Nidälven stilla och vacker du är
Jag hade planerat fredagen in i minsta detalj, men hade förstås inte räknat med den ofattbara trötthet som drabbade mig när jag äntligen anlände till mitt hem efter dagens tio timmar och femton minuter långa arbetspass. Vi arbetar, som sagt, i en mycket populär butik. Jag var så trött att jag nästan inte orkade lägga mig i badkaret och när jag väl låg där i bubblorna, naturligtvis med kandelaberns tända ljus på kanten, lyckades jag givetvis somna till en stund. Att sedan stiga upp, torka håret och därefter platta och volumastra det, kändes som ett maratonlopp. Jag övervägde till och med att INTE åka till Boden och dansa överhuvudtaget. Men:
1. Jag skulle hämta Thomas.
2. Jag hade fållat byxor åt Krister som skulle levereras.
3. Jag älskar Flamingokvintetten.
Jag skärpte alltså till mig och anlände lagom till paus. Hann precis med en laxmacka och hjortronkaka i C-G:s husvagn innan det var dags att äntra dansgolvet.
Och det gör man bäst med Thomas. Underbar dansmusik blir ännu bättre med en duktig danskavaljer. Kent avlöste honom med den äran och sedan var det dags för ett par svängomar (pluralformen på svängom. Tämligen logiskt, eller...?) med Martinez-pojkarna. Jag hade faktiskt jättekul, utom när en stor karl som dansade förbi, på något osannolikt sätt lyckades trampa mig på foten.
-Aj! sade (skrek?) jag högt samtidigt som jag gav honom en blick som borde fått honom att segna ihop på golvet av skräck. Thomas skämdes, men jag tycker inte att man skall trampa kvinnor på fötterna, särskilt inte kvinnor som bara har sovit fyra timmar natten innan de har jobbat tio timmar och femton minuter.
Men Flamingokvintetten var hursomhelst hur bra som helst. Man får väl tycka vad man vill, men att spela i tre och en halv timme och kunna fylla åtminstone tre av dessa timmar med EGNA hits, det är fan i mig imponerande. Som vanligt spelade de Guitar boogie som svänger något så in i bomben. Och en av mina favoriter, Där näckrosen blommar, har ett groove som får nackhåren att resa sig. Dennis och Hasse är så sagolikt samspelta att det är som ett lim emellan dem.
Eftersom jag skulle upp och jobba i den arla morgonstunden var jag högst angelägen om att få åka hem så fort som möjligt. Så medan Thomas hämtade kavaj och portfölj i C-G:s husvagn, väntade jag i Martinez-bussen. Och det var ju trevligt förstås, men Thomas hade nu förflyttat sig till logen så jag fann för gott att gå dit, bara för att finna honom mitt i en jamsession. Som om det inte räckte med att spela i flera timmar! Nej, nu skulle det spelas och sjungas och detta med gästartist... Trevligt var det, men hemma var jag inte förrän halv fyra.
Stefan hämtade dragspelet...
...och Douglas gitarren. Farao, så det svängde!
En kväll i tunnelbanan
Onsdag eftermiddag rusade jag runt stan på jakt efter presenter till Malin, som fyller år den 27:nde. Hittade en snygg tröja på JC och en rutig flanellskjorta på Bikbok. När jag sedan skjutsade Katarina på Granngården och köpte pellets till råttorna hittade jag dessa underbara leksaker till Rousseau. Jag hade lust att behålla dem själv, enbart på grund av de fina färgerna, men jag är ju ingen katt..
På torsdag, som egentligen var min lediga dag som jag sett framemot som ett barn på julafton, hade vi premiäröppet i våra nya lokaler. Jag har aldrig i hela mitt tämligen långa liv, varit med om en sådan anstormning av människor. Köerna ringlade sig runt butiken medan vi klippte tyger och slet som bävrar. Men alla var glada, utom en ung mamma som tyckte det var dålig service i vår butik... För varför i hela friden ska man behöva stå i kö när man skall köpa gardiner?
På kvällen hade jag besök av mina vänner i Martinez. Vi åt middag och knäckpaj och hade det trevligt. Fram till den stund då jag spelade Invitation med Schytts för dem. Eftersom jag tycker att det är bland det bästa som någonsin skrivits inom svensk musik, så var jag nästan exalterad när jag förde nålen till det rätta spåret på vinylplattan. Då kände plötsligt Krister hur röksugen han var och slank snabbt ut på balkongen. Danne hade andra behov och kvar blev Jouni och Lillan, som i hastigheten inte kom på något skäl att avvika. Deras leenden blev stelare och stelare och men när Invitation övergick i Det sa bom, släppte spänningarna och stämningen i rummet blev återigen uthärdlig.
Sedan gick vi på bio och såg den här spännande filmen.
Den var lagom spännande, lite sorglig, lite splashig och väldigt bra. Det var första gången på länge som jag lyckades se en hel film från början till slut och Katarina blev mäkta imponerad när jag berättade det. Normalt är jag så rastlös, alt. har så mycket att göra, att jag ofta missar betydande stycken i filmen när jag springer omkring och utför sysslor i mitt hem. På bio tvingas man ju att sitta still i samma stol, vilket kan vara förklaringen till att jag hängde med så bra. Salongen var nästan fullsatt (den visades på Filmstadens minsta salong. Fyra rader.) och tyvärr trodde dansbandet, som satt på sista raden, att de såg en komedi och gapflabbade sig således genom filmen. Men det gjorde inget. De var ju glada. Läs förresten Lillans blogg om kvällen. Hon har så rätt så det är inte klokt. Och jag tror att alla kvinnor, som någon gång suttit och dragit i sig en stor cola på bio, håller med henne. Jag gör det i alla fall.
Right place, wrong car
Grät gjorde jag igår när jag kom hem. Inte för att jag var ledsen på något sätt utan mer för att jag var trött något så jävulskt. Ja, ganska arg var jag också, förstås. Nu har jag jobbat som flyttgubbe i tre dagar och har således ännu mer att lägga till i meritförteckningen. Den mesta tiden har jag tillbringat under jord där jag har dragit fullastade postskrindor (som givetvis JAG har lastat i och ur) fram och tillbaka i denna enormt långa källargång. Den sägs vara mer än hundra meter lång, och jag undrar bara HUR mycket mer än hundra meter? 99 meter?
Den senast veckan har vi haft flyttrea och stora plakat på våra skyltfönster har upplyst våra kunder om vad vi haft i görningen. Och ändå...
- Ska ni flytta?
- Nej, vi skojar bara.
- Jaha, ni ska flytta! Ska ni byta lokal då?
- Nej, inte alls.
Det finns mer, men jag ska egentligen inte skriva sånt. Kunde bara inte låta bli.
Och detta är utsikten från mitt hem...
I want candy
Jag inte bara dammsög, jag rensade ut en hel del böcker också. Det finns ingen anledning att spara litteratur som inte har lämnat något som helst avtryck hos en. Där fanns också en väldig massa dynga och jag kände en stor lättnad när jag fick avyttra böcker skrivna av människor som egentligen borde ägnat sig åt annat. Bland dessa finns t ex några svenska deckarförfattarinnor, vars namn jag väljer att inte nämna eftersom jag ju är en god människa. Ibland. Men om man skriver "kinderna var fortfarande röda av ilskans rodnad" så skall man inte kalla sig författare. Tycker jag i alla fall, men jag är ju en besserwisser...
Bakom mina svenska ordböcker gjorde jag dock ett fynd.
När dessa påsar har hamnat där kan jag dessvärre inte svara på. Den ena innehöll enbart brända mandlar och romkulor medan den andra, förutom dessa två favoriter, även innehöll några violkatter. Det visade sig att violkatterna, vid en avsmakning, hade klarat sig förvånansvärt bra. Både de brända mandlarna och romkulorna smakade dessvärre BLÄ. Typ härsket.
Igår plockade jag också fram det sista halvkilot rom, vilket avnjöts tillsammans med rostat bröd, creme fraiche och rödlök i sällskap med Björn och Malin.
Och ikväll kom Katarina upp och hade Hjärtrud i huvan. Hon är faktiskt hur gullig som helst. Hjärtrud, alltså.
Ok då, Katarina också....
Blue suede shoes
Det heter väl att man har "klätt om en fåtölj" men i det här fallet känns det mer som om jag har sytt den. Det har alltså inte förekommit en enda möbelspik i hela processen. Tyget är, som sagt, en snygg fuskmocka som jag fyndat för 49 kr/m i vår butik. Det var jobbigt att sy i eftersom det sög fast i både undermatningen och pressarfoten. Detta sug kan visserligen avhjälpas med några remsor smörpapper, men risken finns att det blir kvar rester som man får sitta och peta bort med pincett och jag tänkte bara:
- Idas!
och så sydde jag utan smörpapper. Det blev alltså inga ränder som på originalklädseln, utan endast små ploppar här och där. Bra nog. Det är massor med tyg kvar! Jag skulle kunna sy en mockakappa, men det tänker jag inte göra eftersom jag inte vill ha någon mockakappa, men Katarina har börjat sy ett tennarmband av någon slamsa så hon kan ju sy hundra till... Veganarmband.
Och nu är det bara fotpallen kvar, men den skall jag göra imorgon när jag nyktrat till.
Vi har nämligen jobbat kväll i kväll (läs: flyttat butik) och vid erbjudandet om att "runda av" föll den gravida kvinnan självklart bort. Även den bilkörande tvåbarnsmamman och den till synes nyförälskade 25-åringen. Kvar var jag, den bittra 49-åringen, som visste att de fyra barnen ätit potatisgratäng och grillad flintastek hos sin pappa och således inte skulle svälta ihjäl. Jag drack alltså några plastmuggar med vitt vin innan jag vandrade hemåt. Men jag känner mig ändå såpass fräsch att jag kan ta itu med fotpallen... Faktiskt.
In the basement
Vid de fördjupade källarutgrävningar jag ägnade gårdagen åt, fann jag bl a dessa reliker.
Ett gammalt orkesterkort.
En bildekal
Förr hade man dekaler på sina bilar. Jag körde länge omkring med en på vilken det stod Vi på vischan Rutviks SK. Den var lika kycklinggul som min Opel Kadett-74 och texten var knallgrön. Men jag bytte sedan till en likadan som ovan. Det var inte så nördigt klistra dekaler på bilen på den tiden... Det var nästan lite hippt, tror jag.
Då kör vi!
Frida hade väldigt många läsare, fler än de flesta av oss småbloggare kan drömma om. Och kanske var det därför som hon en dag blev inkallad till rektorn... Han hade blivit tipsad om hennes blogg av två lärare som kände igen sig själva och var grymt upprörda för att Frida var missnöjd med dem. Nu hade hon ju inte skrivit att de var imbecilla idioter, inte heller att de var indolenta, men att de inte ingick i den skara hon skulle ta med sig till en öde ö var uppenbart. Istället för att prata med sin 14-åriga, vid den tiden, så oändligt trötta elev (Frida pendlade mellan Luleå och Piteå och var borta minst 12 timmar per dag) och fråga hur man skulle kunna hjälpa henne, så sprang man till rektorn och yvades. Rektorn i sin tur uppmanade Frida att plocka bort alla inlägg som handlade om skolan, men eftersom skolan är en så stor del av en tonårings liv fann Frida inte längre någon mening med att blogga utan plockade bort hela bloggen.
Själv ringde jag givetvis till rektorn, som faktiskt är en hyvens kille och ett riktigt föredöme i vanliga fall (ser onekligen rätt bra ut också, och det är ju väldigt viktigt...), och frågade om han kände till lagen om yttrandefrihet. Vi enades om att han skulle uppmana de berörda lärarna att själva prata med Frida istället för att gå omvägen via rektorn, men tyvärr gjorde ingen av dem det.
Tösen skriver bra, om än inte perfekt, och hon har en snits i sitt språk som bådar gott. Precis som sin mor så vet hon alltid bäst. Det var därför det skar sig mellan henne och svenskläraren. Frida talade helt enkelt om för henne att hon hade fel samt upplyste henne om det rätta förhållandet, vilket var tillräckligt för att lärarens livsuppgift därefter skulle bli att göra ämnet svenska så surt som möjligt för Frida. Men nu börjar minnet av den inkompetenta läraren att blekna och Frida är åter på banan. Efter regn kommer solsken!
Länk kommer när jag lyckats få adressen...
After school special
Många av oss som har vuxit upp i Norrbottens kustland har haft förmånen att lära sig sällskapsdansens mysterier av den legendariska Doria York. När jag gick i skolan hette hon Styvén och höll kurser på kvällstid i skolmatsalen. Vi drillades inte bara i foxtrot utan också i bl a tango, twist och bugg. Dansa hucklebuck (Cool Candys) och Du ser en man (Svante Thuresson) var två av låtarna vi fick höra igen och igen och igen... Jag kände nog egentligen redan vid den här tiden att detta var min melodi, eftersom jag efter avslutad kurs, tillsammans med några klasskamrater, gick ytterligare en. Denna gång i badhusets festsal. Majoriteten av deltagarna var vuxna, alltså riktigt gamla. Någon var säkert nästan tretti...
Allt detta hände sig någon gång omkring 1973-74. alltså ungefär samtidigt som en välkänd programledare och nöjesprofil såg dagens ljus. Detta gossebarn kom även han sedermera att skolas av Doria York. De flesta som har dansat med någon av oss, känner således till det lyckosamma resultatet.
Följande tidningsurklipp hittade jag hemma hos min mamma häromdagen. De är daterade den 1 oktober respektive 29 september 1967.
En lustig detalj är att min bror lyckades hålla sig framme och hamnade på bild, både när Norrbottenskuriren och Nsd besökte kursen. Men kanske var tjejerna för intressanta eller också var det något annat som lockade, men så här 42 år efter kan jag avslöja att Doria inte lyckades lika bra med alla sina elever som med mig och Thomas... Fast brorsan har klarat sig riktigt bra ändå!
Out of blue comes green
Imorgon är det äntligen måndag igen. Och jag som har längtat ända sedan jag låste dörren till butiken igår eftermiddag...
I fredags åkte jag sent omsider iväg till Käcktjärn, bara för att ha varit där en gång i år. Jag skulle visserligen kunna åka dit på fredag också, när Blender spelar, men på lördag jobbar jag först under öppettiden och sedan blir det kvällsjobb när vi börjar flytta butiken så kvällen innan får nog ägnas åt rast och vila. Hursomhelst så var det Svänzons som spelade i fredags, och det gjorde de som vanligt bra. Personligen tycker jag att de ofta håller ett något för högt tempo i många av de snabba låtarna, men många vill ju ha det så. De gör i alla fall en helt fantastisk version av Whams Wake me up before you go go och kvällen blev på det hela taget mycket lyckad. Gott om jobb för en händig kvinna, om man säger så. Jag fick alltså dansa hela tiden, något jag inte var bortskämd med förr på den logen. Men numera befolkas den av en väldigt blandad publik och det är enbart positivt. Precis som det skall vara.
Jag var bara tvungen att sova en liten stund för att orka med lördagskvällen. Den stunden blev i minsta laget så jag passade även på att sova i bilen på väg till Långträsk. Ja, det var ju inte jag som körde... Väl framme förbannade jag mig själv att jag inte stannat hemma. Det var fler husvagnsekipage än bilar på parkeringen och det märktes också i den tämligen lilla lokalen att en del hade tankat ordentligt. Men hur avslagen och dyster jag än var i början av kvällen så kunde jag inte låta bli att tina upp så småningom. Där fanns ju trots allt en hel del jäkligt danskunniga karlar, som dessutom bjöd upp mig. Och Martinez gjorde knappast heller någon ledsen. Inte som det såg ut i alla fall. De har sannerligen en mycket varierad och dansbar repertoar. Ett bra dansband, helt enkelt! Och så är de glada, och det är ju inte heller fel i de här sammanhangen.
Läckert grönt ljus bakom Krister.
Jag hoppar fortfarande över mönsterdelarna till fåtöljen, som ligger där de ligger på vardagsrumsgolvet. Gud, kan jag inte få gå i pension imorgon! Eller gör dygnet några timmar längre...
Shine on, rocky mountain moonlight
Blir nog snygg i mörkbrun mockaimitation,
Jag hade tänkt fortsätta med projektet igår, på min lediga dag, men som vanligt blir inget som man tänkt sig. Monika ringde och övertalade mig att följa med till Skellefteå på säsongsavslutningen och det tog ungefär 7 sekunder för henne att göra det. Jag hann i alla fall ha tvättstugan och åka till Boden med min skrymmande kaffemaskin. Men tyget ligger kvar i oförändrat skick på vardagsrumsgolvet och nu jobbar jag fredag och lördag...
Jag hade inga höga förväntningar på danskvällen, men jag glömde bort att med Martinez på scenen så får man ofta jättekul. Deras närvaro och glada nunor sprider tveklöst positiv energi så det räcker och blir över. I detta glädjerus lovade jag Gunilla att det blir Långträsk på lördag, där samma orkester spelar... Och har man lovat så har man lovat. Fast det känns inte särskilt jobbigt precis, utan bara kul för där har jag aldrig varit.
Nyblivne 40-taggaren Jouni såg ändå så här glad ut.
Och Danne plockade ut snusen för att kunna skratta ordentligt. Han ville att jag skulle skriva om något stort, men jag tror jag avvaktar....
Grabbarna fick klara sig på egen hand en stund...
...eftersom Lillan hittade en äkta Kirunabo som hon buggade loss med.
Idag kan jag läsa följande i Kurirens ofta värdelösa horoskop (ex "Du har mycket att göra inför julen". I FEBRUARI!)
"På jobbet har allt fungerat bra. Nu kan du kosta på dig lite avkoppling, kanske i nöjessvängen." Jag misstänker att det betyder att jag skall åka till Käcktjärn och dansa till Svänzons ikväll....
Men jag har i alla fall tvättat och vaxat bilen och nu blänker den som en hund...ja, ni vet, i månsken...
Tallarna mittemot Jannes hus speglar sig i biltaket. Vackert så.
Hem och bort och hem igen
Varför skiner inte min matta när månens matta sken?
Men med en påse wasabinötter och en flaska Trocadero kommer man långt här i livet och de 25 milen till en rastplats i Sävar, strax norr om Umeå, gick som en dans. Det kändes förvisso som en ynklig sträcka för en som är van att köra minst 75 mil nonstop, men nu hade jag ju onekligen jobbat hela dagen.
Efter att ha sovit både gott och länge svängde vi in på ett café och åt varsin gigantisk räkmacka innan vi hälsade på mina chefer i lagerbutiken. Där fick vi en liten rundvandring och det var ju kul, eftersom jag aldrig varit där förut. Och när vi ändå var i Umeå så passade vi på att besöka Gammlia museum.
Björn och skidor. Mycket intressant.
Jag har passerat Skuleberget otaliga gånger de senaste åren, men nu bestämde vi oss för att åka den 1200 meter långa linbanan upp till toppen och det var grymt kul!
Man ser rätt långt...
Det är nog första gången jag kört Norrlandskusten utan att vara på väg någon annanstans, så ett besök på Björkuddens restaurang fanns det också tid till. Eftersom vädret var helt fantastiskt så satt vi ute och hade därmed utsikt över Höga Kusten-bron.
Maten var väl helt ok. Inte så man gick i taket av hänförelse precis, men mycket smaker. Vi åt båda örtmarinerad biff och medan Björn fick sin mör och röd så var min desto mer välstekt. Egentligen skall man väl säga till, men jag ville inte börja tjafsa, mesig som jag är. Men jag vill också ha köttet rött. Helst skall det kvida lite när man skär i det...
Mätta och belåtna körde vi vidare mot Östersund, via Sundsvall. Dessvärre hittade vi ingenstans där vi kände att vi ville sova. Det skulle vara dragracingtävlingar på Optands flygfält dagen efter så det var onekligen lite livat i stan. Fast det är det å andra sidan kanske alltid en fredagkväll, även i Östersund. Vi valde till slut att köra tillbaka till Brunflo och den fräscha rastplatsen vi redan passerat en gång. Där var vi ensamma, vilket inte kändes helt tryggt förstås. Men natten förlöpte utan incidenter och på morgonen köpte vi frukost på Coop innan vi körde vidare västerut mot Ytterån och Mus-Olles museum. Jag har aldrig sett på maken till besatt människa och kände mig stärkt i mitt, till synes, livslånga förrådsrensningsprojekt. Det var kolossalt fascinerande att beskåda dessa samlingar och jag kan verkligen rekommendera ett besök.
Därefter åkte vi till Frösö Zoo och det var också kul. Men varmt. Av någon märklig anledning kostar det 180 kr för vuxna och 90 kr för barn mellan 5-12 år så jag bestämde snabbt att Björn var en ovanligt storvuxen 12-åring, till hans stora förtret. Damen i kassan såg tveksam ut, men ifrågasatte mig inte. Därmed kunde vi också äta inne på restaurangen, något som annars inte varit aktuellt. Nej, det hade nog blivit hårdbröd doppat i vatten den dagen...
Det är intressant att se tigrar och lejon på nära håll, samtidigt som jag tycker oerhört synd om de här djuren som trots allt har starkt begränsade ytor att leva på.
Lamadjur med dreads.
Trendigt gul tigerpyton.
Kossamu.
Givetvis sockervadd.
På Frösö Zoo är de däremot i stort behov av någon som kan skriva skyltar. Här blandas stora bokstäver hejvilt med små och kolon placeras där de inte skall vara, för att nämna några exempel.
Undrar när aporna...
...och bitas blev egennamn....?
No comments.
Tänk, de såg ut som vanliga studsbollar!
Nu fick jag möjlighet att vara sådär härligt dryg och förmäten igen! Dessvärre är det tämligen riskfyllt att påpeka brister som dessa. Det innebär att jag själv bör uttrycka mig fullständigt felfritt och det gör jag ju faktiskt inte alltid. Det har t ex hänt att jag har skrivit "dammsugat", vilket en god vän gärna och ofta påpekar. Men jag hävdar att det är dialektalt.
Björn blev sedermera trött och drabbades av akut hemlängtan. Vi hade visserligen tänkt åka på Ikea i Sundsvall på söndagen, men eftersom vi varken behövde något eller egentligen hade några shoppingpengar så kändes det lite onödigt. Vi har ju faktiskt Ikea ett stenkast hemifrån, i Haparanda 17 mil bort.
Och en bit norr om Höga Kusten-bron...
...hände detta! Jag har kört 5100 mil på inte fullt ett år och elva månader. Ja jisses!
Det här blev ju en helg utan dans, men plötsligt fick jag den briljanta idén att vi kunde sova utanför Signars loge i Täfteå! Björn tyckte det var ett bra förslag, så vi anlände till parkeringen omkring en halvtimme innan dansen skulle sluta. Den här kvällen var det Chiquita som spelade så vi drog ner en ruta och lyssnade. De spelade bl a eurovisionsschlagervinnaren Fairytale i ett härligt danstempo! Signar hade som vanligt ordentligt med folk, och det är honom väl unt. Han är nämligen en av få arrangörer som kör privat och sponsras således inte av staten utan betalar den 25 %-iga momsen som han och alla andra privata arrangörer är ålagda att betala.(Det här sista var bara en liten bitter reflektion.)
Så småningom gick jag in och pratade lite med Signar. Självklart gick det bra att vi sov på parkeringen. Det förstod jag innan men ville ändå fråga. Så pratade jag lite med orkestern och några bekanta från Älvsbyn. Tja, sedan hängde vi än en gång upp mörkläggningsgardinerna och somnade. Landade i Luleå strax efter ett på söndagen och därmed var årets bilsemester, en mycket komprimerad sådan, till ända.
Roadrunner
Lustigt nog finns det alltid de som klagar. En dam tyckte att vi skulle sänka priset på ett tyg som har kostat 99 kr som vi numera vräker ut till det facila priset av 39 kr. Metern, alltså. Hon hängde nog upp sig på att det inte satt någon 50 %-rabattlapp på rullen... Och en annan tyckte att några tämligen exklusiva kuddfodral för 49 kr (förr 99 kr) skulle sänkas ytterligare. Hon stod och sökte efter fläckar i hopp om att kunna pruta. Men sådana där gånger blir jag så fruktansvärt tjurig att jag inte känner igen mig själv. Snåljävla kärring! Säger jag förstås inte...
Men nu behöver jag inte bekymra mig för det på några dagar. Skönt!
Idag åt jag sushi till lunch. Mums.
A very dead squirell
När jag gick hem hittade jag denna stackars före detta ekorre i rännstenen. Eftersom jag vill förskona mina kära läsare från traumatiska upplevelser så har jag beskurit bilden ordentligt Jag hade väl i och för sig inte ens behövt ta någon bild, ännu mindre publicera den på bloggen, men tänkte att den är en lagom presentation av min morbida sida...
Den stackarn har stött mer än sitt lilla ben och den långa ludna svansen.
Nu finns det faktiskt en poäng. Där den lilla ekorren miste livet råder en hastighetsbegränsning på 30 km/h. Gatan är dessutom fylld av fartgupp och blomlådor så jag undrar ju givetvis hur man lyckas taga en så snabb varelse av daga med ett fordon som rimligtvis knappt håller styrfart. Fast jag skall kanske tänka på annat. Var vi skall åka över helgen, till exempel.
Long Johns
2,5 m av det blå och 7 m av det röda! Det blommiga linnetyget i, kostade 14:50/m och kan säkert vara bra att ha någon gång även om inte jag passar i de färgerna. Tre meter blev det av det...
Ikväll skjutsade jag Frida till Piteå. Hon skall vara med i Revy-SM och kommer väl inte hem förrän på måndag. De skall bo i en stuga på Pite Havsbad och ha jättekul, med bankett, hippiefest och en massa annat. På torsdag kväll åker jag och Björn på en pytteliten bilsemester. Tänkte först att vi skulle hålla oss till Höga Kusten, men nu har jag tagit ledigt måndag så vi hamnar nog i Dalarna istället. Måste bara utreda vilka sevärdheter vi skall besöka. Både Björn och jag är omåttligt förtjusta i museer...
Många långa dar
Två sidor av Jannez. Ena sidan...
...och andra sidan.
Jannez drar ju vanligtvis en väldigt blandad publik, men inte i Skellefteå. Nejdå, på dansmaffian.se kunde man läsa flera inlägg om hur gammalt det är på parken så "dit går det ju inte att åka." Tänk att man är så inskränkt att man missar en bra orkester på grund av antaganden!
Självklart var det på ren tjurighet jag lyckades ta mig ur bingen på fredag morgon och när jag lämnade bygget omkring sju på kvällen insåg jag att det gällde att hålla sig upprätt för att överhuvudtaget orka med kvällen som skulle tillbringas på Björknäsparken där Fernandoz spelade. "Alla andra" åkte givetvis till Käcktjärn där Shake var, men jag är alldeles för förtjust i Anders Nordlunds ljuva stämma för att missa Fernandoz. Jag fattar att jag hade haft mer att göra i Käcktjärn, men å andra sidan var mina dansinsatser på parken precis vad jag mäktade med. Jag var rätt nöjd med att sitta bredvid Ingrid och prata lite dynga och annat viktigt. Dessutom träffade jag Åsa och hennes systrar och det är alltid lika trevligt. Mot slutet av kvällen blev jag dock rätt less och började nobba folk som den värsta diva. Men jag vill verkligen inte hålla i karlar som uppenbarligen inte duschat och bytt kläder på väldigt länge.
Jag jobbade även lördag. Visserligen bara åtta timmar vilket är två timmar mindre än vardagarnas arbetspass, men när jag kom hem var jag så trött att jag inte kände mig det minsta glad. Jag hade helt enkelt inget val, utan gick och lade mig och sov i ett par timmar. Sedan duschade jag och gjorde mig i ordning tillsammans med Frida och tre av hennes kompisar och det var ju roligt. Men trångt var det i badrummet.
Det var nästan paus när jag kom till Boden så jag gick med Hasse till logen där jag fick kaffe och en välbehövlig smörgås. Hade ju glömt att äta middag... Efter paus var jag således pigg och glad, dansade och höll igång precis som vem som helst. Det var första gången Jannez spelade på Björknäsparken och här var det en betydligt mer blandad publik. Och gladare. Det applåderades efter varje låt och sånt kan ju kanske kännas kul för ett band.
Hasse är rädd att jag skall svälta ihjäl, så efter sista dansen fick jag ännu en smörgås. Nej, jag åt inte upp orkesterns mackor. Det fanns så det räckte till alla. De fick dessutom med sig smörgåstårta i bussen.
Kjelle - nöjd och glad.
Sammantaget blev det alltså en mycket lyckad helg. Det är ju inte allför ofta man har förmånen att dansa till Jannez två gånger samma vecka. Och trots att Fernandoz kanske inte inkasserar så många charmpoäng så spelar de fantastisk dansmusik och, som sagt, Anders sjunger så bra att det gör ont i hjärtat. Men det är ju vad jag tycker. Och Ingrid.
Idag har ordningen på firman till viss del återställts. Vi var två i morse och två vid stängningsdags. Imorgon börjar jag halv tolv men jag skall sätta alarmet på sju, sträcka på mig och kanske skrika litegrann. Sedan skall jag vända på mig och somna om. Fy farao, jag längtar nästan...
