Fler av sommarens klänningar i höstmörkret
Jag har knappt sytt ett stygn på hela september. Ja, det blev inte många i augusti heller när jag tänker efter. Men i juli lyste flitens lampa över sybordet hos Boella! Jag visade ju några skapelser redan i juni i det HÄR inlägget men det har blivit några fler efter det. Nästan uteslutande sommarkläder visserligen, men jag är nästan säker på att innan vi hinner säga gudsåfruktansvärtdetärmeddenhärmörkakallalångavinternochfytusanvaddetsnöarmåstedetsnöasåinihelafriden så går vi omkring i sommarklänning igen! Med vintervita ben och allt!
(Superbra bilder, hehe...) Det här tyget är en stuv från min tid på Ohlssons. Förra året sydde jag en klänning av det som hamnade i papperkorgen eftersom jag lyckades skära till en värdelös halsringning, men i år gick det bättre när jag tog mig an det som fanns kvar av tyget.
Jag blev så förtjust i modellen att jag sydde ännu en. Den här gången i ett blommigt tyg som jag köpte i en helt fantastisk tygaffär i Karlshamn.
Förr, när jag hade överarmar som hälsenan på en talgoxe, ville jag inte ha ärmlöst men nu när jag har gått upp i vikt är det en annan sak. Fast jag vet att det finns de som inte vill ha ärmlöst av motsatt anledning. Det är ju helt galet! Tänk om vi bara skulle klä oss i det vi vill!
När jag var ung hade jag en strandklänning i frotté. Med den för ögonen köpte jag den här lila stretchfrottén i Rinkaby utanför Kristianstad. Och så sydde jag den här klänningen som har hängt i garderoben sedan den blev klar.
Men som sagt, det kommer väl fler somrar?
En gång, för tusen år sedan ungefär, närmare bestämt 1984, så sydde jag en svart och rödrutig bomullskjol med hög midja. Den bestod helt enkelt av ett par meter tyg som jag rynkade mot en linning. Den där kjolen har funnits kvar i mina kartonger och nu blev den en klänning! Man ska ALDRIG kasta NÅGONTING!
Mönsterpassningen blev ju lite si och så men så blir det ju när man har begränsat med tyg.
Malin köpte en tröja från Asos som var så himla fin i modellen. Jag ritade av den och sydde en likadan av lite viskostrikårester som jag hade. Den har jag inte heller använt ännu...
Och det sista jag sydde var en tunika till Christin! Jag har klippt ut tyg till två till, fast i andra modeller, men orken och inspirationen vill liksom inte infinna sig. Jag hoppas att den gör det snart, för jag behöver lite nya vinterklänningar.
Det var till den här jag skulle använda de fyra orange knapparna som jag köpt två gånger... Jag har ännu inte hittat påsen med de fyra första.
Ja, det var det! Trots att jag rensat och åter rensat garderoberna under sommaren så finns det ändå en hel del kläder kvar som jag förmodligen aldrig mer kommer att vilja ha (kommer att KUNNA ha) så det är nog dags att skiljas även från dessa. Håhåjaja, ut med det gamla, in med det nya!
Halleluja
Jag börjar med att vara lite förbannad. Jag halvlåg i allsköns ro i kökssoffan när det ringde på dörren. Det var inget litet plingeling, utan en rejäl ringning av den typen som mina bröder eller mitt ex brukar åstadkomma när de kommer på besök. Jag pallrade mig upp men kikade i titthålet och såg två farbröder utanför dörren. Fylld av onda aningar gläntade jag på denna och frågade "Var kommer ni ifrån?". "Jehovas vittnen" sa den ena varpå jag gav dem onda ögat, smällde igen dörren och återgick till kökssoffan. Nu undrar jag - dessa vittnen, når de något resultat med sina organiserade trakasserier av landets invånare? Händer det någonsin att någon normalbegåvad människa glatt öppnar dörren, bjuder in dem och ber dem berätta om vad de har att erbjuda? Får de någonsin någon att konvertera? Hur ofta avspisas de, procentuellt sett?
För lite mer än 20 år sedan bodde jag i ett parhusområde där det sprang omkring en stackars småbarnsmamma och gjorde sitt bästa för att få oss förtappade att förstå att vi var fel ute i livet. I regn och snömodd drog hon sin barnvagn med en snorig unge i, medan den lite större, lika snoriga, ungen fick plumsa bredvid. Av någon anledning gick hon samma runda, alltså ringde på samma hus, några förmiddagar i rad och till slut ledsnade min granne. "Om du visar dig på min uppfart en enda gång till så ringer jag polisen. Du måste väl ändå fatta att jag inte är intresserad?!" Tyvärr var det nog inte tillräckligt tydligt, för redan dagen efter försökte den stackars Jehovas vittne-småbarnsmamman baxa sin vagn förbi grannens bil på deras uppfart, varpå grannen kastade upp dörren och vrålade "Vad var det du inte förstod igår?" Men sen kom hon aldrig tillbaka.
Jag kan inte låta bli att tänka på det där ibland. Den där kvinnan med de snoriga barnen skulle kanske ha varit hemma med dem tills de slutat snora och därefter tillbringat sina förmiddagar på öppna förskolan. Jag har en liten skylt som satt på min dörrpost när jag flyttade hit. Jag tog ner den när huset renoverades men jag får nog sätta upp den igen. Kanske inte för att någon bryr sig utan mer för att den är från sent 60-tal och ändå lite rolig...
Nu var det ju inte detta jag skulle blogga om egentligen. Det föll sig bara så naturligt eftersom jag blev så irriterad. Nä, jag skulle ju berätta om helgen. Att jag var på Björknäsparkens säsongsavslutning i fredags och att Black Jack spelade och att det var jätteroligt trots att det var lite stök och fylla på dansgolvet. Jag tänkte skriva några ord om hur fantastiskt det är med ett dansställe som kör kontinuerligt varje vecka från första helgen i maj till sista helgen i september och att såna ställen inte växer på träd. Danserna drivs genom BBK och det är UTESLUTANDE ideellt arbetande eldsjälar som helg efter helg ser till att göra så att dansgäster och orkestrar bara har det bäst! Utan dem fick vi som gillar att dansa se oss i månen efter någonstans att utöva det vi tycker är så kul.
Fast det inte alltid är det band som man gillar mest så kan man faktiskt åka dit ändå. Eftersom fredagar är kritiska ur energisynpunkt har jag ofta blivit sittande och mest kollat på, men bara att träffa vännerna, skratta och surra med dem, har gjort att kvällen trots allt blivit lyckad. Man ska helt enkelt inte förvänta sig att alla danskvällar skall bli optimala ur just danssynpunkt. Det är så mycket mer än så.
Mysiga Björknäsparken blev ännu mysigare i fredags med Black Jacks snygga ljussättning och scendesign.
Det här är ett exempel på vad jag menar.
Ett kilo lakritscenter som jag fick av min kompis Märit för att hon vet att jag gillar såna. Den här påsen drog hon fram i pausen igår på Pitefolkan där Jannez spelade och det var precis vad jag behövde. Jag har nämligen ansträngt min högra fotled såpass att det gör ont att dansa och det är INTE roligt. Jag dansade bara en knapp timme efter paus, men sedan gick luften ur mig och jag åkte hem.
Nu skall jag ladda för nästa lördag då det blir en sväng till Skellefteå och maran. Skall till Stockholm på introduktionsutbildning med jobbet onsdag till torsdag, så det blir en lite annorlunda vecka.
Någonting att äta
Det händer ingenting under veckorna. Jag vaknar på morgnarna och tänker att jag ska gå och lägga mig och sova direkt jag kommer hem från jobbet, men när jag väl kommit hem så hittar jag på nåt annat och sen är klockan plötsligt elva och jag får ångest för att jag inte kommit mig i säng tidigare. Så är jag helt knäckt när jag vaknar för att jag sovit för lite och på det sättet rullar veckorna på. Onsdag morgon var extra tung för i tisdags var jag med Thomas på Cg så det blev lite sent. Till förrätt tog vi båda en hummersoppa som var så god att jag blev gråtmild. Till varmrätt tog Thomas ett säkert kort - pepparstek, medan jag satsade på detta:
ARISTA IN PORCHETTA
Confiterad samt grillad rygg och sida av gris från Alviksgården fylld med örter, vitlök och citron. Serveras med sky på rödvin, svamp, lök och rökt sidfläsk samt ett smör på halstrad anklever och potatispuré.
Vilka smaker! Helt otroligt! Men jag blev så sjukt mätt att jag tyvärr var tvungen att lämna lite på tallriken... Jag drack alkoholfri öl till, vilket är något helt annat än lättöl. Godare, helt enkelt!
Cg är en helt fantastisk restaurang, ett speciellt ställe med en meny utöver det vanliga. Jag har varit där tre gånger nu och det har varit fullt varje gång. Någon gång skulle jag vilja gå dit med ungarna, fast det får vänta tills skatteåterbäringen har kommit...
Låt en morgon vakna
I morgon börjar min sjätte vecka på Folksam. Innan jag vet ordet av sitter jag här och skriver att nu har jag minsann jobbat hela sex år som personskadereglerare! Men än så länge är det som sagt bara fem veckor.
I fredags hörde Märit av sig och undrade om jag ville komma ner till Skellefteå, där de ställt sin husvagn över helgen, för att sen åka med dem ner till Umeå och Ersboda där Micke Ahlgrens skulle spela. Klart jag ville, det bestämde jag mig för på studs. Men först värmde jag upp till dem redan på fredag kväll på Björknäsparken. Eller värmde och värmde, det var ju att ta i. Jag var inte piggare än andra fredagar vilket innebar att jag släntrade in strax efter 22. Inte så vansinnigt mycket folk, men de viktigaste var på plats, alltså mina tjejer på avbytarbänken. Där satt vi och hade trevligt och dansade någon dans emellanåt. Ingen höjdarkväll dansmässigt, med andra ord, men det var kul i alla fall!
Kvart i sex på lördagkväll körde jag ner till Skellefteå och lastade in mina grejer i Hans och Märits husvagn och sen hoppade vi in i deras Merca och åkte till Umeå. När vi var framme hittade Hans en perfekt parkeringsplats och sträckte sig mot baksätet, där jag satt, för att ta sin jacka i vilken han hade plånboken. Tyvärr var både jacka och plånbok kvar i husvagnen i Skellefteå... Tursamt nog hade jag femhundraarton kronor i börsen, Märit hade en hunka och det visade sig att Hans hade lite mynt i ena byxfickan så efter ett snabbt överslag kunde vi lättat konstatera att vi förutom entrén också kunde unna oss fika i pausen för hela 45 kr var!
Men trots att ekonomin var i hamn så var herr Larsson lite uppjagad av situationen och vi hann inte mer än förbi kassan innan han upprört lät meddela att han måste ut till bilen igen. Jag och Märit sa "VA?" samtidigt som han pekade på sina fötter. På den vänstra foten hade han en brun danssko med snörning och på den högra en svart loafer. Tack och lov hade han ett likadant par i bilen.
Det var första gången jag var i Ersboda Folkets Hus och det var en väldigt trevlig lokal. Nu var det inte så mycket folk, men det var jättekul ändå. Trots att jag var ny på stället blev jag ändå uppbjuden mest hela tiden. Det var roligt att dansa till Ahlgrens igen för det var flera år sedan sist. I fredags, när jag var trött, tänkte jag att "Det var värst vad de spelar konstiga låtar", men igår när jag var pigg och glad så var de skitbra. Mycket stämsång, blås och dragspel. Vad kan man mer begära?
Det var skönt att slippa köra ända hem. När vi kom till husvagnen dukade Hans fram rostat bröd med gravad lax o leverpastej och till det drack jag jäger. Gott.
Jag sov som en stock och på morgonen vaknade jag av doften av nybryggt kaffe. Vi åt frukost i lugn och ro innan jag packade ihop mig och åkte hemåt. Tack, kära snälla Hans och Märit! Ni är så snälla och generösa.
När jag kom till Luleå var jag bara upp med packningen en snabbis och sen åkte jag en liten sväng till Boden och Max och Christin. Ikväll bakade jag en jättegod äppelpaj (hittade receptet på Bevemyrs blogg HÄR). Nu finns det så många olika sorters svenska äpplen och jag köper bara dem. De doftar så gott. Det här med att kärna ur äpplen är inte det lättaste. Fick köra två gånger på nästan alla för att få ut det mesta från kärnhuset.
Nu sitter jag här igen och låter timmarna gå, något jag kommer att ångra imorgon bitti... Men snart är det helg igen och även då blir det en tvådagars! Jäklarns, så kul det ska bli! Städning och andra trivialiteter får jag nog ägna mig åt till jul eller nåt, för just ni hinns det liksom inte med.
Det var den sextonde september
När en god vän insjuknade i cancer förra året vid den här tiden, kom jag till insikt om hur flyktigt livet är. Istället för att beklaga sig över man blir äldre ska man ju självklart glädjas åt varje födelsedag. Det är väl logiskt?
I söndags, dagen före min födelsedag, åkte jag ut på stan och köpte en födelsedagspresent till mig själv.
Ett par röda manchesterjeans på Åhlens, så smalspåriga att de nästan ser ut som sammet. Hög midja och långa ben. Perfekt för mig. Dessutom till det facila priset av 299 kr. Sen träffade jag Katt, Kalle och Maja som var på väg till Max för att köpa lyxmilkshakes. Katt frågade om jag också ville ha och det ville jag förstås, så vi satte oss i solen utanför Kulturens Hus och hade det allmänt trevligt.
Och igår ägde själva födelsedagen rum. Malin bakade cheesecake och citronbiskvier. Mina bröder Håkan och Bo och min svägerska Ulla kom på besök och hade med sig presenter.
Garn och mönster av Bosse och Ulla
En minichokladask av Håkan. (Jag åt den till middag idag. Innehållet alltså)
Idag fick jag ett sms från Synoptik i vilket det stod att mina terminalglasögon var klara.
Ganska snygga, tycker jag. Och de funkar kanonbra!
Nu hade jag tänkt länka till Black Jacks Det var den sextonde september, men tyvärr finns den varken på Spotify eller Youtube. Så det får bli den finaste visan som finns, Stället av och med Lasse Eriksson. Jag påmindes om den i morse när jag läste Åsa Ivarsdotters blogg. HÄR!
Het textil
Lördag morgon och jag vaknade några minuter före 8! Helt otroligt! Skickade ett sms till Christin som snabbt svarade med förvåning över att jag var kontaktbar så tidigt en lördagmorgon. Förklaringen torde ligga i att jag hamnade i bingen redan strax efter 23 igår kväll. Min avsikt var att åka till Boden och dansa till Jontez, men ju längre jag satt i soffan, desto tröttare blev jag och till slut bestämde jag mig för att banga. Strax före 22 tog jag mig dock i kragen, bytte om och skulle ge mig iväg (jag hade redan duschat och fixat mig). Halvvägs till garaget upptäckte jag att jag glömt mobilen så jag vände och hämtade den och det var ju tur för när jag kom till bilen fick jag ett sms av Anneli som skrev att jag inte missade något.
Förlåt mig, men då vände jag och gick hem igen. Sen ringde hon och det visade sig att hon inte ens stannat till pausen. Men så kan det vara ibland. Inspirationen uteblir och det kan vara lite extra kritiskt på fredagar när man har jobbat hela veckan. Så det var väl tur att jag inte åkte. Det blev alltså en tidig morgon som jag hittills har ägnat åt att sortera mängder av tvätt. Klockan tolv är det nämligen dags.
Från det ena till det andra. En gammal (ja, inte så gammal rent åldersmässigt) studiekamrat visade glatt upp ett påslakan hon köpt i någon tyggrupp på fejjan. Just såna lakan har jag två stycken och jag använder dem flitigt då jag tycker de är himla fina.
Tea for two heter lakanet och det är Anna-Lena Emdén som har designat. Sånt här betalar folk rätt bra pengar för, har jag upptäckt när jag läst bloggar och kollat på Tradera. En del fortsätter tydligen att sova i dem, medan andra syr kläder, företrädesvis barnkläder av dem. Och det är ju ett passande ändamål, för tygerna är ju mjuka och behagliga, men gamla lakan har ju en tendens att bli sköra, så hur hållbara dessa kläder blir vete tusan.
Även jag besitter en viss fascination över gamla textilier och eftersom mitt källarförråd innehåller en hel del ålderdomliga ting (och då skulle ni bara veta vad jag har avyttrat) efter diverse hus- och lägenhetstömningar så behöver jag inte åka på loppis (men det händer ju ändå) utan behöver bara gå dit ner och botanisera, vilket jag gjorde för ett par veckor sedan. Det mesta fick förstås stanna kvar i sina kartonger, det skrev jag ju HÄR, men en del fick komma upp i lägenheten.
Jag skall så småningom göra en rockad i lägenheten och i planen ingår ett eget sovrum till mig och att göra om Björns rum till syrum. Kanske. Jag ska i alla fall rama in min gamla LSD-affisch som jag fick i julklapp i början av 70-talet. Jag tror mina föräldrar tyckte den var färgglad och fin och de tänkte nog aldrig på budskapet.
En väldigt rejäl papperskvalitet är det i alla fall. Jämfört med dagens posters, alltså. Håhåjaja, det är mycket som var bättre förr...
Till min förtjusning hittade jag de här två stora krukorna. Jag har nästan bara gamla krukor till mina krukväxter och jag behövde verkligen dessa. Vilket fynd! I mitt eget hem, dessutom!
Den här klänningen hade mamma som hemmaklänning och nu har jag nästan vuxit i den... Jag kommer kanske inte att använda den, men jag tog upp den i alla fall. Vet egentligen inte varför, men den är lite skojig, eller hur?
Det känns lite som att jag ska lära mig att sälja på Tradera också. Inte bara köpa...
Det här är riktiga Marimekko-gardiner! Jag hade dem i mitt rum i början av 70-talet. Vi köpte tyget i en liten Marimekko-butik i Torneå, mamma sydde dem och av någon outgrundlig anledning som jag inte känner till, har jag sparat dem fast de är gräsliga. Det här är, enligt mitt förmenande, ett exempel på kejsarens nya kläder. Skulle det inte stått Marimekko i stadkanten (som f ö inte finns kvar eftersom min mamma visste att en stadkant ALLTID drar gardinen) hade nog ingen velat ha dem. Nu kommer de troligen att hänga i Björns rum ett tag, där de förmodligen gör sig alldeles utmärkt mot den bruna tapeten.
Jag är lite svag för förkläden. Eller snarare fascinerad. Såna här midjekorta förkläden satt alltid runt midjan på min mormor, min mamma och mina kompisars mammor när jag var liten. De här två är i tunn bomull, det ena i ett ljuvligt blommönster och det andra i ett lite skojigare med solhattar och parasoller.
Det sista som fick följa med upp är två relativt stora tygstycken som tidigare satt under lager av flanell och lakanslärft på en hemgjord strykbräda vi hade i stugan. Jag tvättade upp det och insåg att det nog räcker till en liten klänning av nåt slag.
Nä, farao. Här sitter jag och degar och får ingenting vettigt gjort. Bäst att hoppa ur nattlinnet och ta på sig något mer respektabelt innan jag ska ner i tvättstugan. Ikväll blir det Drifters i Piteå!
Sjuhundra!
Jag tänker nu skriva mitt sjuhundrade inlägg i min blogg. Det har gått drygt fem år sedan Frida startade den åt mig och den nuvarande designen är den tredje i ordningen. Det är Anna som har fixat den här (den förra också) och det är också hon som har fotograferat. HÄR är hennes blogg.
Jag tänker ägna detta sjuhundrade inlägg åt att berätta om en alldeles speciell barnbok som jag har i min ägo.
Max och Moritz - en sedelärande historia från 1865. Så gammalt är dock inte mitt exemplar.
Min mamma fick den av sin moster Alfhild på sin femårsdag 1931. Det är 82 år sedan!
Det är en historia om två gossar
som hittar på det ena ondskefulla hysset efter det andra. De stoppar bland annat krut i magisterns pipa. (När jag var liten tyckte jag att den här bilden var väldigt läskig.)
De samlar ihop massor med ollonborrar som de gömmer under filten i den snälle onkelns säng.
De skär upp bondens säckar så allt korn rinner ut när han bär iväg dem. Max och Moritz gömmer sig i kornet, men bonden får syn på dem och föser ner dem i en säck som han bär till mjölnaren.
Och sen är det kört för de halslösa monstren!
Så här slutar deras liv. Håhåjaja. Ingen tycker synd om dem och bokens fyra sista rader lyder:
Korteligen, runt i sta´n
roptes hela långa da`n:
"Gudskelov, så slutar stygghet,
och nu har man åter trygghet!"
Jag tycker det är himla skojigt att ha kvar den här boken, som faktiskt är en klassiker. Förutom det så är budskapet tydligt: Den som jävlas med andra får förr eller senare sitt straff. Och det är väl bra?
♪♫♪ Åh, om ni visste vad jag saknat er ♪♫♪
Efter ännu en vecka på Folksam blev det fredag igen. Min vana trogen åkte jag till Björknäsparken där Per-Håkans spelade. Det var inte alltför mycket folk, och det fanns kanske fler än en anledning till det. Älgjakt, fotboll och sen det faktum att folk verkligen inte vågar åka på en orkester de aldrig hört förut. Jag har ingen aning om vad de tror kan hända, men så är det i alla fall. Själv hörde jag Per-Håkans första gången förra hösten i Vemdalen så jag såg verkligen fram emot den här kvällen.
Tänk Sannex när de drog som mest folk. Det är Per-Håkans. Alla de där bästa låtarna som ingen annan längre spelar plus en mängd andra riktigt suveräna danslåtar. Jäklar vad bra.
Mr Per-Håkan himself
Ändå lite fräckt att kalla sig för Per-Håkans. Det där med dubbelnamn som bandnamn verkar ju inte vara det hetaste numera, men det är ju helt rätt!
Jag begär inte att ni som inte är ett spår intresserade av dans och dansband ska förstå mig, men jag är faktiskt jätteglad för att jag en gång i världen började dansa. Det är så himla kul! Nu är det bara fem dagar till nästa gång!
I´ve got a brand new car. Looks like a Jaguar.
Jag har köpt en bil. Om du har glömt vad som hände med min svarta pärla, eller om du är alldeles ny läsare kan du läsa den tragiska historien HÄR.
Efter att ha levt med lånade bilar hela sommaren slog jag till på en 97:as Volvo 850. Vit, tyvärr. Men man får ju inte välja när man köper begagnat. Vita bilar är, tillsammans med beiga, silver- och guldfärgade, den mesigaste färgen en bil kan ha. Ändå har jag haft en massa beiga och guldfärgade bilar i mina dagar. Åtminstone tre i alla fall, men det är första gången jag har en vit. Jag har ju lånat den i en månad och när den hamnade hos mig ägnade jag sex timmar åt att vaxa den utvändigt och sanera den invändigt. Den stank nämligen wunderbaum blandat med rök... Att vaxa den för glansens skull var i alla fall ganska värdelöst, för den syns ändå inte, fast jag antar att det ändå är som en hårinpackning för lacken. En hälsokur, alltså.
Den här synen är dock ett minne blott...
Nå, mitt nyförvärv är i alla fall en pärla och den har bara gått 32500 mil. Inget knäppande eller klonkande någonstans utan den liksom bara flyter fram.
Nu promenerar jag till och från jobbet så bilen behövs bara till Kvantum och på en och annan dans. Jag räknar med att klara mig på en tank i månaden numera, åtminstone under vintern. En stor fördel med att jobba i Luleå.
Jag har förstås inte för avsikt att köra den här bilen i all oändlighet. Bara tills jag har sparat ihop till en Corvette-63. Eller en Volvo V50.
Vem är denne man?
Jag har varit till Täfteå TRE (3) gånger den här sommaren! Inte illa med tanke på att det är åtminstone 26 mil enkel väg. I lördags var det säsongsavslutning, Drifters spelade och det var ett jäkla drag. Av citronbiskvierna jag skulle baka och ta med blev det intet. Mandelmassan luktade konstigt och när jag hade gräddat bottnarna kunde jag konstatera att de också smakade osedvanligt illa. Troligen härsken mandel, och det var ju trist med tanke på att 1. det var kvalitetsmandelmassa (Anton Berg) och 2. den var nyligen inhandlad med aktuellt datum.
Nå, det var ingen ko på isen. Jag bredde ett gäng smaskiga smörgåsar med alspånsrökt skinka och supergräddig ost istället. Dessutom hade Hans och Märit med sig en burk kakor med päronsmak så det gick ingen nöd på oss. I vanlig ordning stannade vi i Ljusvattnet för en liten kaffepaus.
Höstpaus
Sommarpaus, samma pose...
Ni blir kanske spyless på mina superlativer över Drifters, men det kan jag tyvärr inte ta någon hänsyn till. Det är så roligt när de spelar. Och nu har de så många bra låtar från den nya skivan. Det blev alltså, som ni förstår, en mycket lyckad kväll.
Alla ser förstås vem mannen i den vita jackan är. Alltså kanske inte riktigt alla, men ni som var med när det begav sig, det vill säga under 70-talet, känner väl igen Mats Långström, legendarisk sångare i Max Fenders. Det var faktiskt lite stort för mig eftersom Max Fenders var så OERHÖRT stora i mina späda ungdomsår. Alltså Lasse Stefanz-stora! Vikingarna-stora! Förstår ni?
Dålig kvalite, men helt underbart!
Vem skulle skriva en sån text idag? Och få Sveriges största dansband att förstå hur bra den är? Det var inte så mycket pretto förr...
För en del år sedan, 2007, återförenades bandet och gjorde några spelningar, bl a i Norsjö. Thomas skulle göra ett reportage till Får jag lov. Foto-Micke följde med som fotograf, jag körde bilen och Sigge var vår bodyguard. Det blev en magisk kväll som inleddes med att Thomas intervjuade killarna som sen gjorde de ett par halvtimmeslånga set under kvällen. Det var rena LS-stämningen, med massor av unga människor som stod framme vid scenen och sjöng med i alla låtar. Vilket kulturarv!
Ja, där drog jag iväg i minnen, men det är väl ett ålderstecken. Att sticka sockar är kanske också det... Hursomhelst är det höst nu och jag har redan hunnit sticka två par. Då vet ni...
