Det har varit mycket de här dagarna, skall jag säga. Igår gästades Shopping av Idol-deltagare. Tittade man snabbt på affischen kunde man lätt förledas att tro att samtliga av årets deltagare skulle dyka upp, men så var det ju inte. Först ut var Danny (Var han med i fjol eller året innan?) och två timmar senare var det Kevin Borgs tur att sjunga en och en halv låt. Publikens jubel lyfte nästan taket på Shopping. Läste jag i tidningen, alltså. Eftersom jag slutade tidigare igår hade jag redan lämnat byggnaden. Inte utan problem, skall jag tillägga.

Folk stod som packade sillar och jag övervägde ett ögonblick att vända om och jobba ett par timmar till, men bet sedan stoiskt ihop och slingrade mig ut på gatan. Väl där insåg jag att jag glömt en påse uppe i lunchrummet. Att vända om var inte att tänka på så jag tillbringade en timme i min svägerska Ullas handarbetsbutik innan jag utan problem kunde gå tillbaka. Och det var ju en himla tur att jag inte struntade i påsen och gick hem, för jag hade glömt att jag hade nyckeln till rulltrappan, som de hade stoppat i samband med uppträdandet, i jeansfickan. Det verkar som om det bara är vi i hela Shopping som har nyckel till den.

Nästan så här mycket folk var det i vår butik hela dagen. Säkert många som kom utifrån länet och passade på att handla när de nu var i en RIKTIG tygaffär. När Danny sjöng vid 12-snåret så frågade jag min unga kollega Sonja om hon ville gå ut och titta på honom, men hon sa att hon skulle vänta tills Kevin dök upp.
-Men hör man någon skillnad på dem? undrade jag dumt.
Anna suckade och sa:
- De sjunger ju för tusan olika låtar!
- Jaha, sa jag. Men hade Olle Jönsson sjungit så hade man hört det, vilket låt det än var.
Då skrattade min kund, en liten gammal tant med käpp, och sa:
- Ja, HAN är BRA!
Så plirade hon med ögonen och vi nickade i samförstånd.
 
Och om det undgått någon så kan man snart dansa till Drifters TVÅ gånger häruppe inom loppet av några dagar. Dessvärre spelar de på trettondagsafton nonstop med Chiquita, bandet som låter som Ingmar Nordströms fast saxofonisten pekar på publiken istället för att spela, men man får väl bita ihop och stå ut. På fredag i Skelleftehamn är det i alla fall enbart Drifters.

Thank God...

Julaftonen blev precis som jag vill att julaftnar skall vara. Mysiga. Idag fortsätter vi att mysa och i morgon kallar plikten. Det är 25 % rabatt på allt i butiken utom mönster, sybehör och redan prissänkta varor. Jag har flera gånger påpekat att man inte skall använda ordet ALLT om man inte menar ALLT, men det har uppenbarligen inte haft någon effekt på de som skriver skyltar och affischer. Tack och lov finns det också små skyltar till undantagen som jag skall placera på lämpliga ställen. Jag skulle hemskt gärna vilja vara med och skriva de skyltar och affischer vi använder oss av. Dessa tillverkas centralt av någon som kanske skulle ägna sig åt andra saker istället. Det förekommer alltid särskrivningar, versaler mitt i ord och till och med felstavningar på våra skyltar. Detta känns lite pinsamt och påverkar trovärdigheten en del. Man kan inte utgå från att alla kunder är analfabeter.

I tisdags hände i alla fall något som gjorde mig så glad att jag fortfarande blir alldeles varm när jag tänker på det. Jag visade en kund några olika typer av band, när jag såg att en av mina äldsta vänner (Alltså en vän som jag har haft länge - hon är yngre än jag...) stod vid disken med en kaffemugg och en liten påse i handen. Jag avslutade min kund och gick fram till Pia, som min vän heter, tog muggen i handen och sa skämtsamt:
- Men snälla du, inte hade du behövt...
- Jo, men jag har faktiskt köpt den åt dig! sa hon. Jag var in tidigare och såg hur du slet så då tänkte jag att du kanske behöver något gott!
Så gav hon mig påsen som visade sig innehålla en chokladbakelse, och inte nog med det! Ur en annan påse halade hon dessutom upp en Marabou Dajm! Jag blev så ofantligt glad!

Pia gillar Elvis och för tre år sedan köpte jag det här tyget, som kom med stuvarna, och tänkte sy något till henne. Nu jäklar skall det bli av! Det är tre meter på 150 cm bredd. Vad skall det bli av detta? Förslag? Anyone?

I tygbutiken

En kund undrade om vi hade fodral till våra största innerkuddar, som är 80x80 cm.
- Nix, sade jag.
- Men får jag fråga varför ni säljer kuddar när ni inte har fodral till dem? undrade människan en smula upprört.
- Våra kunder vill gärna sy sina fodral.
- Men om man inte KAN sy då? Vad ska man då göra? fortsatte den allt mer irriterade kunden medan vi började röra oss runt i butiken och jag visade henne lämpliga tyger till kuddfodral. Det visade sig att tyget helst skulle vara gratis, så det slutade med tunn och billig lakansväv. När den var tillklippt och utbytt mot pengar uttryckte kunden återigen sitt missnöje över vår diskriminering av människor som inte kan sy.
- Ni kan ju inte bara ta för givet att alla kan sy!
Jag kände mig då tvungen att upplysa henne om att hon befann sig i en tygaffär, vars huvudsakliga syfte är att sälja tyger till människor som vill sy själv. Man kan nog säga att det är själva affärsidén. Jag fortsatte med att hänvisa henne till någon av stadens trevliga inredningsbutiker, där man troligen kan finna det mesta av hemtextil i färdigproducerad form. Sedan blev jag förbannad och frågade om hon trodde att man kan gå in på K-Rauta och fråga om det finns något hus som passar till deras fönster med måtten 120x160 cm, FÖR ALLA KAN JU INTE BYGGA HUS! Not. Men jag tänkte det.
     

Tja, sen fick jag behärska mig under resten av min arbetsdag. När folk ville ha sex stycken gästhanddukar inslagna i var sitt paket med snören i olika färger runt varje, trots att det stod femton personer i kö bakom dem, log jag bara vänligt och rullade ihop lite papper och stoppade i påsen med handdukarna så de skulle kunna sitta hemma och slå in sina julklappar i lugn och ro. Man kan nog egentligen säga att jag därigenom räddade dem från att lynchas och rullas i tjära och fjädrar.

Sedan jag kom hem har jag ätit blodpalt, strukit kläder samt bakat saffransmuffins (från senaste numret av Buffé). Imorgon kväll är det dags för den spännande finalen i Dansbandskampen! Må bästa band vinna, alltså Larz Kristerz. Jag har sagt det flera gånger redan, och jag säger det igen. Larz Kristerz är dansbandens rockabillyband, swingorkester, countryband - whatever. I tidstypiska kostymer och med tidstypiska instrument spelar de dansbandsmusik från 70-talet. I tre och en halv timme. Två snabba, två långsamma. Inga konstigheter alls. Jag gillar det, andra gör det inte. 

Men vinner JANNEZ blir jag nog ännu gladare.  

Malins och mitt experiment fortsätter. Soppåsarna har stått i hallen hela dagen. Nu fattas det bara att också Katarina och Björn ansluter sig till vår lilla forskningsgrupp. Då blir vi snart ett fall för "Rent hus".

Ikväll har Tore bjudit mig på middag på Baan Thai, en trevlig liten tradition sedan ungefär ett år tillbaka. Det är alltså andra gången nu. Jag valde mellan kyckling i stark vitlökssås och cashewnötter eller pizza Al Capone med kryddbiff och bernaisesås, men eftersom kycklingen var dyrare så valde jag den. Till efterrätt åt vi glass, men Tore hade stora problem med kolasåsen, som på något sätt lämnade skeden innan den nådde munnen, varpå alltihop rann nerför hakan på honom. Till slut fick han i sig både glass och sås, men då hade han grisat ner hela min servett.

Tusen tack, snälla Tore! Då fick man äta sig mätt ännu en gång!

Nu har jag lämnat bilen till Janne som skall fixa ena bakljuset och kolla handbromsen lite. På fredag skall den besiktigas kl 09.10! Vad skall jag ha på mig...?

Tänk när man blir pensionär och ändå inte har tid att stå i en kö med två personer före, utan går och lägger tillbaka de fina kuddfodralen man så gärna ville ha och som skulle göra sig så bra i soffhörnet. Tänk när man får så mycket att göra att man istället för att chilla lite medan man väntar på sin tur, jagar upp sig så att man nästan kokar av stress och ilska innan man är framme vid kassan. Tänk när man tycker att man är så viktig att man står och pratar i telefonen med en kompis samtidigt som man ber butiksbiträdet vara smakråd när man skall välja nya gardiner i vardagsrummet. Usch och fy för alla andra och hurra för mig som är den bästaste! (Nu behövs det kanske en liten parentes i vilken jag påpekar att den sista meningen var på skämt. Jag är bara en bitter utarbetad medelålders kvinna...)

Jag har i alla fall börjat dagen med att besöka min antagonist på Skatteverket. Detta möte skedde i ett inglasat besöksrum i något som numera har stor likheter med Fort Knox. Ett stort skrivbord, som gick från vägg till vägg, hindrade mig från att kasta mig över henne och riva testar ur hennes hår. Inte för att jag hade tänkt göra det. Nej, det blev ett givande möte och vi skildes åt i största samförstånd. Syftet med mötet var förstås att jag skulle visa vilken ordentlig, charmig och ärlig företagare jag är, samt att jag på ett snyggt sätt skulle tipsa om en annan arrangör som kanske inte har riktigt rent mjöl i påsen. Jag tror jag lyckades med båda dessa föresatser, men riktigt säkert vet jag inte förrän i januari.
 
Jag har i hemmiljö utfört ett experiment som har gått ut på att se hur full en soppåse kan bli innan någon annan än jag av alla de som bor här, byter ut den. Svaret är: HUR FULL SOM HELST! I morse rymdes inte ens en flik från en mjölktetra, varför jag såg mig nödd och tvungen att byta. Det är med kluvna känslor jag konstaterar att jag uppenbarligen besitter så viktiga specialkunskaper inom området, att ingen annan vågar klampa in på detta. Jag kommer dock under julledigheten (vilken då, förresten?) att hålla en utbildning i ämnet. Obligatorisk närvaro. 

Självutnämnda experter finns det gott om inom alla områden och dans är inget undantag. Det är möjligt att jag kan räkna mig till dessa, men skillnaden mellan mig och alla andra är att det är jag som har rätt. Haha, det var väl roligt...?

Jag vill gärna att det skall vara som det var förr, när jag var ung. Då gick folk på dans för att dansa och ha kul. På den tiden var det inte så himla noga vilka som spelade, även om man tyckte det var extra kul med Pererix, Jubilee, Perikles eller varför inte Lennes me Bitte? Man stannade inte hemma bara för att det råkade vara Lassbyfemman eller Ruter Fem. Det här var före vattenflaskornas och ryggsäckarnas tid. Ingen kallade sig heller DANSARE.

När jag var i Strängnäs förra gången kom jag i samspråk med en annan expert. En sådan som är övertygad om att hon sitter inne med sanningen, amen. Hon delgav mig sin dröm som var att den optimala dansen var den som befolkades av 60% DANSARE och 40% svenssons.

Så nu går jag här och undrar när man är en DANSARE. Är det när man har gått alla kurser som den lokala dansföreningen arrangerar? Och VILKA danser räknas? Är det enbart bugg och foxtrot, och i sådana fall, vilken typ av fox? Eller är det antalet danser man besöker per år som gäller? Är krogdanser och logdanser lika mycket värda? Om jag åker på Lasse Stefanz och bara dansar två danser, får jag kalla den kvällen för en danskväll och räkna in den i statistiken? Och om man tittar på minoriteten då? Svenssonprocenten bör alltså bestå av individer som ALDRIG befolkar ett dansgolv, utom just den här kvällen. 

Expertens resonemang innebär ju att 40%-gruppen kommer att bli mindre och mindre, eftersom den gruppen utarmas av två anledningar. Den ena är att svensson dansar för många gånger och då automatiskt kvalificerar sig till 60%-gruppen. Den andra - mer sannolika - är att han blir så avskräckt av samma grupp att han aldrig mer sätter sin fot på ett dansgolv.

Tja, alla är vi människor och jag tycker nog att en liknande klassificering av folk, som egentligen bara vill ha kul, är ovanligt korkad. Ovanligt.

DANSARE?

I den arla morgonstunden, omkring kl 10.45, intog vi frukost i förläggningens...förlåt, hotellets matsal. Sedan blev det ett par timmars softning innan vi tog tåget till Stockholm där vi intog dagens lunch på Burger King på Centralen. Och här måste jag verkligen få ventilera mina funderingar. Hur i hela friden kan någon människa tycka att deras hamburgare är GODA??? Uffe G, till exempel, som GRÅTER av lycka bara han får se en papperspåse från Burger King! Nä, det är som med McDonald´s - man äter det bara om man håller på att dö av svält efter att ha varit inlåst i ett hisschakt i fyra veckor. Till exempel. Men detta kommer alltså från en som har vuxit upp med Max högkvalitetsprodukter. Hamburgare när de är som bäst. 

Vi åkte sedan vidare till Birkas terminal, och det var väl egentligen HÄR som vi blev riktigt varse om hur känd Thomas numera är. Han blev stoppad av en man som bullrade något om Larz Kristerz och trots att Thomas svarade vänligt leende, men fortsatte gå, så blev mannen tydligen missbelåten med bemötandet och muttrade något dumt som Sigge hörde när han passerade. Glosjukan fortsatte när vi satt och väntade på Patrik och Daniel, men då i en betydligt diskretare form. När folk passerade hajade de till varpå de stannade en bit bort, mobiliserade gruppen och glodde sedan gemensamt en kort stund innan de gick vidare. Tämligen oförargligt, förstås.

Efter ombordstigning ägnade vi oss åt det som var resans syfte. Kongressen! Alltså inte ett huvudlöst supande i samband med dans, om nu någon trodde det. Nej, det här var faktiskt en riktig och viktig affärsresa! Efter kongressens slut åt vi julbord, som avrundades med tio sorters efterrätter plus knäck och Fazer Mint. Både jag och Anna blev lite trötta så vi erbjöd oss att gå till hytten med Thomas dator för att kunna vila oss i fem minuter.

Thomas och Anna bodde i Sixtinska kapellet   
Därefter gick vi till Club Copacabana, där vi genomled ett framträdande av The Fantastic Four, fyra män som sjöng karaoke och försökte röra sig likadant samtidigt. De lyckades ibland, men oftast inte. Stället var fullt av fulla pensionärer som burdust befallde Thomas att hänga med och bli fotograferad, än hit och än dit. En kvinna som satt bakom mig knackade mig på axeln och beklagade honom.
- Fattar de inte att han kanske behöver vara ifred och få umgås med vänner. Vad håller de på med?
Klok kvinna. En gullig liten tant köpte honom en ros som hon överlämnade och det var ju rart. Men vartefter alkoholhalten steg i folks blodomlopp så eskalerade också överfallsfrekvensen och övergick nästan till rent våld. Dessvärre begrep nog aldrig den dam som kastade sig över Thomas så våldsamt att han nästan tappade sitt fulla Baileys-glas varför han blev lite svart i ögonen, utan fortsatte att rycka och slita i honom medan hon skrek och kacklade som en rabiessmittad höna sekunderna innan den skall få huvudet avhugget med en morakniv. Och inte nog med det, hon fick igång ett gäng likasinnade som satt i en soffa bredvid. Ja, det var ett jäkla liv.        
Jag drog iväg till Black Jack-bordet där grabbsen spelade pensionen av tanterna och croupiern (eller heter det bara så vid roulettebordet) hade en dålig dag och skällde på mig för att jag fotograferade mina vänner. Subba...

Jag och en lättad Thomas sedan vi återbördat honom till vårt bord 
Det var, som sagt, Cavalkad som spelade och dem behöver man inte boka för tråkigare band kan vara svårt att hitta. Så var det med det.

Sedan vi hittat igen alla ledamöterna blev det en pyttliten efterfest i det Sixtinska kapellet.

Måndag morgon inleddes med en exklusiv (rättstavat den här gången) visning av kommandobryggan. Tyvärr på fastande mage, varför jag inte förmådde tillgodogöra mig allt som sades. Men det var säkert intressant.






Sedan åt vi frukost!! Hurra hurra!
Jag blev hämtad på Kallax av min brorson Christoffer och när vi svängde in på gården råkade jag titta upp mot fönsterna.. Jag trodde inte mina ögon! Julstjärnor och ljusstakar! Mina älskade ungar hade städat och pyntat och gjort allt det som jag mått illa av att tänka på. Till och med julgardinerna i köket hade de hängt upp! Det finns inga bättre barn!

Ikväll hade vi i alla fall en himla tur! Vårt plan var "cancellerat", som den unga incheckningshjälpen sa, så vi fick tackochlov plats på ett annat och blev i slutänden endast en timme försenade. Hemma är jag i alla fall nu...

Det har varit en fantastisk, oförglömlig och underbar helg! Om denna kommer jag att kunna skriva hela veckan och jag vet inte riktigt var jag skall börja. Nu vill jag i alla fall krypa i säng för att för en gångs skull få sova mer än fyra timmar i sträck.

Mitt förra inlägg skrevs mitt i händelsernas centrum, därav ett stavfel och ett felaktigt efternamn, vilka båda är korrigerade. Jag säger inte vilka de var, men de visade att även jag kan jag göra fel. Fast det känns lite surt... Natti natti.