Sometimes we cry

I söndags, efter nära tolv timmars energigivande nattsömn, sydde jag äntligen färdigt Fridas jacka. Den blev, enligt mitt förmenande, oerhört lyckad. Svart med röda stickningar, rött foder och röda anorakssnoddar. Dessvärre fick jag en känsla av att Frida inte var lika entusiastisk som jag, eftersom hon föreslog att hon skulle behålla min gröna och jag skulle ta den nya. Jag kan vara snäll någon gång då och då, och ibland är jag nästan menlös, men den här gången var jag kall och hård och tog på mig min egen jacka, som jag så hejdlöst längtat efter...


Lägg märke till flickans entusiastiska ansiktsuttryck. Kan man tolka det som något annat än ren lycka? Men inte blev den väl så ful? Den har breda vändsydda muddar med hål för tummen. Väldigt proffsigt...

Och nu till något allvarligare som jag länge funderat på om jag skall skriva om eller inte. När jag startade min blogg hade jag som föresats att vara personlig men inte privat. Ni kommer således aldrig att få läsa om mina eventuella krämpor och åkommor, särskilt inte om de befinner sig under bältet. Men min 18-åring tyckte att jag skulle skulle skriva om detta, egentligen bara för att det gör mig riktigt f-bannad och eftersom det är ett slags normaltillstånd hos mig så varför inte...? Det känns så naturligt...

Jag har en kompis i Boden som har en bekant som i sin tur har en vänninna som brukar åka på dans. Denna väninna (jag har mina aningar om vem det är) hade sett mig på dans i Skellefteå för ett tag sedan och uttryckt åsikter om mitt utseende. För att vara mer exakt hade hon tyckt att jag var så fruktansvärt smal att jag måste vara sjuk "för så smal som Boel är kan ingen frisk människa vara". Jaha, tack för det. Mig veterligen är jag fullkomligt frisk, sånär som på någon släng av migrän då och då. Ja, och så var jag lite förkyld för ett par veckor sedan. För mig är det totalt främmande att kommentera andra människors utseende,det har jag faktiskt vuxit ifrån. Jag kan däremot spy galla över elaka, bittra medelålders kärringar som måste förgylla sina fattiga liv med att snacka skit om andra. Lägg märke till att jag underlät att nämna att dessa skator ofta är, om inte feta, så åtminstone smått plufsiga och överviktiga.

Detta är något jag fått höra i hela mitt liv. När jag var liten klappade mammas vänninor mig på kinden och beklagade med medlidsamma ansiktsuttryck, min magerhet. När jag var tonåring fick jag heta biafrabarn av några äldre tjejer i skolan. (Undrar vad de hade kallat mig idag, när inte Biafra längre finns...?) En granne till barnens pappa slänger alltid ur sig något vänligt som t ex "Om du hade haft lite mer hull så hade du inte frusit så mycket", när jag springer ut till bilen utan ytterplagg i 20 graders kyla. En människa, som jag förut betraktade som min vän, påpekade alltid att jag borde börja träna för att få mer muskler, att jag borde ta en kaka till för att gå upp i vikt, att jag borde ha en tjockare tröja för att se rundare ut o s v... Och just de där kommentarerna "Du behöver äta mer så du går upp i vikt" kan faktiskt reta gallfeber på mig!

Det är möjligt att de fälls i all välmening och förut sa jag aldrig något, men på senare år har jag blivit tuffare (elakare?) och frågar gärna "Varför? Varför skall jag gå upp i vikt? Mår du dåligt av att jag är så smal så behöver du inte titta på mig."  Skulle man avråda en överviktig att ta en kaka? Skulle man säga "Om du gick ner några kilo så skulle dina blodtrycksbesvär minska och dina knäleder skulle må bättre."? Nej, när det gäller övervikt tänker man bara, eftersom man inte vill såra någon. Däremot viskas det säkerligen en hel del bakom ryggen även på dessa, eftersom jag tror att de som anser det så viktigt att ha åsikter om människors utseende, inte begränsar sitt tyckande till enbart en viktkategori.

Nu tycker jag ju själv inte att jag ser så eländig ut. Det är klart att jag gärna hade velat öka på vissa mått, men på det stora hela är jag nöjd med mig själv. Jag är 180 cm och väger hälsosamma 57 kg. Jag är smidig som en lekatt och springer med lätthet mina tre trappor upp, utan att bli särskilt anfådd. Jag kan ha i stort sett vilka kläder som helst. Jag undviker dock ärmlöst i vissa sammanhang, eftersom jag har överarmar som hälsenan på en talgoxe, och ofta begränsas jag av ärmlängder och korta byxben, men det gör ingenting eftersom jag är så fruktansvärt bra på att sy.

Det har dock tagit mig nästan ett helt liv att komma hit och det är därför som jag blir så oerhört ledsen. Jag kan förstå att man kan reagera om någon verkar ha gått ner mycket under en kort tid, men jag har ju för tusan alltid varit jättesmal! Jag ser ju ut så här! Det tråkigaste är att man har så lite att prata om att man måste göra sina medmänniskors yttre till ett samtalsämne. Kan man inte hellre läsa en bok, se ett TV-program eller på något annat sätt fylla sitt liv med något att prata om?

Själv läste jag ut Case histories av Kate Atkinson igår. Skitbra.  


Kommentarer
dottern den II

varför är alla dina inlägg som en halv söndagsbilaga? om du har så mycket att skriva så skriv en bok eller nått för jag ooorkar inte läsa allt!

2008-09-11 @ 22:32:15
Mamman

Men det är å andra sidan mycket som du inte orkar. F ö inleds ny mening med stor bokstav. Det trodde jag du visste...

2008-09-12 @ 20:10:31
Lillan

Ha ha :D

Det är väl därför man bloggar...!?

Man SKA ha mycket att skriva om, och om man dessutom kan få det att låta intressant (som jag tycker att denna läsning är) tycker jag absolut att man ska fortsätta ;o)

Keep it up.

Kram

2008-09-16 @ 00:47:45


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0