Last night I had the strangest dream
En natt hade jag en fruktansvärd dröm. Det var lördag och plötsligt befann jag mig i tygaffären. Min chef stod och vek stuvar samtidigt som hon påpekade att hon inte sett mig sedan jag sade upp mig och slutade.
- Nä, sa jag då. Och inget betyg har jag fått ännu.
Då insåg jag att jag inte var där som kund, utan att jag skulle jobba. Så småningom framgick det att de varit helt uppställda och ringt till mig som en sista utväg. Och varför jag svarade ja har jag ingen aning om men jag förbannade min mesighet som gjorde att jag inte kunde säga nej.
I nästa drömscen stod jag i butikens pyttelilla kök OCH BLANDADE EN GROGG!!! Denna grogg tog jag med mig ut i butiken och gömde under kassadisken. Jag hann dock inte dricka något innan jag vaknade, skräckslagen med bultande hjärta. Fy farao, säger jag bara. Vilken tur att det bara var en dröm.
When autumn leaves start to fall
Nu har jag levt med en stegräknare på höften i en vecka. Jag insåg ganska snabbt att jag inte har någon som helst möjlighet att inta någon tätposition i den gångtävling som pågår på min arbetsplats. Därför siktar jag på att komma sist, vilket inte heller är helt lätt. Det finns åtminstone en till som är ute efter den placeringen men eftersom alla medel borde vara tillåtna planerar jag att "glömma" stegräknaren hemma åtminstone en dag den här veckan. Och den dagen passar jag på att handla och uträtta alla de ärenden som kan tänkas rendera en del steg. En annan strategi kan vara att programmera om steglängden. Stegen räknas nämligen om till längd och om man då programmerar om denna till typ 20 cm kan man ju inte komma så långt på en vecka, eller hur?
G4S vann i alla fall den av Bodens kommun arrangerade tävlingen Bodens mest aktiva arbetsplats (eller nåt sånt). På tisdag kommer representanter från kommunen och delar ut priset/priserna.
Jag hade redan innan bestämt mig för att INTE åka ut på stan på lördag. Av någon outgrundlig anledning vaknade jag redan tjugo över åtta! Som en annan pensionär! Vad farao gör man den tiden? Jag putsade mina nya skor och så putsade jag mina dansskor. 
Sedan sov jag middag. Förmiddag. Därefter hade jag tvättstugan och så småningom slängde jag mig i badkaret i ett försök att dränka den lille fan som satt i min skalle och med en yxa försökte slå sig ut.
Trots en överdjävlig huvudvärk lyckades jag, med hjälp av Ingrids medicinblandning (tranbärsjuice, lime och något annat...), följa med till Kalix där Mats Bergmans spelade. Om detta kan man läsa HÄR om man ids. Men stanna gärna här...
Jag har ju decimerat innehållet i mitt syrum. Än en gång har jag alltså vräkt ut nästan alla (en del befinner sig redan i källaren) mina tyger på golvet för att därefter sortera dem i olika högar. Trikå, vävda tyger, hela tyger, tyger jag ska ha uppe, möbeltyger, tyger jag skall använda typ snart och så vidare...
Det hela resulterade i ytterligare fyra flyttkartonger som burits ner i källaren. Och detta blev kvar. På något sätt känns det i alla fall befriande för nu, när jag kan SE vilka tyger jag har, så kommer jag också ihåg vad jag skall sy av dem. Och det är ju bra.
Det senaste jag sydde var en teddyfodrad munkis till Björn. Den har han haft i tre veckor nu, minst, och efter den har jag inte suttit vid symaskinen.
Idag har jag tillbringat i stort sett hela eftermiddagen hos mamma. Efter den obligatoriska duschningen så åt vi surströmming. Mums! Men jisses vad törstig jag är nu!
Utanför mammas fönster växer det två björkar. Den ena är gul och den andra är grön.
Ändå lite speciellt?
I felt all flushed with fever
Här kommer man, en vanlig enkel människa, och skall handla litegrann så man klarar helgen. I kassan betalar man varorna, har fortfarande täckning på kontot, tackar den trevliga kassörskan och ler, men vad händer! Sirener tjuter, röda saftblandare snurrar och man tänker att "Nu jäklar har någon stoppat på sig något" när man upptäcker ordet VINST mellan de röda lamporna, uppsatta lite här och där över kassorna.
Man packar i alla fall sina varor, när kassörskan frågar:
- Ursäkta, är det du som har vunnit? Kolla på kvittot!
Man tar diskret upp kvittot ur bakfickan på jeansen och konstaterar att där står
GRATTIS!
Du vann följande på dessa lotter:
ICA Sommargrönsaker 600 g frys
Wow....
Ett sånt jävla hallå för en påse grönsaker. Det blir Willys i fortsättningen. Tack för de här åren, ICA Kvantum i Luleå.
Walk a mile in my shoes
Ju närmare helgen kom, på desto bättre humör blev jag. Mer eller mindre omedvetet har jag de senaste åren flytt hemmet på min födelsedag (Ja, det har gått ett år sedan mina fantastiska dagar hos världens bästa Thomas och Anna) och torsdagen utgjorde inget undantag. Jag var bjuden till Max och Christin där jag i vanlig ordning bjöds på oxfilé, pepparsås och potatisgratäng med Trocadero till. I och med att jag skulle sova där kunde jag också dricka välkomstdrink samt tömma "min" flaska med rom innan den angreps av mögel. Eller surnade. Present fick jag också!
Badolja både i ros- och kulform och en ljuvlig tvål. När jag grävde runt lite i det vita trasslet hittade jag denna...
...SURPRISE!!!
Fredag är fredag, men denna fredag var speciell eftersom min arbetsplats skulle ut och gå. En elitgrupp skulle för egen maskin förflytta sig hela 2,7 mil (!) medan vi andra valde att gå/springa en simpel realistisk mil. Jag gick med min mentor Anki och det visade sig vara ett lyckodrag, då vi båda föredrog att hålla ett tämligen högt tempo, dock utan att springa. Den minnesgode kommer kanske ihåg att jag i våras gjorde ett försök att börja springa. Efter ett femtontal gånger gav jag upp då jag insåg att jag definitivt inte tillhör den kategori som otroligt nog finner en njutning i att detta självplågeri. En rejäl promenad är dock något helt annat. Man slipper blodsmaken i munnen och känslan av att bröstkorgen är för liten för de stackars lungorna, som förtvivlat försöker tillgodose kroppens plötsligt överdrivna behov av syre, utan att lyckas.
I min nya telefon finns det en stegräknare och hittills har jag inte kommit upp i det rekommenderade antalet steg, som är 10 000 per dag, utan oftast landat på mellan 2500-3000. Absolut högst, alltså. Undantaget förra lördagen, då jag tillsammans med Malin och Frida utforskade beståndet i kommunens samtliga skoaffärer.
Gårdagens resultat. Måndag, tisdag och torsdag har jag faktiskt gått en sväng på lunchen, därav de marginellt högre staplarna.
Jag hade för avsikt att tillbringa fredagkvällen i soffan, läsande gamla Mad-tidningar som jag fått låna av Max och Christin, men det blev istället ett avslappnande bad.
I glaset - Bacardi Melon och fruktsoda. Inte alls dåligt.
Idag har jag, likt en pigg pensionär, varit uppe så tidigt att jag hunnit lösa melodikrysset! Jag har liiiiiite ont i kroppen, men alls inte farligt. Träningsvärk kan ju onekligen vara nästan skönt att ha. Då vet man ju att man har någon liten muskel här och där som man har väckt upp...
Someone left the cake out in the rain
Redan vid tio-snåret hade jag kunnat äta en häst, men jag lierade mig med min trogna Max-kollega, och tillsammans avnjöt vi varsitt mål där på eftermiddagen, när vanligtvis eftermiddagsfikat äger rum. Sedan gick vi in på Kvantum, där jag laddade inför resten av dagen med lakritsplopp, lakritsstrong och Red Bull (inspirerad av U).
Det händer någon gång då och då att vår arbetsplats höjs till skyarna som den bästa kundtjänsten ever. Det har bjudits på smörgåstårta förut och idag var det dags igen. I köket var kylskåpen fyllda av tårtor, men arbetskamrater kan ju vara hur glupska som helst, så av rädsla att bli utan försåg vi oss med ett par rejäla bitar som vi hade tänkt spara till fikarasten, men som liksom inte ville vänta utan bara slank ner. Sen mådde jag jätteilla. Nu, sju timmar senare, är jag bara proppmätt. Och lakritsploppen får vänta till imorgon...
Summer´s almost gone
Jag har under denna vecka genomgått förkylningens alla faser. Från feber, rinnsnuva, ont i halsen till nu mot slutet - den vidriga rethostan. Det är svårt att låta vänlig och naturlig i telefonen, när det plötsligt känns som om någon trycker ner en näve svandun i strupen. Jag har mutat telefonen för att kunna hosta och dricka vatten, kunderna har ropat "Hallå, var tog du vägen?" och jag har halvkvävt fått ur mig att "Oj, det klipper visst litegrann!".
Till slut pallrade jag mig iväg till apoteket och köpte Noskapin. 30 tabletter till det facila priset av 122 kr. Giftiga grejer, de där. En vuxen får bara äta tre tabletter per dag. Vad som händer om man äter fler framgår inte i förpackningens varningstext. Men att det inte är några sockerpiller vi har att göra med förstår man när man ser detta:
Man fattar ju att barn inte skall kunna komma åt någon medicin överhuvudtaget, men att de inte ens får SE på en förpackning Noskapin kan ju bara betyda att den är ruskigt farlig. Men, som sagt, väldigt effektiv.
Att jag sover fram till vanliga människors lunchtid på helgerna har blivit mer regel än undantag. Tyvärr. Redan nästa helg ska jag ändra på detta. Det är sjukt så lite man hinner på de här två dagarna. Igår fick jag för mig att klockan var tjugo över nio när jag studsade ur bingen, så glad i hågen satte jag på kaffe och plockade fram melodikrysset, men blev snabbt upplyst av sonen att klockan faktiskt var halv tolv så myspys med Eldeman var bara att glömma. Det blev stadsbesök och skoköp till Frida och därefter, sedan jag skjutsat hem henne, rekreationsfika med Malin på Sub & Co.
Så hade jag lyckats boka tvättstugan på lördag kväll, och mellan mangling och tumling var det återigen dags för en genomgång av förrådet. Eller man kanske kan säga att jag styrde upp litegrann därnere. Strukturerade röran. Gjorde plats för ett antal kartonger med tyg som jag lätt skall kunna komma åt när behovet uppkommer. Jag skall nämligen göra plats för Fridolina i syrummet och det kräver en decimering av tygbeståndet som är ENORMT!
Det är inte mycket luft i förrådsutrymmena. I alla fall inte någon särskilt bra luft. Jag vaknade alltså i morse med en skallebank utöver det vanliga. Efter frukosten blev det således en dryg timme på spikmattan innan jag målade mig pigg och skjutsade Frida till bussen. Efter tre timmar hos min lilla mamma sitter jag nu här och överväger ett skumbad. På G4S är sommaren förbi och imorgon har jag min första sovmorgon. Nu längtar jag bara till natten mot den 31 oktober, då även sommartidshelvetet är förbi för den här gången. För varje morgon, när jag väcks av Black Jacks What do you wanna make those eyes at me for kl 5, kan jag inte låta bli att tänka att klockan egentligen bara är fyra. Och det känns faktiskt helt otroligt fruktansvärt...
Jo, i fredags gosade jag med en kattunge och så dansade jag till Drifters. Läs mer HÄR.
Dazed and confused
På söndag eftermiddag bänkade vi oss framför tv:n för att njuta av dessa tre kvartar. Jag hade ju redan sett det jag behövde se, så jag roade mig med att läsa om Led Zeppelin, som jag förr visste förvånansvärt lite om med tanke på hur mycket jag har lyssnat på dem, i Bonniers Rocklexikon. Och roande var det. I ett försök att rymma så mycket text som möjligt på så få sidor som bara tänkas kan har Jan Sneum, eller möjligen Palle Budtz som har översatt texten, förkortat så många ord att det bitvis kan vara svårt att förstå vad han menar.
"Eng gr bestående av Jimmy Page (g. el-g); Robert Plant (vo); Johan Paul Jones (el-b. p.org) och John Bonham (dm). /.../68 sp de in sin första LP(1)./.../ Han skaffade dem kontrakt m det am bolaget Atlantic som gav ut (1) våren69. /.../L kunde som inga andra sp hårt och tungt /.../
och så vidare... Plötsligt dyker det upp lite personliga reflektioner! "76 utkom (7) som man kommer ihåg för låten Achilles last stand." Och jag undrar givetvis vem "man" är? Sista meningen innan discografin lyder: "LPna(1,2 och 4) är de bästa." Jaha? Says who? Jag tycker nästan att det är lite roligt. Men bara lite.
Getaway Car
- Åh, vilket skall man välja? undrade jag där jag stod med en flaska i vardera handen, rädd att välja någon svårhanterlig variant som kräver rubbing med fårskinn.
- Men gå och fråga nån! föreslog Katarina.
- Nä, fan. Det här skall jag väl klara av själv. Vad står det på dem? sa jag och höll fram flaskorna så hon och Malin skulle kunna läsa den pyttelilla texten högt.
- Men herregud! fortsatte Katarina. Gå och fråga! Säg bara Hej hörru. Jag undrar ba vad jag ska välja för vax till min bil. Det är en Saab. Den är ganska stor va och så är den lång framtill men bak är den liksom tvär. Den är som rak, så här. Åsså är den svart. Vad ska jag ha för nåt då?
Jag följde INTE hennes exempel utan beslutade mig för en röd flaska och en påse trassel. Därefter gick vi på Kafé Koppar och fikade. Malin ville helst gå någon annanstans, märkligt nog, för det var där hon och hennes kompis träffade Dee Snider och grabbarna för bara en månad sedan... Twisted Sister, alltså.
Nu var ju inte de där idag, men vi fikade nog en timme eller så innan vi bröt upp. Jag ville ju verkligen hinna tvätta och vaxa bilen innan mörkret föll.
Men först kollade vi in modelltåg i ett skyltfönster. Visste ni att det finns yttepyttesmå modelljärnvägar, där rälsen bara är ett par centimeter bred? Urgulligt!
Bilvård är inte det roligaste jag vet. Därför var det tur att tjejerna hjälpte till, annars hade jag brutit ihop. Medan jag schamponerade bilen så tog Malin ut mattorna som Katarina spolade av, och sedan dammsög hon den.
Gott om myggkadaver i fronten.
...och Katarina roade sig...
Därefter hjälptes vi åt att vaxa hela caretan, vilket inte var det lättaste. Det är ju nämligen enbart de lackade ytorna som skall beläggas med vax, inte fönsterna och alla plastdelar. De senare sprayade jag över med något slags medel för att få bort de tråkiga flammorna, men inte vet jag om det blev så himla bra.
På håll såg den i alla fall helt ok ut när allt var klart, lite drygt två timmar senare. Det är rart med barn.
Lady is lingering
I våras fick jag mig ett fotografi tillsänt föreställande mig själv bakom ratten i min fina svarta bil. En fin och tydlig bild, men väldigt dyr. 1500 kr. Vid ungefär samma tidpunkt blev jag fotograferad i Rosvik, men av detta kort blev det inget, tackochlov. Jag misstänker att man bara såg ett svart streck... Eftersom jag insett att mitt körkort inte är någon självklarhet är jag betydligt försiktigare med gaspedalen numera. Jag ställer in min GPS på behagliga 92 km/h och därefter glider jag iväg. Och i Sunderbyn får man brassa på, helt lagligt, i 110. En stund. Detta fungerar bra för från Luleå-hållet är det tvåfiligt, men efter dagens slip och släp, när man närmar sig den åtråvärda 110-sträckan, är effekten ofta precis den motsatta. Precis när man skall börja trycka ner plattan inser man att man måste flytta högerfoten ett snäpp åt vänster för att undvika en kollision med framförvarande fordon, som inte alltför sällan helt enkelt SAKTAR IN istället för att GASA PÅ! Jag har kommit på att det är en följd av att körbanan ifrån Boden-hållet är enfilig. Folk - inte jag - är så urusla på att köra bil att de måste bromsa in när vägbanan blir en smula smalare. Ja, så har jag det nuförtiden. Annat var det förr, när jag vandrade mellan Kallkällan och Shopping, dag ut och dag in...
