Verkar som om jag helt frångått min underbara vana att sova fram till lunch åtminstone den ena av helgens dagar. I söndags klev jag upp strax efter 8 och det kändes märkligt nog helt naturligt. Fast det kanske berodde på att jag tog ett bad... DET känns naturligt. Kvart i två skulle jag skjutsa Malin till kören eftersom hon hade kjol och det fortfarande är kallt något så FRUKTANSVÄRT häruppe. Skulle samtidigt passa på att veckohandla på Kvantum, men vad hände? Ja, faktiskt ingenting alls. Ett litet knäppande och sedan var det dött. Ringde givetvis min bror för support men han hävdade rent krasst att batteriet förmodligen gjort sitt och måste bytas. Under tiden hämtades det en batteriladdare som kopplades till och sedan var det bara att gå därifrån och glömma Kvantum för en stund. Följde Björn ner Paddelvägen och gosade lite med råttorna.


De är inte still en enda sekund...


Gullesvansen 



Ett litet missöde inträffade dock... Kungen (som är en tjej) kröp in under håret i min nacke och låg alldeles stilla. Plötsligt kände jag hur något rann efter ryggen... Jo, jag vet att jag borde duscha mer, men detta gav mig en förevändning att få bada ännu en gång den dagen.

Efter fem timmar på laddning startade Saaben som om inget hänt. Men nånting är det med den i alla fall. En marginell höjning av tomgångsljudet, en liten odefinierbar vibration, det är svårt att säga men något är förändrat. Det får bli ett nytt batteri i alla fall, för har den gjort så här en gång så kan det lika gärna hända igen. Jag kan aldrig mer lita på den, helt enkelt. Men jag ger den ett nytt batteri och en chans. Tusen spänn till, men det kan det vara värt. Och jag måste kunna ta mig till Kvantum.

I söndags var det också första advent, så på lördag kväll tog jag med mig Malin ner i förrådet och hämtade upp kartongerna med julpynt. Någon hade staplat fyra sommardäck framför dem, men smidig som en lekatt svingade jag mig över dessa och humpade över kartongerna till andra sidan. Av däcken, alltså. Vi ska inte ha någon gran i år så jag satte fram ALLT annat julpynt. Efter renoveringen har vi enbart jordade uttag så jag fick givetvis ägna halva kvällen åt att leka elektriker.


Bytte kontakt och satte strömbrytare på en ljusstake


Ändå lite småmysigt?

Jag älskar min svarta adventsstjärna. Den får mig att tänka på det juligaste jag vet.

Handelns uppfinningsrikedom tycks gränslös när det gäller att locka till konsumtion så här i juletider. Igår hade man Black Friday i Galleria Enter i Boden vilket innebar att alla affärer hade något slags rea. Plötsligt råkade jag se en spiknackkudde i hälsokostaffären och skulle bara kolla vad den kostade. Har länge funderat på en sån, men aldrig riktigt kommit mig för att ens kolla priset som igår visade sig vara humana 99 kr varpå jag glatt utbrast:
- Jamen då tar jag en! när jag kom på att jag inte hade börsen med mig. Det hade däremot min kamrat, så det hela löste sig på ett smidigt sätt och igår kväll invigde jag den när det var sängdags. Eller golvdags. Jag använder spikmattan på golvet, somnar på den och kravlar mig sedan upp i sängen någon gång mitt i natten. Det var i alla fall en avsevärd skillnad mellan att lägga spikmattan över nackkudden, som jag gjort förut, och att ha en spikkudde. Den senare gjorde ont något så jääävulskt, men jag bet ihop och lyckades somna tämligen omgående. Men det där med att bita ihop är nog inte så himla bra, för det känns som om det är något jag gör mest hela tiden, av någon anledning... Eller också är det den här jäkla kylan som får mig att spänna käkar, nacke, axlar och för farao hela kroppen.

Inte känner jag míg mer avslappnad idag, nyss hemkommen från helvetet, kan man säga... Jag skulle klippa mig kvart i elva, så jag tog en härlig promenad in till stan (Det kändes faktiskt inte så kallt. Hade väl vinden i ryggen kanske.). När jag var färdigklippt gick jag på apoteket och hämtade ut ny migränmedicin till det facila priset av en tusing och det var då mitt humör började svikta. Därefter mötte jag Malin och tillsammans begav vi oss till Lärkan och kollade in Fridas dansuppvisning. Jättekul och fint, men när vi sedan gav oss ut på stan igen var det slut på friden.

Generellt så tycks folk ha uppenbara problem att röra på benen. De STROSAR sakta in i affärer och när de väl kommit in STANNAR de till och ser sig omkring. Detta gäller var man än kommer. Shopping, Smedjan, Strand, Åhléns - you name it. De går i bredd, de rör sig sakta, de stannar till - kort sagt - de gör allt för att jävlas med sina medmänniskor. Jag är inte intresserad av att i full vinterstass (det är -16 ute) stillsamt skrida omkring i en varm butik. Jag vill snabbt uträtta mitt ärende för att kunna gå ut igen och jag vill inte att bli hindrad av rullatorer, barnvagnar och senfärdiga individer. Det är möjligt att jag hyser något slags hat till mänskligheten och bör satsa på nätshopping, vad vet jag?  Det kan också vara så att min stubin var kort idag för att magen var tom.

Efter ett besök på Subway kändes det nämligen mycket lättare att leva.


Parmesanbröd, teriyakikyckling, sallad, oliver, rödlök och chipotledressing - mums...

Det är konstigt så långt man kan gå bara genom att knata runt lite på stan. Jag har redan gått 1,2 mil sedan i går morse. Och detta trots att Malin övertalade mig att ta bussen hem med henne, vilket inte var så svårt. Nu ska jag sova middag innan jag sätter igång och pyntar lite. Fast sen blir det Kvantum en sväng. Jag har naturligtvis inga ljus till adventsstaken och säkert skall en och annan lampa i julstjärnorna bytas också. Men pepparkaksdegen gjorde jag igår och natten är lång!

 Vi har idag skrivit den 23 november och jag undrar: Är det jul nu? Är det ens advent? På min tid hängde man upp en julstjärnorna dagen innan man firade första advent, alltså första söndagen i december, i undantagsfall sista helgen i november. Samma helg ägde också skyltsöndagen rum. På skyltsöndag gick man ut på stan med sin mamma och pappa och tittade på mekaniska tomtar i Tempos skylfönster. Ett annat skyltfönster som lockade var Källmans leksaksaffär. Ingenting hade öppet mer än bankerna. Dit gick man och fiskade i fiskdammarna och så fick man möjligen köpa en lott i något som kallades TOMBOLA.

En gång fick jag köpa en lott på Sparbanken, men istället för att få en RIKTIG lott, en liten papperskorv som man öppnade i sidorna och rullade upp, så fick jag skriva mitt namn på en lista. Jag minns hur fruktansvärt lurad jag kände mig, och tanten på andra sidan bordet försökte förgäves förklara tillvägagångssättet för mig, men jag begrep ingenting utan ville bara ha en lott i handen. Och det fick jag förstås inte.

På kvällen ringde telefonen och mamma svarade. Det visade sig att jag vunnit första pris, en stor spargris i porslin, som vi gick och hämtade nästkommande dag. Och jag har faktiskt kvar den än idag, men jag vet inte riktigt var. I en av mina tusen kartonger i källaren, antar jag. Den var i alla fall från Guldkroken och lottnumret var 74. Så var det på den tiden. 

Hur det är idag behöver jag knappast redogöra för. Men jag misstänker att både jul och advent är flyttad, för flera av mina grannar har ställt stakarna i fönstret redan helgen som var. Gud, så dammiga de ska hinna bli innan tomten kommer.