...och jag tänker varje gång...

Söndagen blev en stressig historia. Mammavecka med mamman i Stockholm innebär att pappan får stå för middagsmyset. För att göra det hela enklare lagade jag lite mat som han fick hämta. Det blev en form mangokyckling och så en gryta palt förstås. Efter dusch och packning var det lite svårt att somna och när väckarklockan ringde var jag inte särskilt utvilad. 
 
Väl i planet visade det sig att det droppade något från den högra motorn så piloten fick köra tillbaka det till flygplansparkeringen. Det kikades på motorn och  den provkördes och det visade sig att det bara var någon överbliven slaskbensin som droppade och sen så lyfte vi, ganska ordentligt försenade. Taxifärden från Arlanda in till stan var inte heller särskilt självklar. Inte som en bilfärd mellan t ex Luleå och Boden kan vara. Chauffören visade dessutom prov på filkörning i den högre skolan.
 
Det var förstås roligt att träffa stockholmskollegorna, de som varit uppe hos oss för inlärning. Det var också roligt att komma till hotellet, tvätta bort sminket och lägga sig i sängen.

 
Det är kallt i rummet så jag ligger i mitten med dubbla täcken men det går ingen nöd på mig. Det sitter en tv på väggen i fotänden och nu börjar Ullared. Man kan ha det sämre!

Deutgenz-söndag

På söndagen gjorde vi ingenting! Jo, Anna fixade min blogg. Ni vet ju, hon är ju ett med datorer... Nu har den en modern design med nytagna bilder på mig! Läs förresten Annas blogg om helgen HÄR och HÄR.
 
Ute sken solen och i snön kunde man se spår från både katter och rådjur.
 
 
Och jag satt mest i köket och hade det bra.
 
 
Allt var frid och fröjd ända tills duktiga Knas kom in med en levande leksak som han stolt ville förevisa...
 
 
Kolla vid benet strax under eluttaget
 
 
 
 
Strax innan vi skulle åka till flyget (Thomas skulle till Stockholm samtidigt som jag) gick jag och pudrade näsan. Bäst jag satt där ropade Thomas:
- Boel, Boel! Nu kommer den in till dig!
Jag såg hur mushelvetet pressade sig mellan tröskeln och dörren och plötsligt var det någon som skrek högt. Jag konstaterade förvånat att det faktiskt kom från mig! Lite skamsen kände jag mig, då jag ju faktiskt har hanterat större råttor än så. Anna skrattade krasst, för det där är ju faktiskt vardag för dem.
 
Så blev det dags att åka. Tog en pizza på Arlanda med Thomas och inte särskilt många timmar senare var jag hemma på Kallkällan, där råttorna är grå och samlas i hörnen.
 
 
 

Throw my hands back

Det är fint att bo i Norrbotten just nu. Lagom mycket snö och lagom kallt. En av mina vänner i Skåne skrev just på fejjan att de har -20 grader och det tyckte hon förstås var jättekallt. Det förstår jag, för det tycker jag också, det skrev jag ju i förra inlägget. Bara för att jag skrev så här nu så kommer jag i nästa inlägg att förbanna kylan (det kommer att vara -35) och snön (då har det ohämmat vräkt ner i två dagar och man får skotta sig till garaget). Det blir väl liksom straffet, kan jag tänka. Men var snäll och observera att jag inte lägger några värderingar eller någon skadeglädje i mitt konstaterande...
 
Jobbet tar annars väldigt mycket energi just nu och jag är tacksam för att jag inte är den som stressar upp mig inför julen. Tvärtom ser jag fram emot nästa fredag. Då kommer jag att vara så vansinnigt lycklig över de fem lediga dagarna som väntar att jag förmodligen kommer att springa med hoppsansteg från jobbet. 
 
Annars då? Ja, jag har besiktigat bilen och det gick väldigt bra. Nyare vinterdäck än i fjol, ny ljuddämpare, fastsatt dimljus och som grädde på moset, blank som en hundsåndärnivet i månsken...
 
 
"Det är väl bäst man håller sig undan" sa jag och gick och satte mig i väntrummet. Han skrattade bara men jag tror att hans vänliga framtoning berodde på att bilen var ren. Ni ser väl hur den blänker? Vem kan motstå en sådan pärla? 
 
Annars händer det inte så mycket just nu. Förra helgen jobbade Frida en hel vecka på tre dagar, typ, och kom hit och sov mellan fredag och lördag. Det var jättemysigt att kliva upp och ge henne frukost kvart i sex på morgonen och ännu mysigare att gå och lägga sig igen när hon hade åkt.
 

Jag ville ju vara utvilad inför DET STORA PEPPARKAKSBAKET för det tog tamigtusan hela dagen!

 
 
Den som har bakat flest pepparkakor när hon dör vinner. Jag tror jag ligger bra till. Jag köpte ett par öl på systemet på väg hem från jobbet på fredagen, men det blev som inte av att jag ens smakade och ändå var de specialtillverkade för mig.
 

Jag berättade väl om min samåkningskumpan som varje morgon har med sig en kasse med kulturskatter? Idag visade han denna:
 
 
De där skapelserna får Larz Kristerz kostymer att framstå som något man skulle kunna ha på sig när man åker på Kvantum och handlar... Alltså, jag vet som inte vad jag ska säga. Jag är faktiskt mållös. Kolla urringningarna. Puffärmarna. Kragarna. TYGET!!!
 
 
Idag blev klockan också 12 över 12 men eftersom det var den 12/12-12 så var det ju lite extra speciellt.
 
 
Och ikväll har jag varit på Kulturens Hus och sett Midvintervaka som jag sedan har recenserat på mindre än en timme och det är därför jag petar ihop det här blogginlägget nu. Rena euforin. Pust.

Wherever I lay my hat

Jag kan inte låta bli att skriva om min nästan surrealistiska hotellupplevelse i Malung. Jag förvånas fortfarande över hur man utan skrupler kan ta betalt, och rejält dessutom, för ett rum av den här kalibern.
 
Första gången jag var i Malung på dansbandsveckan, 2006, bodde jag första natten på Hotell Skinnargården innan jag flyttade till fina Värdshuset Lugnet, där jag delade rum med fyra vänner. På Skinnargården skulle jag bo en natt och sova i en extrasäng. På sängarna låg det badlakan och vanliga handdukar, men på min låg det en vanlig handduk och en gästhandduk. ???? Som att jag inte var berättigad ett badlakan. Jag tog mina små handdukar, gick ner till receptionen, som vid den tiden befolkades av två indolenta individer som med öppen mun kanske försökte tänka ut ett vettigt svar på frågan hur de tänkt när de fördelade handdukar. Om de kanske utgick från att min kropp var så liten att jag inte behövde större handdukar? Och varifrån hade de fått det i så fall? Det var i hursomhelst inte helt självklart att jag skulle få byta ut gästhandduken till ett badlakan utan det en hel del övertalning och jag hann t o m bli lite upprörd.
 
Jag stod ju förstås ut en natt, men i år var det dags igen. Jag tilldelades ett dubbelrum som jag skulle få vara ensam i en natt innan en rumskamrat från Malmö skulle anlända. Flickan i receptionen kunde ingen svenska utan satte upp datorn på disken så att jag kunde checka in själv och så fick jag nyckeln. Jag hade hört att hotellet var under renovering och det gladde mig att de ersatt heltäckningsmattorna (de kanske kröp iväg själv?) med ett ljust klickgolv, men sedan hade antagligen pengarna tagit slut. Här följer några bilder på duschutrymmet...
 
En liten spricka i våtväggen. Man behöver inte ha någon särskilt livlig fantasi för att förstå hur det ser ut under den väggbeklädnaden.
 
Jag vågar nog påstå att bubblorna i taket är vattenskador och fläckarna är svartmögel
 
 
 
Det fanns en enda spegel på rummet och det var badrumsspegeln. Dessvärre fanns det inget eluttag därinne (och det var nog tur) så när jag skulle fixa håret inför Guldklavegalan satte jag mig på golvet framför tv:n (tjock-tv, förstås) och försökte spegla mig i den så gott det gick.
 
När jag kom hem på natten efter galan tänkte jag läsa en stund innan jag somnade, och insåg då att det varken fanns taklampa eller sänglampa på rummet. Men det stod en liten röd lampa på skrivbordet, så jag flyttade den till sängbordet och skulle ta bort skärmen när jag upptäckte att lampan var helgjuten med glödlampan liksom inuti lampfoten, så det enda ljus den gav var ett rött bordellsken. Tack och lov hade jag en liten ficklampa i väskan.
 
På morgonen vaknade jag, som jag tidigare skrivit, av att damerna i rummet intill pratade högljutt och för ett ögonblick trodde jag att de tagit sig in i min hall. Detta var innan jag upptäckte att endast en vanlig trädörr skilde våra rum åt. När jag klev upp råkade jag se den äckliga ventilen inne på toaletten
 
 
men när jag skulle ställa mig på toalettstolen för att kunna fota den från närmare håll kunde jag konstatera att den föralldel nya och fräscha toastolen inte var fastskruvad i golvet, förmodligen i preventivt syfte med tanke på framtida renoveringar. 
 
Eftersom jag inte mådde så bra av möglet, mina ögon tårades och både näsan och halsen kändes tämligen tilltäppta, så tog jag mitt pick och pack och lämnade hotellet efter frukosten. Jag lekte med tanken att be om ett mögelfritt rum, men flickan i receptionen hade förmodligen ändå inte förstått vad jag sa så jag lät bli.
 
Jag kan stå ut med att bo spartanskt. Herregud, förra året sov jag tre nätter i bilen som stod uppställd på en industritomt, men att någon skall betala dyra pengar för detta sunkrum är helt sjukt. Resten av veckan beboddes rummet av flickan från Malmö, som nyss varit och rest i Thailand och tyckte att det var ändå rätt ok. Hon tog dock tacksamt emot några rosa öronproppar som jag gav henne för att hon inte skulle bli väckt av hönsen i rummet bredvid.
 

Blocket

Trots den rejäla mutan (whiskyflaskan) kunde mitt ex inte finna något fel på bilen. Den lät helt normalt, tyckte han. I och för sig inget ovanligt syndrom. Jag minns när jag som ung tog min gula Kadett till Arnes bilservice för att den spikade och lät som ett helt tröskverk hela tiden. Utom när han provkörde den. Då spann den som en V12:a. Det gjorde inte Saaben när jag hämtat den, kan jag säga. Skrapandet tilltog vartefter jag körde och jag har sedan dess varit tvungen att spela jättehög musik för att slippa höra eländet, men jag kan dessvärre inte bortse från det faktum att folk stannar till och glor när jag kommer körande. Särskilt när jag bromsar så jag försöker undvika det så långt det är möjligt. Vilket ju förstås inte är särskilt långt i stan.

Nu har jag i alla fall köpt nya bromsbelägg så det ska väl bli någon ordning på det också framåt veckan. Fast det känns så jäkla läskigt med bilen. "Men det är väl bara att köra tills den rasar!" utbrister mitt ex och då vill jag förstås veta NÄR den kommer att rasa. Kan jag köra den till jobbet idag? Tar jag mig hem? Kan man tänka sig att den orkar till Malung? Ska jag gå på banken? Börja kolla nyare Saabar (annat bilmärke är otänkbart)? Fast jag får väl vara lite wild and crazy, gasa på och hoppas att den väljer att ge upp på "ring en vän"-avstånd och inte i Ljusdal...

Eftersom jag tillhör en liten unik skara med hög arbetsmoral och  känsla för vårt lands och G4S väl och ve, är jag nu på väg till mitt arbete, fullt medveten om att de flesta av er ligger och grisar och sover i era sängar. Men snarka på ni, jag och några fler ansvarskännande individer kommer att se till att Sverige fungerar även idag. Fast det där med hockeyn kunde jag tyvärr inte göra något åt...

Tråkigt på ett sätt

Inte blev det något tjosanhejsan i helgen. Det var helt enkelt inte någon dans inom rimligt avstånd, men det gjorde ingenting. Jag jobbade lite på lördagen och på kvällen låg jag bara i soffan och jäääääste. Nä, förstås inte. Först klippte jag ut ett tyg till en klänning och ett par baggyjeans. Sen frågade Katarina om vi inte kunde se en film tillsammans och naturligtvis sa jag ja och tänkte att jag kunde börja sy en annan dag.

Det här med att se på film här hemma är kritiskt, det har jag berättat förut. Jag är så rastlös av mig att jag har svårt att bara sitta och titta utan att göra något annat samtidigt. Därför är bio det bästa sättet att få mig att se en hel film. Nerklämd i en biofåtölj har man ju inte så många alternativ.

Nu såg vi i alla fall Darjeeling limited som var så fruktansvärt värdelös att jag höll på att gå i bitar innan den äntligen var slut. Så fruktansvärt tråkig och fullspäckad med en övertydlig symbolik. Jag höll ut hela filmen i alla fall, men stöp sedan i säng och hann läsa lite Kepler innan jag somnade av ren leda.

När jag var ner till Blekinge i februari hann vi ju åka till Sommarlust i Kristianstad en sväng efter Olle Jönsson på Bykrogen och då tog Peter en bild på mig och Thomas som jag inte kollat på förrän nu.



Men det är ju inte klokt så snygga vi är!

Kurt Sundin var förresten och filmade Fernandoz i Skellefteå förra helgen. Här är filmen:
 

Och om man tittar lite extra noggrant ca 13:35 så kan man se mig sväva in från vänster...

If You Can Put That in a Bottle

Egentligen har det alltid låtit litegrann när jag har svängt till vänster. Ett distinkt klonkande någonstans framme till höger. Men efter att motorn släppte för ett par år sedan och jag även bytte höger drivknut så tänkte jag att det nog inte var någon fara i alla fall. Fast på sista tiden har ratten liksom ryckt till ibland och idag lät det väldigt illa när jag svängde. Tur att 97:an är ganska rak, för då slapp jag höra eländet. Men när jag körde in i garaget, efter att ha varit och jobbat några timmar, smällde det till under bilen och där stod den och ville inte rulla vare sig fram eller bak. Björn och Malin infann sig på två röda och hjälpte mig att putta in eländet i min lilla parkeringsruta och Malin gjorde mig uppmärksam på de knytnävsstora oljefläckarna på golvet. Klar olja. Troligtvis växellådsolja.

Läge att bryta ihop, alltså, men det tjänar ju knappast något till. Min bror Håkan, som har ett hjärta av guld, hämtade mig och så åkte vi till Måttsund och hämtade den byrå jag köpt på Blocket tidigare idag.



Ett riktigt fynd, faktiskt. Och nu kan Katt ha sina kläder i de rymliga lådorna istället för på golvet.

En dag när jag kom hem hade hon randat sitt hår. Jag tog förstås en bild men plötsligt vill min externa hårddisk inte längre kopplas ihop med datorn (varför är jag inte förvånad?) så tyvärr kan jag inte visa hur fint det blev.

Nä, jag tror faktiskt att jag går och lägger mig innan det händer nåt mer. Jag hoppas kunna ta mig till jobbet imorgon på nåt sätt i alla fall. Av tre bilar i vår lilla samåkningsgrupp har en körförbud och en är, ja, typ död ...


The Trick Is To Keep Breathing

Källsortering är något som numera är mer regel än undantag i varje hem, men är det något som jag aldrig kommer att vänja mig vid så är det den där vidriga komposteringen. I en fyrkantig låda med lock skall man sätta en slinkig plastpåse som är precis på centimetern så liten att när man dra den över det fjärde och sista hörnet på lådan så spricker den. Man tar en ny påse, stretchar den litegrann och tar man i lite lite för mycket så spricker även den, INNAN men ens hunnit få ner den i lådan. Eventuellt lyckas man redan vid tredje försöket och allt är frid och fröjd, men bara för någon dag framöver. Därefter börjar lådan fyllas med diverse matrester. Där hamnar en slatt av morgongröten, en kant av en smörgås, det som blir kvar av purjolöken, fiskrenset, det vita från skinksteken, apelsinskalet och så vidare och så småningom uppstår en vidrig stank som gör att man måste byta påsen, trots att den inte ens är halvfull.

Och det är DÅ som det kan bli riktigt obehagligt. Beroende på vad som hamnat i bunken förekommer det ibland att någonting har läckt och påsen liksom ligger och gungar i någon odefinierbar äckelpäckelvätska. Nä, fy farao, jag rensar hellre avloppet i duschen, faktiskt.

Left of the flag

När det är -15 grader och blåser, då är det jäkligt kallt. Tänkte bara informera den del av mina läsare som glider omkring på gröna gräsmattor och har två plusgrader... Men annars är det kanon! Ännu en måndag har passerat och på något sätt gillar jag måndagar. Särskilt när kvällen kommer, för då är den nästan över. Jag hade för avsikt att åka och panta tomglas samt ta en sväng ut till Myrorna och avyttra ett par säckar kläder som jag skoningslöst rensat ut ur min och Björns garderob, men polarkylan hindrade mig. Det kan bli av imorgon istället.

Igår var en riktig degdag. Klev upp redan kl 10 och skulle börja skriva recensionen från lördagkvällens folkmusikfestival, men trots att jag satt där vid datorn så ville det sig inte riktigt. När två timmar förflutit hade jag fortfarande bara 167 tecken av 3000. Namnet på festivalen och uppräkningen av de medverkande artisterna tog väl lite drygt 100 av dessa...



Men plötsligt vände det och vid deadline skulle jag istället försöka få ner texten med 400 tecken. Åh, fy farao. Jag dödade och dödade men lyckade bara krympa eländet till 3300 innan jag skickade den, men det gick tydligen bra och såHÄR blev den. Jag är nöjd.

Bäst jag satt och slet mitt hår i förtvivlan fick jag ett MMS av Anna som inte heller var så särdeles harmonisk för ögonblicket.



"Har du denna Burdan? Jag behöver support på mönster nr 104. Fattar ingenting."

Jag hade definitivt inte tid att hjälpa henne just då, vilket jag med gäll röst talade om. När jag sen ringde upp så fick hon besök av sina föräldrar och när hon ringde tillbaka låg jag i badet. Men mot aftonen fick vi kontakt och jag försökte på ett pedagogiskt sätt förklara hur hon skulle göra, men det var svårt, för att inte säga omöjligt trots att jag pratade högt och långsamt... Nä, vi enades om att jag skulle ta hem Skype, något som jag ändå tänkt göra i ett annat ändamål, så supporten fortsätter en annan kväll, nu med bild.

Annars ska jag ju faktiskt ner om två och en halv vecka igen...

So just look at them and sigh and know they love you.

Min lilla storebror, alltså den yngre av mina två äldre bröder, har enormt vuxna barn. Så vuxna att han hittills har lyckats skaffa sig en hel hög med barnbarn. Min äldsta bror och jag däremot, vi har inga barnbarn, bara barn. Det räcker för mig än så länge. Jag känner mig inte riktigt redo, mogen, för mormorsordet.

I torsdags var jag förbi min bror, farfadern, och där var också två av hans barnbarn samt pappan till dessa. Och det är klart att de är som två små sockertroll, Milo och Charlie. Men inte kunde de hålla sig stilla den nanosekund det tar att ta ett kort... Inte samtidigt i alla fall.

 

 

 

De är i alla fall ruskigt söta. Ruskigt.

I'm really nervous but it sure is fun

Det har varit en bra och händelserik vecka. Med mina mått mätt, förstås. En stor händelse har varit bilbesiktningen. Ja, jag var ju skitnervös förstås, men det gick jättebra. Bilen var ren, jag hade plockat fram varningstriangeln och satt ihop bältena i baksätet. Höger positionsljus var ur funktion, dimljuset på samma sida sitter löst (det är väl sånt man har silvertejp till?) men värst var väl däcken. Dessa pratade besiktningskillen länge om...
- De är helt slut! Det händer ju ingenting när man vrider på ratten!!! Den går ju bara rakt fram!!



Nja, jag tycker att han överdrev lite. När jag och Anna svängde ut från Biltema i måndags så försökte jag verkligen köra rakt fram, men bilen tyckte uppenbarligen att jag skulle åt andra hållet så den snurrade helt enkelt runt. 

Det blev alltså underkänt men på ägarens ansvar, och det var jag förstås nöjd med. Slapp ta bussen därifrån.

Idag har jag varit till Stockholm en liten sväng på ett möte. Klev upp i svinottan, och då menar jag verkligen TIDIGT! Mitt i natten, för att vara mer exakt. Planet gick kl 6 och jag ville ju hinna duscha och göra mig snygg. Strax efter två var jag tillbaka på Arlanda och lyckades få byta till ett tidigare plan. HURRA! Dessutom åkte Ingrid med samma plan och tack vare en hjälpsam flygvärdinna fick vi sitta bredvid varandra och kunde pladdra oupphörligt under hela resan. Det var underbart!

Send in the clowns

Allt är inte så himla kul. Ibland gör man riktigt riktigt meningslösa saker också. Det kan å andra sidan vara nödvändigt, så man begriper att uppskatta allt som är kul och bra. Igår kväll slösade jag således bort 2 timmar och 50 minuter av mitt värdefulla liv på att se Det. Jag har nämligen inte sett den förut, så jag och Björn lånade den av Max och Christin på VHS (!) och förberedde oss på en mardrömslik lördagkväll. Och det blev den också, men inte som jag hade trott... 



Nä, tusan, den var ju nästan dubbelt så lång som en "normal" film. Och jag som hade förberett mig på att gå och koka kaffe och lite annat pyssel när skräcken skulle gripa tag i mig och göra det outhärdligt att titta. Det hände aldrig, kan jag ju säga. Men det var förstås ändå mysigt att sitta i soffan och med Björn och Katt, fast den senare satt och kollade på Misfits på datorn.

Efter att ha skjutit upp biltvättandet i MÅNADER blev det så av idag. Först dränkte jag den i avfettning men det hjälpte föga, i vart fall inte på fälgarna. 



Eftersom det är sjukt kallt så åkte jag och Malin till Kulturens Hus och parkerade i det varma men ruskigt trånga parkeringshuset där jag också städade ur den lite invändigt. Sedan gick vi till Friends och fikade i en och en halv timme och jag hoppas verkligen att den hann torka såpass att jag får upp bildörrarna imorgon bitti.

Nu måste jag bara åka på Biltema och köpa en glödlampa till höger bak. Hå hå ja ja. Sånt är lite jobbigt, tycker jag. Inte min grej, precis...



 

The skies above are blue

Så avgick han i alla fall, Håkan Juholt. Som offentlig person får han ju finna sig i att bli granskad, så är det bara. Och han får också stå ut med att folk har åsikter om honom, både som politiker och privatperson. Det är självklart att man måste få kritisera en folkvald politiker, men om man uttrycker sig på det här sättet har man definitivt gått över en gräns:

"Dags att lägga ut "Lilla Äcklet" igen!!! En passande kostym till en falsk liten bajshög!!"


Det här är en av mina "vänners" statusuppdateringar på fejjan. Eller f d "vän" ska jag väl säga eftersom jag har plockat bort honom nu.

Att använda offentliga medier till den här typen av smutskastning säger mer om sändaren en mottagaren, om man säger så. Jag tycker verkligen att det är skittrist med människor som i sina fattiga liv inte har annat för sig än att skriva illa om andra. Man kan ju bara tänka hur det skulle kännas att läsa sånt här om sig själv, en vän eller en släkting. 

Nog om det. Helgen blev inte som jag planerat. När jag vaknade igår morse var jag grymt förkyld och i morse var jag om möjligt ännu sämre. Jag har legat i badkaret i en och en halv timme, ätit Alvedon och använt nässpray och nu sitter jag här, feberhet med blaskig blick, och är i alla fall tacksam över att det är helg och jag är ledig. På torsdag ska jag till Stockholm över dagen och det är inte skönt att flyga när man är förkyld. Men det har säkert gått över tills dess...

Dagen innehåller i alla fall plikter, trots den tillfälliga svackan. På onsdag ska jag besikta bilen och jag MÅSTE bara tvätta den. Man KAN inte köra in en bil på besiktningen som är så skitig att man inte ser att det står SAAB på mittplopparna på fälgarna... Men eftersom det är svinaktigt kallt, -10, så måste jag ju åka och ställa den i Kulturens Hus-garaget ett par timmar. Jobbigt... Jag ska nog också byta en trasig glödlampa.

Visst, det är ljust och fint ute, men jag är ingen täckbyxmänniska. Finns verkligen inga i min storlek som räcker ända ner, dessutom är det otympligt att röra sig i dem. Täckkjol är sjavigt och jag får inte in långkallingar under jeansen. Så jag ser fram emot sommaren, åtminstone våren.

Oj oj oj, så gnälligt det här blev... Jag får skylla på förkylningen. Jag har snart snutit upp en hel förpackning Lambi. Det ni!

Håkan Juholt och jag är förresten födda samma dag, den 16 september. Fast han är tre år yngre än jag. Vill ni kommentera så vet ni vad ni ska skriva.

Even if I find nothin´ better to do

Att stora ungar flyttar in och ut är visst rätt vanligt. Frida flyttade ut första gången när hon var 15 och efter en tid hemma hos pappan är det nu dags igen. Om två veckor flyttar hon ihop med en kompis i en lägenhet på Bergnäset men eftersom hon jobbar för det mesta och råkade ha en ledig kväll ikväll, så ville hon passa på att kolla husgerådsutbudet i mitt förråd. Vi visste båda att det fanns ett par kartonger med porslin och sånt från hennes sejour i Piteå, vilket också visade sig stämma. Efter att ha lyft, baxat och svurit hittade vi dem.



Längst in i förrådet har jag staplat kartonger från golv till tak, självklart med Fridas lådor längst ner. Jag skäms lite över den här bilden... Ni ser kanske att det står Min Häst på en kartong. Den innehåller ett antal årgångar av tidningen, från mitten av 70-talet, och jag kan faktiskt inte komma på en enda anledning till varför jag har sparat dem.

Jag anar en skoningslös rensning under de närmaste helgerna och jag tror inte att varken Frida eller Katarina får vara med, då jag tycker mig se vissa hamstertendenser även hos dem.

Det var den härliga onsdagskvällen, som jag egentligen tänkt ägna åt att byta dragkedja i en jacka samt stryka lite kläder. Men både jackan och strykbrädan finns nog kvar imorgon.

Igår kom Hannah och hämtade mig på jobbet och så åkte vi på Max och åt lunch. Med sig hade hon den gulligaste lilla valp man kan tänka sig. Tyvärr hade jag bara mobilen att fota med och han rörde sig hela tiden, men man ser ju ändå vilken ulltuss han är.

 

 

Han ser onekligen ut som om han har vuxit upp i kraftig sidvind.


Cause I´m leaving on a jetplane

Märkligt att tänka sig att jag för precis en vecka sedan satt i den gamla skolsalen hos Anna och Thomas och åt löjrom och laddade inför Lasse Stefanz på Valje...

Jag stannade ju i Blekinge ända till måndag kväll och resten av helgen innehöll förstås en massa trevligheter bl a ett besök hos Diana och Sven-Göran i Sölvesborg med underbar middag och bubbel i deras pool.



Jag hade lite ångest inför hemfärden, dels med tanke på den stundande vardagen men också på bytet av flyg på Arlanda. Istället för att boka SAS tur och retur Luleå-Ronneby så hade jag splittat upp resan för att få den så billigt som möjligt. Då ingick också några fruktansvärda minuter då jag var nästan säker på att jag skulle missa Norwegian till Luleå.

Planet från Ronneby lyfte nämligen en halvtimme efter beräknad avgångstid. Först skulle de isa av vingarna och när de äntligen var klara med det så var det ett annat plan som promt skulle landa på vår startbana som antagligen är densamma som landningsbanan, vad vet jag? Kallinge är väl inte Sveriges största flygplats, precis.

Jag var sjukt stressad och när planet äntligen lyfte fick jag behärska mig för att inte rusa in i cockpiten och vråla "Nu jäklar ser du till att flyga det fortaste du kan!" Istället blundade jag och tänkte tillbaka på helgen för nog fattade även jag att det inte var någon idé att skärra upp sig.

Väl på Arlanda kastade jag mig dock snabbt ut i mittgången, slet ner väskan och gick med långa steg mot utgången och ner i ankomsthallen. Och naturligtvis var det för sent att checka in själv så det fick den lugna killen i bagageincheckningen göra.

Självklart hade jag stressat i onödan. Även flyget mot Luleå var ordentligt försenat så inte heller här kom vi oss iväg förrän en halvtimme efter tidtabellen. (Heter det tidtabell när man pratar om flyg?) Frida hämtade mig på Kallax så hem kom jag ju och kunde inställa mig hos tandläkaren tidigt på morgonen dagen efter.



Det var så härligt mycket snö i Norrbotten redan när jag åkte och det kan tydligen aldrig bli för mycket av det goda för det har fortsatt att VRÄKA ner. Så här såg det ut när jag åkte till jobbet i morse. Visst blir det ljust och fint, men ska jag vara riktigt ärlig så föredrar jag nog gröna gräsmattor.

Helg i Blekinge

Jo, jag hade kunnat stanna där nere. Trots att det började snöa en stund innan jag blev skjutsad till flygplatsen. Strax efter lunchtid pratade jag med Frida som upplyste mig om att det var 22 minus i Norrbotten och då kändes det som att jag hade kunnat bryta ihop litegrann. Några timmar senare ringde hon igen och sa:
- Nu kan du komma hem, mamma, för nu är det bara 15!

Det har varit en bra helg. På lördagen var det dags för



Det var till denna kväll jag sydde upp den obehagligt snäva, men snygga klänningen. Allt gick dock bra. Jag fick dra upp den lite när jag satt och när jag tog på mig kappan när vi skulle därifrån, så drog jag ner dragkedjan i sidan. Lite luft i lungorna skadar aldrig.

Men min klänning var inte kvällens huvudattraktion precis. Nej, det var förstås Anna, flankerad av Jens och Jonas. Fy tusan, om ni bara ens kunde ana så fruktansvärt vacker röst den flickan har! Vid flera tillfällen steg tårarna i mina ögon, så underbart var det.



Lars och Christel var också där. Här med Thomas och Anna.



Annas bror Rolf, jag och Annas fina pappa och mamma.



Åsså jag igen...



Det var lördagen det. Eller en del av den, förstås. Man kan läsa mer, och framförallt se fler bilder, från den eleganta aftonen HÄR.

Nu orkar jag inte mer. En annan jobbar faktiskt och MÅSTE få sova. Mer om helgen (litegrann i alla fall) och hemresan imorgon.


Torsdag i Blekinge

Väckarklockan ringde kvart i fyra inatt, och jag insåg återigen att tidningsbud och bagare är två av de yrken som aldrig kommer att vara aktuella för mig. Men efter att ha snoozat 20 minuter pallrade jag mig upp, åt frukost och målade mig. Frida skjutsade mig och allt gick bra.

Kvart över nio landade jag på Ronneby flygplats och där stod Thomas och Anna och väntade på mig. Därefter väntade ett späckat schema.

Träffade Kajsa på Wayne´s



och åt sedan lunch på Brasserie Fridolf i Karlshamn. (Sov faktiskt en stund i bilen under resan dit.) En underbar buffé, nästan värd en flytt till Blekinge...

Sedan åkte vi hem till Gustavstorp, jag slängde mig på kökssoffan och fick strax sällskap av en spinnande Sune.



Schemat för resten av helgen tycks vara tämligen luftigt och nästa punkt på programmet var Lasse Stefanz på Valje Nöje. Avgång kl 20:30 och först skulle Pelle o Susanna hämtas upp inne i Karlshamn, men först åt vi lite löjrom. Vi var fortfarande mätta efter buffén och nöjde oss därför med förrätten.



Det var första gången jag var på LS och det verkligen gick att dansa. Finns nog flera förklaringar till det. Dels stod det bara ett fåtal människor framför scenen, dels rörde sig folk i dansriktningen. Inga "dirty-foxare" som stod stilla och gungade så trots att det var packat på dansgolvet flöt det på rätt bra.

Och Lasse Stefanz, med sin fantastiskt dansvänliga musik, var förstås den huvudsakliga anledningen till att det blev en riktig toppenkväll!



När vi kom hem hade Anna gjort det mysigt i mitt "sovrum" (vinden) och bl a hängt upp en ljusslinga i trappan så jag skulle hitta.



Och nu sitter jag här vid köksbordet och tittar ut över den gröna gräsmattan.



Riktigt så här ser det inte ut i Norrbotten nu....


Always look on the bright side of life

Det känns ändå hyfsat, så här dagen efter. Ingen har bett mig dra åt helvete. Jag har pratat med min gode vän som smittade mig och han såg det ändå från den ljusa sidan.
- Jag har fått mejl från en kompis som jag inte haft kontakt med på flera år! utbrast han glatt. "Du har skickat ett virus, din jävel" skrev han till mig. Det var ju roligt att höra av honom!

Nu har nedräkningen börjat och jag har ett styvt jobb med att räkna ut hur mycket schampoo, balsam, foundation, parfym, concealer och annat flytande jag kan få plats med i en enliters förslutningsbar plastpåse. Det gäller att packa snabbt när jag kommer hem från jobbet. Planet går klockan 6 på torsdag morgon och jag måste hinna sova ordentligt på natten, för känner jag mitt värdpar rätt, eller rättare sagt den manlige hälften, så kommer det inte att finnas några minuter avsatta för rast och vila under torsdagen i alla fall.

Ikväll har jag i stort sett sytt färdigt min långklänning, en draperad historia i petrol.





Den är dessvärre inte särskilt sittvänlig... Lite snäv, med andra ord. Imorgon skall jag fålla den smalt och sy en liten ögla längs ut på skörtet, så jag kan hålla upp det om jag till äventyrs kommer att lägga en sula på dansgolvet. Jag vet ju faktiskt inte ens om det finns något!

Piss och pest och senapsgas

Så lyckades jag ändå till slut. Igår hade jag fått ett mejl från en god vän med rubriken "very good!". Inte ens det faktum att initailbokstaven var en gemen och att denne vän aldrig någonsin skulle skriva så väckte några misstankar. Nix. Glad i hågen öppnade jag mejlet och klickade på den bifogade länken. Vad som därefter inträffade var att ALLA som jag någonsin haft någon som helst mejlkontakt med har fått mejl från mig. De flesta med rubriken "wow!"

Tack och lov verkar många av mina vänner tänka efter mer än vad jag gjorde, så jag har fått en del sms under dagen med frågan om jag har mejlat dem. Och det har jag ju inte. Nu är alltså mitt hotmail-konto spärrat och det är ju lite synd i alla fall. Dock har jag inte riktigt tid att sitta och fnula med detta utan skall strax sätta mig vid symaskinen istället.

Jag åker till Blekinge på torsdag morgon och ska på långklänningsfest på lördag kväll, så det är ju bra om jag hinner sy färdigt den innan jag åker.

Nyåret firades i lugn och ro hos Max och Christin i Boden. Hemfärden ägde rum strax efter tolvslaget så jag hann sova några timmar innan jag åkte och hämtade tjejerna som haft klubb i en lokal. Eftersom de hade jobbat så hade de heller inte druckit, vilket innebar att de var lika fräscha när de kom hem som de var när de åkte dit.





Och den som mejlet kom ifrån känner sig ungefär lika misslyckad som jag. Men vad farao ska man veta? Nu har jag i alla fall lärt mig att ALDRIG öppna mejl från NÅGON. Så om ni vill mig nåt - ring.

What do you hope to find when you're down in the pig mine

Ja, så var det över för denna gång. Visst är det mysigt med ljus, tomtar och stjärnor men nog är jag oerhört tacksam för att vi håller en låg nivå på julfirandet i min familj. Vi har bara mat vi äter och hoppar över revbensspjäll och sånt. Det räcker ju med sill, lax, leverpastej, skinka och dopp. Man hinner ändå bli proppmätt. Jag har förstås också köttbullar och prinskorv, för det gillar Frida mest, med det äter man ju annars också så det tycker jag inte är lika viktigt.

Limpan är nästan det viktigaste på hela julen. Receptet kommer från min mormor som bakade den tills hon inte orkade mer. Därefter tog mamma över, men jag började baka den när jag var ganska ung eftersom det går en hel del på en jul. Nu bakar jag två satser och då har vi så det räcker till hela skinkan.

Först blandar man kokande vatten med rågsikt så mycket att det blir en fast det. Sedan täcker man bunken och rullar in den i en filt och så får det stå så i minst tre timmar.

 

Därefter tar man bort filten och locket och låter degen svalna till 37 grader. Då sätter man till ett drygt paket jäst som man har rört i lite socker så den blivit flytande. Sedan tillsätter man mer socker, lite sirap, en nypa salt och mer mjöl om det behövs. Locket på igen och nu får degen jäsa över natten. Det innebär att man INTE skall sätta den här degen en söndagkväll. I vart fall inte om man ska jobba på måndagen...

På morgonen har degen förhoppningsvis jäst ordentligt. Det brukar spraka lite om den. Då blandar man i vetemjöl tills den är hanterbar och sedan får den jästa någon timme igen.



Nu får man baka ut den till runda limpor. Det brukar bli fyra stycken av en sådan här klump och de ska jäsa ett tag de också innan de gräddas. Limporna får en mycket speciell smak, lite syrliga, och är så fasta att man kan doppa dem i skivor utan att de bara ramlar sönder och blir slemmiga.



Det är faktiskt därför som jag kokar skinkan själv, för det goda spadets skull. Tja, detta var en liten beskrivning av vårt julbords huvudnummer. Jag återkommer med årets julgodistillverkning, som faktiskt inte blev helt lyckad...

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0