Det här med att det MÅSTE snöa i april för att vinterns snö ska smälta tror jag ärligt talat är kvalificerat skitsnack. Jag fattar inte varför det skulle vara mer effektivt än strålande solsken? Sen finns det förstås ett tredje alternativ och det är ÖSREGN, något som vi har begåvats med idag. Paraplyväder. Tyvärr var jag tvungen att ta en promenad eftersom jag skulle till mamma och det känns så jäkla slött att ta bilen för att köra en dryg kilometer. Sen gick jag ner till Kvantum och därefter en liten extra sväng. Man blir lite beklämd när man ser såna här gigantiska snöhögar.



Men de är antagligen borta om ett par veckor. Man har väl varit med förr.

Personalen på min mammas äldreboende är helt fantastisk. Jag gillade dem förut och nu tror jag att jag älskar dem. När jag kom dit så var mammas dörr låst, men det kom en personal och låste upp och när jag gick in ropade jag "Hej, mamma! Det är jag!" Så gick vi och satte oss och efter en stund kom en annan personal in och vi småpratade lite. Då kom hon som låst upp dörren åt mig in och sa:
"Ursäkta, jag måste bara få fråga... Jag hörde att du sa mamma när du gick in, men är verkligen Britt din mamma?"
"Jodå" sa jag.
"Men du är ju så ung!!! Jag trodde du var ett barnbarn!!"
Hahahaha, gissa om jag är egoboostad så att det räcker ett par veckor! Jag vet att det är förenat med vissa risker att skriva om det, men jag kan faktiskt inte låta bli. Och Katarina tyckte jag skulle göra det...

Det har varit pappavecka vilket som vanligt inneburit att jag inte varit så petnoga med middag när jag kommit hem, utan har satt mig vid symaskinen direkt. Den här veckan sydde jag färdigt mina baggyjeans. Eller mina och mina, det kanske blir någon av tjejerna som får ta dem.

Jag lade ner ganska mycket möda på finishen.
 


Men stolpfickorna ska man nog inte titta närmare på...



Fickpåsarna och infodringarna visar dock min mörka insida (som Karin brukar säga...)





Det blir ingen bild när jag har dem på mig, för det var nämligen ingen vacker syn.

Snart är det lördag igen och jag vet fortfarande inte om jag ska gå på mogendisco på Movies i Boden eller ha tvättstugan. Livet är fullt av svåra val.



 

Att Mats Bergmans besöker den här landsändan hör inte till vanligheterna, men i fredags spelade de i Luleå och igår var de i Skellefteå så jag valde givetvis att åka 28 mil t o r igår. Eftersom jag är så lyckligt lottad att jag har vänner i Piteå, så behövde jag bara köra dit och fick åka resten. Bekvämt och väldigt trevligt. 

 Det är ofta väldigt kul i Skellefteå. Lokalen är otroligt fin och publiken är oerhört dansant, men också i högsta grad stillsam. Det innebär att de gör det de är där för, d v s dansar och inget mer. Att applådera är uteslutet, trots att man troligtvis tycker att orkestern gör ett bra jobb.

Men det vet väl alla som någon gång har stått framför en samling människor, att det känns väldigt bra med något slags svarsignal. Bara så man vet att folk lever. Står man framför en skolklass är man ju ändå lite glad om de kanske någon gång tittar på en och kanske t o m nickar ibland, medan en applåd för musikanten är ett kvitto på uppskattning.

Igår kom dock folk igång efter paus och stämningen blev lite mer uppsluppen. Med fler norrbottningar i publiken brukar det applåderas redan från början. Jag försökte lite, ett par klapp bara, men ingen hängde på och min danskavaljer tittade vämjeligt på mig och frågande bestört "Applåderar du?". "Ja, vad f-n ser det ut som?" hade jag kunnat svara, men jag valde att titta föraktfullt på honom istället fast jag vet inte hur pass jag lyckades med det...

Jag hade nämligen otroligt roligt så mina mungipor befann sig mestadels uppe vid öronen. Det berodde förstås på att jag fick dansa jättemycket, men också på den helt fantastiska orkestern. För Mats Bergmans är så jäkla bra! Här kan vi snacka om dansband all the way! Finns förbaske mig inte en tveksam låt på hela repertoaren. Det är TAKT och DANSGUNG i varenda ton. Och så har de ju både dragspel och saxofoner, inte att förglömma... 

Magnus



Micke



Jonathan vikarierade för Tobbe (som f ö fanns bakom ryggen på Jonathan hela kvällen) , och det gjorde han kanonbra!



Magnus och Linus



Här skymtar också Gullmar på keyboard...





För några år sedan var jag med och arrangerade de s k Boden Alive-danserna och båda åren hade vi Mats Bergmans ena kvällen så för mig är den orkestern synonym med publikrekord. Tyvärr finns det många som väljer att inte åka på dans när en lite mognare orkester spelar och det är ju väldigt trist för dem. Varför jag tycker det skall jag utveckla en annan dag.

Själv fick jag i alla fall en energikick av gårdagen som bör hålla i sig om inte hela veckan så i alla fall några dagar. Efter en rejäl promenad idag så skall jag låta symaskinerna jobba ett tag, naturligtvis med Mats Bergmans senast CD Det kommer från hjärtat som soundtrack.

Klippet nedan kommer från På dans med Kurt och är filmat på Ersboda Folkets Hus i slutet av november 2011.

Att i runda slängar ägna en timme om dagen till att ta sig till och från sitt arbete kan väl i och för sig ibland kännas lite som waste of time. Å andra sidan kan det vara riktigt kul att pendla, och däremellan ruskigt spännande. Som idag när vi åkte hem. Min kollega körde sin Renault med en bara-ibland-fungerande hastighetsmätare och jag satt på passagerarsidan och blundade lite sporadiskt när hon hann upp en mörkblå Volvo XC70. Tanken slog mig att det skulle kunna vara polisen, men tja, det stannade vid tanken. Min kollega lade sig som ett frimärke bakom och gjorde ett antal omkörningsförsök innan hon slutligen pressade pellen i botten och tog sig upp jämsides.

- Kan det vara polisen? sa hon samtidigt som hon tittade in i Volvon och observerade två stadiga män i framsätet, en i röd jacka och en i svart.
- Näää, fortsatte hon. Har de röda jackor?
Vad vet man? En civilpolis, som går omkring som en vanlig människa, har kanske det. Lite osäker blev hon dock och saktade in sedan hon tvärt kastat sig in framför, medan jag och Jenny försökte se registeringsnumret genom Renaultens tämligen skitiga bakruta, dock utan att lyckas. Vi såg däremot två små runda typ "extraljus" i fronten, vilka höjde oddsen för polismisstanken.

Hursomhelst så körde Anna till slut så sakta att de körde om oss men inte heller nu kunde vi säkert säga om det var poliser, för mannen på passagerarsidan höll nämligen upp armen, som att han höll sig i handtaget. Alltså handtaget ovanför sidorutan, inget annat... Detta fick oss att börja spekulera i huruvida poliser brukar göra så, alltså en ytterst konstruktiv diskussion, fylld av substans.



Däremot syntes ju registreringsnumret bättre i den här positionen, så jag slängde snabbt iväg ett sms till bilregistret och nu vet vi att poliser både kan ha röd jacka och hålla fast sig i handtaget när de åker bil.

Otroligt vad tiden kan gå fort. Redan söndag och jag har ännu inte hunnit göra något av det jag föresatt mig. En gång i tiden hade jag till och med tänkt att jag skulle ha en liten förrådsrensning samt dessutom ligga i en snödriva och lapa sol någonstans. Istället sitter jag här med en Iphone som jag skulle behöva komma igång med och en deklaration som skall vidarebefordras.

Å andra sidan har jag haft kul i helgen. I fredags åkte jag till Max och Christin efter att ha hämtat två pizzor på Da Vinci i Boden. Drack lite rom och cola till pizzan och körde alltså inte hem utan sov över. Tog dessutom en rejäl sovmorgon, så de där timmarna jag tänkte jobba, när jag ändå var i Boden, hoppade jag över. Åkte hem och lagade middag, fixade mig och åkte till Hans och Märit i Piteå. Tillsammans fortsatte vi sedan till Skellefteå Folkets Park där Fernandoz spelade.



Men allvarligt, det var jättekul! Fernandoz kan knappast räknas till de spralligaste orkestrarna, men man kan inte bortse från att Anders Nordlund har en helt fantastisk röst och att de onekligen spelar kolossalt dansvänligt. Det bästa med att dansa i Skellefteå är att alla är så himla dansanta. Det dansas riktig foxtrot, vilket innebär att paren rör sig runt dansgolvet i samma riktning och dessutom i takt till musiken. Det flyter på väldigt bra när man slipper de stillastående gungande paren, som plötsligt galopperar iväg med ett par hoppsansteg, för att därefter parkera en stund igen. I och med att de inte är där så förekommer det heller inte några ryggsäckar, handdukar och vattenflaskor. Man känner helt enkelt att man är på dans och det är ju kul!






Skellefteå AIK krossade förresten AIK igår vilket innebär att de nu är i final. Jättekul, och jag håller tummarna för att de håller hela vägen till guld. Intressant är också att tidningarna skriver att det är två norrlandslag i finalen. Brynäs ligger i Gävle, 17 mil från Stockholm... Förvisso i Norrland, men jag är tveksam till att man hade använt samma uttryck om det rört sig om två lag från Svealand. Fast detta var bara en gnällig passus...

Nu hade jag tänkt gå en jättelång promenad i solen, men samtidigt är jag sugen på att få igång min nyinköpta Iphone. Det finns ju för guds skull ingen bruksanvisning, vilket jag hysteriskt påpekade för min support, brorsonen Christoffer, som skrattande påstod att det inte behövs. "Det är världens enklaste operativsystem, det där fixar du. Det är bara att prova sig fram." Må dä?

Normalt är det på fredagarna det är lite si och så med produktiviteten i vår lilla hörna på jobbet. Man får ta sig i kragen och skärpa till sig för att inte flippa ut totalt i det glädjerus som lätt infinner sig inför en stundande helg. Igår var det skärtorsdag och jag var inte den enda uppspelta medarbetaren på arbetsplatsen.

Strax för 12 ringde min gode vän Danne Strandberg och undrade om jag skulle kunna göra honom en tjänst. Denna bestod i att jag skulle hämta Novas sångerska Sandra Estberg på Kallax och se till att hon tryggt och säkert fraktades till Pitefolkan. Martinez ordinarie tjej, Angelica Jonsson, hade nämligen drabbats av en magsjuka så fruktansvärd att hon knappt kunde ringa och berätta det. Jag kan nog ana paniken som Danne kände, men tack och lov hade Sandra inget annat inbokat igår utan kunda gladeligen ta en sväng förbi Piteå. Tur att hon bor så nära - i Linköping! Och vilken tur att det faktiskt fanns kvar en plats på flyget, en enda ynka plats.

Jag hade ju ändå tänkt åka och dansa så det gick jättebra, även om jag fick åka lite tidigare hemifrån. Kollade bara lite på Novas hemsida så att jag skulle känna igen henne, och det gjorde jag ju, för jag insåg att jag hade träffat henne i Vemdalen.

Väl framme i Pite blev det en rekordsnabb soundcheck med Sandra.



Och sen blev klockan 21 och folket strömmade till. Det var nog inte alla som uppfattade att det inte var Angelica som stod på scen. Jag dansade med flera som frågade om sångerskan ändrat frisyr och hårfärg...



Danne var glad och säkerligen mycket lättad.



Det gällde förmodligen även Linus...



...och Tommy





Jag är djupt imponerad av Sandras insats. Hon kunde varenda text, varenda melodi och det var som att hon inte gjort annat än sjungit i Martinez. Farao så bra det gick! Förutom det så blev det en jättejätterolig kväll! En av Martinez stora fördelar är deras oerhört dansbara repertoar. Finns liksom inte en enda låt då man behöver tänka att nä, fasen, så snabbt (eller långsamt) det här går - jag står över nu. Dansgung, kan man kanske kalla det. De vet hur det ska låta helt enkelt.

Själv hade jag bra flyt och fick dansa i stort sett hela tiden. Jag har dock lite svårt för damernas. Tycker det är skitjobbigt att behöva hålla på och springa efter folk. Det är ju för det mesta överskott på damer så man måste verkligen vara på tå och det ids jag verkligen inte.

Det blev alltså en mycket lyckad kväll och jag känner mig så glad för att jag har fått tillbaka lite dansgnista efter ett drygt år då jag varit tämligen likgiltig inför det som jag faktiskt ägnat större delen av mitt liv åt.



Ett glatt Martinez efter en omtumlande dag som slutade på allra bästa sätt!