Äntligen är det barmark, åtminstone där man ska gå, så i söndags tog jag på mig mina Easytones och tog en väldigt rask promenad in till stan och köpte de här...



Jag hade inga förut...

Malin håller på med sitt ex-jobb och förra veckan behövde hon testpersoner. Hon har spelat in lite sång, valt ut några ynka sekunder av två låtar, pitchat å grejat och gjort ett test som gick ut på att man skulle lyssna på A, sen på B och sen skulle man gissa vilken av dessa som var samma som X. Piece of cake, kan man ju tycka, men så enkelt var det inte. 28 frågor tog 45 minuter och jag gissade hejvilt.

Jag deltog i testet på mer än ett sätt, eftersom det - tralala - var jag som sjöng. Därför led jag förmodligen också mer än de andra testpersonerna. Ja, rent av skämdes lite. Fast samtidigt blev jag lite uppspelt och föreslog Malin att vi ska spela in en skiva. Hon är ju en snäll flicka och sa vänligt att "då måste vi hitta låtar som passar din röst, eftersom din styrka ligger så högt." Katarina skiftade ansiktsuttryck från skeptisk till nära förtvivlad innan hon utbrast "Men mamma, jag tror du ska sjunga i kör istället!"



Det fanns ett skitläckert rum där vi höll till. Ekofritt.



Golvet bestod av ett vajande nät och så var det ett lika vadderat rum under. Coolt.



Nu ska hon bara få ihop resultat och sånt i text också, och det blir nog bra det också.

Ikväll vräkte snön ner under några fruktansvärda minuter, men sen upphörde det och jag tog en promenad in till stan och lämnade igen filmerna jag o Björn hyrde förra helgen. 40 minuter fram och tillbaka, typ drygt fem kilometer - det är inte så illa. Det är lättare att gå fort än sakta.

Minisemester fredag och måndag, möttes i princip av vågen på jobbet i morse. Det var roligt. Jag borde kanske vara borta oftare. Hursomhelst har det gått en hel vecka sedan Thomas och Anna var häruppe. Kul att läsa på Annas blogg att de faktiskt sov hos mig två nätter och vi hann inte träffas en enda sekund. Hos mig alltså. Vi bytte ju några ord på Thomas talkshow... Men vi ses ju ändå oftare än vad jag stöter ihop med grannarna i trappuppgången.

Förra tisdagens gäster var i alla fall Thomas Lundin, Anna Neah Deutgen och Lasse Holm. Ja, förutom Gunhild och Singe då. Och det var förstås helt otroligt bra som vanligt. Det blir så med bara proffs på scenen.









Jag har bara hunnit lägga upp en film. Den bästa, när Anna och Thomas (OBS! Lundin!) sjunger Nu mår jag mycket bättre, blev inte hel eftersom minneskortet av någon outgrundlig anledning plötsligt var fullt.

Det är snödroppar hit, öppet vatten dit, gröna gräsmattor, femton plusgrader och idag hade Svannte publicerat en bild på "vårens första fluga" på fejjan. När jag pratade med en kollega i Göteborg så satt hon utomhus och njöt i solen. Men vi har också flugor och jag tycker det är underbart att man fortfarande måste se var man sätter fötterna så man inte halkar och bryter lårbenshalsen. Man kan säga att vi har vår på vårt vis även om jag också skulle vilja sätta undan vinterskorna och dunjackan. Men nu går det undan. Trots att det har varit halv orkan idag så har det i alla fall varit bortemot 6-7 plusgrader och då smälter onekligen snön rätt snabbt.

Det var kalas även i söndags då vi firade mamma som fyller 86 på tisdag. Jag sydde en ny top till henne som hon blev jättefin i.



Det var det sista jag sydde på min overlock innan den började krångla. På kvällen satte jag igång med min onepiece och då lade sig den vänstra nåltråden ovanpå tyget. Jag trädde om maskinen men det blev inte bättre. Jag trädde om den igen och då sydde den en decimeter och sedan slutade den sy stygn och skar bara kanten. Svordom, svordom och ännu ett par svordomar. 

Så jag gav upp och gick och la mig. Tio över åtta. Men då var jag utsövd i morse och inte lika arg längre. Efter jobbet svängde jag in i Gammelstad och lämnade maskinen till symaskinsreparatören.

Imorgon är det Thomas Deutgen show igen. Gäster är Thomas Lundin, Lasse Holm och Anna Neah Deutgen. Det kommer att bli jättekul!

Detta är den näst sista helgen innan det är dags för årets mest traumatiska händelse, nämligen sommartidshelvetet. Den helg då vi ställer fram alla klockor utom den själsliga för den går inte att ställa. Åtminstone inte min. Efter denna helg följer en sju månader lång mardröm, under vilken jag varje morgon vaknar med vetskapen om att klockan inte alls är exempelvis fem, utan faktiskt bara fyra. Och vem stiger upp klockan fyra på natten annat än bagare och lokförare?

Idag har i alla fall Jenny och jag varit och jobbat några timmar. Jag vaknade av att solen tittade in och det var inte alls dumt. Jag har visserligen hängt upp mörkläggningsgardinerna men glömde att dra för dem igårkväll. När vi åkte från Boden insåg både jag och Jenny att vi inte ätit något på hela dagen så vi svängde in på Donken och tog vardera två ostburgare och en liten cola. Visserligen väldigt billigt, men också väldigt äckligt. Fast Jenny hävdar att man vänjer sig. Nu var det kanske tredje gången jag var på Donken i Luleå och lär nog inte bli stammis där än på ett tag. Vi har ju faktiskt fyra Max-restauranger i Luleå! Varför nöja sig med kebabkött när man kan äta oxfilé?

Sedan hämtade Frida upp mig och så åkte vi ut på Storheden och köpte en gardinstång till hennes kök. Och eftersom Gösta, min mammas exsambo, fyllde hela 90 år idag så köpte vi en chokladask och åkte dit. Det var väldigt trevligt. Trots sin höga ålder är Gösta helt kristallklar i sinnet.



Ikväll har det varit final i Melodifestivalen, men Ranelid lyckades tyvärr inte skrapa ihop särskilt många poäng. Någon ska ju komma sist också, fast ska jag vara riktigt riktigt ärlig så tyckte jag nog att vinnande Loreen var bäst. Jag gillar Top Cats, men om The Playtones är elitseriesegrare som Luleå Hockey (Där fick jag till det!) så spelar Top Cats i division 2. Nä, kanske 1 då... Fast jag gillar stuket. Blir faktiskt glad av det!

Nu såg jag inte mer än i princip snabbgenomgången och slutet av omröstningen. Malin håller på med sitt exjobb som handlar om något som jag inte riktigt har kläm på, men jag skulle i alla fall sjunga, så jag har befunnit mig i hennes rum och sjungit första versen på Sally´s song från A Nightmare Before Christmas typ 30 gånger.



Man är ju ingen Catherine O´Hara precis, men till slut lät det ändå rätt ok...
 

Både jag och Anna satte saxen i det rödrutiga ulltyget i helgen. För Annas del gick det tydligen helt åt skogen medan jag stannade vid skogsbrynet. Eftersom jag lagt ut ett par kilo i min mittregion så är det inte fullt så enkelt att sy figursytt längre. Jag är fortfaranda en 36:a upptill, men behöver 38 nedtill så jag lade helt sonika ut litegrann i sidorna och resultatet blev väl sådär. Den sitter inte perfekt upptill heller, men den är fullt användbar.

 

 

Och så avslutade jag med en liten detalj, en rosett.



Jag fodrade med ett jättejättetunt trikåfoder från Ohlssons. Det är himla smidigt och behagligt mot kroppen. Dessutom tar det inte så mycket utrymme. Om man nu har råkat sy lite tight...

Att mönsterpassa rutiga tyger är visst FRUKTANSVÄRT viktigt och den optimala mönsterpassningen är när rutorna på överdelen liksom bara glider ut och fortsätter på ärmen. Nu råkade "min" ärm ha en något överdimensionerad kulle så rutorna gick helt enkelt inte att passa in. Jag borde förstås har ritat en ny (hade säkert hittat en lathund i någon av dessa länkar eftersom mina mönsterkonstruktionsböcker befinner sig i en kartong på en vind någonstans) men jag tycker verkligen att det är skittråkigt och sjukt tidskrävande med mönsterkonstruktion så jag kör med genvägar och är väl ganska nöjd med det. Skulle jag börja rita mönsterna själv skulle det nog inte bli så himla mycket producerat, misstänker jag.