Här hemma händer det saker som är svåra, för att inte säga omöjliga, att förklara. Förra vintern köpte jag en hel del strumbyxor. Svarta, bruna och olivgröna. Mönstrade och släta. Tjocka och tunna. I fredags sydde jag en ny klänning och skulle prova den med ett par svarta, lite tjockare, strumpbyxor under. Döm om min förvåning när det visade sig att någon selektiv tjuv tillskansat sig samtliga par. Kvar fanns endast minst tolv par leggings. Mina döttrar är helt oförstående och kan inte begripa var de har tagit vägen. Någonstans i Katarinas rum fann jag dock ett par, men tyvärr hade de ett jättehål på ena låret, vilket gjorde att jag såg sådär lagom trashig ut. Ingenting man har på sig på Cooks precis.

För det var där jag var igår, medan alla andra dansade i Skellefteå till Blender och Sannex. Min närmaste chef har nämligen fyllt jämnt och nu passade företagsledningen på att fira henne med en flott trerättersmiddag på stans bästa restaurang. Givetvis var jag och Anna också med. Och som vi drack! Vi började med en liten after work på Invit där vi tog en kall och god kaffedrink. När cheferna dök upp bjöd de på en rejäl grogg. Ja, drink då... Detta var före middagen. Sedan anlände en ditlurad Karin, och henne skålade vi för i vitt mousserande vin. Till förrätten drack vi annat vitt men till varmrätten stod jag över det röda, eftersom jag är svårt allergisk, och tog istället vichyvatten. Halvvägs in i varmrätten kom plötsligt chefen på att jag kunde dricka gin och tonic rakt igenom, eftersom det tydligen är så man gör i USA. Och så blev det. Efter efterrätten avrundades hela måltiden med en jättedrink vars innehåll för mig är okänt. Men sedan fick det vara bra. Och idag klev jag upp tjugo i tre.

Efter en snabb frukost vid tre-snåret tog jag en promenad ner till Janne som bjöd på jättegoda ostfyllda köttfärsbiffar och sedan kände jag mig nästan vanlig igen. Kvällen tillbringade jag ömsom i tvättstugan, ömsom vid symaskinen. Såhär blev resultatet. Av sömnaden alltså, inte av tvätten...
 
Två små söta dressar till lilla Siri Piri Piraya. Nu återstår leveransen. Barnet bor ju i Boden.

Nästa vecka den här tiden är vi i London, jag och Malin! Det är alltså då jag missar Flamingokvintetten till förmån för Queen. Sedan är det bara några veckor kvar till Vemdalsforumet, då jag missar Martinez. Men veckan innan har jag faktiskt INTE tänkt missa Drifters i Skellefteå.

I fredags spelade Widerbergs i Sunderbyn och igår var Sannex på Statt samt Torgny Melins i Kalix. Och jag var på alla ställena och förlustade mig. Inte. Helgen ägnades åt arbete och att skjutsa och hämta den snart 19-åriga dottern på diverse tillställningar. 21-åringen var på Cleo men promenerade hem med sin kompis. Värre är det med den yngre, vars vänner bor på andra håll. Natten mot fredag ägde en våldtäkt rum i centrala Luleå, så nu har den hysteriska lejonmamman fullt upp. 

Och eftersom det inte händer så mycket i mitt fattiga liv just nu så gör jag ett avbrott i Berättelsen om Boellas olycksaliga liv och berättar lite ur Min vän Thomas öden och äventyr. Vi har mycket gemensamt, han och jag. Den späda kroppshyddan, t ex. Thomas har även han i alla tider fått höra att han borde gå upp i vikt och till slut gav han vika för tjatet och satte sig själv på en diet som bestod av oxfilé och bernaisesås. År ut och år in har han kämpat och nu, äntligen, har har hans vedermödor gett resultat.


Han måste dessvärre bära hjälm, enär hans kropp nu är så tung att han knappt kan hålla den upprätt. Eller hörde den här bilden kanske till kick-offen inför Dansbandskampen? Hm, jag måste kanske utreda... 

I våras gjorde Thomas ett bejublat framträdande med Christer Sjögren-hiten I love Europe på sin och Annas födelsedagsfest, och sedan ryktet om denna succé nått självaste The King har Thomas inte haft en lugn stund. Christer har fullkomligen bombarderat Thomas med mail, sms och telefonsamtal i hopp om att få med honom i sin show på Tyrolen. Men Thomas har haft fullt upp med p4Dans, Guldklaven, resor till Norrbotten, motionsdans i Bjärnum på söndagar och nu också Dansbandskampen så det har länge sett mörkt ut för den gode Christer. Men så i torsdags dök det upp en lucka i Thomas agenda och de två kunde äntligen mötas på Tyrolens scen där de, för första gången i världshistorien, tillsammans framförde Blue Hawaii, känslosamt ackompanjerad av Thomas på luta, nej förlåt..tuta ska det vara, och cymbal.

Se, hur lyckligt han skrattar, Christer. De andra musikerna tappade både hakor och koncept (sans och vett?) när de insåg vilket unikt mästarmöte de hade förmånen att få vara en del av. 
 
Man kan alltså säga att jag spökbloggar lite åt Thomas, som ju faktiskt inte hinner med sådana triviala sysslor. Och trots att jag endast utgår från hans sms och mms så tror jag att jag lyckas ganska bra!

Om jag haft en vanligt jobb, med hyfsat vanliga arbetstider och framförallt med en vanlig lön, så hade jag nu varit fodervärd till en alldeles vanlig häst. Alltså typ en egen! En kund jag känner har råkat samla på sig lite för många hästar och vill helst inte göra sig av med någon (som att sälja ett barn) och därför frågade hon om jag möjligen kunde tänka mig att ta en på foder, ev halvfoder. Men det kunde jag inte. Här går jag omkring och önskar att jag vore yngre, medan jag egentligen borde önska att jag var äldre. För som pigg pensionär borde jag väl rimligtvis hinna med både hästar och pistolskytte? Jag kanske inte behöver försörja några barn då heller? 

Igår var det presskonferens och både juryn och banden i svt:s satsning Dansbandskampen offentliggjordes. Jag är så jätteglad för Thomas skull och han är precis rätt person i det här sammanhanget! Jag låter bli att läsa dansmaffian.se för jag vill inte förstöra mitt för tillfället goda humör. Jag spolar upp ett badvatten istället, för imorgon är jag LEDIG!

I morse, när grannarna i vanlig ordning högljutt utbytte meningskiljaktligheter, slog det mig att det var längesedan jag bråkade med någon. I takt med att barnen har blivit äldre har också antalet konflikter decimerats. Nu är det bara Björn som kan få mig att höja rösten lite, och knappt det. Det känns ju jättebra, för jag har aldrig gillat att bråka. Det är bara jobbigt.

Igår ringde Thomas och berättade att han och Anna skall ta med sig Pelle och Susanna hit upp över nyår! Vi ska visa dem Luleå, men vad de ska göra de resterande dagarna av sin vistelse här har jag inte en aning om... Det blir i alla fall jättekul! Thomas lät obehärskat glad, men jag tror han är mest lättad över att deras resa till Alperna i och med detta blev framflyttad, och att han nu inte behöver bryta benen förrän under sportlovet. Inte för att jag begriper varför han skall utsätta sig för något så livsfarligt som utförsåkning.

Min chef gav mig sina gamla slalomskidor en gång när jag skulle på orkesterforum i Vemdalen. Kolossalt omtänksamt, men tog jag med dem? Nix. Lite självbevarelsedrift har man väl. 

Pelle är ängslig för mörkret häruppe, så Thomas har inlett något slags kognitiv beteendeterapi med honom, då han får blunda en stund och föreställa sig att han är i Luleå. Får se om det hjälper. Annars har vi ju faktiskt lampor, både ute och inne. Men det kan ju få bli en överraskning. Susanna däremot, är ju en berest kvinna som varit i Dundret en gång, så jag antar att hon är mer cool och ser fram emot att träffa alla intressanta människor som Thomas umgicks med i sitt tidigare liv. Och jag misstänker att hon efter dessa möten kommer att ha en betydligt mer ödmjuk inställning till de människor hon konfronteras med i sin dagliga gärning.

Igår var också Frida hemma på en liten blixtvisit. Jag hade inte träffat henne på två veckor, men av allt vi skulle göra blev platt intet. Hon hade fel jacka med sig hem, så jag kunde inte slå i tryckknapparna som saknas. Hon var hos sin pappa mesta tiden så min bloggdesign får uppenbarligen vänta ett tag till. Flickan saknar köksbord, mikrovågsugn och DAMMSUGARE så när jag skjutsade hem henne hämtade jag också Jannes dammsugare, eftersom jag tyckte det var enklare än att hålla på att släpa på min. Att kånka en dammsugare ut och in ur bilar och upp och ner för trappor är nämligen nästan lika besvärligt som att bära en möbel. Det ramlar konstiga borstar på marken och slangen lever sitt eget liv. Munstycket kastar sig med full kraft in i lacken på bilen (vilket inte gör så mycket eftersom jag har blivit blasé när det gäller min förut så fina bil. Bucklan är nämligen fortfarande kvar och gör mig lätt illamående varje gång jag ser på den och det gör jag ju rätt ofta eftersom den sitter på förarsidan.) och själva bärandet kräver hundraprocentig uppmärksamhet. Detta gör att det är omöjligt att få med sig t ex handväskan upp i lägenheten samtidigt. 

Jag hade tänkt stanna och mysa hos lilla fröken en stund, men det kunde jag bara glömma eftersom hon plötsligt var tvungen att göra en insats som jourhavande kompis, så efter att hastigt ha jagat luddelumpar var det bara att packa sig hemåt igen. Och då hade jag missat P4Dans. Men det regnade i alla fall inte. 

Ja, jag försöker låta bli. Sometimes I´m up, sometimes I´m down... "En olycka kommer sällan ensam" sa Janne när vi svängde in på parkeringen i Boden. Ack, huru rätt hade han inte. Halv elva hade jag ett missat samtal hemifrån. Jag ringde upp och för att göra en lång historia kort tar jag endast med det väsentliga. Sonen och tre kompisar, en flaska hårspray, hål i burken, hål i betonggris, tändare, pang, blödande öga på kompis, ambulans, skärrad son. Det var bara att åka hem. Det hade, efter omständigheterna, gått relativt bra, men det fick vi ju inte klart för oss förrän dagen efter. 

Vi hann i a f höra Thorleifs fram till pausen, och det var ju inte illa. Eftersom publiksiffran stannade på nära 700 pers (där rök vårt rekord) så gjorde det nog inte så mycket att vi for hem. Det blev bara bättre om plats. Jag har alltid gillat Thorleifs. En del klarar inte av hans röst, men Thorleifs ger mig samma känsla som Flamingokvintetten. Det där igenkännande, välbekanta som har funnits med åtminstone sedan jag var tonåring. Och de spelar onekligen fantastisk dansmusik, perfekt för oss som dansar vanlig foxtrot. Och saxarna...suck.

Så här glada blev Magnus och Thorleif när jag sa att jag skulle åka hem... För första gången kunde jag också ta en whisky med Hasse, eftersom jag inte körde. Hela säsongen har gått och varje fredag har jag suttit där med bilnycklarna i handen och sagt "Nej, tack" när han har öppnat flaskan. Inte för att jag tycker om whisky, men det gick bra när jag blandat ut det med Loka hallon. Så egentligen hann jag inte dansa särskilt mycket.

Lördagen blev bättre. Jag gick till jobbet utan att ramla och bryta vare sig armar eller ben, och det gick riktigt bra att jobba också. På eftermiddagen fick jag ett trevligt sms och helt plötsligt kändes allt rätt bra, trots att bucklan på bilen inte försvunnit under natten.

Så här roar sig Katarina en vanlig lördagkväll. Själv fann jag mig ståendes vid diskbänken, bakandes bullar. Ovanligt.

Rubriken är så fyndig att jag har stora svårigheter att fortsätta inlägget. Hur skall jag kunna överträffa detta? Hybris! Det var alltså Black Jack som spelade på parken i Boden igår och typ 480 orkade pallra sig iväg dit. Själv anlände jag inte förrän klockan var närmare 22, vilket var precis lagom. Jag skall villigt erkänna att jag är ganska less på...ja, kanske inte direkt på att dansa men mer på att dansa i Boden. Det var antagligen därför som jag hade så vansinnigt roligt i Djupgroven förra helgen. Men bara närvaron av Black Jack gjorde ju ändå att det blev en kolossalt trevlig kväll. De är så jäkla bra och speciella!

Det är så förbaskat synd att vi häruppe befinner oss vid världens ände, där dansställena är lika sällsynta som humlor i februari. Det gör ju att det är svårt att få ihop turnéer. Dessutom tycks det som om publiken är densamma i stora delar av Norr-och Västerbotten. Folk verkar inte ha några problem med att åka långt för att dansa, åtminstone inte på sommaren, och på logen i Täfteå dansar massor med norrbottningar varje helg hela sommaren. För min egen del är det alldeles för långt. Vi åkte dit när det var Streaplers och jag mellanlandade på Lasse Stefanz på väg hem från Malung, men jag ser inte Umeå som något alternativ, framförallt inte när det finns dans på närmare håll. Det kostar ju också onekligen en hel del att åka så långt. Ingenting för ett enkelt butiksbiträde...

Hursomhelst blev jag igår inbjuden till Evas och Curt-Görans husvagn i pausen där det vankades traditionsenlig smörgåstårta. Eva skar och skar så det stod härliga till. Jag älskar verkligen smörgåstårta. Det är så att jag riktigt kan längta efter det ibland, så naturligtvis tog jag en liten bit till...Tack Eva och C-G! Ni är underbara!
   
Efter sista dansen började orkestern genast att packa, och jag blir alltid lika trött av att se dem. Vilket fruktansvärt slitgöra! Och alltid likadant! Eller är de lite wild and crazy ibland och tänker att "Nej, nu ska jag ta och skoja till det lite och rulla ihop den här kabeln först, som omväxling. Ha ha, såg ni grabbar? Är jag inte helt galen...?"

Men igår kväll valde en medlem att ha myspys i logen med arrangören Hasse istället för att packa.

Förvånansvärt nog fick han ändå följa med i bussen, trots maskandet. Kan möjligtvis ha att göra med hans tämligen framträdande position i bandet... Men han kanske fick åka i lastutrymmet i alla fall, vad vet jag?

Nästa vecka jobbar jag sex dagar på raken, men det går det också. Fast jag kommer inte att vara glad... På fredag är det säsongsavslutning på parken och det vore förstås en lämplig kväll för mig och Ingrid att fira Thorleifsafton och dricka lite Minttu med O´boy, men jag jobbar på lördag och hon landar väl, sin vana trogen, på Kallax halv åtta på kvällen och får sitta och nypa sig själv i armarna för att inte somna. Så Minttun får vänta...  

I fredags, medan jag höll på att göra mig i ordning till kvällens dans, sa plötsligt min äldsta dotter:
- Hörru, mamma. Jag och Katarina har pratat om det här du håller på med och det liknar ju faktiskt mest en sekt alltihop.
Jag bad att hon skulle förtydliga sig, och hon fortsatte:
- Jamen, det ska ju vara rätt band och rätt lokal och bra golv och det måste vara folk man känner igen och i rätt ålder och det får inte vara fotboll på TV, inte valborgsmässoafton, det får inte regna och helst inte heller snöa, och det får definitivt inte vara för varmt men heller inte för kallt. Ja, ungefär så! Som om det vore någon jäkla precisionssport som ska utövas!

Jag insåg att mina barn har tagit intryck av mitt arrangörsskap, därav deras kännedom om alla anledningar till att folk inte åker på vissa danser. Men jag försökte försvara mitt stora intresse med att berätta om hur det kan bli när man verkligen brinner för något. Som när jag var ung och höll på med hästar, eller när jag blev äldre och en tämligen skicklig pistolskytt. Men Malin var av en annan uppfattning:
- Men den typen av dans du håller på med var väl ändå utsprungligen ett rent nöje? Gick man inte bara ut med danstofflorna i en påse och hade kul? Precis som att gå på krogen fast hälsosammare. Men har du någonsin hört en kroggäst klaga på musiken, på golvet eller på höjden på bardisken? De går ju bara ut för att ha kul, även om de oftast dricker kanske, och det är väl förstås inte så bra i längden...hehe.

Ett skrämmande exempel på det mina döttrar pratade om är den unga kvinna som förkunnade att även om Blender (hennes favoritband) skulle spela i den närliggande kommunen, så skulle hon inte komma eftersom de hon brukar dansa med från Umeå säkerligen inte skulle vara där. Jag tappade häpet hakan och mindes när jag var ung och slog upp tidningen på fredagsmorgonen bara för att kolla var det var dans. Detta var alltså före internet och dansprogrammens tid, men efter Gutenbergs upptäckt... Då kunde det komma sig att det ordnades dans i Öjebyns sporthall till populära Lennes me Bittes från Piteå, och dit for vi och trampade runt på det gröna gummigolvet (det var faktiskt inte parkett) men vi hade ändå hur kul som helst. Trots att vi inte hade någon site där vi redan innan kunde kolla hur kvällens uppslutning skulle bli. 

Jag avskyr visserligen benämningarna moget och modernt, som ofta (alltid!)  av någon anledning används som motsatsord till varandra. I min värld är motsatsen till moget omoget och till modernt, ja just det - omodernt. Och det tycks mig som om det är en relativt utbredd uppfattning hos den publik som föredrar modernt. Alltså att moget är synonymt med omodernt. Jag läser ofta i olika dansbloggar och på danssiter, men framförallt på dansmaffian.se, och påfallande många uttalar sig negativt om den mogna musiken men talar sig varm för den moderna och menar att "dansmusiken har utvecklats, den låter inte som den lät förr." Ungefär som om alla band, utom det tiotal modernband som faller dessa skribenter på läppen, håller sig till en och samma repertoar, d v s "Gråt inga tårar" och "Den stora dagen". 

Och jag tänker i mitt stilla sinne "What`s new?" När jag var ung och ute som mest, under första halvan av 80-talet, så fanns även då dessa modernband. Men då hette de Pererix, Jubilée, Bhonus, Svänzons och Perikles, och det är klart att man gärna dansade till dem när tillfälle gavs, och man tyckte det var extra roligt, men däremellan dansade man ju till det som erbjöds. Numera heter modernbanden Blender, Zlips, Shake och - right - Bhonus, Svänzons och Perikles. Det lustiga är att om man går ytterligare 10-15 år bakåt i tiden hette modernbanden Flamingokvintetten, Streaplers, Drifters och Lasse Stefanz! Dennis Jarnebrink (Flamingokvintetten, för den oinvigde) berättade en gång hur de alltid tränade in de tio låtar som låg överst på Kvällstoppen, och vilka bekymmer det vållade dem när bl a "Pippi Långstrump" hade en framskjuten placering på listan...

Men hur kan det då komma sig att just de banden är de största i Sverige? Varför är det Lasse Stefanz som säljer skivor och inte Blender? Eller Zlips, som ju är så ofattbart bra och ändå har 22 år på nacken? Det kan definitivt inte vara p g a att LS spelas i radio, för är det någon musik som spelas i radio så är det ju den som de s k modernbanden spelar. Inte är det ju Streaplers nyaste, med nästan bara nyskrivet material. Eller Black Jack. 

Vad jag vill komma fram till är att fördomarna kring dans och danskulturen växer och frodas, inte bara för att de totalt oinsatta har en massa förutfattade meningar, utan också för att en del av de som har dans som intresse själva bidrar till att underblåsa dessa fördomar. Det gör de på ett effektivt sätt genom att konsekvent förneka alla band utom de som spelar Radio Rix-hits. Så fort det har varit något inslag i TV där Olle Jönsson har varit med så är det alltid ett antal individer som beklagar att man inte visar mer av den moderna danskulturen istället för den gamla, som enligt dem låter som den alltid gjort. Vilket givetvis är helt fel, men det vet de själva inte om eftersom de uppenbarligen aldrig lyssnar på eller dansar till de banden.  

Jag vill på något sätt beklaga den publik som enbart åker på dans när de s k modernbanden spelar. Jag är övertygad om att de missar en hel del trivsamma kvällar, kanske annorlunda mot dem de är vana vid. Jag tror att man i alla sammanhang, inte bara i när det gäller dans, tjänar på att känna till historiken. Det ökar respekten men framförallt förståelsen för andra människor och deras åsikter. Och i den här lilla världen, som ju ändå dansvärlden är, borde vi bara kunna slappna av och ha kul och inte vara så petnoga med detaljerna.

Vilken djuping jag är! Godnatt!

Ja, här sitter jag, nyvaken, klockan är sex på kvällen och jag har just vaknat upp efter att ha sovit middag ett par timmar. Vaknade redan vid tio-snåret i morse så en liten powernap var välbehövlig. Jag borde kanske äta något, men jag är fortfarande ganska mätt efter frukosten och vi har inte en enda liten kaka eller bulle hemma. Ungarna har gått till sin pappa där det serveras tacos. Jag borde skickat med en doggybag...

Igår spelade Micke Ahlgrens på Björknäsparken i Boden, till mångas stora glädje.  Drygt 400 gäster, vilket ju är otroligt bra. Att sen 300 av dem var kvinnor var kanske inte riktigt lika bra. Enligt obekräftade uppgifter var det omkring 350 på Käckis där Blender spelade och det innebär att det var mellan sju-åttahundra danssugna människor i farten. Det inger förstås en smula hopp inför nästa sommar. Det har visserligen gått bra på Kanislogen med de stora elefanterna Drifters, Streaplers och Flamingokvintetten men vågar man ha "vanliga" orkestrar typ Ahlgrens, Kindbergs eller Sannex? Nästa sommar är det varken OS eller fotbolls-EM så det ökar absolut oddsen för en viss lönsamhet ändå.

Micke Ahlgrens var i alla fall hur bra som helst. Repertoaren är väl inte den allra hetaste, men dansbarheten är hög. De har ett jättebra ljud, många härliga saxsolon och tät och fin stämsång. Och Kent sjunger faktiskt kanonbra.  Sen ser de ju väldigt snygga och trevliga ut, kolla bara:


Ja, eller....öh. De är väldigt snälla i alla fall... 

Kvällen skall inte ägnas åt dans, trots att Shake spelar i Bursiljum. Jag skall försöka packa in en resårkärna i mitt pyttelilla lastutrymme och köra den till Fridas lägenhet i Piteå. Sen måste jag antagligen vara med och bära upp den och det ser jag inte alls fram emot. Jag har alltid haft problem med att bära saker, framförallt möbler. Jag får aldrig något grepp om dem och de brukar glida ut händerna på mig. Generellt sett, alltså. Jag har väl lyckats bära någon stol med framgång, men stora saker som sängar, dörrar, soffor och sånt tycker jag är svårt. Jag tror att jag har för små händer, men de jag bär med blir i allmänhet arga och tycker jag är klantig, därav min svåra möbelbärarångest. Imorgon väntar andra skojigheter då jag bl a skall skriva mitt företags första faktura samt en utvärdering av Boden Alive-helgen. Sen måste jag nog sy något för jämviktens skull.