Hej, mitt vinterland!

Fredagen bjöd på Carina Jaarnek på Björknäsparken i Boden, men eftersom jag dels skulle jobba på lördag och dels har dragit på något slags odefinierbar förkylning hela veckan så valde jag att tillbringa fredagskvällen i stugan istället. Tvättstugan.

Men igår kväll packades bilen full med folk och fika, och kosan styrdes mot Djupgroven ett par mil utanför Skellefteå, där Martinez spelade på säsongens sista dans. Dock jobbade jag först hela dagen. Jag kände redan på morgonen att det, trots att solen tappert tittade fram, var ovanligt kallt. Det visade sig att termometern endast visade åtta grader och jag insåg att kvällens outfit fick bestå av annat än den planerade klänningen, som trots kvinnokalsonger under troligen skulle innebära svåra förfrysningsskador på kroppen, kanske till och med med kallbrand och amputation som en dírekt konsekvens. Det fick bli de vita jeansen och jag vek dessutom ned byxbenen. Till detta kortärmad blus, tunn kofta, sjal och min härliga vinterjacka. Det visade sig att mina medresenärer tänkt ungefär likadant. Det såg knappast ut som om vi skulle på logdans, snarare after-ski...

Jag har annars oerhört svårt att klä mig varmt, vilket kanske kan tyckas märkligt eftersom jag bor i en landsända där temperaturen tidvis kan krypa ner mot -30-35 grader vintertid. Det är alltså inte särskilt ovanligt utan inträffar oftast någon gång per vinter. Janne fick min dunjacka eftersom den var så stor att jag gick vilse i den. Jag har svårt för täckbyxor, troligen mest för att jag alltid har varit tvungen att köpa herrstorlek 54 (minst) för att få dem att åtminstone nå ner till anklarna. De har då varit så stora att jag haft problem att röra mig, och egentligen skulle jag rymts i det ena byxbenet. Men i vintras investerade jag i en s k täckkjol, speciellt konstruerad för såna som jag. Kvinnor i karriären som bara går omkring  stan och aldrig trampar omkring i djupsnö. Fult men praktiskt. Sen köpte jag faktiskt ett par varma Ecco-kängor också....

Nåväl, när vi kom till Djupgroven var det nog inte mer än 5 grader så de första danserna liknade mest fjällhotellens pjäxdans. Så småningon lättade vi på klädseln och till slut hängde jag till och med av mig koftan. Det var helt fantastiskt underbart att höra Martinez igen! Med Lillan tillbaka var det plötsligt det gamla glada bandet som stod på scenen och det blev en jättehärlig stämning som höll i sig hela kvällen. Martinez är alltid Martinez, de har sina låtar och därigenom sitt eget sound. Det har väl hänt att de ibland verkat lite trötta, men vem har väl inte en dålig dag på jobbet någon gång emellanåt? Det hade de däremot inte igår! 

Det var tjo och tjim och klackarna i taket faktiskt . Därför höll jag kameran uppochner så att Lillan skulle komma åt rätt håll :)

Sen hann jag prata lite med arrangören Johan, där han stod och grillade hamburgare medan snön singlade ner från himlen. Nästan. Han skall fortsätta med danserna nästa år och jag önskar honom verkligen lycka till, trots att vi egentligen är konkurrenter. Men det är trevligt med en privat arrangör, och sådana tycker jag man skall gynna faktiskt. Det är ingen konst att driva dans med en förening i ryggen som tar smällarna om det går åt pipan. I värsta fall konkar föreningen, men ingen enskild person får gå från hus och hem. Som arrangör har man en drivkraft som för min del handlar om ett engagemang och en önskan om att vilja bevara den här kulturen (fast det enligt staten inte är kultur så verksamheten omfattas som bekant inte av kulturmomsen...) som jag anser är så unik och BRA! Men samtidigt kan jag inte bedriva ideell verksamhet, eller till och med gå back, utan syftet är givetvis att tjäna pengar, det är ingenting att hymla om. Och att både ha roligt och tjäna pengar kan väl aldrig vara fel? Jag tycker i alla fall att man skall åka på dans och ha kul! Det finns alltid något att klaga på men istället för att söka fel på golvet, publiken, orkestern och fikapriserna kan man säkert hitta någon eller något som ändå har gjort att det var bättre än att stanna hemma framför TV:n.

Igår hade de flesta roligt, tror jag. Det var inte många som stod efter väggarna och det var ovanligt nog ungefär samma mängd av båda könen. Älgjakten har alltså inte börjat än. En kanonkväll, med andra ord. 

När vi passerade Ersnäs visade bilens termometer -1 grad. En mil längre bort blev det återigen värmebölja. +4.      


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Boellas

Blond, bitter och besserwisser

RSS 2.0