Egentligen är det mormödrar som skall sticka tjocksockar till sina barnbarn, men ibland glömmer mormödrarna bort hur man gör eller också vill eller orkar de helt enkelt inte och då måste mammorna rycka in. Så idag fick Katarina sina välbehövliga yllesockar. Det är andra paret som jag stickat mellan banankartongerna. Det går faktiskt förvånansvärt snabbt och är onekligen rätt tillfredställande, liksom allt annat skapande.

Fullt så nöjd är jag däremot inte med den mjukisdress i pälsfleece som jag sydde på uppdrag till Max... Han är betydligt nättare i kroppen än vad både jag och Christin trodde så nu har han verkligen något att växa i.

Och nu börjar det likna nåt...



Nu är det jäklar i min låda RIKTIG vinter! Snöigt, kallt och jävligt. Enda trösten är att det är likadant i hela landet. Ha, det kan ni gott ha... Kom bara ihåg att dieseln man tankar på macken inte klarar lägre temperatur än minus 37...

Och på mina nya fönster har det bildats vackra mönster. (Vilket rim! Melodifestivalen nästa!)

När jag är 80 år, sitter på hemmet (eller fattigstugan) och Zekes firar 30 år som dansband (finns det dansband då?) så kommer jag att stolt kunna berätta för de som fortfarande kan höra att när Zekes för allra första gången spelade en hel danskväll, då var jag där. Kanske minns jag att de första tre låtarna framfördes lite trevande och smånervöst men jag kommer nog också ihåg att de vartefter kvällen led blev varmare i kläderna och att deras debut på dansbandsscenen inte kunde betraktas som annat än mycket lyckad.
- Så kan det bli när hjärtat är med! kommer jag att säga.

Jag inbillar mig att unga dansband ofta är synonyma med "lite tuffare" musik, alltså hitlistepop, men Zekes repertoar är väldigt blandad. Och det svänger. I stort sett hela tiden. Självklart låter det kanske inte perfekt, men det gjorde det kanske inte om Streaplers heller när de började.

Fredag eftermiddag klockan 16 fick jag återigen tillgång till mitt hem. Det kändes helt fantastiskt så jag och Malin bar genast upp lite grejer bara för att markera revir.

På lördag förmiddag satte Den stora flytten igång. Två bröder, fyra egna barn och deras pappa samt ena brorsans två grabbar kavlade upp ärmarna och jag tackade min lyckliga stjärna att det inte snöade och att det inte var 20 minusgrader. Under några timmar hade vi två släpvagnar så redan vid fyratiden var lägenheten och ena källarförrådet tömda och jag bjöd kvarvarande hjälpredor på Bergvikens grill- och pizzeria. För enkelhetens skull och för att de inte skulle bli kinkiga eftersom det jättestora förrådet väntade. 

När jag öppnade dörren till detta, där kartongerna var travade upp till taket, såg min ena brorson skeptiskt på mig och utbrast:
- Men är du allvarlig, eller...?
Tack vare mitt fantastiska märkningssystem (ljusblå lappar på kartonger som skulle upp i lägenheten, gröna lappar på de som skulle ner i källaren) så gick det hela ganska snabbt. Tre släpvagnslass senare var det tomt och när vi åkte på släpet den sista svängen tittade jag upp mot husen som står i tur att renoveras och konstaterade skadeglatt att de har allt detta framför sig. En skön känsla...

Trots att Katarina ägnat dagen åt att tömma kartonger, företrädesvis i köket, så återstod på måndag kväll inte mindre än 104 stycken att packa upp. Detta antal har förstås decimerats under veckan vartefter jag har fyllt bokhyllorna, men det är fortfarande väldigt väldigt många kvar. Jag har ju jobbat som vanligt de här dagarna och så blev det plötsligt julafton mitt i alltihop. Idag skall jag i alla fall koncentrera mig på garderoberna. Rom byggdes ju inte heller på en dag har jag hört.

Eftersom vi är så oerhört viktiga personer så gick vi in genom Guldentrén förra helgen när vi var på Dansbandskampen. Nytt för i år var att alla damer/tjejer/kvinnor fick en papperskasse från Året Runt. Den var fylld med bl a tidning, cd-skiva, antirynktabletter, ansiktstvätt och ansiktskräm. Nånting måste man ju reta upp sig på för att hålla blodtrycket i rätt nivå och därför valde jag att reta upp mig på detta. Varför fick inte männen antirynkpreparat? Jag råkar veta flera som skulle behöva...

Feministdottern Katarina och jag var rörande ense när plötsligt Frida visade upp en tillåtande solig sida som jag inte visste att hon ägde.
-Var glad för att du är kvinna! sa hon. Sedan påpekade hon att män i allmänhet tjänar bättre än kvinnor och har därmed större utrymme för ansiktskrämer i sin budget.

Anna har förresten lagt upp lite bilder från helgen. Kul att kolla, åtminstone för oss som var med... 

Det finns individer som på fullaste allvar tror att Playtones är med i Dbk tack vare att Thomas fixat in dem. Och detta skulle han ha gjort därför att han känner dem. Samma sak gäller för Zekes, som enligt vissa är med för att de ligger på samma skivbolag som Thomas. I verkligheten förhåller det sig så att åtminstone mer än hälften av banden är mer bekant med honom än vad just dessa två band är. Alla tre i juryn har ohjälpligt relationer med många av de tävlande banden. Det är inte så konstigt. Sjunger man i ett dansband, arrangerar dans eller gör ett radioprogram som enbart handlar om dansband så träffar man också många band. Ganska naturligt, vill jag påstå. Och det är inte bara Thomas i juryn som ligger på samma skivbolag som ett (två?) av dem. Men många människor ser sina egna hypoteser som sanningar och det är väl egentligen ingenting att ödsla energi på. Fast lite irriterad blir jag...

Ingen riktig helg har det varit för min del eftersom jag har jobbat lördag och söndag. Inatt, innan jag gick och lade mig, försökte jag komma på något positivt med att jobba söndag, men antagligen var jag för trött för att komma ihåg att fem timmars arbete ger tio timmars lön och det är väl inte så dumt i alla fall!
 

Oj, oj, så spännande det var ikväll! Och oförutsägbart! Jag höll givetvis tummarna för The Playtones, vilket också flertalet av de röstande tv-tittarna gjorde. Trist var det förstås att mina andra favoriter, Bhonus, inte fick spela sin andra låt. Jag hade hellre sett dem än Casanovas. Östh är kanske inte den optimala frontsångaren men å andra sidan är han rutinerad och vet hur man för sig framför kameran. Nu räckte inte det tyvärr och liksom för drivna Schytts blev sejouren i Dansbandskampen åtminstone en låt för kort. Fast de blir ju inte sämre för det precis.

Förra året rasade "dansarna" över Larz Kristerz scenkostymer som de ansåg var ett hån mot och en drift med dansbandskulturen. Själv förstod jag inte varför inte ett dansband får se ut som de gjorde i begynnelsen när ett hårdrockband får ha lack och läder, ett band som spelar 50-talsrock (The Bobbers?) får ha ducktail och myggjagare och ett countryband får ha boots och cowboyhatt utan att någon protesterar. Jag förstår det fortfarande inte. The Playtones klär sig tidsenligt (ruskigt läckert om ni frågar mig) och ännu har jag inte läst en enda kommentar någonstans om att de genom sina scenkläder gör narr av den musik de spelar. Detta torde väl ändå visa hur skamligt många människor tycker det är att älska dansbandsmusik? Ingen vill kännas vid ursprunget, kan man också säga.

Jag noterar också intresserat att Sveriges största skvallerblaska, den som ges ut dagligen, har en soffbloggare som tvärsäkert uttalar sig om både det ena och det andra som han inte har en aning om. Ikväll hävdade han att Stefan Jonasson sjöng på svengelska, något som han en stund senare fick ta tillbaka eftersom Melissa berömde just Stefans engelska uttal. Han menar också att The Playtones inte är något dansband, vilket också är ett märkligt påstående av en som enligt egen utsago är "livrädd" för att beträda ett dansgolv. The Playtones är, enligt mitt förmenande, flera gånger mer dansband än coverbandet Titanix som ändå givetvis kan sin sak och säkerligen gör människor glada från en dansbandsscen.

Christer Björkman var säsongens bästa gästdomare. Han vågade ge kritik men gjorde det inte på ett elakt sätt utan mer i all välmening. Ska bli kul att se vad Maria har för frisyr nästa lördag... Och det var trevligt när han gav The Playtones stående ovationer. Ja, vad skall man tro om finalen? Jag misstänker att det kommer att stå mellan Zekes och The Playtones, och för min del har det ingen större betydelse vilket av de två banden som vinner. Men som sagt, svenska folket är till viss del oförutsägbara. Tänk om Blender plötsligt bubblar till...

Ändå känns det inte som om man är på helt fel plats i livet när en 91-årig dam slinker förbi butiken med en jätteform full med nybakade julkakor. Och ni vet ju vad 91-åriga damer bakar. Rullrån, chokladbiskvier och ett antal småkakor med underbar smörsmak. Inga morotskakor där inte. Således en bra dag so far.

Hade bilen med mig in till stan för att kunna plocka upp Thomas på hotellet direkt efter jobbet eftersom vi var bjudna till Ingrid och Kent på middag. Och de har på något märkligt sätt snappat upp vad som går hem hos Thomas. Förrätten bestod av liten ostpaj och stor klick löjrom samt några blad ruccola, mest för syns skull antar jag. Och varmrätten var lika med alla rätt. Klyftpotatis, oxfilé, vitlöks- och persiljesmör samt HEMGJORD beasås. Suck. Inte ett salladsblad så långt ögat såg. Bara en halv ostgratinerad tomat, troligen mest för färgens skull. Till efterrätt en himmelsk kolapaj med lättvispad grädde och mixade jordgubbar från Mockträsk.
 
Tiden går fort när man har trevligt och sex timmar senare insåg vi att det är en dag imorgon också, så det var bara att åka hem. Jag gick förbi min egen lägenhet på min väg från garaget och trots att den ligger högst upp så ser jag att något fyllo eller möjligen någon praktikant har satt in glasdörrarna i vardagsrummet ÅT FEL HÅLL! Dörröppningen sitter ju i ett hörn och i min värld borde nog den större av dörrarna öppnas mot väggen, särskilt då den gjorde så innan renoveringen, men "hantverkaren" verkar ha varit av en annan uppfattning. Så därför sitter jag här och är skitförbannad, kan inte sova och väntar bara på att det skall bli morgon så att jag får ringa och skälla ut någon.

För övrigt skall jag ta bort min slang i tårkanalen imorgon. Efter att i sex månader och två dagar haft ett ständigt vattnigt och rödkantat högeröga ser jag fram emot att betrakta världen med klar och redig blick. Och om jag har tur kanske se lite piggare ut.

En gång per år är jag Thomas respektive på logens julfest, något som jag med blandade känslor ser fram emot. Eftersom vi alltid kommer sist så måste vi går runt och hälsa på alla. Och det går ju bra så länge folk sitter still, men alltid är det någon som får för sig att han/hon skall upp och röra på sig och då kan det hända att jag hälsar på samma person igen eftersom jag sällan känner igen honom/henne. Antingen är jag ansiktsblind eller också är alla ovanligt lika varandra. Middagen brukar vara riktigt trevlig, om man bortser från det obligatoriska allsångshäftet som skall betas av, sida efter sida. I år hade jag dock ha den osannolika turen att missa August och Lotta eftersom jag råkade pudra näsan precis då. Men den har ju tre långa verser så jag gömde mig bakom dörren till matsalen till den sista tonen klingat ut. Ha! Och Thomas, stackarn, hade inte samma tur utan var helt slut av allt ställande och sättande...

Lördagen inleddes med att min bror ringde och väckte mig klockan 6 och det var ju tur eftersom jag slagit av min egen väckning i sömnen. Snabbt som attan fick jag måla mig och trycka i mig en macka innan han kom och hämtade mig och skjutsade ut mig till Kallax, där jag checkade in både mig och Thomas, som därmed fick sova tio minuter längre och anlände något senare i taxi. Vi sammanstrålade med Ann-Mari och Sigge och när vi kom till Arlanda slöt även C-G upp. Ja, och sedan bar det iväg till Strängnäs och Dansbandskampen. Det börjar bli skarpt läge och man kan nog konstatera att det är svårt för nytillkomna band att konkurrera ut gamla favoriter.

Vid vårt bord var det i alla fall tre telefoner som gick varma och numret som ringdes var The Playtones. En sybehörsbutiksbiträdeslön skall emellertid räcka till mer, så jag begränsade mig givetvis våldsamt. De gick ju i alla fall, tackochlov, vidare. Alla band var faktiskt jättebra, men Candelas Edit Piaf-grej gör sig nog bättre på en teaterscen i en cabaret eller nåt. Det kändes bra när Playtones piano rullades in på scenen inför den andra låten. De var helt klart annorlunda med piano, pedal steel guitar och kontrabas. Det sista är väl ändå ett jäkligt läckert instrument!

Också Bhonus var på plats för att kolla läget inför nästa helg, och det var ju kul att träffa dem. Nå, kvällen blev natt och likt vilsna får blev vi utkörda av en högljudd vakt som förmodligen hatade människor. Dessutom hade han gympaskor och det ska inte vakter ha, upplyste säkerhetsansvarige Sigge oss om.

Väl på hotellet var det dags för utvärdering och som vanligt satte vi oss i glasrummet. Nytt för i år var att man hade hängt ofållad svart lakansväv (29kr/m) för glasväggen som vette ut mot korridoren, så det blev ännu hemligare än i fjol. Thomas åt en smörgås och klockan hann bli över tre innan jag gick ner till vårt rum där Ann-Mari redan sov sött. Eftersom det var typ 38 grader varmt därinne när vi kom, så hade hon slagit av elementet samt öppnat fönstret. Av någon anledning fanns det tre sängar på rummet, varför jag lyckligtvis hade tillgång till två täcken. Så jag svepte in mig sig i dessa och låtsades att jag inte frös ett dugg.

På en del hotell serveras det frukost ända fram till lunch, men Mälarblick hör inte till dem. På slaget tio ställer man undan filet och flingorna och har man inte lyckats släpa sig upp till dess så blir man utan. Det blev inte vi. Redan en kvart före hade vi hunnit förse oss med både ostsmörgås och extra hårt kokta ägg, allt för att klara den ansträngande resan in till Stockholm. På stationen köpte vi matsäck som för min del bestod av tre saltlakritsplopp medan Anna slog till med en Fazers Salmiakki för 22 spänn.

Väl i Stockholm lämpade Anna och jag av resten av sällskapet på Jensen´s Böfhus och gick därefter till NK. Där stötte jag ihop med min chef på tygavdelningen. Tillsammans utövade vi en avancerad form av företagsspionage då vi förfärat jämförde NK:s priser på sybehör med våra egna som utan tvekan är ytterst humana. Sedan ville även Anna ha biff så tillbaka på Jensen´s klämde hon sig in mellan Thomas och Ann-Mari medan jag sprang över till Centralen och åt en åttabitars sushi.

Julgranen på NK. En smula större än på Smedjan i Luleå...
Det blev en tämligen komfortabel ombordstigning på Cinderella eftersom vi slapp trängas med de 2000 övriga gästerna. Och så slapp vi den där helvetesfotograferingen som man annars aldrig kommer undan. Väl ombord väntade trevligt samkväm i glada vänners lag med platinaskiveutdelning och sång av Arvingarna. 

Ok, lite suddig bild kanske...
Efter middagen var det dags för Nisse Hellberg och vi fick ännu en rockabilly-upplevelse med brylcreme och kontrabas. Båtens gungningar fungerade dessvärre som rena sömnpillret varför alla i sällskapet drog sig tillbaka redan en timme efter midnatt och det var nog tur, för enligt en eftersläntare valde många av båtens övriga gäster att otacksamt kasta upp den goda middagen både här och där i korridorer och i rökrum. Överlag dracks det ju ena jävulska mängder och vuxna människor betedde sig som primater. Gamla tanter vinglade omkring och skulle pussa Thomas, en karl "dansade" med en fåtölj på huvudet, men vakterna hade fullt upp med att titta på Nisse så de missade den livsfarliga uppvisningen. Kanske ska jag vid eventuella framtida båtturer hålla mig till det vårdcentralsdoftande dagrummet där alltid någon mindre orkester försiktigt spelar upp på låg volym?

På det hela taget var det alltså en ruskigt rolig helg! Och när vi landade insåg jag att undrens tid inte är förbi. Vårt Norwegianplan landade nämligen fem minuter FÖRE utsatt tid. Detta torde vara en milstolpe i det flygbolagets historia.  

Tänk att man kan ha så mycket att göra att man inte hinner gå på Cleo. När nu kylan

slog till blev det lite akut med den där ulltrikån så kvällen har ägnats åt långkalsongsömnad. Fyra röda (till flickorna) och två mörkblå (ja, Björn får ta båda) par blev resultatet. Jag har bytt tråd inte mindre än TVÅ gånger i overlocken och det har gått bra båda gångerna. Men jag ser väldigt illa på nära håll. +1,5 räcker inte utan får bytas ut mot +3,5 precis i nålpåträdningsskedet, fast då ser jag å andra sidan kristallklart på typ fem centimeters avstånd... Annars är det jäklar i min låda inte särskilt kul det här med glasögon. Jag ser dock som en örn på håll och det får jag väl vara glad för.

Nu är klockan nästan ett och jag är i andra andningen. Har börjat klippa lite andra grejer men eftersom jag inte får sova halva dan imorgon (heller) så måste jag nog sova nu.

Så här ser Jannes bil ut efter extraljusstölden. Även den främre nummerskylten fick de med sig. Vad de nu ska med den till, tjuvarna. För första gången kan jag skadeglatt konstatera att jag har en fräschare bil än han, trots bucklan på bakdörren. Det är å andra sidan hans förtjänst att min bil fortfarande har en motor som sitter under huven och inte ligger på vägbanan någonstans i närheten av ett fartgupp...

Och på den tionde dagen vandrade hon från sitt hem klockan 8.30 på morgonen och återvände inte förrän klockan 22.00. Tiden däremellan, förutom den knappa timme som ägnades åt själva promenaden, tillbringade hon i tygaffären. Och nu övergår hon till den mer bekväma jag-formen.

Den lilla snö som föll i helgen regnade bort i måndags.

Jag köpte rosa garn till tjocksockar åt Katarina innan jag åkte hem och lagade mat. Sedan blev det kaffe och pecannötwienerbröd hos mamma innan jag satte mig vid datorn hemma. Och klockan två på natten såg världen ut så här:

Tro det eller ej, men den ser likadan ut i skrivande stund! Inte en regndroppe så långt ögat når!

Fördelar med snö på vintern:

• Det är ljust fast det är mörkt.
• Det är inte halkigt och det knarrar när man går. (Ok, jag reserverar mig. Denna fördel kräver minusgrader.)
• Man blir inte blöt om fötterna.

Sedan finns det ju givetvis många nackdelar men eftersom jag både bor i lägenhet och har garage så behöver jag nästan aldrig skotta och sopa av bilen. Eller skrapa rutorna.

Igår råkade barnens far ut för bovar och banditer som stal hans värstingextraljus på fetmersan. Och inte nog med det! De slet lös halva fronten för att få lös dem och åsamkade därmed bilen skador för tusentals kronor. Det vidriga avskummet som utfört detta dåd borde rullas i tjära, kölhalas och pryglas. Ja, och kanske kölhalas en gång till. Hur skall det nu gå när han åker med barnen (som också är mina) till Tjåmotis nästa gång? Kommer han att se älgarna i tid? Om inte - fungerar krockkuddarna?

Igår blev min höggravida kollega informerad av en kund att arbete i vår bransch kan innebära tunga lyft. Det var bra för det visste hon ju inte eftersom hon bara har jobbat tio år i tygaffären. Detta kom sig av att hon bad om hjälp att bära den tunga rullen till disken. Kunden hade både make och två söner i övre tonåren med sig, så det var ingen orimlig önskan. Den stackars kuvade maken tog dock genast tag i saken (rullen) och såg ut som om han dessutom ville ta min kollega på sina axlar så att hon skulle slippa gå de tre meterna till klippdisken.

By the way...



Är det inte likt så säg?

Detta var dessutom mitt trehundrade inlägg. Om det är sjukt eller friskt vet jag inte. Men jag har kul i alla fall.

-Men oj, oj, oj, hur är det med dig? frågade en kund i lördags. En äldre kvinna som jag normalt kommer mycket bra överens med. Stamkund, alltså.
Jag skulle just svara:
-Jodå, nog är det bra! Lite trött, kanske. Ni är ju så många... Ha ha ha.
när kunden bredvid (också hon stammis, vi har många sådana) bräkte något om att hon just skulle säga att jag såg så himla trött och sliten ut.
Ja, tack så mycket. Hon tog ju i ordentligt också. "Trött OCH sliten"! Man kliver upp i den arla morgonstunden, duschar, grejar med håret i all oändlighet, smetar in sig med krämer och toppar med en lagom make up men vad har man för det?
- Vad trött du ser ut!
 
På kvällen blev jag uppbjuden av en karl som skrattade och sa:
-Jaha, du kör inte ikväll förstår jag.
-Johodå, nog gör jag det. Mellan Luleå och Piteå, sen har jag fått åka till Skellefteå (en resa som f ö ägnades åt sömn båda vägarna) men jag har ju bilen i Piteå så jag kör ju sen inatt igen.
-På så sätt. Ja, jag tyckte bara du såg rätt dragen ut...
Jag förklarade att det möjligen kunde vara mina irriterade ögon som gjorde att jag såg ut som om jag var klapp kanon. Jag har ju faktiskt fortfarande en slang i det ena ögats tårkanaler. (Så äckligt det låter...)

Men inte var det nog med det. Idag - måndag - har ytterligare en kund haft det dåliga omdömet att påpeka att jag ser trött och sliten ut. Åt henne knöt jag näven och såg arg ut (försökte i alla fall) medan min kollega upplyste henne om att det vore bättre om hon sa att jag var fin i håret.

Och det är precis vad jag tycker att folk skall göra. Jag tycker nämligen inte att jag har någon skyldighet att redovisa varför jag ser trött ut (jobbat asmycket, flyttat åt gamla mamma, hämtat barn på krogen mitt i natten o osv). Jag kan ju ha svarta ringar under ögonen för att jag
1. har vakat över en sjuk vän/släkting.
2. har så ont i ryggen/höften/axeln att jag inte kan sova
3. bekymrar mig över barnens framtid
4. har existentiell ångest
5. faktiskt inte är 32 längre
6. inte vet vad jag ska ha på mig i Strängnäs
7. undrar i vilken flyttkartong jag har den lila kokta ullen
8. helt enkelt har tunn hud runt ögonen
Men det spelar ingen roll, för mina kunder är inte mina vänninor och de ska inte bry sig, även om det är i all välmening de frågar. Ponera att jag just mist någon närstående (som min kollega har gjort i höst) och en kund tycker att jag ser härjad ut. Då torde sammanbrottet vara nära... Det är ju roligare om någon säger något positivt istället.