Tuffa grabbarna ner på stan, i basketskor å fett
Hoppas de bakar bättre än de stavar.
Igår efter jobbet lade jag mig på soffan och tänkte mig bara en liten, liten sovstund. Döm om min förvåning när jag hör Malin säga:
- Klockan är tio nu, mamma. Hur länge ska du sova?
Och jag som precis skulle gå till receptionen på hotellet i Vemdalen eftersom jag var fly förbannad. Roger, Martin och jag hade nämligen fått den sunkigaste stugan i hela kommunen! Grabbarna lade beslag på ett av sovrummen medan jag skulle sova i allrummet, i ett slags spjälsäng för vuxna. Fast det var inga spjälor, utan jättehöga kanter, så jag förstod att jag förmodligen skulle få någon typ av klaustrofobiskt sammanbrott om jag lade mig i den. Vi delade dessutom denna slumbostad med ett ungt par som var i Vemdalen för att åka skidor. (Löjligt!) Killen var jättetatuerad och sprang omkring med bar överkropp och tjejen satt på rummet och skrek åt mig att vara tyst. Ja, jag skulle alltså precis gå och klaga när jag istället fick åka till Kvantum och köpa mjölk. Men det var kanske lika bra.
Sedan jag skjutsat hem Malin åkte jag till Kulturens Hus, där jag numera tillbringar en väsentlig del av min vakna tid. För första gången i världshistorien dansades det på riktigt i huset och det var givetvis inga mindre än Ragges, denna kväll med Lennart Grahn, som stod för musiken.
Välkomnad av Thomas och Ann-Mari
Ragges med Lennart Grahn.
Jag blev kvar mycket längre än jag hade tänkt, vilket innebar att nattsömnen blev starkt reducerad. När klockan ringde strax före sju, så hade jag bara sovit knappt fem timmar och det fanns således mycket kvar att ge på sömnfronten.
Någon eftermiddagsvila var heller inte aktuell eftersom Janne och Ingrid varit hos Frida och tömt lägenheten. Vi har ju gemensam vårdnad av barnen vilket också tydligen innebär gemensamt ansvar för deras saker. Det var alltså bara att ta bilen och hämta köksbord, tusen stolar samt några kartonger. Jag fick därefter göra en snabb rockad för att överhuvudtaget få in något att grejerna i förrådet, så nu kör jag omkring med en bil fullastad med saker som skall kastas. Och återvinningen har ju stängt på söndagar.
Därefter kallade plikten återigen, och ikväll var det gruppen Calango som skulle recenseras. De spelar uteslutande brasiliansk populärmusik och detta i ungefär tre timmar, inklusive pauser. Men det var ruskigt bra och folk dansade även ikväll i Kulturens Hus.
Och man får väl utgå från att arrangören momsar 25 %, eller...?
Idag kom sommaren till Luleå och vi har haft 25 grader varmt. Fylking och Aschberg har varit här, och det har varit cruising hela dagen och kvällen.
23.30 var det här utsikten från Kulturens Hus. Mörkrädda Blekingebor har ingenting att rädas över vid eventuella besök i Norrbotten. I alla fall inte sommartid.
Slutligen en bild som jag fick av Anna.
En aningslös kvinna från norr...
Blås alla vindar
Lite kusligt, inte sant?
Det hänger en grön presenning utanför mitt vardagsrumsfönster.
Allting blir ju jättefint när det blir klart och eftersom jag läst lagarna för Hyresgästföreningen och Lulebo har vi nått en förlikning beträffande den öppna planlösningen och det känns ju bra. Fast jag går ju omkring och har ångest inför allt flyttande. Men Janne är snäll och säger att det inte är någon match! "Bara se till att så många som möjligt är med och bär så går det som en dans!" Och det är ju klart att av mina bekanta finns det nog ingen som inte önskar något högre än att bära böcker och lp-skivor från tredje våningen...
Smulpaj med vaniljsås - eller om det var tvärtom - kan vara bra när det känns jobbigt.
Och jag hoppas att de där karlarna bygger bättre än de stavar...
Hvergang!
Mot eftermiddagskröken gick vi till Pelle och Susanna där vi bjöds på pizza och dricka. Anna lade beslag på champagnen som Thomas bar med sig, och hon blev väldigt snart på ett ännu mer sprudlande humör än innan.
Sedan åkte vi till Mörrum, men om detta har jag ju redan skrivit. Måndag morgon var vi tvungna att kliva upp i gryningen, alltså redan halv nio, eftersom vi skulle utomlands.
Han var inte glad. Inte pigg heller...
Här står jag utanför Stoff & Stil, vår värsta konkurrent.
Väl i Köpenhamn så strövade vi på Ströget ända bort till Nyhavn.
Där serverades detta på en restaurang.
Det var en helt fantastisk dag med strålande sol. Fler bilder här.
Men som jag tidigare skrivit så har allting ett slut, så också denna resa. Thomas och Anna följde med mig till Kastrup och vinkade av mig.
"Hejdå, Boella! Vi ses snart igen!"
Så fick jag klara mig själv, och det gick ju uppenbarligen bra eftersom jag sitter här!
All my nights in black leather
Kvart i elva på måndag kväll landade planet på Kallax och redan på tisdag halv tolv stod jag vid disken i butiken igen. Att stå där och veta att man mindre än ett dygn tidigare satt i solskenet på en restaurang i Nyhavn... Men jag sammanfattar väl min fantastiska turné!
Redo för avfärd. Fattas bara en chihuahua...
Utsikt från Gothia Towers
Anna, Cattis och Thomas på Liseberg.
Thomas på Lisebergs stora scen.
Thomas med sin lillebror Kristoffer.
Jag har inga bilder från Ullared, är bara glad att jag klarade mig därifrån med åtminstone delar av förståndet i behåll. På väg därifrån bjöd vi däremot in oss till Diana och Sven-Göran och tillsammans med dem firade vi rysk afton.
Ryska korvar,
rysk flagga,
och rysk sprit. Snow Queen vodka till en kvinna från iskalla Norrbotten med ett hjärta av is...
Vi fick också smaka en bit av det torkade renkött som Thomas bär med sig vart än han sig i världen vänder.
Sedan blev det skojig film från Streaplerskvällen.
Självklart fick vi också grillat kött, flera olika sorter, samt pommes frites och bernaissås.
På lördagen gick vi ut på stan, precis som alla andra Karlshamnsbor. För er som aldrig har varit där kan jag berätta att stan har ungefär lika många invånare som Boden, men affärsutbudet är flera gånger större. Här finns t ex två sybehörsaffärer och en sexklubb. Det senare är ju intressant, tycker jag. Den ligger dessutom på det kullerstensbelagda huvudstråket. Måste vara svårt för eventuella besökare att vara anonyma...
Vi gick i alla fall in i ett fantastiskt bok- och skivantikvariat och där hittade jag inte mindre än TRE Streaplersvinyler som jag inte tidigare ägde. Och när vi kom ut därifrån så passerade en Volkswagen-karavan! Fantastiskt! Tänk, så har de det hela tiden, Thomas och Anna!
Sedan köpte vi med oss fikabröd hem. Vi fick lite bråttom eftersom Thomas skulle åka med Pelle och Susanna till Eringsboda Brunn.
Jag fick låna Tomas Lundins mugg!
Jag saknar ord! Lyckan är total!
Ja, därefter klippte jag lite mönster innan det var fixardags. Jag är ju väsentligt äldre än Anna, varför jag också behöver längre tid på mig. Till slut kom vi oss iväg och hann till och med in till Pelle och Susanna i deras husbil. Anna och jag hade bestämt oss för att bli rejält berusade, pinsamma och jag skulle också bli PATETISK så Susanna blandade något som skulle hjälpa oss på traven. Väl inne på Brunnen bjöds vi på en fruktansvärt god supé! Och vid bordet fick vi sällskap av jättetrevliga Linda från Älvdalen, som är sambo med Peter i Larz Kristerz.
Anna och Linda, två snygga pinglor som gillar vintagekläder.
Thomas trivdes inte särskilt bra som allsångsledare, men med Stefan och Peter gick det som en dans!
Så småningom blev jag i alla fall så hämningslös att jag vågade mig fram till scenkanten tillsammans med Linda och Irina, lagom för att digga till "Carina". Men inga händer i luften! 
Anna har fler och bättre bilder från den här kvällen på sin blogg, så jag föreslår att ni kollar på den också!
När vi skulle gå ut till husbilen var vi tvungna att gå förbi kassan och få en stämpel, och plötsligt stod jag öga mot öga med en tjej från Luleå! Hon blev lika förvånad som jag, men jag kom t o m ihåg hennes namn, som jag högljutt utbrast. Det visade sig att hon var numera var bosatt i trakterna och det var en ren slump att hon åkt till Brunnen. Jag tycker det är skitfränt när sånt där händer!
När Thomas så småningom fått klartecken från arrangören att åka hem och vi hämtat hans grejer i en loge, så lik vägkrogen i Twin Peaks att jag knappast höjt ögonbrynen om plötsligt jätten stått framför mig, så påbörjade vi vandringen till Annas bil som hon så fint parkerat på andra sidan av det enorma träde som var parkeringsplats. En berusad kvinna pekade på Thomas och ropade:
- Men titta, det är ju HAN!
- Så diskret du är, sa Anna.
Eftersom jag inte ville vara sämre så kaxade jag också upp mig och fällde någon smart kommentar som jag har glömt nu, varpå kvinnan replikerade:
- Bara för att du har randiga tights!
Ett fint argument, tyckte vi.
Troubled boys
Ikväll har vi varit till Mörrum på premiären och dansat till Wizex. Jag kan säga att jag känner mig vansinnigt tacksam över att vi fick Widerbergs till lördagens dans under Boden Alive-helgen istället för Wizex, som vi trodde var preliminärbokade, eftersom jag vet att de brukar spela samma låt samtidigt i samma tonart, och det är ju beundransvärt, för det lyckas inte Wizex med. Sorry, för det ligger inte för mig att chikanera en orkester på det sättet, men tyvärr så är det helt enkelt bara ett konstaterande.
Igår var det säsongsavslutning i Eringsboda Brunn. Mer om det när jag kommit hem. Jag har bilder i telefonen. Nu är det tydligen sängdags för alla som skall utomlands imorgon.
When I get older, losing my hair
Thomas var däremot uppe med tuppen eftersom han skulle medverka i radio, vilket han också gjorde, men eftersom programledaren följde den gängse lokalradionormen som innebär att hans egen röst är den viktigaste, så hördes inte Thomas så väldigt ofta under den timme han skulle vara med.
När vi sedermera hade avverkat morgonmålet, Thomas återkomst, Dianas och Sven-Görans uppvaknande samt ett besök av Thomas bror, frilansskribenten Kristoffer Viita, åkte vi vidare till Ullared. Så här i efterhand måste jag säga att det hela löpte väldigt väl ut. Jag, som knappt kan åka ut till Storheden i Luleå, klarade Ullared utan efterföljande vård. Värre var det för Thomas. Folk är i allmänhet kolossalt ouppfostrade. De ställer sig ett par meter ifrån honom, tittar, släpper ner hakan på bröstet, lyfter ena armen och pekar. Sedan säger de högt och ljudligt:
- Men visst är det han?
Så står de en stund och tittar på honom, utan att stänga munnen. Indolens i all sin prakt.
Därefter åkte vi vidare till Sölvesborg där vi åt pommes, kött och bernaissås. Det ville sig inte bättre än att Baileys-Susanna och Pelle valt att campa precis utanför Dianas och Sven-Görans staket, varför de självklart blev inbjudna att närvara vid ett spontant seminarium om Sölvesborgs äldreomsorg.
Anna, som var chaufför, gäspade och gäspade och till slut förstod vi att hon ville hem. Vi åkte då till Karlshamn, där hem är för Thomas och Anna. Där hade någon intelligensbefriad individ parkerat på Annas plats, varför hon blev på ett rasande dåligt humör. Men allt gick bra. Hon sparkade inte sönder den så nonchalant parkerade bilen utan nöjde sig med att sätta en sarkastiskt skriven lapp på under ena vindrutetorkaren. Fast jag tycker att hon skulle ha vridit sönder den...
Spännande bilder kommer sen...
Härifrån till evigheten
Nu, när jag sitter här på morgonkröken och bloggar, är jag så vansinnigt glad att jag fick komma hit så jag finner inte ord. Det har varit en helt fantastisk kväll. Först spelade Streaplers till dans i två timmar och efter en halvtimmes paus blev det scenshow med alla sångare de haft genom åren. Lite sorgligt blev det också med tanke på att detta var Görans sista spelning. Thomas skötte sitt konfrecierskap med den äran. Jag kan inte tänka mig att någon hade gjort detta bättre än han. Han svävar aldrig på målet utan går från klarhet till klarhet. Vare sig han står inför 4500 människor, som ikväll, eller en mindre publik, som i restaurangen under buffén efteråt, så vet han precis vad han skall säga för att folk skall vakna till.
Nu är klockan, som sagt, 04:22 och jag och Anna har gått till rummet. Jag tror att hon har somnat så jag går nog också i säng nu. I morgon väntar Ullared!
Skoj, ohoj!
Retrograd
Igår kom det in två små damer med bister uppsyn i butiken. Redan vid vaxdukarna, fem meter från kassadisken, frågade den ena med stark röst om vi hade några fransgardiner.
- Jodå! svarade jag glatt och vänligt. Vi har svarta med paljetter!
- Nej, det vill jag inte ha, sa den ena arga tanten.
- De ska hänga i ett HUS, sa den andra. Inte i ett HORHUS! Och så stod hon en stund och småmuttrade över detta hemska med paljetter
- Men vi tänkte att de skulle passa er..., väste min kollega bakom min rygg.
Jätteroligt, faktiskt. Jag bröt nästan ihop av skratt.
Sedan stod de och rev bland våra billiga vaxdukar innan de enades om att gå till Hemtex för att "där är ju allting mycket billigare!" Behöver jag säga att de inom två timmar var tillbaka i vår butik igen?
Idag kom Katarina insläntrande i butiken bara sådär! Jag blev så glad att se henne att det rent av blev lite känslosamt. Det blev lite vattnigt i ögonen. När jag sedan kom hem höll hon på att prova kläder eftersom hon skulle iväg på Mode & designs visning och när hon avvikit insåg jag att ingenting har förändrats under de här månaderna. Alla kläder hon provat låg kvar som en extra matta på hallgolvet. Men jag älskar henne förstås ändå.
Nu skall jag ta itu med packningen. Eftersom jag skall till både Ullared och Stoff & Stil så gäller det att jag tar så lite som möjligt med mig. Pratade med Anna för en stund sedan som var helt förtvivlad eftersom Thomas hävdar att vi skall ha för fina kläder på oss. "Folk kommer i mysbyxor och Foppatofflor!" Men vi enades om att skita i det eftersom vi inte är "folk", utan lite förmer än andra. Det är ju faktiskt Streaplers 50-årsparty! Så därför kommer jag att ha på mig klänningen jag satt uppe och sydde på till halv 1 inatt. Fattas bara annat. Och om jag fryser så må det vara. Huvudsaken att jag är snygg!
Nu lyssnar jag på "Fel sida av vägen" med Staffan Hellstrand. Spotify - Guds gåva till mänskligheten.
Vinter farväl
Det är dock varmare i köket eftersom det i alla fall har kvar halva yttertaket.
Så här ser det ut när man sticker upp huvudet på vinden... Stackars mej, va?
Idag var det jäkligt varmt. Nästan obehagligt, faktiskt. Behöll Teva-sandalerna på när jag gick hem från jobbet och insåg att jag får tidigarelägga min utanstrumporprincip som går ut på att jag aldrig någonsin, av ren princip, drar ett par strumpor på fötterna mellan 1 juni och 31 augusti.
Detta kommer sig av att jag en gång i världen sjöng i samma kör (Luleå Domkyrkas Motettkör) som en tjej från Småland som läste till bergsingenjör här i Luleå. Hon hade den principen, och jag kommer aldrig att glömma när vi var på körläger i Kvikkjokk i slutet av augusti och vi infödingar klädde oss i täckjackor med pälsbräm, graningekängor och raggsockor, medan Tina, till synes oberörd vandrade upp på kalfjället i ett par foträta sandaler, utan strumpor. Det blåste och var kallt och man kunde nästan ana snöflingor i luften. Jag tyckte hon var himla cool så jag har levt likadant sedan dess. Och det har gått väldigt bra. Fast egentligen är det ju skitdumt.
Vi har i alla fall fått gröna löv på våra träd, vi också.
Morgonpromenaden till jobbet.
Gröna blad faller aldrig, de dröjer sig kvar...
Nu har jag suttit vid datorn i två och en halv timme efter att ha skrivit ett fyra sidor långt yttrande till Skolinspektionen. Jag har gjort mitt yttersta för att vara så cynisk, sarkastisk och spydig som möjligt och jag tror jag har lyckats ganska bra. Ilskan är min drivkraft...
Lullaby
Lack of time
Jag tror jag växer fast vid tangentbordet. Efter 21.30 ikväll står det mig fritt att göra vad jag vill och det är ju givetvis att sy något att ha på mig på det fantastiska Streaplerseventet jag skall bevista i Göteborg på torsdag kväll. Men jag vet ju innerst inne att jag inte kommer att hinna eftersom skrivelsen till Skolinspektionen kräver sina modiga timmar. Jag känner mig faktiskt redo att gå i pension nu!
Werewolf - therewolf
Efter att ha skjutsat honom till flyget gick jag och lade mig igen och vaknade inte förrän Björn skakade i mig 12.20. Underbart. Men nu måste jag ta mig i kragen och skriva färdigt till Skolinspektionen samt göra den middagslista som skall gälla kommande vecka. Jag skall nog laga köttfärsbiffar med messmörssås imorgon och så skall jag söka reda på ett recept på palsternackssoppa. Sen vet jag inte vad jag skall hitta på. Mjölkblöta med ansjovis och smör fyller ju magen men är svårt att ha i matbacken.
Ikväll skall jag lyssna på och skriva om bluesbandet Wolfman Jack, vilka spelar på Kronanrestaurangen och det ser jag verkligen fram emot!
Soap
Nu väntar Jonas Näslund och Jive på Björknäsparken. Men framförallt så vankas det laxmacka i C-G:s husvagn!
Working in a coal mine
Förutom de etablerade skådespelarna innehåller ensemblen "Telia-pappan" Roland Nordqvist, somspelar den mutbare polisen Pålsson. LIkheten mellan honom och tv-deckarkommissarien Columbo är slående och det är egentligen bara Columbos karakteristiska emaljöga som saknas.
Självklart kan man få ett bra liv utan att ha läst dessa djupa meningar, men det är ju dumt att chansa...
Pratade med Martin från Norrskedikaparken när jag gick hem från jobbet i tisdags, och han var ju förstås inte särskilt glad. Nu får man ju bara hoppas att det byggs upp igen så att det även fortsättningsvis går att dansa där. Det finns ju faktiskt möjligheten att kombinera funktionerna dans och sport genom smarta lösningar när det gäller belysning och inredning. Att det är ränder och ringar på dansgolvet kan man ju hoppas att folk bortser från, även om jag är skeptisk eftersom jag själv hört de kommentarerna från några gäster på Forum i Älvsbyn. Kanonbra dansgolv, lackat enligt konstens alla regler men "det är ju en sporthall!"
I onsdags kom Thomas och igår var vi till Ann-Marie och uppvaktade lilla Siri som precis fyllt två år. Det är en underbar ålder på en unge! Man skulle alltid få ha en tvååring hemma! Det var NÄSTAN så att jag kände en viss längtan efter att själv bli mormor, men jag undertryckte den så gott jag kunde.
Siri med gudpappa Thomas
När vi kom hem låg det ett tjockt kuvert från Skolinspektionen på köksbordet och när jag läst igenom vissa av handlingarna däruti, var jag så uppjagad att jag hade svårt att somna. Man kan uppenbarligen vara hur inkompetent som helst och ändå uppbära en icke oansenlig lön i den här kommunen. Men striden fortsätter och ordet är mitt vapen...
I morse vaknade jag av att de punktliga byggnadsarbetarna som skall sköta renoveringen av huset jag bor i, sågade av taket precis ovanför min lägenhet. Sedan borrade de i betongen lite här och där. Efter en och en halv timme insåg jag att det var lönlöst att försöka somna om och klev upp ur sängen. Då tog de fikarast och det blev tyst. Inte ens Thomas kunde sova utan hasade in i köket med ett uppgivet uttryck i ansiktet. När jag drog ifrån gardinerna i mitt rum, stod jag öga mot öga med en karl i neongula långbyxor så nu måste jag hädanefter tänka på hur jag ser ut i mitt eget hem. I alla fall när jag kommer ur duschen.
Han hade åkt på en sån här ända upp till tredje våningen!
Och det här är min dotter! Om fem dagar kommer hon hem! Åh, vad jag längtar!
Från visningen på Birka Paradise i söndags. Tack för bilden, kära syster Anna!
Amateur hour
Jag börjar förstås med en länk till min recension av Pengarna eller livet, som fick en helsida i gårdagens Kurir! Nu hade jag ju i vanlig ordning, tänkt länka till sidan från en bild, men av någon anledning funkar inte mitt bildarkiv idag så om ni vill läsa recensionen får ni istället klicka här!
Även en representant från NSD fanns tydligen på plats och vad hon tyckte kan ni läsa här. Det är väl tur att vi är olika, för ack så ensidig världen skulle vara annars. Jag skulle nog tycka likadant om en konsert med enbart technomusik. Eller någon annan dynga. Fast jag skulle å andra sidan inte ge mig på att skriva om något som jag inte har någon kunskap om...
Katarina har varit modell vid en jättestor frisyrvisning i Stockholm och på Birka Paradise i helgen. Jag har en jättefin bild på henne som Anna, min plastsyster skickade, men den får jag publicera när arkivet fungerar igen.
Fick alldeles nyss en tråkig nyhet via mail. Norrskedikaparken i Östhammar brann ner till grunden inatt. Fy farao, vilken mardröm. Visserligen tur att ingen blev skadad men det är ju ändå fruktansvärt HEMSKT!
Jeans on
I fredags började jag inte förrän halv tolv, trodde jag, varför jag steg upp i ottan för att hinna ut på stan och kolla jeans innan det var dags att tjäna ihop till dem. Mina två år gamla älskade Diesel-jeans har börjat sjunga på sista versen, förutom att de numera dragit ihop sig såpass att jag inte riktigt är nöjd med deras förmåga att sitta där de skall. Malin följde med mig som moraliskt stöd och självklart var det Jeansterminalen som fick den äran. Något annat är otänkbart när det gäller investeringar av det här slaget.
Jag siktade givetvis in mig på rea-bordet i hörnet, eftersom jag ofta haft tur och hittat det jag sökt där. Den här gången verkade läget dock hopplöst, när jag plötsligt hittade ett ensamt par Diesel mitt bland alla obärbara Lee, Levi´s och Miss Sixty. Det råkade dessutom vara min storlek, och jag svimmade nästan när jag dragit på mig dem och insåg att designern haft mig i tankarna när han ritade modellen. De satt alltså som smäck! Priset var det facila 499 kr eftersom det var en smal blekt rand på ena bakbenet. Ordinarie var 1099 så jag var nöjd något så JÄÄÄVULSKT!
Sedan ville det sig inte bättre än att nöjesredaktören ringde på mobilen och undrade om jag kunde recensera Pengarna eller livet på Kulturens Hus på lördagen och det var ju klart att jag kunde!
Fredagen var alltså en riktigt bra dag som avslutades med att jag köpte några snygga disktrasor på Willys.
Följde med en orange också!
Igår var det däremot inte så kul när jag under eftermiddagen insåg att jag var på väg mot migränträsket. Tillståndet förvärras alltid av otänkta damer och herrar som istället för att duscha och hålla sig fräscha, dränker in sig i sådana mängder med parfym att det kan döda en astmatiker. Samt orsaka huvudvärk hos såna som mig. Jag höll mig dock på fötter med hjälp av Citodon, men väl hemma från Kulturens Hus svalde jag en riktig migräntablett innan jag intog horisontalläge. Nej, förresten. Jag tvättade ju bort sminket först. En kvinnlig ofrånkomlig vedermöda.
Oh, please stay by me, Diana
Jag skall så snabbt jag bara kan köra ner den till Janne, så att Katarina kan få rengöra den det första hon gör när hon kommer hem. De två gigantiska hålen i ena sidan, där förmodligen några matskålar har suttit, måste ju också täppas till för att decimera risken för råttinvasion på Klintbacken.
Men allt är inte elände. Efter råttbursköpet hittade jag åter till civilisationen (nåja, jag befann mig fortfarande i Boden...) och landade sålunda hos Christin på Erikslund. Där bjöds jag på en rostad toast med smögenröra samt en hel del kalla grönsaker. Goda oljor och vinäger gjorde dock att även dessa gick att äta. Den lilla måltiden var precis vad jag behövde och när sista klunken Trocadero var urdrucken gick vi ut i garaget där Diana, lady in red, väntade. Inköpt på Veckans Allehanda i måndags, och nu är hon min! Har man tre symaskiner kan man väl få ha två provdockor, eller...?
Diana är betydligt kurvigare än Dressform, som passar mig alldeles utmärkt. Det finns dock ett mått som inte går att justera på någon av dockorna och det är den icke helt obetydliga bysthöjden som på min Dressform är alldeles för lång. De sitter för långt ner, om jag skall tala klarspråk. Men de hänger kanske till sig så småningom. På mig, alltså.
Och nästa jul har vi även en tomtemor!
P.S. Egentligen har jag sex stycken symaskiner. Faktiskt. Men bara tre är i bruk. D.S.
Råttatouille
- Kul! sa jag och blev jätteglad.
- Vad blir det för middag? frågade hon.
Och när jag sa att jag tänkte göra rotfruktsgratäng med kassler så undrade hon om jag inte kunde laga något godare.
- Men då stannar jag hemma och äter oxpytt.
Åhå! Det var som f-n... Arg blev jag. Men jag pratade med henne på hemvägen och gav henne lite tvättsupport så nu känns det bättre.
Värre är det med Katarina, som flyttar hem om två veckor och som har fullt upp med att planera inför sin nya roll som djurägare. Hon tänker nämligen köpa två otäcka tamråttor! Bruna med naken svans. Jag blir kräkfärdig bara jag tänker på dem. De får inte bo hos mig. Absolut inte! Never! Janne har gett sin välsignelse så nu kan jag aldrig mer gå dit. Jag hade föredragit en orm. Kanske en gullig tigerpyton. Den hade kunnat få tamråttorna till frukost.
Den här bilden hittade jag på Anticimex hemsida. Det säger väl ändå en hel del!
Fruktansvärt äckligt,om ni frågar mig. En naken råtta!
Den här är minst äcklig.
Verkar jag hysterisk? Det är ingenting mot vad jag känner mig. Jag är fullkomligt skräckslagen! Stackars mig! Igen!
Just because I´m blonde, don´t think I´m dumb...
Idag ringde bovärdinnan och påstod att jag inte hade fyllt i formuläret fullständigt.
- Jodå, sade jag. Vad är det du saknar?
- Du har ju bara kryssat i hur du skall flytta och att du vill ha diskmaskin!
- Ja, just det.
- Men den sista frågan!
- Du menar den om jag godkänner renoveringen av min lägenhet enligt bifogad förteckning?
- Ja!
- (Suck!) Hade jag gjort det så hade jag kryssat i den. Men eftersom jag inte godkänner öppen planlösning, och just öppen planlösning är en av punkterna i förteckningen så godkänner jag givetvis inte den.
- Nähä...
- Ärligt talat så misstänker jag att Lulebo gör en luring här. De får hyresgästerna att godkänna något de inte vill ha. Eftersom både diskmaskin och öppen planlösning har separata punkter borde de ha tagits bort från listan. Men rent formellt godkänner jag dessa förändringar om jag kryssar för den sista punkten. Är det klart?
- Jaa.. Ähum. Jodå. Jamen då får väl någon på huvudkontoret kontakta dig?
- Det ser jag fram emot.
Klick.
Jag bor i mitt vardagsrum. Har en dubbelsäng gömd bakom en bokhylla. Jag är förvisso singel och skulle väl lika gärna kunna bo i hallen, men det finns tillfällen i livet då det är fint att kunna stänga några dörrar om sig. Det kan vara när Katarina (som flyttar hem snart! Hurra!) har kompisar som sitter i köket och dricker te, eller när Björns grabbgäng spelar Guitar Hero i vardagsrummet. När Malin bakar kakor eller Frida sitter och pluggar. (Det där sista blev ju helt fel, men jag skrev det bara för att alla skulle nämnas.) Eller när mamman behöver vara ifred.
Så jag skall kämpa ända upp i hyresnämnden, och får jag inte rätt så har jag i alla fall kämpat!
Bussen och pussen
Halva ettan, d v s halva förstasidan, bestod av en bild på J P Nyströms och inne i tidningen var ungefär lika mycket avsatt till bild och MIN text! Oredigerad, dessutom. Pust...
Om du klickar på bilden kan du läsa hela recensionen!
Idag har jag varit ledig från jobbet och istället besökt Piteå eftersom det var intagningsprov till Framnäs folkhögskola och Malin skulle vara där redan klockan 9 i morse då det var upprop och information. Sedan åkte vi till Frida och åt en smörgås innan vi skjutsade henne till skolan. Därefter besökte vi Ekbergs konditori för ett välbehövligt wienerbröd och en kopp kaffe. Jättefina kaffemuggar, förresten. Rejäla öron.
Efter teoriprovet åkte vi till Kupan och köpte ett par vinylskivor jag inte hade, bl a ett ÄNNU bättre exemplar av Flamingokvintetten 4. Ett som inte har fungerat som dörrmatta. Sedan hann vi precis trycka i oss var sin mjukglass innan vi återigen skulle tillbaka till Framnäs, denna gång för uppspelning. Men det gick undan. Hann bara läsa ett par sidor i Johan Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda innan det var klart och vi kunde åka.
Det blev middag hos Frida innan vi så småningom blev hemkörda. Men då hade jag hunnit slumra på hennes säng i åtminstone en halvtimme.
Nu har jag, inte helt utan vedermödor, funnit mina feta sommardäck, lyft in dem i bilen som jag kört ner och lämnat hos Janne. Han skall, förutom byta däck, också utreda varför bileländet rycker så erbarmeligt.
Rycker gör det också i mina ögonlock, men nu skall först se till att gossen kommer hem och sedan skall jag klippa pannlugg på Malin. Jajjämän, som man säger i Piteå...
Drum Skills
Publiceras imorgon!
Under eftermiddagen har vi varit ner till Janne och jag har fått lyssna på när Malin spelar trummor!
Jag är så stolt så jag spricker! Det är så himla häftigt!
Nu har jag tvättat allt jag äger och har, känns det som. Är det någonstans det decimerade antalet inneboende märks, så är det i tvättunnan! Det är säkert ett par veckor sedan sist.
Dance while the music still goes on
Till Skellefteå åkte jag dock, och det var ju bra. För vill man dansa med karlar som kan, och till en orkester som uteslutande spelar dansvänlig musik, då är Skellefteå Folkets Park och Drifters en nära nog oslagbar kombination. Och visst var det kul att dansa men kuligast var det i alla fall att träffa Drifters. Det har faktiskt gått fyra månader sedan vi tog ett tårdrypande farväl och undrade hur vi skulle kunna leva utan varandra ända fram till maj. Men det har ju gått jättebra, även om de såg lite tärda ut allihop.
Mattias hade fått gråa hår...
Ronny var sig lik...
...och Stellan var lika glad som vanligt.
Kent visade upp sitt allra soligaste leende...
och Erica strålade som vanligt.
Enligt mitt förmenande finns det ingenting som är dåligt eller mindre bra med Drifters. De spelar ju inte riktigt den här Mats Blahds-, Claes Lövgrens- eller Jonas Näslund och Jive-mogna dansmusiken, men heller inte några moderna listhits, utan kör helt enkelt en egen grej, som just nu innefattar en del retrolåtar. Mycket bra, om ni frågar mig.
I Skellefteå tänder arrangören alla lampor han hittar knappar till, två sekunder efter att den sista tonen klingat ut. Jag skulle tro att det sker i all välmening då han besparar folk den fruktansvärda chock de annars kan drabbas av då det visar sig att snyggingen de drog med sig hem i själva verket var Gollum personifierad.
Snabbt som attan drog vi oss till de bakre regionerna där jag tog lite mått på Erica som jag behöver när jag skall sy ett par vinterklänningar till henne. Fast hon hade nog behövt en sådan redan igår. Det är kallt som tusan i parken. Bra ventilation, men man känner sig som Carola när man dansar förbi friskluftsintagen...
Alla mått är viktiga
Oj, så skoj!
Nu gäller det att inte slarva bort boken.
Det är ett långsiktigt projekt. Jag skall sy en toile (provklänning) som hon får prova i Malung. På den gör jag de ändringar som behövs och sedan är det bara att sy.
Det är skönt att vara ledig och i morse sov jag återigen ända fram till 12. Mycket praktiskt, då jag inte behövde äta någon frukost utan istället kunde gå rakt på lunchen. Sydde Olofs gardiner, satte fast öljetterna och pratade sedan med Ingrid i nära två timmar. Vi är VÄLDIGT bra på att prata i telefon, både hon och jag. En gång i världen vann Janne, min numera f d man, en tävling på sitt arbete tack vare mig och Ingrid. Alla gubbarna drog ut samtalslistor på sina hemtelefoner, och den som kunde uppvisa längsta samtalet vann. Vi hade då, vid något tillfälle, pratat i två timmar och fyrtiofem minuter! Det ni! Det är möjligt att jag minns fel, men jag tror att Janne var mycket stolt. Eller så skämdes han.
