vardagsrumsgolvet. Byter bara ut lite kläder innan jag smäller ihop den och drar iväg igen. I tisdags åkte jag med en hög arbetskamrater till Stockholm och vidare på kryssning till Åland. Ganska härligt att bara låta sig lotsas runt i flock och lita på att alla går åt rätt håll. Vi började med lunch i Folksamhuset i huvudstaden
och jag förvånade mig själv genom att välja strömmingflundror istället för kyckling. Det var bara några dagar sedan jag upprörd förkunnade att beniga strömmingsflundror med dill emellan troligen aldrig någonsin skulle passera min matstrupe, men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Det var riktigt gott, faktiskt. Och moset var riktigt och inte gjort på pulver.
Så följde några timmars information innan vi bussades till Vikingterminalen. Vi fick vänta i avgångshallen i ca 20 minuter innan vi i snigelfart kunde gå ombord.
Massor med folk, och så här ser det ut sju dagar i veckan.
Väl på båten fick vi en dryg timmes ledigt innan konferensen skulle börja.
Och den började med sånt där jag inte gillar. Beblandning och lärakännavarandra-övning. Jag hamnade dock i en grupp med bara lulebor och det hade förstås funkat med inblandning av stockholmare också. Jag är ju inte SÅ himla asocial. Tror jag.
Varje grupp skulle ta en liten kasse och i den skulle det finnas material som skulle användas till uppgiften och för att göra en lång historia kort tog vi (jag) den kasse som innehöll två häftapparater och en kartong med klamrar och som inte alls skulle stå bland de andra. Vi skred dock målmedvetet till verket, löste uppgiften med de medel vi hade, men upptäckte att våra kollegor (konkurrenter) arbetade med paljetter, flirtkulor, fjädrar, kolorerade papper, piprensare med mera och började förstås ana ugglor i mossen. Less is more gällde dock i det här sammanhanget och som lagledare gjorde jag en presentation av vårt resultat som talade om vad vårt lag stod för, hur suveränt vi samarbetat och bla bla bla och vi vann förstås. Stolta och glada mottog vi förstapriset, varsin limegrön mirakelhandduk, som jag ska ha hängande i byxfickan när jag är på dans. SKOJA!!!
Vår enkla verk. För er som ser dåligt eller har bristande fantasi kan jag tala om att det är en bil till höger, ett hus i mitten, en båt, en 60+:are, en hund och lite hjärtan. (För det du bryr dig om)
Här har vårt bidrag försvunnit bakom allt lull-lull som våra kollegor tillverkat. De som tog rätt påsar....
Sen blev det middag och efter det gick vi till Funclub och tittade på dansbanden. ("Boel, du stod väl inte framme vid scenen och fotade?", sa Thomas. Jo, det gjorde jag. Oops...) När vi kom var det Callinaz som spelade. Jag är så imponerad över det bandet, ja, främst då över Carolina, som så snabbt och målmedvetet förverkligat sina drömmar. Det är bara två år sedan jag hörde dem första gången i en dansbandstävling i Härnösand och redan då hade de verkligen DET.
Efter deras set kom Larz Kristerz upp på scen. Dem hör man inte så ofta. Senast var nog i Vemdalen i våras och före det i början av förra året. De är fantastiskt bra och underhållande!
Stefan är inte still många sekunder...
Anders är också uppe och hoppar titt som tätt. Det var roligt att stå och titta, faktiskt. Dansgolvet befolkades till största delen av överöverförfriskade individer som otyglat rörde sig hit och dit samt ett och annat äldre par som verkligen dansade. Jag kan tyckas föraktfull, och jag har inga problem med att folk dricker, men när de börjar ragla och röra sig okontrollerat tycker jag det är äckligt.
Eftersom jag ändå är lite äldre och visste att onsdagen skulle börja tidigt fann jag för gott att dra mig tillbaka strax efter midnatt. Vaknade kl 7 finsk tid och tog därefter itu med den maffiga frukostbuffén. Sedan väntade många timmars konferens med uppehåll för lunchrast då vi också hann med ett besök i taxfreen.
Sen var resan slut! Vi bussades direkt till Arlanda genom ett biltätt Stockholm.
Folksamskrapan by light.
På Kallax stod en flygtaxi och väntade och jag var hemma i rimlig tid, kl 21. Det var en vansinnigt trevlig och rolig resa, även om vi inte hade särskilt mycket "ledigt". Fast det här med kryssningar är verkligen inte min grej. Tycker det är skitjobbigt att gå av och på båten, nämligen. Stå och trängas med en massa människor och röra sig sakta sakta framåt med pyttesmå steg. Tar en halvtimme att gå på och en halvtimme att gå av. Jobbigt för en folkskygg norrbottning.
Det allra bästa med den här resan var i alla fall att min kollega och hyttkompis följde med. Say no more, men det var jättejätteroligt och det gladde mig mest.
