I morse, när grannarna i vanlig ordning högljutt utbytte meningskiljaktligheter, slog det mig att det var längesedan jag bråkade med någon. I takt med att barnen har blivit äldre har också antalet konflikter decimerats. Nu är det bara Björn som kan få mig att höja rösten lite, och knappt det. Det känns ju jättebra, för jag har aldrig gillat att bråka. Det är bara jobbigt.

Igår ringde Thomas och berättade att han och Anna skall ta med sig Pelle och Susanna hit upp över nyår! Vi ska visa dem Luleå, men vad de ska göra de resterande dagarna av sin vistelse här har jag inte en aning om... Det blir i alla fall jättekul! Thomas lät obehärskat glad, men jag tror han är mest lättad över att deras resa till Alperna i och med detta blev framflyttad, och att han nu inte behöver bryta benen förrän under sportlovet. Inte för att jag begriper varför han skall utsätta sig för något så livsfarligt som utförsåkning.

Min chef gav mig sina gamla slalomskidor en gång när jag skulle på orkesterforum i Vemdalen. Kolossalt omtänksamt, men tog jag med dem? Nix. Lite självbevarelsedrift har man väl. 

Pelle är ängslig för mörkret häruppe, så Thomas har inlett något slags kognitiv beteendeterapi med honom, då han får blunda en stund och föreställa sig att han är i Luleå. Får se om det hjälper. Annars har vi ju faktiskt lampor, både ute och inne. Men det kan ju få bli en överraskning. Susanna däremot, är ju en berest kvinna som varit i Dundret en gång, så jag antar att hon är mer cool och ser fram emot att träffa alla intressanta människor som Thomas umgicks med i sitt tidigare liv. Och jag misstänker att hon efter dessa möten kommer att ha en betydligt mer ödmjuk inställning till de människor hon konfronteras med i sin dagliga gärning.

Igår var också Frida hemma på en liten blixtvisit. Jag hade inte träffat henne på två veckor, men av allt vi skulle göra blev platt intet. Hon hade fel jacka med sig hem, så jag kunde inte slå i tryckknapparna som saknas. Hon var hos sin pappa mesta tiden så min bloggdesign får uppenbarligen vänta ett tag till. Flickan saknar köksbord, mikrovågsugn och DAMMSUGARE så när jag skjutsade hem henne hämtade jag också Jannes dammsugare, eftersom jag tyckte det var enklare än att hålla på att släpa på min. Att kånka en dammsugare ut och in ur bilar och upp och ner för trappor är nämligen nästan lika besvärligt som att bära en möbel. Det ramlar konstiga borstar på marken och slangen lever sitt eget liv. Munstycket kastar sig med full kraft in i lacken på bilen (vilket inte gör så mycket eftersom jag har blivit blasé när det gäller min förut så fina bil. Bucklan är nämligen fortfarande kvar och gör mig lätt illamående varje gång jag ser på den och det gör jag ju rätt ofta eftersom den sitter på förarsidan.) och själva bärandet kräver hundraprocentig uppmärksamhet. Detta gör att det är omöjligt att få med sig t ex handväskan upp i lägenheten samtidigt. 

Jag hade tänkt stanna och mysa hos lilla fröken en stund, men det kunde jag bara glömma eftersom hon plötsligt var tvungen att göra en insats som jourhavande kompis, så efter att hastigt ha jagat luddelumpar var det bara att packa sig hemåt igen. Och då hade jag missat P4Dans. Men det regnade i alla fall inte.