och fröjdas åt att vingarna bär
Jag har lite svårt att somna ibland. Sömnen blev lite förryckt under de dagar jag skjutsade Katarina hit och dit när som helst på dygnet. När det blir jobbigt att hålla igen ögonen brukar jag läsa lite, en bok eller på telefonen. I förrgår kväll kollade jag Flight 24, en helt fantastisk app som visar alla flygplan som är uppe i luften. Flygplanstyp, destination, fart höjd och allt sånt skojigt.
Det förekommer inte några inrikesflyg mitt i natten, men det händer ju att flyg från andra länder tar genvägen över Sverige. Så var det med det här planet
som kom från Barcelona
men som inte hade någon slutdestination.
Det visste inte vart det skulle! Det var liksom bara uppe och cruisade! "Äh, vi tar en sväng till Murmansk och kollar läget."
Det var ju i och för sig inte roligare än att jag kunde somna, men igår var jag och fikade med tjejerna och när jag visade dem mina ps utbrast Katarina "Edward Snowden! De har hämtat honom i Ryssland och flugit honom nånstans!"
Jag blev helt exalterad. Det verkade faktiskt vara en rimlig förklaring. Men inatt, när jag landat i sängen efter en ruskigt kul kväll i Skellefteå, kunde jag inte heller somna och då hittade jag TVÅ plan som var uppe och flög, helt lost in space, för de visste inte ens var de startat.
Det var förresten Streaplers som spelade i Skellefteå. Så genuint äkta och så vansinnigt bra så man nästan blir gråtfärdig. Vilket driv, vilka musiker, vilken dansmusik!
In the air tonight
Efter tre intensiva nätter var den klar, Katarinas målning ute på Luleå Airport. Man har byggt en vägg av OSB-skiva runt ett bagageband och den väggen skall rivas i början av september, men eftersom OSB-skiva är ganska fult så var det någon som tyckte att det skulle vara klämmigt med lite graffiti på den. Så ville det sig inte bättre än att man kontaktade Katarina och frågade om hon kunde tänka sig att ta på sig uppdraget, vilket hon givetvis gladeligen gjorde. Anledningen till varför hon har jobbat på nätterna är att väggen sitter där det springer folk hela dagarna. Hon måste få bre ut sig med flaskor och sånt och färgen luktar också en hel del.
Inatt åkte jag och skulle hämta henne strax före fyra
men hon hade ganska mycket kvar så vi var inte hemma förrän kring 5. Vi fick några timmars sömn innan vi vände tillbaka till Kallax. Norrbottenskuriren var på plats med fotograf och journalist. Katarina hade sparat lite så fotografen kunde fota medan hon sprayade.
Himla snyggt blev det i alla fall. Uppdragsgivaren var jättenöjd, och det var ju bra. Det var nog tur att Malin var med och grundade andra natten, annars hade det kanske fått bli ännu en natt och det är jag inte säker på att Katt (eller jag) hade orkat.
(Det är mitt finger som syns i överkanten. Hoppsan)
Efter att Katt blivit intervjuad av radion nu på eftermiddagen så köpte vi sushi som vi åkte till Varvet och åt. Så mysigt. Det är så ljuvligt att kunna njuta av ledigheten, nu när jag vet att den inte varar för evigt.
Jag och Malin hann förresten med en sväng till stranden i Brändön idag också. Helt underbart. Hon tvingade mig att bada och det var inte heller fel. Men kallt. Maximalt 16 grader. Det har väl inte hunnit värmas upp än, havet.
So many destination faces going to so many places
Luleå är, på det hela taget, en bra stad att bo i. Här finns till exempel något som heter Kulturservice. Där kan man lämna affischer på olika kulturevenemang och så hänger de upp dessa på kommunens anslagstavlor.
Förutom det så är det fint när solen skiner dygnet runt.
Katarina har plötsligt fullt upp. På dagarna jobbar hon i en kiosk i kyrkbyn och på nätterna målar hon en temporär vägg på Luleå Airport. Det blir inte så många timmars sömn per dygn, men detta dubbeljobb pågår bara några dagar. Sen får hon förhoppningsvis sova någon natt.
Eftersom bussförbindelserna till och från flygplatsen är obefintliga nattetid så har jag självklart både skjutsat och hämtat. Det senare mellan 3 och halv 4 på morgonen. Istället för att gå och lägga mig och brutalt ryckas ur min törnrosasömn så har jag suttit uppe och ugglat och ritat av massor med mönster.
Sen har jag klippt ut tyg. Om ni tycker att ni känner igen tyget nedan så har ni helt rätt. Jag sydde DEN HÄR klänningen till mig själv i maj av det, men den här gången skall det bli en tunika till Christine.
Jag tog in symaskinerna i köket för att kunna sy på nätterna utan att störa grannarna. Men när solen skiner vill man ju inte ligga och sova bort hela dagarna så jag har ändå tvingat mig upp och ut i solen. Ganska skönt att ligga i gräset i solen och dåsa bort några timmar. Den arbetslöses privilegium. Helt gratis, dessutom.
Den bästa dagen!
Det har knappast undgått någon att jag numera är arbetslös. Ett tillstånd som i sanningens namn inte är helt fel såhär på sommaren, men som rent ekonomiskt är en katastrof. Sen vill man ju förstås jobba och finnas i ett sammanhang. Jag har därför, tro det eller ej, sökt lite jobb. Jag har dock förbehållit mig rätten att vara en smula kräsen, d v s uteslutande sökt jobb som för mig verkat spännande och intressanta. Så var det med det jobb på Folksam som jag sökte i mitten på maj. Det stod i princip "Boel, this is for you!"
Jag skickade förstås in min ansökan. Dagen efter fick jag ett test på nätet och därefter fick jag vara med om en telefonintervju och sedan en intervju irl. Det är inte ofta jag har varit med om en sådan, så självklart var jag en smula nervös, men tänkte att jag skulle vara mig själv. Det verkade vettigast.
Sen uppstod förstås det problem. Vad skulle jag ha på mig? Jag ville egentligen ha en vanlig långärmad skjortblus, men alla mina hade krymp på bredden och jag hittade faktiskt ingen med tillräckligt långa ärmar på stan så du gjorde jag det alla andra skulle gjort i samma situation - jag sydde en tröja.
Jag till och med KÖPTE tyg enkom till ändamålet. Tunn sweatshirttrikå på Ohlssons. På axlarna sydde jag röda knapphål och använde de pepitarutiga knapparna jag hade i min knappburk.
Ärmarna sydde jag förstås tillräckligt långa. Det brukar vara dåligt med ärmlängden på köpeströjor.
Jag är jättenöjd med min jobbsökarjumper och intervjun gick bra. Sen har jag väntat och väntat och väntat... Slängts mellan hopp och förtvivlan men bestämde mig ändå för att vara positiv. Om det till äventyrs skulle gå åt skogen fick jag väl hantera det då, sa jag till mig själv. Ett par timmar i fosterställning och sen upp i sadeln igen.
I morse ringde de och sa att jag kan börja den 19 augusti. Jag hoppas ni förstår hur FRUKTANSVÄRT glad jag är! Hela dagen har jag gått omkring med ett leende på läpparna och det känns inte som att jag någonsin kommer att sluta med det.
Ikväll firar vi med sushi på Odod. Because I´m worth it! Ha en bra midsommar, alla mina läsare!
Syflow
Malin: "Jaharu, du syr kläder av gardintyg." (Diskret fniss)
Jag: "Nähädu! Det här är faktiskt inget gardintyg!" (Förnärmat fnys)
Tyget vi pratade om är ett tunt linnetyg som jag fyndade någon gång under mina år på Ohlssons. Jag hade ingen aning om vad det skulle bli, men jag gillade färgerna skarpt. I helgen blev det i alla fall en klänning.
Jag har använt överdelen av ett Burdamönster med dubbla insnitt fram och bak och båtringning och nedtill gjorde jag en vid kjol Så nej, det här är ingen gardinklänning.
Det är däremot denna som är sydd av en stuvbit (givetvis från Ohlssons) men inte vilken stuvbit som helst utan en stuv av ett Sandersontyg!
Det var ingen stor bit, lite drygt en meter kanske, och jag hade inte en tanke på att använda den till gardin. Så det blev en klänning.
Det här är också linne, dock en smula kraftigare än det storblommiga. Jag älskar de fina körsbärsblommorna och de små fåglarna. Jag använde samma mönster som ovan, men hela mönstret denna gång. Gjorde en liten v-ringning i ryggen också. Jag har inte fodrat någon av klänningarna då jag inte tyckte det behövdes. Det är så svalt och skönt med linne på sommaren, och snart blir det ju riktigt varmt igen, eller hur?
Anna Neah brukar beställa mönster när det är rea och beställer man ett visst antal blir det fraktfritt, så vi har beställt tillsammans. Jag köpte bland annat detta:
Det är Gertie som står för designen. Hon har en underbar syblogg som ni kan kika på HÄR. Jag köpte en liten jeansstuv (gissa var?) som jag sydde en provbyxa av.
Faktiskt rätt ok modell. Jag börjar bli van vid hög midja och dragkedjan bak då jag har sytt två såna långbyxor tidigare förutom att jag har sex par Piece-byxor som är konstruerade på samma sätt. Blusen är dock inte den som finns i mönstret. Jag är tveksam till om den här sortens knytblus är något för mig. Blusen på bilden kommer från Carlings.
På det hela taget är jag grymt nöjd med mina alster, som alla har producerats den senaste veckan. Fullt så nöjd är jag inte med denna, som hunnit bli ett par veckor nu.
Den sydde jag av ett jättegulligt tunt bomullstyg som jag köpte när jag senast var på Stof och Stil i Malmö. Eller näst senast, jag minns faktiskt inte.
Jag slog nämligen på stort och köpte ett mönster på tygaffären här i Luleå (Ohlssons heter den visst...). Jag överskattade tydligen min storlek och sydde den lite för stor. Den ser ok ut på bilden men är för stor i ryggen så det blir lite nattlinne över hela kreationen. Men det gör ingenting. Det är bara skönt när det är lite luftigt, särskilt när det är sån där riktigt härlig högsommarvärme som det snart ska bli...
Ja, det var det! Jag upptäckte till min fasa att mitt tygförråd börjar sina. Jag har visserligen en del hela tyger både uppe och i källaren, men det är mest fleece, vindpoplin och ull. Jag gjorde en grundlig inventering häromveckan när jag gjorde om lite i tyghyllan.
Istället för att ha alla tyger hopvikta så gjorde jag rullar av alla utom de lite större bitarna. På det sättet fick jag mycket bättre översikt. När jag ändå höll på gick jag igenom alla mönster, både köpta och de som jag ritat av. Jag kastade MASSOR!
Nej, jag får fylla på beståndet lite. Risken finns att jag annars måste ägna dagarna åt att rulla tummarna.
Burkigt
Ibland blir jag sittande med datorn i knät och kollar på blogg efter blogg. Läser förstås helst sybloggar, alltså de som syr vuxenkläder, men tycker också det är kul att se vad folk stickar. Hamnar jag på en bra blogg har de oftast också länkar till andra och, ja, där rinner timmarna iväg.
Inte mindre intressanta är alla de s k retrobloggarna. Folk som springer på loppis och auktioner och köper prylar. Det gillar jag. Inte att köpa prylar själv, förstås. Jag har inte sådär väldigt mycket saker framme, men upptäcker vartefter hur mycket "retrosaker" jag har i skåpen. Och i källaren. Det som är därnere har jag inte så bra koll på. Jag sålde, och gjorde mig av på annat sätt, massor när jag sålt stugan och behövde tömma förråden inför flytten till evakueringsbostaden. I dag öppnade jag en random kartong och fann sånt som jag har sett på bild på någon blogg.
En vanlig simpel plastkanna, made in Sweden, full av minnen. Det serverades saft ur den under varma sommardagar på 60-talet. Ja, senare också.
Vi hade två Arabia-kannor. En i stugan och en i stan. När jag var liten köpte man mjölk i dessa märkliga förpackningar.
Då de var synnerligen osmidiga att hantera tömdes den nyöppnade tetran i en kanna.
Kannan är helt felfri. Inga nagg i kanten, inga sprickor i glasyren. Det låg ännu en kanna i lådan. En betydligt äldre Rörstrand. Vi brukade fylla den med ängsblommor. Ljuvligt.
Alla tre kannorna fick stanna i förrådet. Med upp i lägenheten fick istället den gamla brödburken följa.
Den är dessvärre lite rostig inuti, men jag har lagt in ett grönprickigt papper och skall fylla den med mindre burkar som innehåller tryckknappar, öljetter, nitar och annat smått och gott. Gamla brödburkar är väldigt bra att förvara saker i. Den här rymmer kvitton, bruksanvisningar och sånt som jag snabbt vill hitta när jag behöver det. Den står på köpmandisken i köket.
Den äldre röda brödburken har jag i en hylla i vardagsrummet. I den hittar man kablar, hörlurar och små högtalare till datorn.
Och den här rackarn står tom och väntar på att fyllas med något. När jag var liten fanns det alltid bondkakor, rån och något mer i den, men sånt har vi bara när någon fyller år numera.
Burkar är alltså alldeles utmärkta att förvara saker i. Framförallt sybehör. Knappar, ringar, spännen av olika slag, pärlor, stenar, spets, allt förvarar jag i burkar.
Kakaoburken dök upp under en bit grön- och vitrandig självhäftande plast som mamma dekorerat den och andra burkar med någon gång för längesedan. Magnecylburken och Saridonburken (också en febernedsättande och smärtstillande medicin) finns i lådan under mormors symaskin från 20-talet. Den jättejättenötta plåtburken har innehållit "cigarettes".
Den gula burken med rosor rymmer precis en Ikea-förpackning med 100 värmeljus.
Läkerol - gammal och ny burk.
Ja, jisses så mycket gamla grejer jag har utan att tänka på det. Jag tycker ändå att det är lite roligt att ha kvar dem och nog är det lite mer själ i dem, jämfört med den smarta förvaringen från t ex Ikea. Man får hitta en medelväg. Det fanns ju inte snygga tidskriftsamlare på 50-talet såvitt jag vet. Och nånstans måste jag ha mina Burda, Får jag lov och Populär Historia. Lådor till CD- och DVD-skivor var inte heller så hett på den tiden.
Måndagsmys
Det är inte helt fel att vara arbetslös ibland. Det är kanske inte riktigt pk att säga så, men det är icke desto mindre sant. I morse steg jag upp kl 8 och två timmar senare infann jag mig på Trygghetsrådet. Det händer inte så mycket på arbetsmarknaden just nu så varför inte passa på att njuta av den tid jag själv får bestämma över hur den skall disponeras. Allt ordnar sig, det vet jag.
Jag åkte in på stan en sväng och hittade lite presenter (kläder) till Björn som han ska få när han fyller 18 år nästa lördag. Vårt yngsta barn. Jag fattar inte vart åren tagit vägen! Plötsligt var han 1,92!
Hämtade Malin och så åkte vi till Dollar Store (eller Dollar Tore, som damen som inte läste dollartecknet som en bokstav utan som just ett dollartecken).
När vi var i London, för några år sedan, handlade vi Kit Kat med jordnötssmör varje gång vi var på Tesco. Ni skulle bara veta vilken fantastisk smaksensation det är med det salta jordnötssmöret i kombination med den söta chokladen. Tyvärr har vi inte hittat den någonstans i Sverige förrän nu, på Dollar Store! Där har de en hel korg. Tre för 10 kr! Och som inte det vore nog, så har Christin hittat Yankie med lakritssmak på Dollar Store i Boden. Ett tämligen ok alternativ till saligen insomnade (borttagen ur sortimentet) Lakritsplopp. Saknad av många.
På hemvägen svängde vi in till Katarina, som spenderar sina dagar i en liten kiosk i kyrkbyn i Gammelstad. Alldeles bredvid kyrkan. Vi tog varsitt cheesemål med pommes frites och en jättegod vitlöksdressing.
Världens sötaste grillbiträde, eller vad de kallas, de som jobbar i grillkiosk. Hennes chef tycker i alla fall att hon är guld värd. Och det tycker faktiskt jag också.
Vår gamle vän
När jag nu ändå hade kommit igång så åkte jag till Björknäsparken i fredags och dansade till King Edwards. Det var inte sådär särdeles mycket folk, men oj vad kul det var! Jag stod och pratade med två damer som var lyriska och sa "Visst är de bra?!" Och jag höll förstås med. Vi kom överens om att det är det där enkla hos King Edwards som är så tilltalande. Fyra killar som spelar riktigt dansvänlig musik på varsitt instrument, that´s it. Lite som förr i världen. De verkade ha lika roligt som publiken.
King Edwards är inte bara dansband och potatis. Hittade den här kartongen i Max och Christins matkällare. Verkar vara något slags rökverk.
Igår blev det en heldag i Boden. Först tillbringade jag ett antal timmar på Pingskyrkans Secondhand, som hade halva priset på allt. Inte för att jag gillar att köpa på mig prylar, men jag har ibland hittat fina sybehör (knappar, markeringspapper o s v) och så kan man ju fynda bland skivor och böcker. Jag hittade en Bodil Malmsten till Frida som hon inte hade...
...och en Streaplers-lp som inte jag hade! Hurra!
Jag upptäckte en liten grej. Alla låttitlar utom den första är skrivna med versaler.
Men det tar på krafterna att shoppa, så Christine och jag tog en liten lunchrast på Retrocafét. Deras räkmakor är HUGE! Jag trivs alldeles kolossalt bra där.
Medan Christine åkte hem tog jag en sväng på stan. Besökte den nya gallerian och köpte ett nytt nagellack på Kicks. Sen åkte jag hem till Max o Christine och sov lite middag. På kvällen åt vi oxfilé med pommes frites och pepparsås och tro det eller ej, men jag drack rödvin till maten! Tål ju inte det så bra. Nu var det inte vilket rödtjut som helst och jag drack ordentligt med vatten till, men jag mådde i alla fall alldeles utmärkt i morse. Inga sviter alls.
Please Mr Postmen
Det är bara två veckor sedan Drifters var häruppe sist. Då valde jag att inte åka till Boden på fredagen och på söndagen, när de var i Bursiljum, var jag ganska trött och lite less på att köra efter lördagens Täfteå-tur (som faktiskt blev nära 70 mil totalt), att jag även då stannade hemma. Det är i alla fall nära 17 mil enkel väg till Bursiljum. Ganska långt, alltså.
Men igår var de i Skellefteå! Jag puttrade ner till Piteå och Bergsviken där jag plockade upp Märit och Anneli och tillsammans åkte vi vidare och var framme i god tid, vilket var tur. Det gick tydligen osedvanligt långsamt i entrékassan, och en stund efter start ringlade sig kön långt ner på parkeringen.
Under de första danserna satt jag kvar vid bordet och funderade på vad jag gjorde där överhuvudtaget, men efter att ha varit upp på dansgolvet fick jag lite flow och insåg att det är förjäkla kul att dansa! Särskilt till den suveräna dansmusiken som Drifters levererar!
Västerbottningar är ett allvarligt och stillsamt släkte. De tycks ha en smula svårt att visa sin uppskattning. Jag har skrivit det förut och gör det igen - applåder och leenden är bra. Kallas svarsignaler och är nödvändiga vid all kommunikation.
Torsdagsdanserna i Skellefteå är i alla fall jättekul. Jag har inte varit på så många under de senaste somrarna eftersom jag inte är hemma förrän kring halv två, vilket är alldeles för sent om man ska upp fyra timmar senare. Men just nu får jag ju sova ut.
Det verkar som om den fysiska posten har fått ett uppsving! Har vi slutat mejla? Att döma av antalet brevbärare på vår gård igår så verkar det inte bättre. Rena trängseln.
Det går bra nu
Nej, jag vet ännu inte hur jag ska försörja mig i framtiden, men det har i alla fall löst sig på bilfronten för en tid framöver. Igår träffade jag min före detta kollega Jenny och hennes kille, som flyttade till Göteborg i höstas men som nu var "hemma" en liten sväng. Vi käkade en tvåtimmarslunch på Waldorf och sedan gick jag till min svägerska Ulla på Handarbetshörnan. Där blev jag sittande i flera timmar. Det var lugnt i butiken och min brorson Daniel kom dit med lille Milo, Charlies lillebror. En riktig gullunge, ska jag säga.
Jag gick så hem så småningom (Jag GÅR väldigt mycket nuförtiden.) och efter middagen drog jag på mig springskorna och gav mig iväg ut. Då ringde telefonen. Det var Ulla som sa att hon tänkte komma förbi och lämna bilen! De har nämligen två bilar, en rejäl Volvo och en liten Mitsubishi (som hon övertagit från sin pappa som inte längre kör bil). Eftersom de ska ha semester i ett nästan oääändligt antal veckor (sex-sju stycken) och ska ut och drälla längs vägarna (Skåne) så behöver de inte lillbilen. Jag blev så glad att jag nästan började gråta! Man är ju onekligen ganska beroende av bil för det är så himla tungt att dra hem mjölk, mjöl och annat tungt från Kvantum. Sen är det ju lättare att ta sig på dans med bil också.
Det är förstås inte läge att raljera över en bil som man fått låna, men när Björn fick se den utbrast han något jag inte tänker återge här. Bosse och Ulla har, som sagt, inte själva valt och köpt den här bilen utan den har liksom bara hamnat hos dem och därför vågar jag mig på att säga att ja, det är ju en riktig pensionärskärra. Den är förstås inte fulare än andra apdass, tillverkade av Mercedes, Opel, Ford etc. Nästan alla biltillverkare har ju en sån här modell i sortimentet. Den är funktionell och smidig, men jag skulle aldrig någonsin i hela mitt liv ens fundera på att köpa en likadan. Inte ens när jag blir pensionär.
Det är inte bara för att den är ful. Den är inte tillverkad för långa människor. Och jag är ju lång. Men jag är så kolossalt tacksam för att jag får låna den och bara omtanken gör mig lycklig!
I morse skjutsade jag Malin hit.
Jag antar att man skrivit på dörren i väntan på nya skyltar. Dagens sanning är det i alla fall.
Konstnären Carolina Falkholt har varit i Luleå och målat ett konstverk. Kalle har haft förmånen att få hjälpa henne.
Bilden är tagen i måndags och målningen blev klar igår, tisdag. Helt fantastisk!
En stark resa
Med risk för att bli lynchad måste jag ändå få erkänna att den enormt tryckande högsommarvärmen som vi har "njutit" av den här veckan inte riktigt är min kopp te. Det är skönt med värme, men det behöver inte vara 28 grader i skuggan...
Igår gav vi oss iväg mot Täfteå strax efter lunch, Ulrika, Thomas, Thomas och jag. Jag hade Fridas merca, förstås, i vilken luftkonditioneringen består av en taklucka och rejäla friskluftintag. Sidorutorna är givetvis ett alternativ, men bara när man cruisar i stan.
Eftersom mercan också är en lowrider fick jag hålla en hyfsat moderat fart då sulorna gärna vill skrapa i skärmarna i gupp och kurvor. Den sträcka som jag normalt kör på en kafferast tog alltså lite längre tid och vi var tvungna att ta en sådan - kafferast, alltså - efter drygt halva vägen, i Ljusvattnet.
Jag hade packat en kylväska med ost och kex, och som av en slump ville det sig inte bättre än att själva dukningen fick ett finskt tema, vilket vår finske Thomas tyckte var trevligt.
Kaffekopparna är Arabias Riikka, loppisfynd, och glasen är Ittala, formgivare Kaj Franck. Mina favoritglas. Finns i massor av färger och är så lagom stora.
Vi åt och åt medan långtradarna dånade förbi, endast några meter från bordet. Ja, ni ser ju på bilden. Det är E4:an som passerar där bakom.
När vi kom fram till Täfteå stod Kurt Sundin från SVT och väntade på Thomas och Thomas
som han intervjuade både med och utan bild. Kommer snart på hans sida HÄR, så håll ögonen öppna!
Ulrika och jag stod en bit ifrån och tittade på och konstaterade att MYGGEN vaknat till liv! HUVVA!! Tack och lov fick vi strax gå in i logen. Där monterades en roll-up
och småpratades lite med Signar (oj, så suddigt det blev...) samtidigt som Elisa´s soundcheckade.
Sedan åkte vi in till Umeå och fräschade till oss på hotell Aveny.
I Gällivare finns det ett hotell med en märklig, men kanske nödvändig, lösning. Duschkabinen är nämligen placerad i hallen. Bild på det finns i det HÄR blogginlägget, som f ö också beskriver mitt livs första fortkörning... Hursomhelst fick jag lite flashbacks när jag såg planlösningen i killarnas rum, som var identiska. Båda hade halva badrummet i hallen.
Men det var ju fräsch och fint och det fanns till och med hantlar i en ställning ovanför sängen, vilket särskilt Thomas D tyckte var himla bra för då slapp han ju gå ner i gymmet.
Håhå, jaja. Vilka påhitt! Vilka nymodigheter! Ska det vara nödvändigt?
Numummade, ombytta och fräscha styrde vi färden tillbaka mot Täfteå, men stannade för middag på hotellet i Arnemark, där vi åt en alldeles fantastiskt god middag bestående av ryggbiff, klyftpotatis och en god sås. Kladdkaka och kaffe till efterrätt. Mums. Bäst vi satt där dök Taxi-Kjell upp i foajén och vi var naturligtvis tvungna att gå ut och beundra hans nya taxibil, en lång-Volvo.
Thomas Lundins förnamn hade fått en lite märklig stavning på affischerna....
Efter middagen inhandlades ett par flaskor Djungelolja och därefter var Thomas och Thomas redo för jobb och Ulrika och jag för dans. Det är så roligt i Täfteå, för man behöver verkligen inte stå i "damhögen" för att få dansa. Ulrika och jag vandrade omkring och var vi än befann oss, längst ner i danslokalen, i fiket eller utomhus så blev vi uppbjudna. Det spelade ingen roll. Jättekul var det! Och Elisa´s är ett alldeles otroligt kompetent dansband som bara blir bättre och bättre! Spelar jättebra dansant musik med glädje och engagemang!
Allting har en ände, så också denna kväll. Vi skjutsade Thomas och Thomas till hotellet i Umeå omkring kl 1 och påbörjade därefter den 27 mil långa resan hem. Det gick jättebra. Ulrika är ett himla trevligt sällskap och jag var inte trött alls. Vi tankade i Skellefteå och blev uttittade av alla ungdomar i liknande bilar som vår, som förmodligen undrade varför två (eller åtminstone en, Ulrika är ju ganska ung) äldre damer körde omkring i en fjortisbil.
Kring halv 5 i morse lade jag huvudet på kudden och med öronproppar lyckades jag sova ända till halv ett!
Idag har jag varit ner till Janne. Körde ner på fyra hjul och återvände på två. (Buuuhäääää....Snyft!) Hittade min gamla Crescent från 1984 fastvuxen i gräsmattan, men på bara en liten stund hade Skarin förvandlat den till ett fordon i toppskick! Hurra!
Medan han höll på och smorde växlar och bromsar och lagade punka kollade jag lite i garaget och förrådet och titta vad som hängde på en dörr! Det här, mina kära vänner, det här var ett RIKTIGT bra dansband när det begav sig!
