När jag vaknade i morse hade jag frost i ögonfransarna och det rök ur munnen. Ytterst motvilligt lämnade jag sängen, drog på mig raggsockar, yllekofta och mysbyxor ovanpå pyjamasen. Huttrande kunde jag konstatera att termometern som jag lagt på köksbordet visade 14 grader. Och det berodde inte på att någon glömt stänga balkongdörren eller ens en vädringslucka. Nix, lägenheten är lika tillsluten som korken på en oöppnad Trocaderoflaska. Upprörd ringde jag, för andra morgonen i rad, till Lulebos felanmälan och påtalade problemet. Det är möjligt att jag blev något gäll i stämman när jag beskrev känslan av att duscha i den låga temperaturen. Eller snarare vilket trauma jag genomled när jag klev ur duschen... Blöt, utan kläder, 14 grader är ingen bra kombination.

Men smart som jag är fann jag ett sätt att minska risken för sönderhackade tänder.

Effekten var dock ytterst lokal. Här är det Katarina som njuter.

Nu har vi förberett oss för nästa polarnatt. Malin har dubbla täcken och dubbla filtar. Skulle det inte bli brittsommar?
Men det blåser i alla fall inte...

Det är inte lätt att vara hemma nu. Kylan kramar Lingonstigen (särskilt min lägenhet) som en järnhand och jag vill helst slippa vara här men jag måste eftersom det tydligen är mitt hem. Jag har svårt att tänka mig att en termometer skulle visa mer än 15 grader just nu. Mina fingrar är vita och tenderar att frysa fast i tangentbordet om de råkar dröja sig kvar vid något ord.

Thomas har varit på blixtvisit och då passade vi på att hälsa på M o C i Boden. Bilen jag körde var Jannes (jag lånar mig nämligen genom livet just nu) och han hade satt på den vinterkläder, vilket betyder fårskinn på alla säten och ryggstöd. Jätteskönt. Även hos M o C var det varmt på alla sätt. En massa god mat och två Trocadero hann jag smälla i mig under de timmar vi var där. 

I barskåpet bor spritdjävulen!

Rousseau hade gjort i ordning ett paket med massor av saker som kan vara nyttiga för en kvinna i min ålder. Blåbärste, blåbärschoklad (blåbär innehåller antioxidanter som lär vara bra för åldringar), en guaranashot (uppiggande), ögonmask (kvinnor i min ålder kan få påsar under ögonen. Otäckt.), lakritspinnar (i brist på saltlakritsplopp som inte går att uppbringa i hela den gudsförgätna kommunen Boden) och sist men inte minst - hans portmonnä med alla hans besparingar!

Hurra! Nu kan jag köpa mig en varmvattenflaska att ha under täcket...

Jag har en f d man som har en snäll kompis som har lånat ut sin visserligen rostiga men feta och fullt funktionsdugliga Mercedes till mig i helgen. Det tycker jag var väldigt snällt.

Tack vare den har jag, med hjälp av Malin, kunnat flytta förrådet idag. Det tog fem-sex timmar. Fasen vad jag tjatar om förråd hit och förråd dit.... Ni är säkert less, men det är ändå ingenting mot för vad jag är.  

Jag hade kallt räknat med att stå för familjemiddagarna en vecka till, men Janne tyckte det var lika bra att ha pappavecka igen eftersom han ska bort nästa helg. Så istället för att ställa mig vid spisen efter jobbet kunde jag lägga mig på soffan och ta igen lite förlorad nattsömn, vilket troligtvis var nödvändigt med tanke på den planerade kvällsaktiviteten - dans till Expanders i Piteå.

Vi anlände strax före kl 21 och hann således dansa den första dansen som spelades upp omkring tre minuter över. (Ack, dessa stulna minuter! Vilket otyg! OBS! Ironi....) Detta var Håkan Johanssons sista kväll med gänget. Efter 22 år i Expanders har han beslutat sig för att lägga av och ägna mer tid åt familjen. Det måste vara oerhört svårt att ta ett sådant steg, då också bandet antagligen fungerar som ett slags familj. Men barn växer osannolikt snabbt, innan man vet ordet av är de vuxna och betalar sina räkningar själv och då kan det nog kännas bra att ha varit med och lärt dem det.

Visst kommer man att sakna honom! Han är förmodligen en skicklig basist, men om detta kan jag inte uttala mig eftersom jag inte besitter den kunskapen att jag kan avgöra det. Håkan har trots allt varit en stark profil i bandet, och han har den skönaste stilen man kan tänka sig. Med basen nere vid knäna och ett belåtet leende på läpparna vandrar han omkring på scenen och ser hur cool ut som helst. När den nye basisten Mårten nånting, var upp och spelade en låt kunde jag nöjt konstatera att även han höll basen tre decimeter från golvet, tills Eva påpekade att det ju faktiskt var Håkans bas han höll i....

Expanders spelar inte häruppe sådär överdrivet ofta, men man blir väl aldrig profet i sitt eget land, tyvärr. Igår var det dock mycket folk redan från början och väldigt åldersblandad publik, precis som det bör vara för att arrangemanget skall gå ihop. De har under de senaste åren övergått till att spela mer och mer bluesinfluerat och om jag tyckte att Flamingokvintetten hade blivit väldigt gitarrbaserat sedan Douglas Möller tog över efter Henrik Uhlin, så var det ingenting i jämförelse med Expanders. Och även om jag inte tycker att Expanders är det optimala dansbandet, så tänker jag inte missa dem nästa gång de är häruppe eftersom jag har lika stor behållning bara av att stå och lyssna och titta på dem. Det ena utesluter ju faktiskt inte det andra.

Att Expanders genomgått en total make over sedan 1987 märks såtillvida att de inte ens spelar sin gamla svensktoppshit... Eva tyckte jag skulle lämna en lapp till Jan-Åke med ett önskemål om den, men jag valde att bespara honom det traumat. Istället frågade jag honom efteråt VARFÖR de inte spelade den och då såg han ut så här:

"Ehhh.... Och bilen går bra?"
Det blev en suddig bild men...

...för ett ögonblick trodde jag att jag befann mig på Nautilus. Så här såg det ut på en av högtalarna. Vatten är viktigt men nog är det som annorlunda mot för hur det var förr i tiden... Så säger jag inget mer om det. De flesta hade i alla fall klätt upp sig och jag såg nästan ingen i träningskläder. Positivt.

En lyckad kväll, således. Och att jag missade Bingolotto gjorde ingenting. Det gör jag ju alltid... 


 

Tiden går fort när man har roligt, och innan jag visste ordet av hade en vecka gått och det var dags att åka hem. Söndagen inleddes med frukost på sängen som Sigge så omtänksamt ställt i ordning. Inte bara till mig utan också till Ann-Mari, Thomas och Anna. De två sista fick t o m en blomma i vas på sin bricka. Alla fyra fick vi dock varsin smörgås med ost och majonäs på. Onekligen något udda, men jag åt upp min och sköljde ner med kaffe.

Vi var nog alla mer eller mindre degiga, men när vi så småningom piggnat till åkte vi till Annas föräldrar i Ebbalycke, ett par mil utanför Karlshamn. Fast först blev det en liten sightseeing där Ann-Mari och Sigge blev förevisade bl a Mörrums Folkets Park (där jag ju redan varit en gång) och Thomas och Annas hus (som jag också sett och som inte blev deras förrän i onsdags). Trevligt men lite småjobbigt för den som har anlag för åksjuka...

Men besöket hos Annas föräldrar uppvägde allt! Tänk, så fint man kan bo! Jag tror faktiskt att jag skulle trivas alldeles utmärkt i de där domänerna!

Stort vackert hus

En gigantisk tuja. Så här ser de inte ut i Norrbotten...

Päronträd...

...och äppelträd...

...i mängder.

En gullig hund!
Efter rundvandringen, som också inkluderade ett besök i ladugården där jag klappade en ko, blev vi bjudna på kaffe och kakor. Vi satt ute i solskenet och allt var helt fantastiskt underbart. Kakorna också. De var bakade på smör och smakade himmelskt.

Så småningom återstod bara resan hem till Luleå. Suck. A mam`s gotta do what a mam´s gotta do. Det var roligt att vara borta och mitt födelsedagsfirande överträffade allt jag någonsin kunnat drömma om. Det blev ett oförglömligt minne, helt i klass med att få körkort, jobb på posten (1982. Det var typ 316 sökande på 5 tjänster. Snacka om att jag kände mig bäst.) och givetvis att bli mamma. Och det var roligt att träffa barnen igen. Faktiskt.

Medan Thomas var hemma och diskade innan han skulle till bilverkstaden (alltså hämta cateringen och förbereda överraskningsfesten) åkte Anna och jag till Kristianstad där vi besökte den gigantiska tygaffären Gittes Stuvkällare. Den var givetvis stängd när vi kom fram, men skulle öppna en timme senare så vi kollade runt lite i omgivningarna innan vi promenerade iväg till ett gatukök. Vi skulle egentligen bara äta en glass, men det var ju lunchtid så jag var tvungen att proviantera ordentligt. Köttbullar med mos blev det och en glass som inte finns i Norrbotten till efterrätt.

Hallonlakrits

Vi hittade också en gammal jänkare som någon glömt bort bakom ett stängsel.

Sedan öppnade äntligen tygbutiken! Under de första 45 minuterna irrade jag planlöst omkring, oförmögen att kunna betrakta tygerna på ett konstruktivt sätt. Därefter sansade jag mig, hämtade en vagn som jag lastade med sådant som jag ville ha därför att jag redan där kunde bestämma vad jag skulle sy av det.

Det fanns hur mycket tyg som helst! Men eftersom jag redan har så mycket tyg hemma så behärskade jag mig våldsamt. Också det är en konst!

Dessa tyger kommer att bli kjolar, en klänning, en jacka, en väst och lite annat...

Nöjda och glada tog vi sedan bussen in till Kristianstad där vi vandrade i Olle Jönssons fotspår och gick på konditori. Det behövde vi!

Latte och stubbe. Mums!                        Fotot tog Anna!

Därefter fortsatte vi vår vandring i Olles fotspår (förutsatt att han brukar hänga på Indiska och HM) innan vi gick till järnvägsstationen och åkte hem till Karlshamn där, vad JAG trodde, en mysig hemmakväll framför tv:n väntade.  

Tänk att sitta och fika utomhus, utan ytterkläder, en lördag i andra halvan av september! Det är ingenting vi häruppe är vana vid, även om det har råkat vara ganska varmt hos oss också på sistone. Dagen efter Den stora överraskningsfesten träffades vi på fiket i Briggenhuset och hade utvärdering. Allt var positivt. Kajsa och Josip hade haft sviten på hotellet och hon tackade mig flera gånger för att hon överhuvudtaget hade fått bo på hotell, och det är ju klart - hade jag fyllt 49 så hade det inte blivit något med det... 

När hallonsodan var uppdrucken och det övriga sällskapet gick mot bilen så promenerade jag hem i solskenet. Jag måste ju vänja mig vid att använda benen till annat än dans, för när min bil tillfrisknar vet man inte.

Efter ett par timmars trevligt samkväm, då jag hunnit med ännu en promenad, denna gång till City-Grossen eftersom Thomas glömt köpa tonic, packade vi in oss i Alfan och Anna styrde den mot Sölvesborg. Då vi var en person för mycket för en normal bil och alla ville med fann vi för gott att stoppa Thomas i skuffen.
 
                                                                          Foto: Anna Olsson
Han försöker se lidande ut, men det gick ingen nöd på honom. Han hade allt han behövde. Filt, öl och en skål med sallad. Särskilt det sista var han extra tacksam över.

Annas medhavda stek avnjöts så småningom hos Diana och Sven-Göran, men först hade vi ett beach-party i miniformat på stranden nedanför deras hus.
           
Ann-Mari och Anna myser i aftonsolen.

De har inte använt båten så mycket på sistone...

Bättre än k-pist med vodka i handen än...vad?
Jag är ganska säker på att det inom kort kommer att finnas ännu fler bilder från den här kvällen på Annas blogg. Kolla in där ofta!

Så småningom åkte vi till Valje Nöje där inga mindre än Streaplers spelade. Ibland har man ju tur som en tokig! Valje är ett gammalt dansställe där tiden har stått stilla. Håkan berättade att han spelade där första gången 1961 och att inte mycket har förändrats sedan dess. Grymt! Det har onekligen stora likheter med gamla mysiga Sunderbylogen, eller Håwet, som det hette under några år i början av 80-talet. Färgerna, stjärnorna i taket, ja, atmosfären är densamma på båda ställena. 

Hur var då Streaplers? Ja, vad tror ni? Har påven en konstig hatt? Bajsar björnen i skogen? Sover Dolly Parton på rygg? 

När vi åkte hem ville Thomas vara med i baksätesgemenskapen, varför jag på något sätt hamnade med sidan mot färdriktningen. Detta resulterade i ett ordentligt illamående, anlag för åksjuka som jag har. Och när jag vaknade tjugo i tio dagen efter var jag fortfarande åksjuk. Eller...

                                               

Det fanns ingen anledning för mig att ifrågasätta det faktum att Anna och jag skulle ta tåget till Kristianstad och sedan bussen vidare till tygaffären i Rinkaby på grund av att Thomas skulle åka med bilen till verkstaden i Olofström någon gång under eftermiddagen. Det stod t o m uppskrivet på deras veckoplaneringswhiteboard. Han skulle dessutom diska värsta jättedisken och laga middag (trerätters).

När vi väntade på tåget som skulle ta oss hem till Karlshamn, ringde Sigge och undrade var jag var. Han ville hämta lite grejer i mitt förråd men det gick ju dåligt eftersom jag inte var hemma. Då kom han på att jag hade fyllt år och det blev lite prat om det och om vegetationen och bebyggelsen i Blekinge. Innan vi lade på lovade jag att ringa när jag kom hem till Norrbotten.

Väl framme i Karlshamn började vi vår vandring uppför backen som leder till Annas och Thomas hem, då plötsligt Annas telefon började hänga sig och gorma.
- Kolla! utbrast hon. Dubbelhängning!
Då ringde min telefon och det var Thomas som ville att vi skulle gå förbi Pelle och Susanna och hämta Sannexskivan som de lånat. Han skulle vara tvungen att  göra om en inspelning till P4Dans eftersom den hade hackat... Jag frågade om han hade köpt något godis och det hade han inte så vi bestämde att vi skulle gå förbi Hemköp också för att lösa det problemet.

Pelle tog emot oss i trappan i deras vackra hus, vi gick upp och fann matbordet dukat för en massa gäster.
- Ska ni ha folk? frågade Anna och jag tänkte att vi snabbt skulle dra oss tillbaka så vi slapp stöta ihop med en massa främmande människor (jag är ju folkskygg), men Anna tog ett steg mot tv-rummet, tittade mot väggen där de har tv:n och bad mig komma och titta. Jag tänkte förstås att de hade köpt någon ny fet plasma-tv eller någon annan teknisk pryl som jag inte skulle ha vett att vara intresserad av, så med låtsat engagemang tog jag ett steg fram och tittade in.

Det som sedan hände är något man läser om i historier (Arne kommer hem från jobbet, finner en lapp från hustrun på vilken det står "Är i sovrummet", klär av sig spritt språngande för att i nästa ögonblick finna hela sin kontorspersonal i sitt sovrum, sjungande "Ja må han leva") eller ser på film. I Pelles och Susannas tv-rum stod nämligen inte bara Susanna, som ju faktiskt bor där, utan också Josip och Kajsa, Diana och Sven-Göran och så givetvis den mycket mycket nöjde Thomas. Vilken chock!

Efter lite prat och skratt blev jag uppmanad att följa ett rött snöre som låg på golvet. Jag lindade upp det och det slutade fastknutet i ett dörrhandtag. Intet ont anande öppnade jag dörren och där stod Sigge!!!

Var det inte fantastiskt så säg!? Det blev mer prat och skratt och även paketöppning. Av Diana och Sven-Göran fick jag en tavla som jag av säkerhetsskäl inte kan visa på bloggen, men jag kan dela med mig av visdomsorden på det vidhängande brevet, nämligen "Hur gammal skulle du vara om du inte visste hur gammal du är?" Smaka på den!

Pelle och Susanna gav mig något som jag kan komma att ha stor nytta av framledes. Jag kan förresten använda den redan nu eftersom jag har längre ner till golvet än de flesta. För att jag inte skulle ta illa upp fick jag också fyra stycken saltlakritsplopp.

Efter detta skojiga var det dags att gå till bords och det dukades fram ett kuvert till. Inget hade lämnats åt slumpen så av den händelse att jag skulle fått för mig att räkna kuverten och jämfört antalet med antalet gäster INNAN jag hittat Sigge hade de bara dukat till de då synliga gratulanterna. Middagen bestod av fiskbuffé från den omtalade fiskrestaurangen i Karlshamn. Jag var hungrig som en varg och högg in med stor aptit.

Sedan hölls det tal. Thomas berättade om en grön tröja och Sigge hälsade så gott från Ann-Mari, som tyvärr inte kunde närvara men som skickat med ett paket. I paketet låg det en lapp på vilken det stod att presenten låg i Tildes rum. Jag älgade iväg uppför trappen men det visade sig att det rummet låg på samma plan där vi vistades. Inte heller nu misstänkte jag något utan trodde nog att det skulle stå en ljuslykta eller en glasskål på golvet men där låg det, som i alla tonårsflickors rum, bara en jättehög med kläder. Men ur mörkret bakom en byrå, klev Ann-Mari fram. Jag höll fullkomligt på att bryta ihop och samtidigt som jag kramade om henne kom jag plötsligt till insikt om att allt detta var ordnat för min skull. Att jag var anledningen till att mina nyfunna blekingevänner var där och att Sigge och Ann-Mari åkt 160 mil. Så jag började givetvis gråta, och det gjorde också några av de andra. 

Tårarna torkades och ytterligare ett kuvert ställdes fram. En stund senare kom Thomas med telefonen, som han satte i högtalarläge. I andra änden fanns Curt-Göran, som uppenbarligen kände till den planerade överraskningen. Jag berättade glatt för honom vad de hittat på och han skrattade gott. Han befann sig hos bekanta på middag men ville gärna vara med och sjunga för mig så alla ställde sig upp och sjöng "Ja må hon leva" medan C-G så att säga, låg på bordet. Men det gjorde han ju inte för plötsligt stod han där i köket och då var det givetvis färdigt igen. Tårarna sprutade. (Jag har ju faktiskt fortfarande en silikonslang i det högra ögat...) Jag blir allt rörd när jag sitter här och skriver ner detta...! 

Av förklarliga skäl publicerar jag de tårdrypande bilderna i ett något mindre format.

C-G var den siste norrbottningen som dök upp men än var det inte slut på det roliga! Efter kaffet samlades vi åter i tv-rummet där ett specialgjort program spelades upp. Det innehöll massor av roliga gratulationshälsningar, en duett med Thomas och Anna, musik vald med precision (mycket på temat BITTER), min favoritlåt Invitation, arrangerad och framförd av Anna (som därmed sopade golvet med Schytts). Och en del hemligstämplat material...Alltihop var så snillrikt, så genomtänkt och så BRA! Det går faktiskt inte att med ord beskriva den fantastiska kvällen (Släng dig i väggen, Bindefeldt.), hur otroligt överraskad jag blev eller hur ofattbart lycklig jag är som har sådana vänner. Det finns några ord som jag försöker att förtränga, men de poppar ideligen upp ändå.  ...men inte ska väl jag...  

Det är Anna som har tagit alla bilderna i det här inlägget. Läs hennes blogg också!

Tre ynka timmar tog det att ta sig från Luleå till Karlshamn, och då satt jag ändå på Arlanda i en av dessa. Det är, enligt mitt förmenande, ganska fantastiskt. Och detta till det facila priset av 1942 kr tur och retur. Tur var det också att jag hunnit boka och betala resan innan växellåderaset...

Sverige är således inte så avlångt som folk i allmänhet hävdar. Åtminstone inte när man flyger. Jag har dock en viss förståelse för att många dansbandsmusiker suckar tungt när de är tvungna att passera Sundsvall i norr.

Nu sitter jag här alldeles ensam i lägenheten och funderar på om jag skall gå ut på stan en sväng. Jag har diskat och hade tänkt bona golven, men hittar inget vax... (Skämt) Karlshamn är till befolkningen lika stort som Boden, men har ett affärsutbud som är åtminstone tre gånger större. Karlshamnsborna är troligen mer köptrogna än bodensarna, som gärna handlar i Luleå, tre och en halv mil bort. Här finns till exempel en butik i vilken det enbart finns sybehör av olika slag. Knappar, band, dragkedjor o s v. Ett mecka för en sån som jag.

Trots mina bilbekymmer (ber om ursäkt om jag verkar tjatig) så kan jag i alla fall glädjas åt att jag lyckades tömma mitt stora förråd innan jag åkte. Efter en rejäl utrensning fick jag plats med allt i mitt ordinarie lägenhetsförråd. Där rymdes också femton tomma banankartonger. Inte illa!

Tomt förråd!

Otroligt överfullt förråd...

Att förrådsoket lyfts från mina axlar firades med kräftätning.
Jag hittade en kasse med tyg som jag fick av en kompis för många herrans år sedan. Hennes man hade köpt dem på en resa i Malaysia, men hon insåg väl så småningom att hon aldrig skulle sy något av dem, varför jag fick hela kassen. Den hamnade i min källare eftersom tygerna var osedvanligt fula.

Aprikos, två blå nyanser (jag gillar inte blått) samt ett gräsligt grällt 90-talsmönster...
Tygerna köptes i tron att de var siden, men  jag tyckte att de kändes väldigt polyesteraktiga vilket ett litet eldningsprov också bekräftade. Man klipper helt enkelt en liten remsa som man tänder på och sedan känner man på lukten om det är en naturfiber eller inte. Är man tveksam så är den stenhårda plastliknande kanten som bildas bevis nog. Det händer ibland att en kund kommer in med ett tyg som hon har köpt i något asiatiskt land och som hon tror är siden. Beroende på situationen och vem det är så händer det att jag "avslöjar" sanningen. De har ofta betalat omkring 60-80 kr metern för denna tunna polyestervara, vilket är ungefär det pris som vi håller i butiken. 

Det här tyget kom från en sidenshop, så man kan säga att min kompis man blev grundlurad. Det blå tyget har jag dock sparat. Det kan ju, om inte annat, användas till foder. 

Eftersom alla hyresgäster på Lingonstigen, där jag alltså bor, kommer att lida en del vid den omfattande renoveringen som pågår så ersätts vi ekonomiskt för det men i boendet vi åsamkas. Flyttar vi till och från evakueringslägenheten själv ersätts vi med ytterligare en månadshyra.

Jag har länge funderat över vad jag skall göra med alla pengar som plötsligt rasar in och igår var det färdigfunderat för då rasade växellådan i min bil. Så nu kan jag tänka på annat t ex att jag åker till Blekinge om en timme.

Får jag presentera KUNGEN!?

Se vilka gulliga fingrar hon har!

Mitt hem är invaderat. Inte av byggnadsarbetare (tyvärr, kanske) utan av bananflugor. Dessa millimetersmå irriterande insekter har smetat fast i smörgåsens bregott, badat i kaffekoppen samt uppträtt synnerligen störande i största allmänhet. Men nu är det slut på det! I förrgår morse fyllde jag en ljusgul Gefyr-skål med en blandning av vitvinsvinäger, diskmedel och vatten. Under hela gårdagen var det inget av de små liven som vågade sig dit, men nu har skålen blivit rena turistattraktionen! Men tyvärr är det som i visan: "You can check out anytime you want, but you can never leave".

På min lediga dag som idag har varit har jag, förutom glatt mig åt bananflugornas kollektiva självmord, också rensat ut och avslutat en stor del av mitt tidigare liv, nämligen student- och lärardelen. Jag har givetvis sparat alla intelligenta analyser, de bästa tentorna (jag missade t ex bara två poäng på tentamen i danska!), examensarbetet och mina fantastiska akademiska uppsatser. Nu känns det som om jag hade kunnat lägga åtminstone pengarna på något vettigare, men å andra sidan var det förbaskat kul och lärorikt. Att plugga alltså, inte att undervisa...

Och medan livet går sin gilla gång så avvecklar min tidigare arbetsgivare sin verksamhet och av Posten återstår snart intet. Den ljusblå brevlådan för lokalpost har avyttrats och kvar finns bara den gula på vilken man släppt lös en bitter postis med spritpenna...
 
Ingen dans i helgen i den här fjärdedelen av landet. Då får jag packa väskan i lugn och ro, för på måndag åker jag!

Det här med att jobba i tygaffär är, min själ, inte alls så tokigt ibland. Emellanåt får man ta med sig tre kasserade måttstickor hem. Jag har ofta tänkt att det vore bra att ha, särskilt när man syr lakan, vilket man i och för sig inte kommer att göra mer inom de närmaste 20 åren, men en och annan gardinlängd kommer man kanske att sno ihop framledes...

En ny kostar 500 spänn, inkl moms...
Fina plåtburkar, i vilka det har förvarats tråd, kan också vara bra att ha. Man kan t ex ha band, dragkedjor och spets i dem. Ja, tråd också förstås. Jag har redan en till det, men så hade vi fyra stycken över och dessa fick följa med hem eftersom ingen annan ville ha dem. Och jag tror att det är bättre för miljön om de finns i mitt syrum istället för i någon sopcontainer... Men mina kollegor är övertygade om att jag var hamster i ett tidigare liv.


Björns tröja blev för övrigt kanoners och så här fin blev han!

Kängurufickan är givetvis mönsterpassad. Fast å andra sidan är det ju ingen känguruficka eftersom den är stängd upptill och öppen på sidorna. Munkjacksficka, kanske...?

Nice price!

Man skulle passat på... Men de skulle ha hutlösa 13 kr i milersättning!

Jag slutade tidigt idag! Men eftersom jag trivs så oerhört bra på mitt arbete så ägnade jag ytterligare en halvtimme av dagen åt att jobba. Eller inte. Beror väl på hur man ser på saken. Jag hämtade nämligen en sopsäck med tomma pet-flaskor i lunchrummet och gick och pantade dem. Det blev 89 kr att lägga till vårt nöjeskonto, som jag tror inte ens existerar. Om man lägger till sex kronor har man en biobiljett som vi kan dra lott om.

Just nu ger vi praktiskt taget bort en massa tyger, bl a tunna linnetyger. 10 kr metern! Som hittat! Så ge mig ett gott skäl till att INTE bära hem trettitvå meter som skall tvättas och så småningom bli härliga påslakan och örngott.

Tyget i mitten är ett supertunt bomullstyg som jag skall ta med till Blekinge. Något måste vi sy när Thomas är borta och jag tror det kan bli en fin Anna-tunika. Eller en scarf...

Väl hemma tog jag med liv och lust tag i tillagningen av dagens middag. Det blev veganbiffar till vilka jag hittat receptet här! Ingen i familjen är vegan, Katarina är "bara" vegetarian, men jag tyckte receptet verkade så spännande att jag var tvungen att prova. Och de var verkligen supergoda!

Måste också visa en bild på tårtan som Katarina bakade till Malin, som fyllde år i torsdags. Något kalas blev det inte förrän i måndags eftersom Malin har varit fullt upptagen med nolleperioden.

En trumtårta!!!
Skjutsade vänner till Kallax i söndags och förevigade denna, för mig i alla fall, osannolikt långa bagageremsa.

Jag tror att allt gick bra, både med väskor och resa. På fredag kommer de tillbaka!