In the air tonight
Halv fyra i morse stod sonen vid fotänden av min säng och påstod att han inte sovit en blund under natten men att han inte vågat väcka mig tidigare. Så det var ju bra att han tog mod till sig och gjorde det såpass sent på natten att jag inte skulle hinna somna om. När jag försökte hindrades jag nämligen av något som gjorde ont i huvudet, misstänkt likt en yxa eller något liknande. Jag pallrade mig upp, drogade mig, lade mig på spikmatteartelleriet och så småningom återvände faktiskt John Blund. Förvisso alldeles för sent för att jag skulle orka upp och duscha (förlåt, kära kollegor, om jag har varit ofräsch idag) men jag hann i alla fall frakta mig själv och två av mina kumpaner till jobbet.
Huvudvärken klamrade sig i alla fall tjurigt kvar runt min hjärnas högra halva, och man kan säga att luften gick ur mig och dagen blev en dag då jag inte hade några som helst problem med att reta upp mig på än det ena, än det andra. Somligt möjligen obefogat, somligt i allra högsta grad befogat. Somligt höll jag tyst med, somligt var jag tvungen att prata om. Somligt kan man bortse från, somligt MÅSTE man bry sig i. Stundtals känner jag mig som en riktig
och då känns det bra att veta att i alla fall barnen älskar mig.
Även om huvudvärken släppt och allt kändes bättre när jag kom hem efter jobbet, så spolade jag nästan genast upp ett välbehövligt bad. Men då kom nästa dråpslag! Den uppblåsbara badkarskudden var tom på luft! Den hade läckt ut vartenda uns! Beslutsamt blåste jag upp den innan jag tryckte ner den under vattenytan i syfte att lokalisera hålet. Nu ligger den på tork i väntan på lagning. Och nu en fråga: Är silvertejp vattenfast? Anyone?
För att återgå till badet... Innan jag dök i deklarerade Malin att hon också ville bada, varför jag lät bli att blåsa ut ljusen på badkarskanten. Samtidigt drog jag mig till minnes hur det var när jag var liten och fler än en familjemedlem skulle bada. Då spolades det nämligen inte upp något nytt badvatten. Nej, nej, vilket ruskigt slöseri. Först fick jag bada, eftersom jag var yngst, flicka och sötast. Sedan var det dags för den av bröderna som tyckte att han skulle blöta ner sig och allra sist var det pappas tur. Jag utgår från att karet fylldes på med lite varmt vatten mellan de badande, men det ursprungliga vattnet var dock samma. Hugaligen.
En nybadad liten cowgirl
I´ll let a little light melt the ice
Islyktorna blir vackrare på vintern än på sommaren.
Cleaning´ Out My Closet
Jag har svårt för att sitta ner och se en hel film från början till slut. Det är något som jag knappast klarar av hemma i soffan. Därför är det fantastiskt bra att det fortfarande finns biografer, alltså en plats där jag trycks ner i en fåtölj och helt enkelt inte ges möjlighet att flyga upp och vattna blommorna, klippa ut ett mönster eller förbereda morgondagens middag.
Igår var jag och Björn på Filmstaden och såg Svinalängorna, filmatiseringen av Susanna Alakoskis roman med samma namn. Och jag tror att det är första gången som jag INTE tycker att filmen är sämre än boken. Inte heller bättre, utan snarare fristående. Att tillföra en ramberättelse, nutid, och låta själva romanen bli tillbakablickar, är ett genialiskt drag.
Att påstå att Svinalängorna berör är en våldsam underdrift. Den tog tag i mig, ruskade om och örfilade upp mig och när filmen var slut hade jag nästan svårt att andas. Och det bästa av allt är att den slutar på ett jäkligt bra sätt.
"Det är aldrig för sent att försonas" står det på bio.nu. Men sanningen är att man slipper det slippriga slutet där barnet förlåter sin mamma för det helvete hon åsamkat henne. Nej, den enda försoningen är det vuxna barnets egen. Med hjälp av sin man inser hon att ingenting av det som hände var hennes fel för hon "var ju bara ett barn".
För så är det. Man kan inte, och SKALL inte, förlåta allt. Det finns gränser för vad man kan utsätta andra människor för. Det är så lätt att trampa på andra i sin strävan att få det som man vill, att normalisera tillvägagångssätten och inbilla sig att blodsband och kärlek övervinner allt. Alla har sympatiska sidor, alkoholister, narkomaner, pedofiler, INGEN är helt igenom ond och beräknande, men att tvinga någon annan att anpassa sig för att man själv skall må bra kan knappast leda till riktig lycka. Någonstans måste man bestämma sig för att tänka på sig själv. Kanske för att helt enkelt kunna fortsätta leva. Man kan sakna och sörja det som var bra, men den sorgen går över och till syvende och sist är det kanske det liv man KUNDE ha haft som man saknar.
Jag föreslår att ni ser filmen, så förstår ni nog vad jag menar. Fortsätter jag att skriva lär jag avslöja alldeles för mycket och då vet jag i alla fall en (dotter) som blir skitarg på mig. Så nu lägger jag ner både datorn och mig själv för ikväll. Imorgon blir det lördagsjobb!
Streaplers on ice
Henrik, Anders, Kenny och Kjetil sjöng fyrstämmigt. Otroligt vackert!
Fyra femtedelar Streaplers i nya fina halsdukar, nöjda efter att ha skrivit ett nytt kapitel i Luleå Hockeys historia.
Men om jag skall gå mer på hockey så skulle jag vilja ha något slags vinstgaranti. Det är så himla kul när Luleå gör mål, för då blir alla så glada och det är väl ändå det som är meningen? Att man ska ha roligt, alltså.
