På onsdag kväll kunde jag bara inte somna. Först låg jag och vred mig i en timme, sedan lade jag mig på spikmattan. Där brukar jag knoppa in rätt snabbt, men icke. Då steg jag upp och gick in till Katarina, som satt och sydde en soffklädsel i köket. Satt med henne på balkongen en stund där vi konstaterade att vi nog egentligen bor i Göteborg eller nåt. För inte brukar det ösregna och blåsa i Luleå den 25 november precis. Sedan åt jag en smörgås innan jag än en gång lade mig i sängen och lyckades till slut somna, fast då var klockan nästan halv tre. Less man blir.

Igår gick jag på Invit direkt efter jobbet och åt middag tillsammans med Thomas och grabbsen i Drifters. Därefter fick Erica sin klänning och så här snygg blev hon i den.

Allt klär en skönhet

Och ikväll hade hon den i tv! Ca 5:24 in i nyhetssändningen.

http://svtplay.se/v/1790914/nordnytt/27_11_19_15

Det var jättemycket folk på Cleo och dansgolvet var knökfullt hela kvällen. Trångt och stökigt, men kul att så många verkligen dansar. Och Drifters spelar verkligen dansant musik, det tror jag t o m att de tondöva lyckas uppfatta. Ja, farao, de var som vanligt jättebra och inte lyckades jag ta mig hem före tolv, som jag hade tänkt, utan klockan hann bli strax efter ett innan jag lade huvudet på kudden.

Två nätter med mindre än sex timmars sömn vardera är två för mycket. Men jag får ju vara tacksam över att jag är så klok att jag kör bil för det mesta. När jag släpade mig de två och en halv kilometerna till jobbet i morse sände jag en skadeglad tanke till alla de överförfriskade Cleogästerna som troligtvis inte mådde tillnärmelsevis så bra som jag ändå gjorde. Ha ha.

Och chefen hade varit uppe i ottan och fixat adventsfint i vårt lunchrum som är så litet att det nästan inte finns.


Innan arbetsdagens slut var jag så trött att jag kunde somnat stående. Så nu ska jag verkligen sova. Och hoppas att Sixten hittar hem igen.

Det är kul med små barn, de är ju söta och ofta väldigt oförargliga och sånt där, men stora barn, alltså typ vuxna, är inte heller alltid så tråkiga att ha att göra med. Jag lever ju i något som kan liknas vid ett kollektiv med fyra fascinerande personligheter och jag får ofta anledning att tänka: Hur blev hon/han sån? Särskilt när det gäller Katarina...

Katarina har helt klart en konstnärlig ådra, men medan andra likasinnade får utlopp för sin kreativitet genom att måla tavlor, vill Katarina permanenta sina alster på människors kroppar. I första hand sin egen. Och jag vet egentligen inte vad jag skall tycka om det. Eller, jo, det vet jag eftersom jag själv inte skulle låta tatuera in en endaste prick någonstans. I det här avseendet är hennes pappa och jag rörande ense, och därför fick hon ingen tatueringsmaskin i födelsedagspresent. Vi hämmar således hennes utveckling. Men i väntan på att hon skall tjäna ihop pengar till en maskin själv (hon är ju dessvärre myndig), så tränar hon med färgpennor på sig själv och sina syskon. Måtte det stanna vid det...

Det här med köer är så jäkla märkligt. I vår butik har vi en skylt i ena änden av disken på vilket det står "Här börjar vår KÖ". Oftast står det fyra-fem personer, men minst lika ofta ännu fler,  uppradade där och väntar på sin tur. I andra änden av disken har vi våra kassaapparater och när vi, efter att ha klippt det vi ska, förpassar oss till den så händer det grejer hos en del människor. Plötsligt gäller inte turordningen längre utan den som står sist kan helt omotiverat bryta sig ur kön, störta fram till kassan och på något sätt inbilla sig att det är hans/hennes tur, trots att det står flera före. Nu är ju inte det här så himla viktigt eller intressant, men jag kan inte låta bli att reta mig på det.  

Felet är väl egentligen att det regnar idag igen och att jag just har avverkat dag två av mina tio sammanhängande arbetsdagar. Det kommer förvisso ljusare tider. Jag är ledig fem dagar på raken med start nästa torsdag. Nästa lördag åker jag till Strängnäs och dagen efter kryssar vi. Så egentligen är det inte särskilt synd om mig.

Sista söndagsstängda söndagen på Shopping firade jag med att sova till kvart i ett. Underbart. Bara att kunna vakna vid halv tio och veta att man får somna om är nästan lika fantastiskt som att ställa om från sommartid till vintertid. Nu kommer jag ju inte att jobba varenda söndag resten av mitt liv (förhoppningsvis slipper jag snart jobba helger överhuvudtaget) men ändå...

Det är ganska skönt att slippa åka på dans någon helg då och då. Man får rätt mycket gjort hemmavid sådana helger. Nu, medan vi lever i flykt, är det som bekant ingen som ägnar någon tid åt ovidkommande saker som t ex städning. Tvätta måste man ju göra ibland, eftersom innehållet i garderoberna är begränsat. Detta arbetar jag dock på. Fredag kväll ägnades åt att sy. Först sydde jag ett långt linne

att ha under min nya stickade klänning som bara fanns i strl L och som jag självklart fick sy in.

En fördel med den för stora storleken är att den är tillräckligt lååång. Av samma anledning sydde jag sedan en liten svart kjol. Finns likadana på Indiska.

Ostruken och fin. Hm...
Tunikor och klänningar som sitter bra på mig är oftast på tok för korta, men då kan det vara fint att ha en kjol som denna som ett slags förlängning av den för korta topen.

Efter lördagens förrättade värv (Jag jobbar i Luleås populäraste tygbutik. Och enda.) klippte jag ut tyget till en klänning innan jag först såg Dansbandskampen och därefter skjutsade Frida till Piteå. Ja, och när jag sedan vaknade framemot eftermiddagen så tog jag plats vid symaskinerna och detta blev resultatet.

Det här är faktiskt bak...
Klänningen är till Erika och den är likadan som den jag sydde till mig själv förra året. Fast mindre förstås. Och i andra färger. Men annars så...

Min.
Ja, nu har jag skrutit över min sjukliga produktivitet i ett helt inlägg och nu har jag inget mer att skriva om. Dags att gå ut med soporna kanske?

Ska jag vara riktigt ärlig så avskyr jag källsortering. Särskilt komposten. Blä...
 

Spootlajtz passade lika illa i Dansbandskampen som de skulle ha gjort på spelmansstämman i Gammelstad, på en countrygala i Texas eller på bluegrassfestivalen i Gränna. Detta var inte folkmusik, inte countrymusik och inte bluegrass. Och det var definitivt inte dansbandsmusik. Jag undrar vad de tänkte att man skulle dansa till detta. Därmed inte sagt att de var dåliga, men något dansband är de tamejtusan inte. Och då är väl ändå dansbandsgenren den bredaste och mest tillåtande av de uppräknade exemplen. Jag anser således att juryns totalsågning av dem var helt korrekt. 

 "Men vi kör vår grej, vi försöker få in lite mer sväng i dansband, säger sångaren Jimmy Larsson, 32 år." Han
har uppenbarligen missat själva poängen, den som t ex Titanix och Torgny Melins lägger stor vikt vid, nämligen att man skall kunna DANSA (Vi pratar alltså foxtrot och bugg, inget annat. Inte rumänsk folkdans.) till musiken. Det är liksom det som är själva grejen. Om man sedan tycker att dansbandsmusik överlag inte svänger särskilt mycket så har man kanske inte lyssnat på den i så stor omfattning som man borde om man utger sig för att själv vara en dansbandsmusiker...

Trist att de fick spela sin andra låt på bekostnad av rutinerade Carina Jaarnek. Lika trist som att Schytts åkte ut efter första låten i förra omgången. Nu tror jag ju inte att det har någon betydelse för något av banden. De skötte sig med den äran och jag tror inte att någon arrangör avbokar dem precis. 

Titanix är förstås bra, det har jag förstått att många tycker, men för min egen del så föredrar jag Torgny Melins traditionella dansbandsgung. Nästa vecka blir det dock hårda bud för de båda banden, det är jag övertygad om. Shake torde vara storfavoriter hos den yngre publiken. Själv håller jag på Sannex, som med sin blandade repertoar och oslagbara utstrålning är ett säkert kort för en lyckad danskväll.

Dansbandskampen är emellertid ett underhållningsprogram, något som till och med jag glömmer bort ibland. Detta eftersom jag ju gärna vill att alla tycker som jag eftersom jag alltid har rätt. VILL ha det i alla fall...

Och nu till något helt annat...

Tips:
För den som har ledsnat på saltlakritsplopp (Ibland kan jag nämligen känna att jag borde försöka göra ett uppehåll i mitt eget saltlakritsploppmissbruk) är Anton Bergs mörka salmiakchoklad ett utmärkt alternativ. Ät dock inte upp en hel kaka på en gång, för då blir man snabbt lika less på den. Dessutom är den mycket dyrare...


http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article6164732.ab

http://www.expressen.se/noje/tvsajten/1.1788052/titanix-och-torgny-melins-vidare-i-dansbandskampen

Trots att jag är en riktig besserwisser så händer det ändå ibland att jag har fel. Nu har det hänt. Katalanskan - tack för upplysningen. Klipper in den här:

Allioli
Allioli (from all i oli, Catalan for "garlic and oil", pronounced [aʎiˈɔli]; popularised as Alioli, or Ali-oli; from the Italian) is a typical paste-like cold sauce of Catalonia, Balearic Islands and Valencia. It is made by pounding garlic with olive oil and salt in a mortar until a smooth texture is obtained. Traditionally, it differed from Provençal aioli in that it does not use egg but most contemporary preparation instructions suggest the use of a small quantity to allow faster and easier mixing. The mix of eggs, oil and garlic is pejoratively referred to as mayonnaise with garlic.


Detta kan man läsa i Wikipedia. Usch, så pinsamt... Fast jag undrar om det verkligen stämmer...

Jag har alltid trott att det heter aioli och jag är säker på att jag inte har varit ensam om det. Visst har jag rätt? Men nu, kära läsare, skall jag ta er ur den villfarelsen,  Här är beviset:

Det heter väl legimitation också? Egentligen?

Det är egentligen ett jäkla projekt att åka till Skellefteå och dansa när man har jobbat till kvart över fyra. Särskilt när det är mammavecka och man förväntas se till att avkommorna får något annat än chips i magen. Eftersom jag skulle köra själv till Piteå, och därifrån åka med Mats och Gunilla, var jag tvungen att åka förbi OK för att köpa en glödlampa till bilen. Naturligtvis hade den pajat på den sida där man knappt får ner handen för att byta och självklart funkade inte min ficklampa. Den lilla bygeln som håller fast lampeländet lossnade helt och ramlade ner nånstans där jag inte kunde se den (trots läsglasögon) och till slut ringde jag jouren (Janne) som kom och fixade alltihop. Känns onekligen lite nesligt att inte ens kunna byta lampa på sin egen bil...

Och när jag duschat så målade jag mig och fixade håret samtidigt som jag lagade middag, bara för att konstatera att det endast var jag och Malin som skulle äta. Sedan blev det gasen i botten till Piteå och för en stund glömde jag bort att hålla hastighetsbegränsningarna. Det var i alla fall tur att jag passade på, för på hemvägen var det snöoväder.

Det var inte mycket folk i Skellefteå Folkets park. Troligen inte ens trehundra hade sökt sig dit, men det var mest synd om dem (förutom arrangören) som missade en ruskigt rolig kväll. Det riktiga dansbandet Sannex konkurrerade med tvåmannabandet Ola o jag, som spelade  två mil bort, där det enligt säkra källor "var bra med folk." Ja, det är väl lika bra att publiken vänjer sig vid den typen av band, för snart vågar väl ingen arrangera dans till hela orkestrar. Och när den dagen kommer stannar jag nog hellre hemma och stickar sockar...

Sannex är i alla fall förbaskat roliga att dansa till! Deras repertoar är kolossalt blandad men väldigt dansvänlig. De är glada, närvarande och inte fula alls... Åsså har de nästan lika snygg backdrop som Streaplers...

Sannex har ju onekligen en hel del egna hits som de tack och lov spelar, plus några riktiga dansbandsklassiker. Dessa blandas med mycket nytt, vilket för mig är det optimala. Skitbra, helt enkelt!

Dansbandskampen såg jag först idag, och det var nog den hårdast omgången hittills. Att göra ett oförglömligt intryck med en enda låt, som dessutom inte är signifikativ för ens band, visade sig vara omöjligt för Schytts, de jag verkligen hoppats skulle gå vidare. (Invitatiooon, Linda! Invitatioooon! Ha ha...) Men sånt är livet och de gjorde ju inte bort sig precis i alla fall. Kul för Date att få en guldstjärna, de måste man väl säga att de var värda. Men Titanix version av Gråt inga tårar var, enligt mitt förmenande, rena helgerånet. Det finns ju betydligt mer raffinerade sätt att göra en personlig tolkning av en låt än att skruva upp tempot. Nu blev det mest skrikit och själlöst. Tycker jag, alltså. Man behöver inte dela min uppfattning även om det är önskvärt... 

Idag fyllde Katarina 20 år, vilket innebär att jag numera bara har två tonåringar hemma. (Frida 16 och Björn 14) Hon var mest störd över att systemet är stängt på söndagar...

Arvingarna har jag inte hört på länge. Det är nog snart fyra år sedan de var på en "vanlig" Norrlandsturné med Cleo på torsdag, Skelleftehamn fredag och kanske Ersboda lördag. Självklart var jag både på Cleo och i Skelleftehamn, men på det senare stället var det bara 140 gäster. Märkligt att inte folk har vett att uppskatta ett riktigt bra band vars värde inte bara ligger i dansbarheten utan också i den auditiva upplevelsen. Men detta hände sig som sagt för flera år sedan och dessutom i Västerbotten (alltså Arvingarnas spelning i Skelleftehamn, inte den på Cleo), länet där:
1. danspubliken inte går man ur huse bara för att det är dans, utan stannar hemma om det är något bra på tv.
2. folk hellre lägger 60 spänn på Duåvi, Viådom, Ossåni på måndagkvällarna än en hundring till för att få lyssna på en hel orkester som spelar själv.
Till västerbottningarnas försvar kan jag dock säga att de är helt otroligt dansanta, och det är därför som jag utan att tveka mer än gärna rattar de 28 milen tur och retur för att dansa.

Igår var de i alla fall på Cleo igen, och självklart var de precis lika bra som de brukar vara. Trots att de ändå bara hållit på i tjugo år, kan de fylla en kväll med en ansenlig mängd egna hits. Det är tufft, men de får det att svänga mer än vad många "moderna" band bara kan drömma om. Ett riktigt dansband, helt enkelt. Men det var nära att de inte kommit. Sju mil söder om Skellefteå havererade deras buss och det blev riktigt spännande för ett tag. Tills den blåa reguljära Norrlandskusten kom till undsättning och levererade Arvingarna till deras destination. Med instrument och allt. Fantastiskt! Och när dansen var slut och jag gick till bilen, så stod deras reparerade buss utanför hotellet. 

Mina tankar gick osökt till en höstkväll för tre år sedan, då jag skulle ha Micke Ahlgrens i Gammelstad och Micke ringde från Sundsvall klockan halv två på eftermiddagen för att berätta att deras van var inkörd på verkstad. Det var min första höstdans och jag var redan sjukt nervös. Men på något underligt sätt förträngde jag allvaret och åkte istället in på en second hand-butik där jag hittade en Streaplers-LP från 1962 typ. Och då förstod jag att allt skulle ordna sig även om jag inte begrep hur. Det tar nämligen ca sex timmar att köra mellan Luleå och Sundsvall med en vanlig bil och rimligt fortkörning. Ahlgrens hade ju sitt jättesläp, men strax före 20 var de framme och hann göra allt det de skulle utom att äta, och prick 21 spelade de upp till första dansen. 

För att återgå till nutid, så var Thomas, Magnus och jag på den utmärkta restaurangen Corsica och åt varsin utomordentligt perfekt plankstek innan...



...vi gick vidare till Cleo, där Thomas kontrollerade de nödvändiga kravallstaketen.

Ja, det blev på det hela taget en lyckad kväll. Mycket folk i alla åldrar och bland publiken märktes t o m ett av mina barn! Tack och lov det äldsta... Imorgon är det Sannex i Skellefteå så man passar väl på. 

Det är verkligen jätteskönt att ha någorlunda stora barn. Åtminstone den äldsta vet hur man använder en diskborste och den näst äldsta lagar mat ibland. Trean blir förbannad när hon attackeras av dammråttor så dem bekämpar hon gladeligen med Elektroluxen.

Men i vår evakueringslägenhet är det endast diskningen som fungerar. Golvet är täckt av grus som fastnar under fötterna och följer med i sängen, kläder ligger utströdda överallt och INGEN GÅR UT MED SOPORNA! Ni skulle bara veta hur mycket skräp det ryms i en vanlig matkasse! Chipspåsar, hushållspapper och annat skräp är i princip vacumpackat och än ryms det nog både en och annan mjölktetraflik... Det är tur att jag, förste sophanteringsansvarige, bara var borta i fyra dagar.

Det här är ännu ett märkligt fenomen. När en tandkrämstub börjar ta slut så ställs den åt sidan och en ny välfylld tub får inta hedersplatsen på tvättställskanten. Sedan faller det på min lott att klämma ut så mycket som möjligt ur de gamla ratade tuberna. Det brukar bli åtskilliga tandborstningar innan tuben obönhörligen är tom. Även detta är således en syssla som enbart mammor kan ägna sig åt. Barn måste alltid ha fulla tandkrämstuber!

Verkar jag trött, tjatig, bitter, less och uppgiven? Helt riktigt, för det är jag. Framförallt less. Men det händer bra saker hela tiden. Som att jag vann 422 kr på en av mina två stående rader på måltipset. Och att kollegan Anna hittade den försvunna batteriluckan till min telefon. Att Arvingarna är på Cleo på torsdag och att jag ska till Max och Christin och äta imorgon. Åsså var det ju bara finemang i Vemdalen. Så jag får väl sopa bort gruset från lakanen, blunda och vara nöjd med det.

Min resa till Vemdalen blev slutet för den stackars ekorre som hamnade under mitt vänstra bakhjul på 50-sträckan i Gäddvik, strax utanför Luleå. Men för mig gick allt bra. Strax söder om Ö-vik rådde det dock snöoväder med påföljande moddhelvete. Körningen blev plötsligt ett val mellan pest och kolera. Jag kunde antingen ligga bakom en långtradare och låta de undermåliga vindrutetorkarna gå på högvarv, eller försöka köra förbi i den livsfarliga modden i vänsterfilen. Jag valde det andra alternativet, men kunde bittert konstatera att de två hörde ihop eftersom alla Sveriges långtradare i torsdags befann sig på E4:an mellan Ö-vik och S-vall...

När jag svängt av mot Östersund blev dock väglaget bättre och jag kunde börja tycka det var lite trevligt. När jag närmade mig Vemdalen körde jag om den Volvo jag legad bakom de sista åtta milen. Måste ju låta turbon jobba lite så jag gasade på rätt bra. Tills jag såg en figur i reflexväst som stod vid vägkanten och vinkade med en röd lampa... Många svordomar kan jag och alla hann jag tänka medan jag försökte få stopp på bilen och svänga in på parkeringen bredvid vägen. Hann nästan slå Thomas nummer också:
- Hej, det är jag. Jo, nu åkte jag för fortkörning igen och den här gången blev det lite dyrare. Inte för att du var med, men kan du betala dem ändå?
Ja, nu blev det ju inte så illa, tack och lov. Den trevlige polisen tittade på mitt körkört (Nej, han sade inte att jag såg ung ut.) och sedan såg han min gps, och plötsligt hade vi en livlig diskussion om vilken som var bäst, var man kan hamna o s v. Till slut kom han på att jag skulle blåsa och när jag gjort det fick jag åka och då drog jag en lättnadens suck ska jag säga...

Thomas hade redan installerat sig och vi ringde genast efter Roger och Martin från Norrskedikaparken, som kom och drack den Minttu/O´boy som traditionen bjuder.


Det var mycket som skulle hinnas och klockan åtta gick Thomas och jag till Hildings och åt middag tillsammans med Cattis, Hampus, Carl-Martin och Erik. Välbehövligt, gott och väldigt trevligt.

Ja, man är ju på orkesterforum för att dansa och på torsdagen spelade Jannez, Highlights och Gamblers. Dåligt ljud om man inte stod alldeles framför scenen, och kanske inte riktigt den optimala dansmusiken för åldringar som jag. Jag gillar dock Jannez och sedan säger jag inget mer.

Fredagen ägnades åt trevlig samvaro med folk från här och där. Mingel klockan 18 och därefter middag. Iskall pajbit, men efter det kycklingbröst med sås och sånt och det var gott. Sedan underhållning och av min godhet nämner jag inte vilken, men föreställningen var åtminstone trettio minuter för lång och jag är så FRUKTANSVÄRT less på att bli utsatt för diverse "lustigheter" av "underhållare" som är så obegåvade att de inte har förmågan att läsa av sina åhörares kroppspråk. Denna gång fick jag en mugg med konfetti över mig, och även om det var lindrigare än att få en mikrofon uppkörd under hakan, så hade jag föredragit att INTE få det. Subba.

Fredagen bjöd på orkestrar mer i min smak, och kvällen blev lyckad. Det ena duktiga bandet löste av det andra, men kvällens höjdpunkt var i alla fall Streaplers. Dock gick varken Donnez, Jontez, Jive eller Martinez av för hackor.

Läckra Lillans nya look.
Kvällen avslutades inne hos Roger och Martin som i vanlig ordning bjöd på pytt i panna med lakritsshots. Men jag hoppade över pytten...

Lördagen är alltid den mest spännande dagen på alla forum eftersom det är då som frågesporten äger rum. På höstforumet skall man ut och promenera, givetvis rakt uppåt, vilket är så ansträngande att vätskekontroller är nödvändiga. Martin hade två flaskor lakritsshots, så hjärntrusten klarade sig ända fram i mål, där öl och jägermeister serverades. Av någon anledning var vi några stycken som blev kvar däruppe, jag tror att det var för att vi var tvungna att hjälpa till med den överblivna jägermeistern, men det var inga problem för ner kommer man ju som bekant alltid.

Vid nedstigningen träffade vi dessa fyra herrar som alla skulle på after ski. Nu hade ju inte backarna öppnat så det där med after ski låter mer pretentiöst än vad det var...

Jag var alltså i en alldeles utmärkt form när vi kom tillbaka till hotellet. Efter lite pizza hos Roger och Martin var jag tvungen att göra mig i ordning inför kvällen och då plötsligt ringde en journalist och ville intervjua mig om ombyggnaden av min lägenhet. Jag måste ha varit väldigt trevlig, för hon ville aldrig sluta prata. Ingela kom förbi och tillsammans raglade vi till minglet. Nu överdrev jag faktiskt. Så farligt var det inte. Ha ha...

Denna kväll var underhållningen bra mycket bättre. En fyndig barbershopkör och därefter Norrbottens stolthet Stefan Gunnarsson, som demonstrerade olika Yamaha-instrument. Han hanterar keyboard, bas, gitarr och trummor med samma skicklighet och dessutom sjunger han ju förbaskat bra! Ja jäklar...

Jag ska inte skriva vad det första dansbandet hette, men de var så pinsamt dåliga att jag aldrig hört på maken! Det råkade jag dessutom säga till en arrangör häruppifrån som tittade sorgset på mig och sa:
- Men jag trodde ju att du var snäll!
Och det är jag ju eftersom jag inte säger vad de heter.

Bäst var i alla fall Schytts. (Bara så ni vet så var det Schytts som gjorde Invitation. Dock långt före Peter Danielsons tid.) Bra låtar, bra musiker, bra ljud, bäst sångare som dessutom kan röra sig på scen.

Men allting har en ände och åldern tar ibland ut sin rätt. Jag orkade inte stanna och lyssna på Divine och Dreams utan gick till min lägenhet och såg på tv fem minuter innan jag somnade en stund. När jag vaknade till insåg jag konsekvenserna av all vätska jag satt i mig under dagen. Utan att bli alltför ingående och dra paralleller till min dotters nakensvansade husdjur, kan jag bara tipsa om att SP12 kan vara något att ta med sig på nästa resa.

Det är lika långt till Vemdalen som hem till Luleå. Fram till Sundsvall, där jag var in på Ikea en sväng, var det torrt och fint väglag men när jag kom ut på E4:an började det småregna. Fy tusan, vad trött man blir av sånt! I Örnsköldsvik åkte jag in på Statoil och köpte choklad, kaffe, smörgås, cola och en bulle. (Den sista stoppade jag i fickan och den fick Frida i present när jag kom hem. Den var god, sa hon.) Gruset i ögonen försvann och resten av resan gick bra mycket lättare.

Bara 45 mil kvar. Typ.

 De sista åtta milen räddades av spår 2 och 16 som löste av varandra tills jag kunde slå av motorn hemma på Lingonstigen. Nu var det inte Rallarsväng som satt i cd-spelaren utan en Creedence-samling... Got a spell on you och Heard i thru the grapevine. Igen å igen å igen å igen....  

Mina tankar går osökt till Monty Python-sketchen där en samling välbesuttna herrar försöker överträffa varandra i eländig uppväxt. Ja, ni vet: "Jag växte upp tillsammans med fjorton syskon i en skokartong i rännstenen på den och den gatan". Så här ser nämligen mitt hem ut just nu:

Skyliften skymmer min lägenhet, men den ser ut som lägenheten under. Inga väggar...
Men i min tillfälliga bostad är det varmt och gott. Den ligger fint mot ett skogsområde och det hugger lite i hjärtat när jag tänker på att vi faktiskt bara skall bo här till jul. Det är rogivande att se när träden vajar utanför fönstret. Från min lägenhet ser vi bara hus...

Jag har inte sytt en decimeter på hela hösten. Det är något knas med min overlock, nålinfästningen vrider sig under sömnad och om man inte ser upp kör man av högra nålen stup i kvarten. Ytterst irriterande. Maskinen är en gammal Mammylock och jag har inte tänkt kosta på den någon reparation så nu när jag bytt minst fem nålar har jag börjat ha en tång bredvid maskinen så att jag kan vrida till själva grejen som nålarna sitter fast i, när jag ser att den börjar vrida sig.

Jag sydde alltså i helgen. Under lördagskvällen svängde jag ihop en typ träningsoverallsjacka till Björn i en underbart mjuk långhårig fleece. Ingen avancerad modell, men jag sydde tre encentimeters satinband på vardera ärmen, bara så att den inte skulle se så "fleecig" ut. Varm är den i alla fall och jag hoppas han kommer att använda den.

Jag måste verkligen investera i en bättre kamera...
Imorgon jobbar jag en plågsamt lång dag, tyvärr. Jag skulle behöva vara hemma och packa inför Vemdalsresan som jag har för avsikt att påbörja klockan 7 på torsdag morgon. Den tar i alla fall tio timmar.

Var fjärde vecka är jag ledig fredag, lördag och söndag, vilket är kolossalt skönt. Blir som en liten semester. Jag hade en lång att göra-lista som jag skulle beta av. Jag hann nog det mesta, men att hitta alla verifikat till skattedeklarationen tog längst tid, trots att jag visste i vilken flyttkartong allt låg.

Sedan var det dags att göra sig iordning inför kvällens dans på Folkets Hus i Piteå, där Jive (UTAN Jonas Näslund) spelade upp till dans, vilket de gjorde alldeles fantastiskt bra! För några år sedan hörde jag Jive på orkesterforumet i Vemdalen (dit jag f ö åker på torsdag) och tyckte att de spelade så otroligt bra dansmusik att de t o m skulle kunna få spela hos mig. Jag har således haft dem både på Forum i Älvsbyn och på Kanislogen. Folk är skeptiska till nya band, men jag hörde ingen som sade något negativt om dem.

I fjol blev Jonas Näslund, från Mats Bergmans, ny frontfigur i Jive och plötsligt hade de förlorat stora delar av sitt sound. Detta var ju positivt för dem som gillade Jonas i MB, vilket jag faktiskt gjorde, men jag tyckte ännu bättre om Jive som de lät innan så därför kunde jag med stor förtjusning i fredags konstatera att det var det "gamla" Jive som stod på scenen i Piteå.

Tobbe var glad efter en lyckad kväll!
Så bor ni i närheten av där Jive spelar - missa dem inte! De spelar rolig och lite annorlunda musik, suverän att dansa till. Inga jävla idiotsnabba buggar som ingen blir glad åt, inga foxtrotlåtar så långsamma att folk riskerar att tappa balansen och ramla när de skall försöka hålla takten. Nix, bara mysiga låtar i dansanta tempon. Efter den lyckade danskvällen valde jag att stanna hemma på lördagkväll, trots Kindbergs i Skellefteå. Men vad jag gjorde då får ni läsa om imorgon för nu måste jag faktiskt försöka sova en stund. Jag klär inte så bra i svarta ringar under ögonen...