Rätt ut ur mitt hjärta
Ibland liksom frossar jag i dansbandsmusik. Det är som att jag kommer på där, mitt mellan Led Zeppelin och Mozart, att jag måste lyssna på lite dansband, annars dör jag. Och så blir det några dagar med Streaplers, Drifters, LS, Fernandoz och Martinez, för att nämna några, men de senaste dagarna har jag slukat Mats Bergmans och det är banne mig inte det sämsta.
Igår, skärtorsdag, spelade de på Folkets Hus i Piteå och det gjorde de alldeles fantastiskt bra. Enligt egen utsago har de inte varit där på kanske 15 år, men de har ju gjort några svängar häruppe ändå.
Ok, nu börjar lovsången...
Mats Bergmans är ju ett genuint dansband. Finns liksom ingen tvekan där. Inte en enda Radio Rix-hit eller något sånt, och jag har väl förståelse för att om man gillar "lite modernare" musik så är kanske inte MB förstahandsvalet, men jag vill nog säga att de spelar modernt ändå. Alltså modern dansmusik. Är ni med? Nya och relativt nya dansbandslåtar, alltså.
Jag gillar låtarna, sången, takten och gunget. Det där självklara, självsäkra framförandet som n-ä-s-t-a-n får mig att jämföra dem med LS(!) på nåt sätt som jag inte riktigt kan förklara, men det är nog takten. De snabba låtarna som inte lämpar sig så bra för bugg, men väl för snabb foxtrot, något som vi äldre är ruskigt bra på.
Nå, hur som helst så hade jag roligt. Det bästa med att vara på dans där publiken är lite äldre är att man slipper de träningsklädda sportdansarna. MB drar en publik som, liksom jag, betraktar en danskväll som något festligt, något man klär upp sig lite till. Det gillar jag. Jag gillar också komplimanger och igår fick jag många, från både män och kvinnor. Det var roligt. Vet inte om det var klänningen eller min nya foundation, men jag blev väldigt glad i alla fall. Tack!
Sista dansen före paus spelades det gammeldans!
Åsså från andra hållet...
Jo, de har en trummelummis också. Tobbe heter han.
Ute skiner solen och nu väntar några dagars ledighet. Livet rullar på och just nu har jag mycket tjosan hejsan att se fram emot. Mot symaskinen till att börja med!
Vänd dig inte om
Det var meningen att denna veckan skulle bli min sista på G4S, men ödet (eller chefen?) ville annorlunda så jag blir kvar även hela april. Jag får se det som en månads respit. I fredags trodde jag att det var sista dagen jag jobbade med Anita, eftersom hon skulle vara i Stockholm hela den här veckan och ledig imorgon, så vi förberedde oss för det oundvikliga slutet. Vi bestämde oss för att bara liksom gå och säga hej. Låtsas att det var en vanlig fredag. Önska varandra trevlig helg. Jag spelade ändå lite Mats Bergmans till hennes stora förtjusning.
Nåmen allt detta var ju då helt i onödan eftersom jag blir kvar och vi kommer att ses på tisdag igen. Hur det kan bli. Vilken tur att vi inte grät och tjafsade och höll på. Inte för att någon av oss skulle göra nåt sånt, men ändå.
Nu känner man äntligen att det går åt rätt håll. Solen skiner på dagarna och snön smälter mer än vad man kan tro. Vi har varmare häruppe än vad de har i Skåne, åtminstone på morgnarna och jag försöker att inte vara skadeglad men lyckas dåligt.
Facebook fylls av vackra vårbilder och jag är inte sämre, men jag publicerar dem här istället. Det här är bilder från i lördags då jag och Malin gick isvägen från norra till södra hamnen i Luleå (som ju är en halvö). 4,7 kilometer. Underbart.
Det är Bergnäsbron som syns därborta. Alla som kommit med flyg till Luleå har åkt över den.
Och det är ingen risk att jag någonsin glömmer bort min nuvarande arbetsplats. Inte så länge det finns ett crew som anammat namnet.
Brospann under Bergnäsbron
Skutvikens industriområde
Viadukt över Svartöleden
Det var ju inte bara i fredags jag var ut. Som den festprisse jag är kunde jag inte låta bli att köra ner till Skelleftehamn där Drifters spelade. Det var dessvärre inte sådär fruktansvärt mycket folk, men det var kul, Drifters var kanonbra och som vanligt i Skelleftetrakten, var det en väldigt dansant publik. Jag stannade kvar lite efteråt och surrade med Erica innan jag körde hem. Jag föredrar det mot att komma tidigt, då jag får för mig att dansbandartister, liksom alla artister, vill ladda lite upp lite inför sina fyra speltimmar och då kan de ju få vara ifred.
Imorgon är det torsdag och då skall jag dansa till Mats Bergmans i Piteå. Ska bli jättekul för de är kanonbra! Sen är det påsklov ända till på tisdag. Ska försöka hitta en snödriva att ligga och lata mig i.
Lasse Stefanz på Western Farm
Jag minns inte riktigt när Thomas berättade om sina planer att ha Lasse Stefanz på Western Farm i Boden, men jag minns att jag tänkte att det skulle bli en lång väntan men nu är det över! Och vad säger man? Kvällen var naturligtvis värd all väntan. God mat, trevligt sällskap, kanonbra musik och en helt otrolig stämning. Jag hade tyvärr inte kameran med mig utan fotade med min iphone. Blev inte så många bilder.
Thomas pratade lite med Olle innan det var dags.
1986 vann Thomas en handduk i ett lokalradioprogram, lett av Roger Qvarnström. Roger och Thomas blev sedermera kollegor. Det är Roger till höger.
Det blev ett sällan skådat drag på Western Farm vilket också syntes på ljusen.
Farmen var full av människor i alla, och då menar jag verkligen ALLA åldrar. Jag drack Loka så att jag skulle ta mig hem utan besvär och visst kan jag väl tycka att det var lite småjobbigt att vistas i den lite röriga och stökiga miljön, men samtidigt är det ju kul med omväxling. Det var ju en FESTKVÄLL!
Och när Lasse Stefanz som sista dans spelade Rap Das Armas var det fullt av dansande, hoppande, sjungande människor framme vid scenen och alla var GLADA! Då är väl ändå allt som det skall vara?
...och jag tänker varje gång...
Söndagen blev en stressig historia. Mammavecka med mamman i Stockholm innebär att pappan får stå för middagsmyset. För att göra det hela enklare lagade jag lite mat som han fick hämta. Det blev en form mangokyckling och så en gryta palt förstås. Efter dusch och packning var det lite svårt att somna och när väckarklockan ringde var jag inte särskilt utvilad.
Väl i planet visade det sig att det droppade något från den högra motorn så piloten fick köra tillbaka det till flygplansparkeringen. Det kikades på motorn och den provkördes och det visade sig att det bara var någon överbliven slaskbensin som droppade och sen så lyfte vi, ganska ordentligt försenade. Taxifärden från Arlanda in till stan var inte heller särskilt självklar. Inte som en bilfärd mellan t ex Luleå och Boden kan vara. Chauffören visade dessutom prov på filkörning i den högre skolan.
Det var förstås roligt att träffa stockholmskollegorna, de som varit uppe hos oss för inlärning. Det var också roligt att komma till hotellet, tvätta bort sminket och lägga sig i sängen.
Det är kallt i rummet så jag ligger i mitten med dubbla täcken men det går ingen nöd på mig. Det sitter en tv på väggen i fotänden och nu börjar Ullared. Man kan ha det sämre!
I turned my collar to the cold and damp
Den här vintern kommer knappast att gå till historien som den festligaste i mitt liv. Jag har faktiskt inte varit på dans sedan Drifters var i Piteå strax efter nyår. Och knappt det, eftersom jag anlände i pausen. Men till helgen blir det ändring på det! Lasse Stefanz på Farmen i Boden på fredag - kan det bli bättre? Knappast. Och som om inte det vore nog så är Drifters på Rotan i Skelleftehamn på lördag! Tjoho!
Om det har varit ödsligt på jobbet sedan alla slutade så är det ändå ingenting mot för hur det har varit i veckan, när Bergman, Carlsson och Eriksson varit i Stockholm. Det är endast bossen som stått för underhållningen genom att dagligen förevisa en bunt lp-skivor ur sin ständigt växande samling. Jag fastnade särskilt för denna:
Det är många frågor som söker svar, men jag sparar dem till ett annat tillfälle och ett annat forum. Fina färger i alla fall.
Malin och jag har återigen besökt Odod, den nya sushirestaurangen på Kungsgatan. Jättegod sushi, trevlig personal, lugn och fin miljö. Ett kanonställe för den som gillar sushi. De har inte bara sushi, utan även annan mat. HÄR är deras meny.
Mitt söthjärta.
Min lilla mamma fyllde år i onsdags så i fredags åkte jag dit med min bror för att fira att hon blivit hela 87 år. Jag hade sytt henne ett nattlinne av en supermjuk trikå som jag fyndat i mina depåer, och mamma blev jätteglad över det.
Håkan hade med sig Mika, som är så himla snäll och gullig. Först låg hon under bordet, men eftersom hon är så stor att hon flyttade på det så fort hon rörde sig så fick hon gå och lägga sig i hallen, och det var hon inte alls missnöjd med.
Det har varit jättefint väder i helgen, men väldigt kallt. Vi tog bilen in till stan igår för jag skulle hämta lite tyger i Ullas och Ninas butik.
Allt hade inte kommit men det gjorde inget. Av de här tunna fina bomullstygerna ska jag sy sköna sommarklänningar till mig själv och tunikor till Christin. Ska bara hitta ett bra mönster till henne, men det finns säkert i någon av mina Burda-tidningar.
Imorgon bitti kommer flygtaxin 5:40 och så bär det iväg till Stockholm. Ska bli sådär kul. Har den senaste veckan haft riktigt taskigt i ryggen och har svårigheter att böja mig. Det är så illa att jag t o m har plockat fram 50-årspresenten från Suss och Pelle.
Jätteroligt. Fast hittills har jag mest använt den till att nypa ungarna.
Sytt lite nytt
Och jag syr och syr fast jag egentligen borde ägna lite tid åt mitt CV och jobbsökning. "Jag ska bara sy den här klänningen och sen ska jag sy en jumper till mamma och sen har jag en idé om en tunika till Christin och sen ska jag sy en klänning till (för man kan faktiskt inte ha för många)" och så vidare...
Det där rutiga bouclétyget som jag köpte i Rinkaby och som skulle bli en dräktjacka till jeans blev något helt annat. Efter en stunds överläggning med mig själv insåg jag att en dräktjacka förmodligen inte skulle användas så ofta. Så då sydde jag
en klänning. Fint att ha på jobbet. Måste passa på medan jag har ett jobb. Sen ska jag hasa runt i mysisar...
Kanter runt hals och ärmslut på skrådden.
Invisible pockets. Nästan.
Det är nåt med mig och orangerutiga klänningar.
Den här sydde jag i höstas
och den här för tre år sedan. Fast det här är en annan typ av rutor.
Anna fick en onepiece av sina syskonbarn som jag tror hon har använt rätt flitigt. När vi var i Rinkaby kollade hon på päls/teddy, men det fanns ingen tunn och smidig. Hon ville nämligen ha en lite varmare onepiece, för ibland kan det vara lite smådragigt i deras hem. Jag visste att jag hade en del pälsfleece i källaren, dock i babyrosa och ljusblått, och lovade Anna att sy något varmt av det. Hon var dock tveksam till färgerna, men jag övertygade henne om att funktionen är viktigare än utseendet. Och jag lovade att sy öron på huvan.
När jag sedermera kom hem hittade jag flera meter av en lite tunnare pälsfleece i en inte helt oäven färg.
Det blev inga öron på huvan
som jag fodrade med ett blankt, lite stretchigt, 70-talsinspirerat tyg som passade så jäkla bra i färg.
Jag fodrade fickorna med samma tyg. Paketet blev i alla fall babyrosa.
Anna skickade en bild, men jag publicerar den inte här för jag har inte frågat henne om jag får det, men jag ska säga att den passade alldeles utmärkt och hon var jättesöt i den.
Blue suede shoes
Jag respekterade självklart den skofria zonen på vårdcentralen men valde att ta på mig skoskydd istället för att ta av mig skorna. "Nu får jag komma ihåg att ta av mig dem innan jag går ut." tänkte jag.
Ja, va fasen....
Min svägerska ringde och väckte mig tidigt i morse, prick 10, och frågade om jag ville komma och titta på lite tyger som de hade i butiken. Kvickt som ögat slängde jag i mig frukosten innan jag åkte in till stan. Sen stannade jag i butiken i flera timmar och bara njöt.
Det dråsade in kunder mest hela tiden, men jag behövde inte känna mig ensam när Ulla var ute i butiken.
Hon var väldigt tyst av sig, men klänningen var skitsnygg.
Sen åkte jag hem, drog på mig toppeluva och tumvantar, satte på mig solbrillor och gick en lång promenad med Malin i det härliga vädret. En av mina vänner på facebook frågade om det är vår "när snödroppar och krokus börjar visa sig i rabatterna?" Sen vräkte hon på en massa om avstängd värme och öppen altandörr. (Nä, jag är inte avundsjuk alls.)
Häruppe är det vår när solen skiner. Vi har inte så stora krav som att det ska vara snöfritt och spira i rabatterna...
Fylld av energi efter den drygt timmeslånga promenaden färdigställde jag citronpajen som jag började på igår kväll. Recept av Roy Fares
och den blev alldeles fantastiskt god! Pajskalet är penslat med vit blockchoklad. Fasiken, vad kul det är att baka när det går bra!
Vardagens tjas och mas
Jag tog mig själv i kragen och började städa. Köket stod först i tur och det blev en stund vid köksbordet och en del sorterande av papper, men jag har nog gruvat mig fler timmar än vad det tog att utföra alltihop. När jag ändå höll på gick jag igenom mitt ostrukturerade kryddskåp.
Upptäckte att jag har en faiblesse för italiensk salladskrydda som jag inte kände till. Hur förklarar man annars de fyra burkarna? Jag lät de två nyaste vara kvar.
Häromkvällen, när det hade snöat som tusan hela dagen, tog Malin och jag en promenad. Det är nämligen så oändligt mycket jobbigare att gå i snö än på barmark. Vi hittade ett slukhål och vi tror att det vita ljuset är brinnande svavel från ni-vet-var.
Det har varit mammavecka och den har varit lika spännande som vanligt därför att jag aldrig vet hur många jag har vid köksbordet vid middagen. Igår ringde dock Katt och undrade om hon och Kalle kunde komma, så jag utökade pannkakssmeten och körde på tre plattor. Det gick så himla bra och snabbt och blev så jäkla mycket!
Sen tog jag fram glassmaskinen från 1988 och gjorde hallonglass.
Men allvarligt... Finns ingenting som kan mäta sig med hemgjord glass. Ben & Jerry, Mövenpick och allt vad de heter kommer inte i närheten. Så är det bara.
Jo, jag har sytt i veckan också, men jag kan inte visa något ännu för det ska bli en överraskning till någon som jag tycker mycket om. Jag är inte helt övertygad om att hon kommer att bli glad, men jag tror att hon kommer att bli gladare än vad hon skulle ha blivit om jag sytt av det tyg jag tänkt från början. Jag hoppas paketet är framme på måndag. Vi får se.
I´m standing at a crossroads and I don´t know what to do
Så kom den då, den sista veckan. Torsdagen var sista dagen med en fulltalig kundtjänst i Boden, undantaget de som redan fått nytt jobb och skjutit ut sig i förtid. Fredagen var hyfsat stressig ändå och skillnaden var inte så stor för oss i vårt hörn. Anita flyttade till mig och Ulle och det var kul. Det var egentligen först när stockholmarna åkt iväg kring halv tre som det märktes att vi inte var så många kvar.
Vi, de bittraste, hade sedan länge planerat en utgång i Luleå och nu blev den äntligen av. Det blev Amphion, i Quality Hotel, som fick äran att ha oss som gäster. Restaurangen var f ö nyrenoverad i bästa Sunderby sjukhus-anda. Här fick begreppet avskalat en helt ny innebörd. Men vad gjorde det att lokalen inte fick så många myspoäng. Maten var helt klart värd pengarna och vi hade ju varandra.
Jag behöver förstås inte vara så dryg att jag måste påpeka att den som skrivit skyltarna vid maten förmodligen skulle ligga bra till i ett särskrivningsmästerskap, men jag kan inte låta bli. Det är ju i alla fall min blogg.
Så småningom tändes alla lampor i taket och vi upptäckte att vi var ensamma kvar. Vi fann då för gott att förpassa oss och det gjorde vi till Bishops, där det faktiskt var kö, den tidiga timman till trots. Väl inne övertog vi ett bord av ett par vänner till mig och så småningom sällade sig Maria, som slutade på G4S för ett par år sedan, till vårt lilla sällskap. Med sig hade hon sina nya och väldigt roliga arbetskamrater.
Men hå hå ja ja, så trött man kan vara en fredag kväll. Redan vid 23-snåret var vi nöjda och åkte hem. Det kändes helt rätt, inte minst morgonen efter.
Nu har jag varit på galej två fredagar i rad. Att åka på tjosan hejsan direkt efter jobbet innebär att man snabbt skall göra sig iordning, vilket kan ta tid... Mitt hår är numera så långt att det går att göra nästan vad som helst med det.
Förra fredagen hade jag min rutiga 70-talsklänning i jersey och till den passade den här frisyren.
Snabbt fixat. Tupering, hårspray och ett spänne. Svart stora öronclips. I fredags drog jag till med en svinrygg. Förvånansvärt enkelt!
Frida har varit hemma från Halmstad och vi hann med en sväng på stan, hon, Malin och jag. Roligt! Jag älskar verkligen att vara med de här människorna som onekligen är en del av mig!
I onsdags flyttade Katarina hem från Göteborg och jag kunde ge henne den fina mössan. Jag visade beskrivningen tidigare.
När jag visade beskrivningen på de fantastiska huvudbonaderna skrev någon av mina bröder (vet inte vilken) "Jag vill inte ha!" i kommentarsfältet, och därför stickade jag hakvärmaren till Kalle istället.
Oj, så glad han blev. Tror jag....
