Det är verkligen jätteskönt att ha någorlunda stora barn. Åtminstone den äldsta vet hur man använder en diskborste och den näst äldsta lagar mat ibland. Trean blir förbannad när hon attackeras av dammråttor så dem bekämpar hon gladeligen med Elektroluxen.

Men i vår evakueringslägenhet är det endast diskningen som fungerar. Golvet är täckt av grus som fastnar under fötterna och följer med i sängen, kläder ligger utströdda överallt och INGEN GÅR UT MED SOPORNA! Ni skulle bara veta hur mycket skräp det ryms i en vanlig matkasse! Chipspåsar, hushållspapper och annat skräp är i princip vacumpackat och än ryms det nog både en och annan mjölktetraflik... Det är tur att jag, förste sophanteringsansvarige, bara var borta i fyra dagar.

Det här är ännu ett märkligt fenomen. När en tandkrämstub börjar ta slut så ställs den åt sidan och en ny välfylld tub får inta hedersplatsen på tvättställskanten. Sedan faller det på min lott att klämma ut så mycket som möjligt ur de gamla ratade tuberna. Det brukar bli åtskilliga tandborstningar innan tuben obönhörligen är tom. Även detta är således en syssla som enbart mammor kan ägna sig åt. Barn måste alltid ha fulla tandkrämstuber!

Verkar jag trött, tjatig, bitter, less och uppgiven? Helt riktigt, för det är jag. Framförallt less. Men det händer bra saker hela tiden. Som att jag vann 422 kr på en av mina två stående rader på måltipset. Och att kollegan Anna hittade den försvunna batteriluckan till min telefon. Att Arvingarna är på Cleo på torsdag och att jag ska till Max och Christin och äta imorgon. Åsså var det ju bara finemang i Vemdalen. Så jag får väl sopa bort gruset från lakanen, blunda och vara nöjd med det.