Eftersom vi är så oerhört viktiga personer så gick vi in genom Guldentrén förra helgen när vi var på Dansbandskampen. Nytt för i år var att alla damer/tjejer/kvinnor fick en papperskasse från Året Runt. Den var fylld med bl a tidning, cd-skiva, antirynktabletter, ansiktstvätt och ansiktskräm. Nånting måste man ju reta upp sig på för att hålla blodtrycket i rätt nivå och därför valde jag att reta upp mig på detta. Varför fick inte männen antirynkpreparat? Jag råkar veta flera som skulle behöva...

Feministdottern Katarina och jag var rörande ense när plötsligt Frida visade upp en tillåtande solig sida som jag inte visste att hon ägde.
-Var glad för att du är kvinna! sa hon. Sedan påpekade hon att män i allmänhet tjänar bättre än kvinnor och har därmed större utrymme för ansiktskrämer i sin budget.

Anna har förresten lagt upp lite bilder från helgen. Kul att kolla, åtminstone för oss som var med... 

Det finns individer som på fullaste allvar tror att Playtones är med i Dbk tack vare att Thomas fixat in dem. Och detta skulle han ha gjort därför att han känner dem. Samma sak gäller för Zekes, som enligt vissa är med för att de ligger på samma skivbolag som Thomas. I verkligheten förhåller det sig så att åtminstone mer än hälften av banden är mer bekant med honom än vad just dessa två band är. Alla tre i juryn har ohjälpligt relationer med många av de tävlande banden. Det är inte så konstigt. Sjunger man i ett dansband, arrangerar dans eller gör ett radioprogram som enbart handlar om dansband så träffar man också många band. Ganska naturligt, vill jag påstå. Och det är inte bara Thomas i juryn som ligger på samma skivbolag som ett (två?) av dem. Men många människor ser sina egna hypoteser som sanningar och det är väl egentligen ingenting att ödsla energi på. Fast lite irriterad blir jag...

Ingen riktig helg har det varit för min del eftersom jag har jobbat lördag och söndag. Inatt, innan jag gick och lade mig, försökte jag komma på något positivt med att jobba söndag, men antagligen var jag för trött för att komma ihåg att fem timmars arbete ger tio timmars lön och det är väl inte så dumt i alla fall!
 

Oj, oj, så spännande det var ikväll! Och oförutsägbart! Jag höll givetvis tummarna för The Playtones, vilket också flertalet av de röstande tv-tittarna gjorde. Trist var det förstås att mina andra favoriter, Bhonus, inte fick spela sin andra låt. Jag hade hellre sett dem än Casanovas. Östh är kanske inte den optimala frontsångaren men å andra sidan är han rutinerad och vet hur man för sig framför kameran. Nu räckte inte det tyvärr och liksom för drivna Schytts blev sejouren i Dansbandskampen åtminstone en låt för kort. Fast de blir ju inte sämre för det precis.

Förra året rasade "dansarna" över Larz Kristerz scenkostymer som de ansåg var ett hån mot och en drift med dansbandskulturen. Själv förstod jag inte varför inte ett dansband får se ut som de gjorde i begynnelsen när ett hårdrockband får ha lack och läder, ett band som spelar 50-talsrock (The Bobbers?) får ha ducktail och myggjagare och ett countryband får ha boots och cowboyhatt utan att någon protesterar. Jag förstår det fortfarande inte. The Playtones klär sig tidsenligt (ruskigt läckert om ni frågar mig) och ännu har jag inte läst en enda kommentar någonstans om att de genom sina scenkläder gör narr av den musik de spelar. Detta torde väl ändå visa hur skamligt många människor tycker det är att älska dansbandsmusik? Ingen vill kännas vid ursprunget, kan man också säga.

Jag noterar också intresserat att Sveriges största skvallerblaska, den som ges ut dagligen, har en soffbloggare som tvärsäkert uttalar sig om både det ena och det andra som han inte har en aning om. Ikväll hävdade han att Stefan Jonasson sjöng på svengelska, något som han en stund senare fick ta tillbaka eftersom Melissa berömde just Stefans engelska uttal. Han menar också att The Playtones inte är något dansband, vilket också är ett märkligt påstående av en som enligt egen utsago är "livrädd" för att beträda ett dansgolv. The Playtones är, enligt mitt förmenande, flera gånger mer dansband än coverbandet Titanix som ändå givetvis kan sin sak och säkerligen gör människor glada från en dansbandsscen.

Christer Björkman var säsongens bästa gästdomare. Han vågade ge kritik men gjorde det inte på ett elakt sätt utan mer i all välmening. Ska bli kul att se vad Maria har för frisyr nästa lördag... Och det var trevligt när han gav The Playtones stående ovationer. Ja, vad skall man tro om finalen? Jag misstänker att det kommer att stå mellan Zekes och The Playtones, och för min del har det ingen större betydelse vilket av de två banden som vinner. Men som sagt, svenska folket är till viss del oförutsägbara. Tänk om Blender plötsligt bubblar till...

Ändå känns det inte som om man är på helt fel plats i livet när en 91-årig dam slinker förbi butiken med en jätteform full med nybakade julkakor. Och ni vet ju vad 91-åriga damer bakar. Rullrån, chokladbiskvier och ett antal småkakor med underbar smörsmak. Inga morotskakor där inte. Således en bra dag so far.

Hade bilen med mig in till stan för att kunna plocka upp Thomas på hotellet direkt efter jobbet eftersom vi var bjudna till Ingrid och Kent på middag. Och de har på något märkligt sätt snappat upp vad som går hem hos Thomas. Förrätten bestod av liten ostpaj och stor klick löjrom samt några blad ruccola, mest för syns skull antar jag. Och varmrätten var lika med alla rätt. Klyftpotatis, oxfilé, vitlöks- och persiljesmör samt HEMGJORD beasås. Suck. Inte ett salladsblad så långt ögat såg. Bara en halv ostgratinerad tomat, troligen mest för färgens skull. Till efterrätt en himmelsk kolapaj med lättvispad grädde och mixade jordgubbar från Mockträsk.
 
Tiden går fort när man har trevligt och sex timmar senare insåg vi att det är en dag imorgon också, så det var bara att åka hem. Jag gick förbi min egen lägenhet på min väg från garaget och trots att den ligger högst upp så ser jag att något fyllo eller möjligen någon praktikant har satt in glasdörrarna i vardagsrummet ÅT FEL HÅLL! Dörröppningen sitter ju i ett hörn och i min värld borde nog den större av dörrarna öppnas mot väggen, särskilt då den gjorde så innan renoveringen, men "hantverkaren" verkar ha varit av en annan uppfattning. Så därför sitter jag här och är skitförbannad, kan inte sova och väntar bara på att det skall bli morgon så att jag får ringa och skälla ut någon.

För övrigt skall jag ta bort min slang i tårkanalen imorgon. Efter att i sex månader och två dagar haft ett ständigt vattnigt och rödkantat högeröga ser jag fram emot att betrakta världen med klar och redig blick. Och om jag har tur kanske se lite piggare ut.

En gång per år är jag Thomas respektive på logens julfest, något som jag med blandade känslor ser fram emot. Eftersom vi alltid kommer sist så måste vi går runt och hälsa på alla. Och det går ju bra så länge folk sitter still, men alltid är det någon som får för sig att han/hon skall upp och röra på sig och då kan det hända att jag hälsar på samma person igen eftersom jag sällan känner igen honom/henne. Antingen är jag ansiktsblind eller också är alla ovanligt lika varandra. Middagen brukar vara riktigt trevlig, om man bortser från det obligatoriska allsångshäftet som skall betas av, sida efter sida. I år hade jag dock ha den osannolika turen att missa August och Lotta eftersom jag råkade pudra näsan precis då. Men den har ju tre långa verser så jag gömde mig bakom dörren till matsalen till den sista tonen klingat ut. Ha! Och Thomas, stackarn, hade inte samma tur utan var helt slut av allt ställande och sättande...

Lördagen inleddes med att min bror ringde och väckte mig klockan 6 och det var ju tur eftersom jag slagit av min egen väckning i sömnen. Snabbt som attan fick jag måla mig och trycka i mig en macka innan han kom och hämtade mig och skjutsade ut mig till Kallax, där jag checkade in både mig och Thomas, som därmed fick sova tio minuter längre och anlände något senare i taxi. Vi sammanstrålade med Ann-Mari och Sigge och när vi kom till Arlanda slöt även C-G upp. Ja, och sedan bar det iväg till Strängnäs och Dansbandskampen. Det börjar bli skarpt läge och man kan nog konstatera att det är svårt för nytillkomna band att konkurrera ut gamla favoriter.

Vid vårt bord var det i alla fall tre telefoner som gick varma och numret som ringdes var The Playtones. En sybehörsbutiksbiträdeslön skall emellertid räcka till mer, så jag begränsade mig givetvis våldsamt. De gick ju i alla fall, tackochlov, vidare. Alla band var faktiskt jättebra, men Candelas Edit Piaf-grej gör sig nog bättre på en teaterscen i en cabaret eller nåt. Det kändes bra när Playtones piano rullades in på scenen inför den andra låten. De var helt klart annorlunda med piano, pedal steel guitar och kontrabas. Det sista är väl ändå ett jäkligt läckert instrument!

Också Bhonus var på plats för att kolla läget inför nästa helg, och det var ju kul att träffa dem. Nå, kvällen blev natt och likt vilsna får blev vi utkörda av en högljudd vakt som förmodligen hatade människor. Dessutom hade han gympaskor och det ska inte vakter ha, upplyste säkerhetsansvarige Sigge oss om.

Väl på hotellet var det dags för utvärdering och som vanligt satte vi oss i glasrummet. Nytt för i år var att man hade hängt ofållad svart lakansväv (29kr/m) för glasväggen som vette ut mot korridoren, så det blev ännu hemligare än i fjol. Thomas åt en smörgås och klockan hann bli över tre innan jag gick ner till vårt rum där Ann-Mari redan sov sött. Eftersom det var typ 38 grader varmt därinne när vi kom, så hade hon slagit av elementet samt öppnat fönstret. Av någon anledning fanns det tre sängar på rummet, varför jag lyckligtvis hade tillgång till två täcken. Så jag svepte in mig sig i dessa och låtsades att jag inte frös ett dugg.

På en del hotell serveras det frukost ända fram till lunch, men Mälarblick hör inte till dem. På slaget tio ställer man undan filet och flingorna och har man inte lyckats släpa sig upp till dess så blir man utan. Det blev inte vi. Redan en kvart före hade vi hunnit förse oss med både ostsmörgås och extra hårt kokta ägg, allt för att klara den ansträngande resan in till Stockholm. På stationen köpte vi matsäck som för min del bestod av tre saltlakritsplopp medan Anna slog till med en Fazers Salmiakki för 22 spänn.

Väl i Stockholm lämpade Anna och jag av resten av sällskapet på Jensen´s Böfhus och gick därefter till NK. Där stötte jag ihop med min chef på tygavdelningen. Tillsammans utövade vi en avancerad form av företagsspionage då vi förfärat jämförde NK:s priser på sybehör med våra egna som utan tvekan är ytterst humana. Sedan ville även Anna ha biff så tillbaka på Jensen´s klämde hon sig in mellan Thomas och Ann-Mari medan jag sprang över till Centralen och åt en åttabitars sushi.

Julgranen på NK. En smula större än på Smedjan i Luleå...
Det blev en tämligen komfortabel ombordstigning på Cinderella eftersom vi slapp trängas med de 2000 övriga gästerna. Och så slapp vi den där helvetesfotograferingen som man annars aldrig kommer undan. Väl ombord väntade trevligt samkväm i glada vänners lag med platinaskiveutdelning och sång av Arvingarna. 

Ok, lite suddig bild kanske...
Efter middagen var det dags för Nisse Hellberg och vi fick ännu en rockabilly-upplevelse med brylcreme och kontrabas. Båtens gungningar fungerade dessvärre som rena sömnpillret varför alla i sällskapet drog sig tillbaka redan en timme efter midnatt och det var nog tur, för enligt en eftersläntare valde många av båtens övriga gäster att otacksamt kasta upp den goda middagen både här och där i korridorer och i rökrum. Överlag dracks det ju ena jävulska mängder och vuxna människor betedde sig som primater. Gamla tanter vinglade omkring och skulle pussa Thomas, en karl "dansade" med en fåtölj på huvudet, men vakterna hade fullt upp med att titta på Nisse så de missade den livsfarliga uppvisningen. Kanske ska jag vid eventuella framtida båtturer hålla mig till det vårdcentralsdoftande dagrummet där alltid någon mindre orkester försiktigt spelar upp på låg volym?

På det hela taget var det alltså en ruskigt rolig helg! Och när vi landade insåg jag att undrens tid inte är förbi. Vårt Norwegianplan landade nämligen fem minuter FÖRE utsatt tid. Detta torde vara en milstolpe i det flygbolagets historia.  

Tänk att man kan ha så mycket att göra att man inte hinner gå på Cleo. När nu kylan

slog till blev det lite akut med den där ulltrikån så kvällen har ägnats åt långkalsongsömnad. Fyra röda (till flickorna) och två mörkblå (ja, Björn får ta båda) par blev resultatet. Jag har bytt tråd inte mindre än TVÅ gånger i overlocken och det har gått bra båda gångerna. Men jag ser väldigt illa på nära håll. +1,5 räcker inte utan får bytas ut mot +3,5 precis i nålpåträdningsskedet, fast då ser jag å andra sidan kristallklart på typ fem centimeters avstånd... Annars är det jäklar i min låda inte särskilt kul det här med glasögon. Jag ser dock som en örn på håll och det får jag väl vara glad för.

Nu är klockan nästan ett och jag är i andra andningen. Har börjat klippa lite andra grejer men eftersom jag inte får sova halva dan imorgon (heller) så måste jag nog sova nu.

Så här ser Jannes bil ut efter extraljusstölden. Även den främre nummerskylten fick de med sig. Vad de nu ska med den till, tjuvarna. För första gången kan jag skadeglatt konstatera att jag har en fräschare bil än han, trots bucklan på bakdörren. Det är å andra sidan hans förtjänst att min bil fortfarande har en motor som sitter under huven och inte ligger på vägbanan någonstans i närheten av ett fartgupp...

Och på den tionde dagen vandrade hon från sitt hem klockan 8.30 på morgonen och återvände inte förrän klockan 22.00. Tiden däremellan, förutom den knappa timme som ägnades åt själva promenaden, tillbringade hon i tygaffären. Och nu övergår hon till den mer bekväma jag-formen.

Den lilla snö som föll i helgen regnade bort i måndags.

Jag köpte rosa garn till tjocksockar åt Katarina innan jag åkte hem och lagade mat. Sedan blev det kaffe och pecannötwienerbröd hos mamma innan jag satte mig vid datorn hemma. Och klockan två på natten såg världen ut så här:

Tro det eller ej, men den ser likadan ut i skrivande stund! Inte en regndroppe så långt ögat når!

Fördelar med snö på vintern:

• Det är ljust fast det är mörkt.
• Det är inte halkigt och det knarrar när man går. (Ok, jag reserverar mig. Denna fördel kräver minusgrader.)
• Man blir inte blöt om fötterna.

Sedan finns det ju givetvis många nackdelar men eftersom jag både bor i lägenhet och har garage så behöver jag nästan aldrig skotta och sopa av bilen. Eller skrapa rutorna.

Igår råkade barnens far ut för bovar och banditer som stal hans värstingextraljus på fetmersan. Och inte nog med det! De slet lös halva fronten för att få lös dem och åsamkade därmed bilen skador för tusentals kronor. Det vidriga avskummet som utfört detta dåd borde rullas i tjära, kölhalas och pryglas. Ja, och kanske kölhalas en gång till. Hur skall det nu gå när han åker med barnen (som också är mina) till Tjåmotis nästa gång? Kommer han att se älgarna i tid? Om inte - fungerar krockkuddarna?

Igår blev min höggravida kollega informerad av en kund att arbete i vår bransch kan innebära tunga lyft. Det var bra för det visste hon ju inte eftersom hon bara har jobbat tio år i tygaffären. Detta kom sig av att hon bad om hjälp att bära den tunga rullen till disken. Kunden hade både make och två söner i övre tonåren med sig, så det var ingen orimlig önskan. Den stackars kuvade maken tog dock genast tag i saken (rullen) och såg ut som om han dessutom ville ta min kollega på sina axlar så att hon skulle slippa gå de tre meterna till klippdisken.

By the way...



Är det inte likt så säg?

Detta var dessutom mitt trehundrade inlägg. Om det är sjukt eller friskt vet jag inte. Men jag har kul i alla fall.

-Men oj, oj, oj, hur är det med dig? frågade en kund i lördags. En äldre kvinna som jag normalt kommer mycket bra överens med. Stamkund, alltså.
Jag skulle just svara:
-Jodå, nog är det bra! Lite trött, kanske. Ni är ju så många... Ha ha ha.
när kunden bredvid (också hon stammis, vi har många sådana) bräkte något om att hon just skulle säga att jag såg så himla trött och sliten ut.
Ja, tack så mycket. Hon tog ju i ordentligt också. "Trött OCH sliten"! Man kliver upp i den arla morgonstunden, duschar, grejar med håret i all oändlighet, smetar in sig med krämer och toppar med en lagom make up men vad har man för det?
- Vad trött du ser ut!
 
På kvällen blev jag uppbjuden av en karl som skrattade och sa:
-Jaha, du kör inte ikväll förstår jag.
-Johodå, nog gör jag det. Mellan Luleå och Piteå, sen har jag fått åka till Skellefteå (en resa som f ö ägnades åt sömn båda vägarna) men jag har ju bilen i Piteå så jag kör ju sen inatt igen.
-På så sätt. Ja, jag tyckte bara du såg rätt dragen ut...
Jag förklarade att det möjligen kunde vara mina irriterade ögon som gjorde att jag såg ut som om jag var klapp kanon. Jag har ju faktiskt fortfarande en slang i det ena ögats tårkanaler. (Så äckligt det låter...)

Men inte var det nog med det. Idag - måndag - har ytterligare en kund haft det dåliga omdömet att påpeka att jag ser trött och sliten ut. Åt henne knöt jag näven och såg arg ut (försökte i alla fall) medan min kollega upplyste henne om att det vore bättre om hon sa att jag var fin i håret.

Och det är precis vad jag tycker att folk skall göra. Jag tycker nämligen inte att jag har någon skyldighet att redovisa varför jag ser trött ut (jobbat asmycket, flyttat åt gamla mamma, hämtat barn på krogen mitt i natten o osv). Jag kan ju ha svarta ringar under ögonen för att jag
1. har vakat över en sjuk vän/släkting.
2. har så ont i ryggen/höften/axeln att jag inte kan sova
3. bekymrar mig över barnens framtid
4. har existentiell ångest
5. faktiskt inte är 32 längre
6. inte vet vad jag ska ha på mig i Strängnäs
7. undrar i vilken flyttkartong jag har den lila kokta ullen
8. helt enkelt har tunn hud runt ögonen
Men det spelar ingen roll, för mina kunder är inte mina vänninor och de ska inte bry sig, även om det är i all välmening de frågar. Ponera att jag just mist någon närstående (som min kollega har gjort i höst) och en kund tycker att jag ser härjad ut. Då torde sammanbrottet vara nära... Det är ju roligare om någon säger något positivt istället.

På onsdag kväll kunde jag bara inte somna. Först låg jag och vred mig i en timme, sedan lade jag mig på spikmattan. Där brukar jag knoppa in rätt snabbt, men icke. Då steg jag upp och gick in till Katarina, som satt och sydde en soffklädsel i köket. Satt med henne på balkongen en stund där vi konstaterade att vi nog egentligen bor i Göteborg eller nåt. För inte brukar det ösregna och blåsa i Luleå den 25 november precis. Sedan åt jag en smörgås innan jag än en gång lade mig i sängen och lyckades till slut somna, fast då var klockan nästan halv tre. Less man blir.

Igår gick jag på Invit direkt efter jobbet och åt middag tillsammans med Thomas och grabbsen i Drifters. Därefter fick Erica sin klänning och så här snygg blev hon i den.

Allt klär en skönhet

Och ikväll hade hon den i tv! Ca 5:24 in i nyhetssändningen.

http://svtplay.se/v/1790914/nordnytt/27_11_19_15

Det var jättemycket folk på Cleo och dansgolvet var knökfullt hela kvällen. Trångt och stökigt, men kul att så många verkligen dansar. Och Drifters spelar verkligen dansant musik, det tror jag t o m att de tondöva lyckas uppfatta. Ja, farao, de var som vanligt jättebra och inte lyckades jag ta mig hem före tolv, som jag hade tänkt, utan klockan hann bli strax efter ett innan jag lade huvudet på kudden.

Två nätter med mindre än sex timmars sömn vardera är två för mycket. Men jag får ju vara tacksam över att jag är så klok att jag kör bil för det mesta. När jag släpade mig de två och en halv kilometerna till jobbet i morse sände jag en skadeglad tanke till alla de överförfriskade Cleogästerna som troligtvis inte mådde tillnärmelsevis så bra som jag ändå gjorde. Ha ha.

Och chefen hade varit uppe i ottan och fixat adventsfint i vårt lunchrum som är så litet att det nästan inte finns.


Innan arbetsdagens slut var jag så trött att jag kunde somnat stående. Så nu ska jag verkligen sova. Och hoppas att Sixten hittar hem igen.

Det är kul med små barn, de är ju söta och ofta väldigt oförargliga och sånt där, men stora barn, alltså typ vuxna, är inte heller alltid så tråkiga att ha att göra med. Jag lever ju i något som kan liknas vid ett kollektiv med fyra fascinerande personligheter och jag får ofta anledning att tänka: Hur blev hon/han sån? Särskilt när det gäller Katarina...

Katarina har helt klart en konstnärlig ådra, men medan andra likasinnade får utlopp för sin kreativitet genom att måla tavlor, vill Katarina permanenta sina alster på människors kroppar. I första hand sin egen. Och jag vet egentligen inte vad jag skall tycka om det. Eller, jo, det vet jag eftersom jag själv inte skulle låta tatuera in en endaste prick någonstans. I det här avseendet är hennes pappa och jag rörande ense, och därför fick hon ingen tatueringsmaskin i födelsedagspresent. Vi hämmar således hennes utveckling. Men i väntan på att hon skall tjäna ihop pengar till en maskin själv (hon är ju dessvärre myndig), så tränar hon med färgpennor på sig själv och sina syskon. Måtte det stanna vid det...

Det här med köer är så jäkla märkligt. I vår butik har vi en skylt i ena änden av disken på vilket det står "Här börjar vår KÖ". Oftast står det fyra-fem personer, men minst lika ofta ännu fler,  uppradade där och väntar på sin tur. I andra änden av disken har vi våra kassaapparater och när vi, efter att ha klippt det vi ska, förpassar oss till den så händer det grejer hos en del människor. Plötsligt gäller inte turordningen längre utan den som står sist kan helt omotiverat bryta sig ur kön, störta fram till kassan och på något sätt inbilla sig att det är hans/hennes tur, trots att det står flera före. Nu är ju inte det här så himla viktigt eller intressant, men jag kan inte låta bli att reta mig på det.  

Felet är väl egentligen att det regnar idag igen och att jag just har avverkat dag två av mina tio sammanhängande arbetsdagar. Det kommer förvisso ljusare tider. Jag är ledig fem dagar på raken med start nästa torsdag. Nästa lördag åker jag till Strängnäs och dagen efter kryssar vi. Så egentligen är det inte särskilt synd om mig.

Sista söndagsstängda söndagen på Shopping firade jag med att sova till kvart i ett. Underbart. Bara att kunna vakna vid halv tio och veta att man får somna om är nästan lika fantastiskt som att ställa om från sommartid till vintertid. Nu kommer jag ju inte att jobba varenda söndag resten av mitt liv (förhoppningsvis slipper jag snart jobba helger överhuvudtaget) men ändå...

Det är ganska skönt att slippa åka på dans någon helg då och då. Man får rätt mycket gjort hemmavid sådana helger. Nu, medan vi lever i flykt, är det som bekant ingen som ägnar någon tid åt ovidkommande saker som t ex städning. Tvätta måste man ju göra ibland, eftersom innehållet i garderoberna är begränsat. Detta arbetar jag dock på. Fredag kväll ägnades åt att sy. Först sydde jag ett långt linne

att ha under min nya stickade klänning som bara fanns i strl L och som jag självklart fick sy in.

En fördel med den för stora storleken är att den är tillräckligt lååång. Av samma anledning sydde jag sedan en liten svart kjol. Finns likadana på Indiska.

Ostruken och fin. Hm...
Tunikor och klänningar som sitter bra på mig är oftast på tok för korta, men då kan det vara fint att ha en kjol som denna som ett slags förlängning av den för korta topen.

Efter lördagens förrättade värv (Jag jobbar i Luleås populäraste tygbutik. Och enda.) klippte jag ut tyget till en klänning innan jag först såg Dansbandskampen och därefter skjutsade Frida till Piteå. Ja, och när jag sedan vaknade framemot eftermiddagen så tog jag plats vid symaskinerna och detta blev resultatet.

Det här är faktiskt bak...
Klänningen är till Erika och den är likadan som den jag sydde till mig själv förra året. Fast mindre förstås. Och i andra färger. Men annars så...

Min.
Ja, nu har jag skrutit över min sjukliga produktivitet i ett helt inlägg och nu har jag inget mer att skriva om. Dags att gå ut med soporna kanske?

Ska jag vara riktigt ärlig så avskyr jag källsortering. Särskilt komposten. Blä...
 

Spootlajtz passade lika illa i Dansbandskampen som de skulle ha gjort på spelmansstämman i Gammelstad, på en countrygala i Texas eller på bluegrassfestivalen i Gränna. Detta var inte folkmusik, inte countrymusik och inte bluegrass. Och det var definitivt inte dansbandsmusik. Jag undrar vad de tänkte att man skulle dansa till detta. Därmed inte sagt att de var dåliga, men något dansband är de tamejtusan inte. Och då är väl ändå dansbandsgenren den bredaste och mest tillåtande av de uppräknade exemplen. Jag anser således att juryns totalsågning av dem var helt korrekt. 

 "Men vi kör vår grej, vi försöker få in lite mer sväng i dansband, säger sångaren Jimmy Larsson, 32 år." Han
har uppenbarligen missat själva poängen, den som t ex Titanix och Torgny Melins lägger stor vikt vid, nämligen att man skall kunna DANSA (Vi pratar alltså foxtrot och bugg, inget annat. Inte rumänsk folkdans.) till musiken. Det är liksom det som är själva grejen. Om man sedan tycker att dansbandsmusik överlag inte svänger särskilt mycket så har man kanske inte lyssnat på den i så stor omfattning som man borde om man utger sig för att själv vara en dansbandsmusiker...

Trist att de fick spela sin andra låt på bekostnad av rutinerade Carina Jaarnek. Lika trist som att Schytts åkte ut efter första låten i förra omgången. Nu tror jag ju inte att det har någon betydelse för något av banden. De skötte sig med den äran och jag tror inte att någon arrangör avbokar dem precis. 

Titanix är förstås bra, det har jag förstått att många tycker, men för min egen del så föredrar jag Torgny Melins traditionella dansbandsgung. Nästa vecka blir det dock hårda bud för de båda banden, det är jag övertygad om. Shake torde vara storfavoriter hos den yngre publiken. Själv håller jag på Sannex, som med sin blandade repertoar och oslagbara utstrålning är ett säkert kort för en lyckad danskväll.

Dansbandskampen är emellertid ett underhållningsprogram, något som till och med jag glömmer bort ibland. Detta eftersom jag ju gärna vill att alla tycker som jag eftersom jag alltid har rätt. VILL ha det i alla fall...

Och nu till något helt annat...

Tips:
För den som har ledsnat på saltlakritsplopp (Ibland kan jag nämligen känna att jag borde försöka göra ett uppehåll i mitt eget saltlakritsploppmissbruk) är Anton Bergs mörka salmiakchoklad ett utmärkt alternativ. Ät dock inte upp en hel kaka på en gång, för då blir man snabbt lika less på den. Dessutom är den mycket dyrare...


http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article6164732.ab

http://www.expressen.se/noje/tvsajten/1.1788052/titanix-och-torgny-melins-vidare-i-dansbandskampen

Trots att jag är en riktig besserwisser så händer det ändå ibland att jag har fel. Nu har det hänt. Katalanskan - tack för upplysningen. Klipper in den här:

Allioli
Allioli (from all i oli, Catalan for "garlic and oil", pronounced [aʎiˈɔli]; popularised as Alioli, or Ali-oli; from the Italian) is a typical paste-like cold sauce of Catalonia, Balearic Islands and Valencia. It is made by pounding garlic with olive oil and salt in a mortar until a smooth texture is obtained. Traditionally, it differed from Provençal aioli in that it does not use egg but most contemporary preparation instructions suggest the use of a small quantity to allow faster and easier mixing. The mix of eggs, oil and garlic is pejoratively referred to as mayonnaise with garlic.


Detta kan man läsa i Wikipedia. Usch, så pinsamt... Fast jag undrar om det verkligen stämmer...

Jag har alltid trott att det heter aioli och jag är säker på att jag inte har varit ensam om det. Visst har jag rätt? Men nu, kära läsare, skall jag ta er ur den villfarelsen,  Här är beviset:

Det heter väl legimitation också? Egentligen?

Det är egentligen ett jäkla projekt att åka till Skellefteå och dansa när man har jobbat till kvart över fyra. Särskilt när det är mammavecka och man förväntas se till att avkommorna får något annat än chips i magen. Eftersom jag skulle köra själv till Piteå, och därifrån åka med Mats och Gunilla, var jag tvungen att åka förbi OK för att köpa en glödlampa till bilen. Naturligtvis hade den pajat på den sida där man knappt får ner handen för att byta och självklart funkade inte min ficklampa. Den lilla bygeln som håller fast lampeländet lossnade helt och ramlade ner nånstans där jag inte kunde se den (trots läsglasögon) och till slut ringde jag jouren (Janne) som kom och fixade alltihop. Känns onekligen lite nesligt att inte ens kunna byta lampa på sin egen bil...

Och när jag duschat så målade jag mig och fixade håret samtidigt som jag lagade middag, bara för att konstatera att det endast var jag och Malin som skulle äta. Sedan blev det gasen i botten till Piteå och för en stund glömde jag bort att hålla hastighetsbegränsningarna. Det var i alla fall tur att jag passade på, för på hemvägen var det snöoväder.

Det var inte mycket folk i Skellefteå Folkets park. Troligen inte ens trehundra hade sökt sig dit, men det var mest synd om dem (förutom arrangören) som missade en ruskigt rolig kväll. Det riktiga dansbandet Sannex konkurrerade med tvåmannabandet Ola o jag, som spelade  två mil bort, där det enligt säkra källor "var bra med folk." Ja, det är väl lika bra att publiken vänjer sig vid den typen av band, för snart vågar väl ingen arrangera dans till hela orkestrar. Och när den dagen kommer stannar jag nog hellre hemma och stickar sockar...

Sannex är i alla fall förbaskat roliga att dansa till! Deras repertoar är kolossalt blandad men väldigt dansvänlig. De är glada, närvarande och inte fula alls... Åsså har de nästan lika snygg backdrop som Streaplers...

Sannex har ju onekligen en hel del egna hits som de tack och lov spelar, plus några riktiga dansbandsklassiker. Dessa blandas med mycket nytt, vilket för mig är det optimala. Skitbra, helt enkelt!

Dansbandskampen såg jag först idag, och det var nog den hårdast omgången hittills. Att göra ett oförglömligt intryck med en enda låt, som dessutom inte är signifikativ för ens band, visade sig vara omöjligt för Schytts, de jag verkligen hoppats skulle gå vidare. (Invitatiooon, Linda! Invitatioooon! Ha ha...) Men sånt är livet och de gjorde ju inte bort sig precis i alla fall. Kul för Date att få en guldstjärna, de måste man väl säga att de var värda. Men Titanix version av Gråt inga tårar var, enligt mitt förmenande, rena helgerånet. Det finns ju betydligt mer raffinerade sätt att göra en personlig tolkning av en låt än att skruva upp tempot. Nu blev det mest skrikit och själlöst. Tycker jag, alltså. Man behöver inte dela min uppfattning även om det är önskvärt... 

Idag fyllde Katarina 20 år, vilket innebär att jag numera bara har två tonåringar hemma. (Frida 16 och Björn 14) Hon var mest störd över att systemet är stängt på söndagar...

Arvingarna har jag inte hört på länge. Det är nog snart fyra år sedan de var på en "vanlig" Norrlandsturné med Cleo på torsdag, Skelleftehamn fredag och kanske Ersboda lördag. Självklart var jag både på Cleo och i Skelleftehamn, men på det senare stället var det bara 140 gäster. Märkligt att inte folk har vett att uppskatta ett riktigt bra band vars värde inte bara ligger i dansbarheten utan också i den auditiva upplevelsen. Men detta hände sig som sagt för flera år sedan och dessutom i Västerbotten (alltså Arvingarnas spelning i Skelleftehamn, inte den på Cleo), länet där:
1. danspubliken inte går man ur huse bara för att det är dans, utan stannar hemma om det är något bra på tv.
2. folk hellre lägger 60 spänn på Duåvi, Viådom, Ossåni på måndagkvällarna än en hundring till för att få lyssna på en hel orkester som spelar själv.
Till västerbottningarnas försvar kan jag dock säga att de är helt otroligt dansanta, och det är därför som jag utan att tveka mer än gärna rattar de 28 milen tur och retur för att dansa.

Igår var de i alla fall på Cleo igen, och självklart var de precis lika bra som de brukar vara. Trots att de ändå bara hållit på i tjugo år, kan de fylla en kväll med en ansenlig mängd egna hits. Det är tufft, men de får det att svänga mer än vad många "moderna" band bara kan drömma om. Ett riktigt dansband, helt enkelt. Men det var nära att de inte kommit. Sju mil söder om Skellefteå havererade deras buss och det blev riktigt spännande för ett tag. Tills den blåa reguljära Norrlandskusten kom till undsättning och levererade Arvingarna till deras destination. Med instrument och allt. Fantastiskt! Och när dansen var slut och jag gick till bilen, så stod deras reparerade buss utanför hotellet. 

Mina tankar gick osökt till en höstkväll för tre år sedan, då jag skulle ha Micke Ahlgrens i Gammelstad och Micke ringde från Sundsvall klockan halv två på eftermiddagen för att berätta att deras van var inkörd på verkstad. Det var min första höstdans och jag var redan sjukt nervös. Men på något underligt sätt förträngde jag allvaret och åkte istället in på en second hand-butik där jag hittade en Streaplers-LP från 1962 typ. Och då förstod jag att allt skulle ordna sig även om jag inte begrep hur. Det tar nämligen ca sex timmar att köra mellan Luleå och Sundsvall med en vanlig bil och rimligt fortkörning. Ahlgrens hade ju sitt jättesläp, men strax före 20 var de framme och hann göra allt det de skulle utom att äta, och prick 21 spelade de upp till första dansen. 

För att återgå till nutid, så var Thomas, Magnus och jag på den utmärkta restaurangen Corsica och åt varsin utomordentligt perfekt plankstek innan...



...vi gick vidare till Cleo, där Thomas kontrollerade de nödvändiga kravallstaketen.

Ja, det blev på det hela taget en lyckad kväll. Mycket folk i alla åldrar och bland publiken märktes t o m ett av mina barn! Tack och lov det äldsta... Imorgon är det Sannex i Skellefteå så man passar väl på.